Sidor

fredag 11 mars 2016

Förunderligt.

Jag befinner mig på en ny ort. Okänd mark. Här finns ingen koppling till mig. Till det som varit. Det liv jag levt. De människor jag älskat och älskar. Till det som hänt. Till dem som fattas.

Ändå är det här jag känner som mest. Det är här jag mötte mig själv. Efter alla år. Det var här jag fanns. Jag har letat på fel platser. Eller har jag ens mäktat med att leta?

När tumultet efter flytten lagt sig åkte jag till havet. Jag stod på klipporna med vinden mot ansiktet och solen i ryggen. Och det var som om jag släppte taget. Och tog ett djupt andetag. Som om jag befunnit mig under ytan under lång lång tid. Det hände inte medvetet. Det var inget jag bestämde mig för och sedan gjorde. Men det var som om jag kapitulerade inför mina rädslor. Och på något vis blev jag sedan fri.

Det är för tidigt för att säga något, jag tror det tar längre tid att bilda sig en ordentlig uppfattning. Jag har inte ens börjat arbeta igen. Men något säger mig att jag trivs. För första gången på mycket länge.

måndag 21 december 2015

Inre konflikt.

Det är märkligt hur livet blir. Eller snarare hur det aldrig blir det man tänkt.

Man har så många föreställningar. Förväntningar. Man gör planer. Skapar drömmar. Man jobbar mot mål. Man tror man vet, gör man inte?

Man tror man vet allt. Kan allt. Vid någon tidpunkt i livet är man oövervinnerlig. Där och då är allt möjligt. Och det är vackert.

Men det är inte sant.

Jag vet egentligen inte om jag vill skriva, men jag dras till orden. Tror inte att jag är klar. Samtidigt undrar jag vad jag har att komma med. Vad vill jag med allt det här? Vad är behovet? Och finns det något värde i orden?

Och så var det ju det där jag lovade. Och sånt, det håller man. Gör man inte?

måndag 9 juni 2014

Det man lovar håller man.

Hur mycket orkar en människa med? Egentligen?

Man orkar nog det man måste. Så är det nog. För att man har slut på valmöjligheter.

Jag ser tillbaka på året som gick som ett av de svåraste någonsin. Där alla känslor brottats med varandra och jag varit liten liten. Frånvarande. Högst närvarande. Stark för att jag måste. Svag på insidan där jag inte vågat känna efter.

Trampat på. Mot två ofrånkomliga faktum. Det ena att min pappa skulle dö. Det andra att mitt barn skulle födas. Och där, i det kaos, förlorade jag mig själv.

Och hösten kom. Solen sken när pappa tog sitt sista andetag. Dagen var grå när Alfred tog sitt första. Ingen av dagarna mötte varandra. Och inte heller möttes de. Morfar och barnbarn. Och jag stod där vilsen. Mellan två dagar.

Jag vet inte om jag har hittat tillbaka till mig. Jag vet inte ens om jag har börjat leta.

Jag lovade pappa att fortsätta skriva. Jag lovade flera gånger.

torsdag 1 maj 2014

En sista önskan.

Jag tar upp min telefon. Jag tycker på telefonboken och bläddrar bland mina favoriter. Han har två nummer där. "Pappa" och "Pappa Iphone". Ja, den dagen kom faktiskt. Dagen då han också blev med Iphone. Vi var lite så, jag och pappa, med telefoner. Bara man kunde ringa så var allt bra. Men iPhone blev det till slut. Jag trycker på "Pappa Iphone" och ska till lägga luren mot örat då jag liksom hejdar mig. Något säger mig att jag inte kan ringa. Förvirrat undrar jag varför. Sedan hugger det till.

Han kommer inte svara. Han är död.

Jag vet inte hur många gånger om dagen detta scenario sker. Två? Tre? Fler? Hur länge får man ha kvar någon i telefonboken?

Från beskedet om cancern till sista andetaget tog det drygt fyra månader. På kyrkogården står hans namn hugget i sten och hela mitt sinne protesterar. Jag kan inte förstå. Hur kunde det bli så? Han var både ung och frisk.

Pappa läste min blogg. Han uppmuntrade och stöttade. Visste hur viktiga orden var för mig. Jag minns smärtan i hans blick när han läst mina få ord om cancern. Han var orolig för mig. Det var han alltid. Pappas flicka. Och han önskade att jag skulle fortsätta skriva. Vi pratade om det flera gånger under sommaren. Jag lovade att låta orden komma. Skriva ner dem istället för att jaga bort dem.

Og når alt er forbi
Høres ingenting lenger
Ingenting
Og det høres.

måndag 24 juni 2013

Och så tog orden slut.

Det finns inte längre något att skriva och döden står återigen och väntar i farstun. Suger livet ur oss, kommer fortsätta suga livet ut oss som blir kvar. Det finns en svart skugga i vår familj. Som äter upp från insidan. Som sakta dödar och skapar lidande. Som vänder uppochnerochinochut på hela vår tillvaro. En svart skugga som väntar.

Cancer.

Varför kom du hit!? Varför, varför, varför... Obotlig. Dödlig. Finns ingen utväg. Finns inget kryphål. Ingen väg runt. Och vi sitter fast i stormen. Vi kan bara titta på.

Och så tog orden slut. Jag vill inte mer. Orkar inte mer.

Ett liv väntas till livet medan ett annat väntas dö.

Jag vet inte vad det blir med bloggen, men jag vill tacka er alla, innerligt, ni som följt mig, som gett mig stöd. Gett råd, som hållit tummar och som skänkt mig glädje. Era ord har betytt mycket för mig genom de fem åren jag skrivit här. Jag önskar er allt gott! Jag önskar er kärlek och hälsa. Var rädda om varandra. Var rädda om tiden ni har tillsammans.

/Linda

tisdag 21 maj 2013

Som en tjuv om natten.

Det är så mycket jag vill skriva. Få utlopp för. Jag skriver och raderar. Skriver och raderar. Jag lyckas inte fånga orden. De smiter när jag kommer nära. Som om jag skulle fånga en fjäril. Det är svårt att smyga sig på, och sedan övertyga fjärilen om att stanna. Den smiter nästan alltid. Ni vet känslan när ni vaknar om morgonen och har nattens drömmar precis framför er, men när ni sedan försöker minnas vad de handlade om, försvinner de. Lite så.

Allt är overkligt nu. Cancer. Hur tar man sig igenom den rädslan, när en anhörig kämpar? Jag blir rädd bara jag skriver sjukdomens namn. Cancer. Vilket monster. Som en tjuv om natten, kommer den, och tar allt man visste när man är som mest oförberedd. Fast blir man någonsin förbered, egentligen? Jag tror inte det. Jag tror chocken är lika stor, oavsett.

Mitt i detta växer vårt barn i mig. Vi har varit på ultraljud. Vad läkaren kunde se nu, då, verkar det vara ett friskt och starkt barn. Allt såg bra ut. De vackraste ord att höra. Jag andades ut ett halvt andetag och grät av lättnad.

Men nu är rädslan där igen. Kanske blir det så, med rädslan, när man har cancer så nära? Jag minns att det var svårt förra gången med, när vi väntade Gustav. Det var svårt då med. Och nu har vi både kramperna med blödningar som följd och det här med cancern som spär på. Hur förhåller man sig?

tisdag 7 maj 2013

Hej mina vänner.

Jag ser att ni kikar in här och kanske undrar ni hur det går?

Jag har både lyckliga och tragiska nyheter. Jag vet inte riktigt var jag står mitt i allt.  Det är som det alltid är med mig. Ena foten i lyckan, andra mitt i sorgen. Hur förhåller man sig till det?

Två veckor efter missfallet var vi på ultraljud i Uppsala på kliniken. Jag förberedde mig på skrapning och läkaren säger; Det ser bra ut. Och hjärtat slår så fint. Jag trillade nästan ner på golvet. Vad sa du?! Bebisen levde alltså, mot alla odds. Trots allt. Klamrat sig fast, och sedan stannat. Nästa vecka har vi tid på specialist mödravården för ultraljud igen. Jag hoppas av hela mitt hjärta att bebisen ännu lever. Idag gick jag in i vecka 12.

När vi sedan samlat oss och börjat känna glädje igen kommer nästa smäll. En mycket älskad och mig nära person har fått den värsta av sjukdomar. Jag är livrädd. Kommer döden nu?

Lever en dag i taget tills vi vet mer. Om både det ena och det andra.

Tack för att ni kikar in här, trots tystnaden.

måndag 1 april 2013

Stjärnfall.

Torsdag. Påsken är här. Jag ser fram emot att fira den, den tredje som gravid.

Sedan smäller smärtan till. Jag måste hålla i mig för att inte svimma. Falla ihop där och då. Illamåendet sköljer över mig och jag sväljer och sväljer medan kramperna eskalerar. En halvtimme senare kommer det. Allt blod. Syndafloden.

Stjärnan faller och jag ligger tom i sängen. Resten av dagen. Hela kvällen. Hela natten. Ända fram till klockan slår ett på den långa långfredagen. Då klär jag mig och ringer kliniken. Efter det pratar jag väldigt lite. Om ens alls. Sitter ute. Tyst. Tårarna kommer när de kommer.

Och när jag sitter där på bänken med solen i ansiktet, och medan ABBA tjatar SOS ur högtalaren, slår tanken mig hårt. Igen och igen. "Herregud. Jag har fått missfall."

Och nu ska jag leva med det. Det med.

Hejdå älskade stjärnan. Vi kommer att sakna det som kunde blivit.

måndag 25 mars 2013

Sol ute. Sol inne.

Åh, härliga sol, som vi har längtat efter dig! Vi njuter för fullt av att den nya årstiden smyger sig på med lite varmare väder.

Jag försöker greppa det fantastiska mirakel som växer i mig. Om allt går väl kommer lillesyskonet i slutet av november.

Sol ute. Sol inne. Sol i hjärtat. Sol i sinne.

fredag 22 mars 2013

Att landa i varje dag som kommer.

Under den här processen har jag haft behov av att vara lite hemlig. På ett sätt som det inte gjorde förra gången har det känts privat på många plan. Kanske är det för att vi har fått Gustav nu. Kanske är det för att jag själv har försökt att hitta min plats i detta. Försöka acceptera vad det än måtte bli. För faktum är att det har varit jättesvårt, det att inte veta vad som kommer att hända. Operation eller graviditet. Jag har varit vilsen i tankar och känslor. Och därför har jag avskärmat mig. Jag har behövt det. Eftersom jag själv inte vetat något.

Vi beslutade i början på januari, efter många vändor fram och tillbaka, att försöka få ett till barn. Våra stjärnor i frysen skulle få en chans. I slutet av januari ringde vi kliniken och fick startbesked. 22 februari började jag medicinera och den 5 mars hade vi tid för ultraljud och läkarsamtal. Här bestämdes att endast en av stjärnorna skulle tinas upp och sättas in i första hand. Tid för återförande bokades om två dagar. Samma dag började jag med nya hormoner och på kvällen tog jag ägglossningsspruta (inte för att jag skulle ägglossa, utan för att de hormonerna som frigörs vid ägglossning har visat sig haft bra påverkan för lyckat frysåterföring). Vid lunchtid den 7 mars satte vi oss i bilen igen och gjorde vår livs längsta bilresa tror jag. Livrädda för att telefonen skulle ringa, att det skulle vara kliniken som hade ledsamma nyheter om små stjärnor som inte överlevt.

Runt klockan 16 samma torsdag fick vi se vår lilla plutt på storskärmen. Magiskt! Denna gången tog vi kort också! Sedan var det hemresan. Vi tre. Jag, O och vår lilla stjärna.

Långa dagar har gått under ruvningen. Hormoner som vänt upp och ner på hela mig. Vad beror på vad? Symtomen av hormonerna liknar de vid en graviditet. En väntan som varit olidlig. Vissa dagar har det känts otroligt hopplöst. Jag har försökt acceptera att det inte blir fler i familjen. Det har varit en svår tanke, som har behövts att kännas på. Andra dagar har det känts lättare. Hoppfullt. Jag har tänkt barnvagnspromenader och bebisgos. För att sedan vändas tillbaka till hopplösheten. Jag har försökt att landa i varje dag. Vara i den känslan som kommit. Den glada, den ledsna. Jag har förstått att det varit viktigt, ärligheten. Att lyssna och vara sann mot mig själv. Inte förringa, förminska, förstora mina tankar. Jag har hittat ett lugn i att vara i nuet.

Nu är ruvartiden äntligen förbi. Jag har hunnit testa tre gånger den här veckan. Min kropp har talat om för mig hur det ligger till, även om huvudet inte riktigt har förstått.

En liten stjärna som blev till januari 2009 växer nu under mitt hjärta. Jag är gravid. Jag är gravid.

Jag. Är. Gravid.

måndag 18 mars 2013

Rd 11.

Idag ruvar jag på dag 11. Så långt har allt gått bra (vet ju inte hur det ser ut på insidan, men det jag vet har gått bra). Jag har haft svårt med tilltro och hopp. Dagarna har gått långsamt och det är verkligen en rysare det här. Leta tecken, undra, inte veta. Nu är jag inne på sista ruvarveckan. Snart vet vi.

onsdag 13 mars 2013

Om livet vill.

Idag, 13 mars 2013, ruvar jag på en liten stjärna för 6 dagen. I torsdags förra veckan fick vi tillbaka ett perfekt fyracelligt hopp om liv.


Det är 10 långa dagar till testdag. Älskade lilla, jag hoppas du finns kvar, och att du sedan fortsätter att finnas.

Dagarna är långa, vissa hoppfulla och glada, andra ledsamma och rädda. Jag har inte riktigt orkat att blogga. Men ja, så ligger det till. Och vi ber och håller tummarna.

Och väntar. 
Väntar.  
Väntar.