Sidor

tisdag 30 december 2008

Ny kamera.


Vi har köpt en ny kamera idag. Det är så roligt att fotografera. Jag har lekt hela eftermiddagen. Med dessa bilder lägger jag år 2008 i bloggvärlden bakom mig och återkommer 2009. Vi ses då.

Gott nytt år vänner!

måndag 29 december 2008

Lite vardag igen.


Hos mina föräldar på julafton

Idag var jag tillbaka på jobbet igen efter fem dagar ledigt. Det är egentligen skönt att det är lite vardag igen. Lite struktur och rutin. Och det är egentligen skönt att julen är över, även om vi hade sköna dagar i lugn och ro.


Hos Victor på julafton.

Idag är det tre dagar kvar till spruta 1 skall tas. Alla mediciner är hämtade sedan länge tillbaka. Jag känner mig pirrig inför sprutstarten. Jag har sprayat i en evighet känns det som, men nu är jag här. Det börjar kännas på riktigt nu. Så nära. Så nära något som på något sätt kommer att breda ut en ny väg i livet.

Jag hoppas att vägen är belyst. Jag tillåter mig att hoppas. Jag är en sådan som har lärt mig själv att förvänta mig det sämsta. Nu ska jag tillåta mig vänta på ljuset. Och egentligen, varför skulle jag inte? Jag ska nog sluta vara så hård mot mig själv.

Det är en skön känsla. Förhoppningar. Fjärilar i magen. Jag, törs jag säga det, mår bra inför del två.

Vi har lillebror-besök fram till nästa år. Det är mysigt.

fredag 26 december 2008

Det var synd...

...att han dog. Jag hade velat leka med honom. Men det är tur att han och mormor är släkt så hon kan leka med honom i himlen.

Det var min kusins ord om Victor till mig på julafton. Hon heter Frida och hon är sju år. En liten, stor och klok tjej. Barn är härliga. Så raka. Och det är så självklart. Inte läskigt, bara självklart. Och fint. Jag gömmer hennes ord i mitt hjärta. För alltid.

Jag är kvar på landet. Det är lugnt och skönt här. Min man åkte hem i morse, han jobbar och jag saknar honom redan.

God fortsättning och frid önskar jag er alla!

tisdag 23 december 2008

Nu är det jul igen.

Jag vill önska er alla en riktigt God Jul. Jag hoppas ni får en så fin julehögtid som ni bara kan utifrån de förutsättningar ni har.

Vi åker ut på landet och friar julaftonskvällen med mina föräldrar, syskon, moster och morfar. Kalle Anka tittar vi på hos Oscars mamma efter det att vi har tänt ljus hos vår älskade, saknade i minneslunden.

Ta hand om er.

Julekramar från mig.

lördag 20 december 2008

Nu vågar jag nästan hoppas.

Kikar in lite snabbt innan jobbet med nyheter från gårdagens undersökning. Vi åkte hemifrån klockan 06:00 och var hemma igen 21:00. Jisses, vad trötta vi var. Mötet tog drygt 45 minuter, resten var dödtid eftersom det inte fanns sittplatser på något tidigare tåg.

Hur som helst, det gick jättebra! Riktigt jättebra. Vi gick träffa en ny läkare igår, en empatisk sådan som blev ledsen över vad vi gått igenom. Det kändes äkta och skönt.

Läkaren var så nöjd med hur det såg ut på ul. Det kunde inte sett bättre ut, sa han. Ordet perfekt blev använt och vi får fortsätta som planerat.

Sprutstart 090101. Återbesök 090108.

Tack ni som tänkt på oss!

Kram!

onsdag 17 december 2008

Trött.

På fredag är det dags för kontroll på ivf-kliniken. Jag hoppas det ser bra ut och att vi får fortsätta enligt planerna. Trots försämring av bland annat humöret har endometiossmärtorna minskat en hel del sedan jag började med dubbel dos. Jag har knappt behövt smärtlindring sedan jag började dubbelspraya, helt fantastiskt! Det känns verkligen som en befrielse.

Min gynläkare skickade remiss till kirurgiska avdeningen för någon månad sedan- för en tarmkontroll eftersom jag har smärtor när jag går på toaletten. Hon menade att det var svårt att förklara mina smärtor som enbart endometrios. Jag tvivlade, men tänkte att det var väl lika bra att vara på den säkra sidan.

De ringde igår och berättade att de hade en lucka idag, så jag var uppe i ottan och tog lydigt lavemang inför undersökingen. 280 kronor kostade det att få två män att titta mig i rumpan med olika instrument och konstatera att det visst var endometriosen som gjorde att jag hade ont. Helt klart värt det..... Inte alls med andra ord.

Ja,ja nu vet jag, även om jag helst hade varit förutan den upplevelsen.

Har varit så trött idag. Så där ordentligt svimfärdigt trött. Det ska bli skönt att lägga sig nu.

Kram och god natt.

tisdag 16 december 2008

Minnen. Bitterljuva.

Idag, 1 år, 4 månader, 3 veckor och 2 dagar senare har jag gjort klart det. Minnesalbumet. Alla minnen vi har kvar. Nu är de samlade i ett ljusblått album med ditt namn på. Victor.

Det har tagit tid. Tårar. Smärta. Ilska. Avund. Känslor har brottats med varandra.

Men mitt barn, det finns frid och värme kring ditt minne. Och kärleken till dig har alltid funnits, det är därför det gör så ont. Jag har samlat alla minnen i ett album. De är få, men värdefulla. De är påminnelsen om att du kom. Att du stannade, trots att du gick.

Ingen kan någonsin ta dig i från oss. Du är vår kärlek. Vårt ljus. Du är det finaste. Vackraste. Mitt barn, du är innerligt älskad.

Färg.

Vet ni? Idag har jag energi. Idag mår jag bra.

Jag känner mig pigg och allert.

Idag simmar jag med huvudet ovanför vattenytan.

Och för första gången på länge är jag klädd i färg. Lila, glad färg.

måndag 15 december 2008

Städa.

Jag behöver städa.

Vardagsrummet.
Sovrummet.
Garderoberna.
Förrådet.
Bland mina tankar och känslor.

Ut med allt skräp. Bort med det oönskade. Plocka upp. Sortera. Jag har inte plats med det som tar energi. Det finns inte rum för all denna oreda.

Håliga strumpor.
Gamla kartonger.
Negativa tankemönster.

Jag börjar med vardagsrummet. Det är lättast att börja där. Det är lättast att plocka upp och kasta ut det jag kan ta på. Det är värre med det som inte syns. Tankarna.

De smiter. Återkommer. Och smiter igen. Men jag ska nog få fatt i dem. Och när jag gjort det, då ska de ut.

söndag 14 december 2008

Några få rader...

Jag har inte så mycket att skriva. Det känns ganska tomt. Och samtidigt fullt.

Jag är hormonell.
Jag är ostabil.
Jag skrattar mellan tårarna.
Jag svettas som en gris.
Jag saknar.
Jag är trött.


Jag väntar.

fredag 12 december 2008

Lite ljus.

Idag vaknade jag hela 20 minuter innan bussen gick. Fantastiskt. Jag hann till och med att borsta håret.

På tåget fick jag sedan en glad överraskning. Alla pendlare bjöds på kaffe och pepparkakor och som om inte det var nog fick vi en julklapp. Jag fuskade och öppnade den i smyg. Nej, nej. Jag är inte nyfiken *blink*. Det var en termosmugg, perfekt för morgonkaffet! En sådan har jag önskat mig länge. Och nu är den min.

Vilken fin start på dagen! Nu väntar resten av den. Jag jobbar halvdag och det känns skönt!

Trevlig helg!

Ps, enkäten är numera stängd. Jag upptäckte det precis i detta nu. Den får stå kvar över helgen. Tack ni som har röstat, vad roligt att få veta lite mer om er!

torsdag 11 december 2008

Jag gör så gott jag kan.

Jag börjar känna sorg inför julen. Julen som är så älskad av de allra flesta. För mig är den en påminnelse om vad som fattas. Vem som fattas. Det blir vår andra jul utan lillplutten. Och på sätt och vis känns det värre än förra. Förra var ett vakuum, en oerhörd smärta som inte går att beskriva. Men det var en av andra förstålig reaktion.

I år är det inte många som tänker på det längre. I år finns inte samma utrymme att sörja. Och därför känns det värre. All förväntan om att det ska vara bra nu. Men allt är inte bra nu. Sorgen försvinner inte med åren. Victor slutar inte existera lite mer för varje år som går. Tvärt om påminns jag varje år om vad som gick förlorat. Varje år förlorar jag ett år som jag skulle ha delat med min son. Varje år får jag inte uppleva mitt barns utveckling. Varje år får jag inte lära känna honom. Varje år finns den smärtan.

Det kunde ha varit värre har jag fått höra. Flera gånger om. Som jag ser det kunde det aldrig ha varit värre. Bara annorlunda. Jag har fått höra att det vore värre om jag "lärt känna honom på riktigt", om han hade levt utanför min mage och sedan dött. Det hade varit värre. Tusen gånger värre.

Varför undrar jag då? Varför ska det jämföras, det som är ojämförbart. Det är smärtsamt för oss att vi inte fick se vårt barns ögon. Att vi inte vet vilken färg de hade. Eller vilken hårfärg han skulle haft, eller hört honom skratta. Eller gråta. Eller sett honom växa upp.

Den är individuell. Sorgen.

Julen är tung för mig. Liksom alla andra högtider. Men jag gör mitt bästa. Jag gör det jag kan för att leva mitt liv. På mitt sätt. På det sätt som känns bäst för mig. Jag är sorgsen och jag är lycklig på mitt sätt. På det enda sättet jag förmår utifrån de förutsättningar jag har. Jag gör så gott jag kan.

onsdag 10 december 2008

Räkmacka.

Igår var jag på kurs. Det sista kurstillfället. Dagen till ära bjöd de alla på räkmackor. Lite symboliskt skrattade ledaren. "Det är ju så vi vill åka genom livet. På en räkmacka." Klassen svarar; Hahahaa....

Jag tittar ner på min macka. Den saknade räkor. Var det också symboliskt..? Är det så jag ska åka genom livet? På en torr macka med överkokt ägg? I så fall har jag ingen lovande framtid tillmötes. Nej, det får vi då inte hoppas. Anledningen till att min var räkfri var helt enkelt för att jag inte äter skaldjur. Vad gäller min framtid har jag, långt där inne, ett hopp om ett ljus. Och det klamrar jag mig fast vid.

Att kursen är över känns skönt. Den har varit riktigt bra och lärorik. Men viktigaste av allt. Jag har klarat det! Och ett diplom fick jag också! Så jag måste erkänna att jag känner mig lite stolt.

Jag försov mig i morse. Igen. Det gör jag ofta. Jag skulle vilja packa väskan och åka iväg en stund. Pausa lite. Andas lite. Jag skulle behöva det. Att slippa passa tider. Jag tror jag surfar in på någon resesida och drömmer mig bort. Kanske till Mauritius.

På återseende.

måndag 8 december 2008

Tunga dagar.

Det är tunga dagar som kommer och går. Jag har gråtit idag. Små, bittra tårar av utmattning. Ibland känner jag bara att nu får det vara nog. Jag vill inte mer! Jag vill bara ha ett "normalt" liv utan smärta och utan vidriga hormoner. Jag vet knappt vem jag är längre. Är mina känslor mina eller är det kemiska känslor? Och varför måste allt kännas på samma gång..? Jag brottas med akut ilska, irritation och sorg samtidigt som jag ler och försöker vara trevlig. Samtidigt som jag försöker hitta glädje och se livet från den ljusa sidan. Jag spyr på jakten på lycka. Detta är inte lycka. På insidan fräser jag som en kemisk surig katt. Jag tror jag försöker för mycket. Jag är så utmattad. Och ju mer jag sover desto tröttare blir jag.

All denna ovissheten. Kommer det eller kommer det inte gå? Det känns så långt fram. All denna väntan. Denna väntan som aldrig tycks ta slut. Ibland känns det som vi har väntat länge nog. Så länge att jag vill ge upp.

Ibland känner jag för mycket. På samma gång. Osorterat. Utmattande.

söndag 7 december 2008

Julstämning.

Nu har vi tagit in julgranen. Lite tidigt, men eftersom vi inte ska vara hemma under julen så tog vi in den nu så vi ska hinna njuta av den. Den är inte det minsta äkta eller naturtrogen , men den bidrar ändå till med lite julstämning. Det har snöat nästintill konstant i flera dagar så nu har vi mycket snö ute- det är faktiskt riktigt mysigt.

Vi har haft besök av min lillebror i helgen. Vi har varit på julklappsshopping så nu är jag nästan helt klar med alla klappar. Det känns skönt, jag blir så stressad av att vara ute och handla när det är så mycket folk.

Idag kommer inte orden så lätt, de måste dras ut, så det får bli detta korta inlägg. Jag ska gå ner och värma på lite glögg och sedan krypa upp i soffan. Hoppas ni haft en trevlig helg.

torsdag 4 december 2008

Att gråta- Förbjudet?

Idag när jag stod på stationen och väntade på tåget upplevde jag än en gång att tårar inte är välkomna i vårt samhälle.

En tjej gråter kraftigt. Hon gråter för hennes sambo har gjort slut. Hon berättar för sin väninna att han helt plötsligt bara inte ville mer och flyttade. Orden kommer som de gör när man gråter, styckvis, smärtsamt. Förbigående ger den gråtande blickar som säger är du inte klok människa. Väninnan ger henne en kram, men jag ser att hon bakom ryggen på den gråtande himlar med ögonen. Hon är märkbart illa till mods.

-Sluta gråta, säger hon klämkäckt. Du blir bara deppig.
- Men... Det gör ju ont, svarar tjejen.
- Nej, nu glömmer du det här. Gå vidare. Inte gråta. Man ska ha kul och skratta när man lever. Ryck upp dig.

Tjejen ser lite förvirrad ut, men torkar sina tårar som väninnan sagt. Hon lägger sin smärta åt sidan för att vara sin väninna till lags.

Jag känner irritationen hastigt väckas till liv. Jag måste att gå för att inte lägga mig i. Varför får man inte vara ledsen i detta samhälle!? Gud förbjude att man skulle drabbas av en kris. Det är strängeligen förbjudet. Det finns det inget utrymme för.

Här får man inte visa känslor såvida de inte är positiva. Här måste man svara -Jo tack, allt är bara fint, när någon undrar hur man har det. Blir svaret något annat flyr den undrande snabbt som ögat. Det är lika för mig. Jag vågar knappt berätta för någon när det är tufft. Ingen vill veta. Här göms sorg och smärta undan som om det vore skamligt. Onaturligt. Sjukt. Farligt. Man ska tiga som muren om detta tabulagda. Men sorg om något är ju mänskligt. Naturligt.

Att gråta är ett friskt beteende. Det är ur tårarna man läks. Utan dem så blir man just det som samhället tydligen förbjuder -sjuk.

tisdag 2 december 2008

När det har gått en tid.

Det har gått 1 år, 4 månader, 1 vecka och 2 dagar sedan Victor föddes död. En kort lång tid. En tid som har stått stilla i en rasande fart.

Många gånger när jag har tid för eftertanke känns det så avlägset. Som om det aldrig hänt. Jag kan knappt minnas att jag har varit gravid. Och samtidigt är känslan så intensiv att jag fortfarande ibland, trots den tid som gått, kan klappa mig själv på magen och söka efter mitt barn som har bott där, under mitt hjärta. Victor hade varit drygt 1 år nu om han hade varit frisk och född på bf.

När jag var nydrabbad eller nybliven mamma mötte jag en värld här på nätet. En värld av gemenskap och värme. En värld av förståelse. Jag, som var så ensam i min sorg, så otroligt ensam, mötte hundratals medmänniskor som precis som jag förlorat sitt barn. Att få sätta ord på mina känslor och att få läsa andras formuleringar på sina blev räddningen för mig.

Och de som det hade gått en tid för skickade mig kramar och berättade för mig att det kommer bli ljusare. Att sorgen alltid kommer att finnas, men att den blir lättare att bära. De sa också att jag inte kommer tro på det just då. De hade rätt. På alla punkter. Och nu är jag här, en tid efter, och jag berättar för andra nydrabbade, det jag fick höra. För det är sant.

Sorgen är som en tjuv om natten. Tyst. Ihärdig. Orättvis. Den lindras med tiden av tillit och kärlek.

lördag 29 november 2008

Hej kära vänner.

Jag känner mig verkligen ostabil för tiden. Att spraya dubbelt är inte roligt. Inte ett dugg. Jag är lugn och glad ena stunden för att i nästa kasta saker kring mig och spotta ut grodor ur munnen. Jag är underbar att ha att göra med. Fråga min stackars käre make... Han tassar på tå för att inte säga eller göra något som utlöser ett raseri hos mig.

Snart är december här. Det innebär att det då är en månad kvar till sprutstart. Och drygt två månader kvar till planerat äggplock. Det är spännande, men samtidigt vill jag inte ta ut något i förskott. Jag är här just nu, och just nu sprayar jag.

Jag har varit ner i förrådet och letat fram adventsstaken och våra julstjärnor. Självklart hade lamporna gått på flertalet av dem, men med hjälp av mina hormoner kunde jag slå liv i dem igen. Nu lyser de stämningsfullt i våra fönster en dag för tidigt. Jag tror inte de vågar något annat.

Ha en riktigt skön första advent!

ps, jättekul att ni röstar!

torsdag 27 november 2008

Inte helt på topp.

Jag känner mig lite smådeppig. Tror det är en effekt av hormonerna. Sedan har jag blivit förkyld också. Och lite andra diverse tillstånd som magkatarr bland annat. Jag sover heller inge vidare, drömmer bara mardrömmar om död och katastrofer... Livet är inte så enkelt just nu. Jag vill helst bara ligga under täcket och dricka te och läsa böcker. Jag förlitar mig på att efter regnet brukar solen skina igen, och då känns det inte så övermäktigt.

<-------------
Nu har jag lagt till en omröstning här på sidan, så rösta gärna. Hoppas det fungerar. Jag undrar helt enkelt hur ofta du besöker min blogg. Jag försökte lägga till ännu en omröstning, men tekniken ville inte riktigt som jag. Den kommer nog i dagarna. Jag är nyfiken i en strut och självklart jätteglad att ni är så många som tittat in här. Stor kram till er!

Sedan har jag, kattälskare som jag är, fått en så söt utmärkelse av min vän Ullis, tack för den!


ps, nu fungerade den andra omröstningen också.

måndag 24 november 2008

Milstolpar.

Kommande milstolpar på vår resa.

13/12- Dubblar dosen med synarela, avslutar östrogentillskott.
19/12- Tid för kontroll och ul på kliniken
1/1- Halverar dosen med synarela och börjar spruta
8/1- Tid för kontroll och ul. Blodprov.

vecka 3 prel. bokad äggplock

Jag fick en blödning idag. Oväntat eftersom jag inte har eller kan få mens. Kanske är det ett tecken på att kroppen är redo för vår bebis..? Eller så är det något som förändrar utseendet på vår resa. Jag ska ringa och höra. Här tar vi inga risker.

____________________________
Uppdatering

Fick tag på kliniken ganska snabbt. Jag ska dubbla dosen med synarela redan ikväll och avsluta östrogentillskott. Blödningen var alltså inte välkommen. Tiden den 19/12 står kvar med ul. Sedan får vi ta resten av behandlingen från det datumet. Sprutstart står preliminärt kvar den 1/1, men det beror helt på hur det ser ut på ul-kontrollen.

söndag 23 november 2008

Söndag.

I fredags var vi på Mustasch konsert på ett uteställe i Falun. Riktigt bra var det. Och extra roligt var det att träffa vänner och bekanta. När spelingen var klar blev det vanligt disco igen med alla tillbehör. Något som varken jag eller Oscar är speciellt förtjusta i. Vi har båda två svårt för överfulla och påflugna människor, och dem finns det en del av på krogen. Jag råkade som förbigående hamna i vägen för ett pågående slagsmål och fick därför en hård knytnäve i huvudet. Så där slutade det roliga. Jag undrar vad det är som gör att vissa slår på helt ovetande och oskyldiga människor..? Jag har ännu lite huvudvärk, men annars mår jag fint.

Idag har vi städardag. Lagom tråkigt, men nödvändigt. Och så blir det så fint när man är klar. Jag har köpt lite nya inredningsdetaljer som ska upp efter städningen. Att pyssla med det får mig att må riktigt bra. Jag blir mer och mer nöjd med vårt hem.

Hoppas ni får en fin kväll!

fredag 21 november 2008

Living on the edge?

För inte så länge sedan var jag en manisk tidpassare och planerare. Alltid ute i god tid, alltid förberedd. Alltid ute i för god tid kanske? När jag skulle åka någonstans packade jag en vecka i förväg -senast- för att vara säker på att jag inte skulle glömma något. Kom jag en kvart innan ett tåg skulle avgå kunde jag få magknip för att jag nästan hade missat det. Jag gick alltid upp i god tid på morgonen så jag inte skulle behöva stressa eller skynda mig. Om kvällarna skrev jag listor. Ja, jag var även listoman. Att-göra-listor. Komma-i-håg-listor. Att-handla-listor. Vad-vi-ska-äta-i-veckan-listor. Vad-jag-ska-ha-på-mig-i-veckan-listor. Ja, you name it, jag skrev dem. Hade jag en buss att passa sprang jag till busshållsplatsen trots att det var lång tid kvar till bussen skulle komma. Jag var alltid ute i god tid. Och jag var förberedd.

Nu för tiden stressar jag nästan jämt. Jag går upp 5 minuter innan bussen går om morgonen. Jag borstar tänder, hoppar i kläder och springer. Jag hinner oftast precis på sekunden. Jag tar allt oftare bussen som kommer till stationen två minuter innan tågets avgång. Då hinner jag oftast precis klämma mig mellan dörrarna innan de stängs. Jag packar kvällen innan, eller, det händer faktiskt, samma morgon som jag ska åka iväg. Jag är aldrig ute i god tid längre. Jag skriver sällan listor. Och det är inte likt mig själv. Men å andra sidan kanske det är positivt?

Jag har börjat ge upp kontrollen. Kanske för att jag har lärt mig att hur mycket jag försöker kontrollera min tillvaro, försvinner inte risken att något oväntat sker. Jag kan planera min vardag i minsta detalj, men det skyddar mig inte. Eller är det helt enkelt så att jag gör revolt mot mig själv?

tisdag 18 november 2008

Bra dag.

Idag har varit en bra dag. Vaknade i tid och på den ljusa sidan. Fick sedan två stora paket levererade på jobbet fyllda med vackra saker. Jag var som ett barn på julafton-lyrisk. Det blev en hel del som fick flytta hem till oss. Jag känner mig så tacksam för att få jobba med mitt stora intresse. Det ger mig sådan energi. Och så får jag många fikastunder med mor min. Vi har roligt vi.

Har även varit på kurs idag. Väldigt intressant, som vanligt. Och bäst av allt. När jag kommer hem har min älskling städat, tänt många levande ljus och lagat middag!

Bra dag.

måndag 17 november 2008

När blev det vinter...

Jag lider av latmasksyndromet idag med. Sitter i pyjamasen långt ut på dagen igen... Det är ingen ordning på mig... *blink*

Jag forsätter att puffa. Jag har larm på telefonen så jag inte ska glömma bort det. Har fått några av de vanliga biverkningarna. Värmevallningar, speciellt om nätterna. Näsblod och otroligt onda bröst. Och så måste jag erkänna att jag har börjat få ordentliga humörsvängningar. Men det förnekar jag nästan hela tiden, så klart. Oscar påpekade det lite försiktigt här om dagen. Gissa om jag brusade upp, lite lagom moget så där. Nej du, jag är inte sur. Det kan du vara själv! Jag tror inte han kommer säga något i fortsättningen.

Jag satt i alla fall och sorterade bilder från i somras. Och så slog det mig, när blev det vinter...? Var vi inte nyss på Mallorca, mamma och jag? Tänk att tiden fortsätter att gå i sin jämna takt helt oberoende av något annat.


Utsikten från vårt frukostställe på Mallis.
Jag behöver bara blunda så är jag där.

söndag 16 november 2008

Ledig och lat.

Idag är en ljusare dag. Vi hyrde en film igår som hjälpte mig på traven att släppa ut tårarna. Efter det kunde jag släppa taget. Och det var skönt. Idag känner jag mig lugnare.

Ska jag berätta en hemlighet?

Jag sitter i pyjamasen ännu!

Maken min är på jobbet medan jag och katterna ligger i soffan och latar oss. Och det känns riktigt bra. Jag är ledig och helt utan krav idag. Möjligen går jag ut med soporna, men det är på sin höjd.

Nu ska jag tappa upp ett hett bad. Efteråt ska jag värma på lite hjortron-glögg och kura upp mig i soffan. Glöggen är fantastiskt god förresten! Finns att köpa på Ica.

lördag 15 november 2008

När tårar sitter fast.


"Fly, fly little wing
Fly beyond imagining
The softest cloud, the whitest dove
Upon the wind of heaven's love
Past the planets and the stars
Leave this lonely world of ours
Escape the sorrow and the pain
And fly again

Fly, fly precious one
Your endless journey has begun
Take your gentle happiness
Far too beautiful for this
Cross over to the other shore
There is peace forevermore
But hold this mem'ry bittersweet
Until we meet

Fly, fly do not fear
Don't waste a breath, don't shed a tear
Your heart is pure, your soul is free
Be on your way, don't wait for me
Above the universe you'll climb
On beyond the hands of time
The moon will rise, the sun will set
But I won't forget

Fly, fly little wing
Fly where only angels sing
Fly away, the time is right
Go now, find the light"

Jag älskar dig.

Att våga våga vara svag.

Jag känner mig fortfarande låg. Låg, men ändå vågar jag inte helt att känna efter. Jag säger att jag försöker, men det är inte riktigt sant. Det jag försöker göra är att undvika. Jag klamrar mig fast vid kanten av den bottenlösa brunnen. I själva verket borde jag släppa taget. Jag kommer att falla, men där, i den mörkaste avgrunden finns ljuset. Och ljuset kommer lyfta mig igen, ge mig ny styrka. Det är inte farligt att gråta. Men det är läskigt att våga.

torsdag 13 november 2008

Lite låg.

Jag sov till kvart över tolv idag! Jisses, det var riktigt länge sedan sist. Hade jag haft möjlighet hade jag nog sovit bort hela dagen. Jag känner mig så trött.

Jag är lite ledsen idag. Och låg. Jag suckar djupt och ofta. Jag skulle nog behöva att gråta. Jag tror jag ska lägga mig i badkaret när jag kommer hem från jobbet. Tända många ljus och sätta på en fin skiva. Och jag ska inte vara rädd för att slappa fram allt som gör ont. För det är mycket nu.

onsdag 12 november 2008

Lite nojjor.

Igår var jag på kurs igen och lärde mig om budgetering och likviditet. Intressant, men svårt. Jag är ingen siffermänniska. Jag fungerar bäst med ord.

Jag läste på Lindas blogg om hennes nojjor och fixa idéer och började fundera över vilka mina är. (Inte för att det var så mycket att fundera över, jag har ju ganska många...!)

Jag är (precis som Linda) otroligt rädd för att ha dålig andedräkt. Därför har jag tuggat tuggummi hela dagarna så länge jag kan minnas. Jag har tuggat så frenetiskt att jag har fått förslitningar i käken och nu har jag fått tuggummiförbud av min tandläkare. Lydig som jag är, har jag slutat med tuggummi och övergått till att tugga på fisherman's friend och Läkerol. Visst är jag duktig? *blink*

Jag har nojja över att andas "begagnad" luft. Jag kan därför inte sova ansikte mot ansikte med min man, eller någon annan heller för den sakens skull. Jag får också lite panik över att åka buss eller tåg när det är många passagerare ombord. Okej, det här låter aningen sjukt... Jag håller andan när jag är i närheten av någon som inte har duschat på en stund också... Knäpp man är, eller hur!?

En annan nojja jag har är att skaka hand med andra. Dels för alla bakterier, men också för att jag avskyr att skaka med lösa, fessiga (är det ens ett ord...?) och kallsvettiga handtag.

Jag nojjar också över att någon ska kopiera mitt personnummer och min adress så jag river alltid all post där detta står med i små, små bitar så ingen ska kunna gå igenom mina sopor och stjäla min identitet....

Nej, nu avslutar jag listan här, innan jag framstår som mer tokig än jag redan gör.
;-)

Ikväll är det dags för samtalsgrupp via Spädbarnsfonden igen. Jag ser fram emot det.

söndag 9 november 2008

Fars dag.

Den andra utan vår fina Victor. Det är så overkligt att tiden fortsätter att gå.

Min egen pappa gratulerades förra helgen också. Av misstag. Tog visst helt fel på dagen, virrig som jag är, och fick ta tillbaka grattiset en liten stund. Han menade dock att det var fars dag varje dag. Och i det håller jag helt klart med honom. Fina pappa lilla.

Vi har varit ute och ätit lunch idag. Efteråt gick vi och tittade på barnvagnar! Det kändes hoppfullt. Vi försöker så gott vi kan att glädjas och hoppas. Men om sanningen ska fram har vi svårt för det. Jag frågade Oscar lite försiktigt om han var lycklig. Jag vill våga vara det, svarade han. Och precis så känner jag med. Jag vill våga. Men det är svårt. Jag har fortfarande jättesvårt att förstå att det är sant att vi får hjälp. Ett litet sting av glädje smyger sig på ibland. Ett litet, litet. Men bara ibland. Jag tror inte att jag ska begära så mycket mer av mig själv. Jag ska nog bara försöka vara. Och när glädjen kommer, när jag vågar släppa på den, då ska jag ta tillvara på den.

Annars puffar jag på. En spray om morgonen, en om kvällen. Inget som jag är obekant med. Jag har gått på denna medicinen tidigare. Det är först till Lucia det nya börjar. Och visst är det spännande! Riktigt spännande.

onsdag 5 november 2008

Glädjedag!

Har precis kommit hem och satt mig vid datorn. Vilken dag! Först en sådan besvikelse. Vi fick höra att vi var ett så komplicerat fall att läkare och kliniker var rädda för att bränna sina fingrar på oss. Jaha, där var den chansen över tänkte vi.

Läkaren gick i alla fall till sina kollegor för att fråga om råd och kom tillbaka med de vackraste ord vi hört. Vi hjälper er.

Jag är så lycklig! Jag kan knappt förstå att det är sant, nästan väntar på ett nederlag ändå. Men den sista tanken ska jag bara slå ifrån mig! Det här måste gå, det bra måste vara så.

Jag börjar spraya imorgon redan pga min endometrios och ska spraya "lugnt" (2ggr om dagen) fram till Lucia. Jag har ett ultraljud inbokat den 19.12. Sedan sprayar jag 4 ggr om dagen till nyår, då börjar jag med del två, sprutorna.

Åh vad spännande detta är! Hopp och positivitet första gången på länge! Nu ska jag krypa upp i soffan med min fina och fira med lite snacks och Grey's anatomy.

Lycka!

tisdag 4 november 2008

Dagen före dagen.

Så var vi här. Dagen före dagen. Gissa om jag har ont i magen. Väntan har varit lång. Men nu, när vi är nästan framme, spelar den väntan som varit ingen roll.

Idag har jag även kurs mellan 16.30 och 21.00. Och kanske är det bra för då måste jag koncentrera mig på något annat. Då finns det inte utrymme för alla mina rädslor.

Jag försöker peppa mig själv, men det är inte lätt. Jag slits mellan rädsla och förnuft förstår ni. Och det tar energi.

Vi åker dit för att få hjälp. Att vi inte kan bli gravida på egen hand är fakta, inte påhitt. De ska sälja en produkt till oss. Vi ska köpa den. Det är vi som betalar för detta, alltså är det på våra villkor. Säger de nej tar vi våra pengar och går någon annan stans. Till Stockholm till exempel. Vi kommer att hitta någon lösning. Det finns hopp.

Ja, så låter det när den vettiga Linda tänker. Och så här låter det när den ynkliga Linda tänker.

Jag är en bluff. Jag åker dit för att bli avslöjad. Jag åker dit för att få en dom, inte hjälp. De kommer att se rakt igenom mig. De kommer att skratta åt mig. De kommer säga att det inte är någon idé. Det finns inget hopp.

Ser ni hur jag brottas. Knäppt va..? Inte undra på att jag är helt slut.

Måtte de sista timmarna innan gå snabbt nu. Måtte vi få ett positivt besked.

lördag 1 november 2008

Alla Helgons dag.

Solen skiner och skickar reflexer till snön som i sin tur glittrar vackert. När jag var liten var jag så fascinerad över att snö kunde glittra. Jag kunde stå länge och vrida och vända på huvudet för att se hur snön ändrade färg i sitt glitter. Jag minns nu att jag hade en barbieklänning som jag var så förtjust i, den glittrade lika vackert.

Vi ska snart åka till minneslunden och tända ljus för Victor. Det är andra Allahelgona utan honom. Han är lika saknad.

Men först ska jag klä mig varmt och gå en promenad.

Jag önskar er en riktigt fridfull och vacker dag.

Kram, L

fredag 31 oktober 2008

Hej mitt vinterland...

Nu är den tillbaka. Snön. För en lagom sur och trött Linda passar det inte bra. Vaknade lite för sent i morse och fick bråttom som vanligt. Och så var det det vanliga problemet. Jag har inget att ha på mig! Fast det har jag ju naturligtvis, men inget duger. Känns det igen? Hur som, jag ilar ut och ser vinterlandet. Och så blåser det kraftigt. Skit också. Halkar och får ännu mer bråttom så jag måste ta bajsstigen till bussen. Ja, och vad händer inte då. En liten kamouflerad skit fastnar under skon. Som vanligt.

Bussen blev försenad så jag hann inte köpa morgonkaffet. Oj oj oj. Nu börjar den riktiga irritationen bubbla. Och eftersom mitt humör är så fantastiskt så letar jag fel i allt och alla. Speciellt människorna på tåget. En sak som jag ogillar riktigt mycket är när någon envisas att spela upp musik från mobilen, högt, för alla. En vanlig dag irriterar jag mig på det. Idag.... Och dessutom var det arabisk musik. Inte min favorit. Mutter mutter. Flyttar på mig. Hamnar bakom någon som inte verkar veta vad shampoo och tvål är. Typiskt! Och så fastnar tåget i snön också. Blir försenad till jobbet och måste springa. Och halkar omkull igen, så klart.

Som jag brukar när jag är på detta humöret, åt jag chokladbollar till frukost. Och starkt kaffe.

Hm. Nu får jag visst varuleverans. Trevligt. Nu kanske jag blir på bättre humör.

torsdag 30 oktober 2008

Tack!

God kväll mina vänner. Snart är det god natt ser jag. Jag sitter uppe och ugglar. Jag är trött, men sömnen vill inte infinna sig. Min man och våra katter ligger och sussar sött här brevid. Det ser skönt ut. Oscar somnar innan huvudet ens nått kudden. Får man vara lite avundsjuk?

Idag är snön borta. Men det är kallt. Riktigt bitande kallt. En ny vinter ligger och väntar. Vintern är inte min årstid. Det är vackert, visst. Men kallt och jag gillar inte kyla. Där jag växte upp hade vi vinter från oktober till juni om vi hade otur. Jag tror det har satt sina spår. Vintern -97 mätte snön ca 2.4 meter rakt upp och ner.

Från det ena till det andra till det tredje... Kursen jag var på var förresten jättebra. Det var riktigt intressant och värdefullt. Varje tisdag fram till Lucia mellan kl 16.30 och 21.00 sitter jag med öronen på spets och för anteckningar.

Sedan måste jag säga det igen. Ni är fina medmänniskor! Jag önskar att jag kunde beskriva hur mycket ert stöd betyder. Jag blir så varm i hjärtat av era kommentarer. Tack kära vänner. Tack!

onsdag 29 oktober 2008

Snö.


Tät, tung snö faller i detta nu från himlen. Årets första. Rosen blommar ännu i rabatten och snön faller. Det är en märklig kontrast. Jag går ut och fångar en snöflinga. Den smälter direkt i min hand. Samtidigt kommer en mamma i stugan brevid ut med sitt barn. Hon pekar och visar. Titta, det kallas för snö. Visst är det vackert?

Ett stygn av sorg kommer över mig. Victor. Jag skulle ju visa dig. Lära dig. Hålla dig tätt intill. Men du är inte här. Jag går in igen. Tom. De flesta snöflingor smälter när de når marken. De kommer och går. Vackra. Unika. Som du. Mitt barn. Min älskade. Min saknade.

Vardagen påminner mig. Hur kunde allt bli så fel? Så fel...

tisdag 28 oktober 2008

Ont.

Idag har jag riktigt ont. Illamående-ont. Endometrios-ont. Dessa dagar, som tyvärr är av majoriteten, sjunker hoppet. Har försökt med smärtlindring, men dagar som denna hjälper det inte. Jag är så trött på detta. Trött på sjukdomen. Trött på att den tar min ork, min energi. Mitt hopp. Min chans att bli gravid. Trött och ledsen.

Annars är det en helt vanlig tisdag. Jag mår, bortsett från smärtor, helt okej.

Just det. Har ju glömt att berätta att jag har anmält mig till en kurs som börjar idag. En starta eget kurs. Nu har ju min mamma redan en butik, men för mig är det aldrig fel att lära mig från grunden. Känns spännande. Hoppas bara att mitt huvud orkar ta in informationen. Jag kan ännu inte titta på nyheterna* och ta in det som sägs. Kanske blir det en helt annan sak när jag har valt det själv? Återstår att se. Det känns kul nu i alla fall.

*Efter det att Victor dog har min koncentrationsförmåga sjunkit drastiskt.

söndag 26 oktober 2008

Litet kvällsinlägg.

Vi har precis ätit god, om än sen, middag. Ibland (ofta) glömmer jag bort hur roligt jag tycker det är att laga mat. För det mesta känns matlagning kravfyllt och tråkigt. Har varken ork eller lust, så då är det extra roligt när en glimt att min gamla matglädje tränger sig fram.

Ikväll blev det köttfärsbiffar med fetaost och soltorkade tomater. Till det gjorde jag vitlökspotatis i ugnen och god kall sås. Jag passade samtidigt på att göra köttbullar som vi ska äta till middag imorgon. Jag lagade efter mormors recept och Oscar blev lyrisk.

Nu ska jag krypa upp i soffan med min älskling och titta på film. Om det finns plats i magen om en stund blir det efterrätt. Goda chokladkakan från igår.

Imorgon är det en vecka och två dagar till dagen D. En skräckblandad förtjusning ligger och lurar runt hörnet. Och törs jag säga det.

Hopp.

Hallå i bloggvärlden.

Här händer det inte mycket. Jag har ledig helg och latar mig bäst jag kan. Känner mig lite halvseg, men tvingade mig ut i skogen igår och ska snart knacka på hos grannen för att peppa med henne idag. Det är så friskt och skönt ute nu, synd bara att det ska ta emot så mycket innan. Jag mår alltid så mycket bättre när jag gått lite.

Och eftersom jag vara så duktig och gick ut igår, bakade jag en chokladkaka med frosting (tappade helt det svenska ordet...). Gissa om det var gott! Hade jag haft en kamera hade jag lagt ut en riktig fresta-bild.

Nu tittar solen fram så jag ska skynda mig ut. Ha en trevlig söndag.

PS, hur sköter man orkidéer? Mina nya fina miniorkidéer vill redan vissna...

PS igen, okej då. Jag bakade inte kakan. Det var en sådan där färdig kakmix från affären som man bara skulle blanda i vatten och smör. Fick lite dåligt samvete att jag tog åt mig äran.. Men, jag blandande och ställde in den i ugnen. Och åt den. Ganska bra presterat ändå, va?

fredag 24 oktober 2008

Små steg fråmåt.

Nu är den nya dagen här. Det är inte kaos idag. Helt ärligt känner jag mig liite avtrubbad idag. Varken bu eller bä. Idag är jag, och det är skönt. Jag satte mig igår och skrev ett långt brev med alla mina känslor och upplevelser kring en lite stökig situation vi har med en anhörig. Jag är inte klar. Men en bra bit på väg. När jag är redo ska jag lägga det på postlådan. Jag tror att det kommer lätta lite från mina axlar när jag fått ut allt som skaver.

Jag tog en tablett igår kväll och somnade skönt. Det var första gången på två veckor. Kanske är det just därför det är en bättre dag idag. Jag har fått vila. Jag har fått den nödvändiga återhämtningen.

Min mamma påminner mig varje dag. Ta små steg, Linda. Små, små steg i taget.

Jaaa säger jag. Jag veeeet. Och jag vet ju det, egentligen. Det är så stor skillnad på teorin och praktiken bara. Men idag har jag gått ett litet steg. Idag är en bättre dag. Jag är här och det är mitt steg.

Jag önskar er alla en trevlig helg!

torsdag 23 oktober 2008

Imorgon är en ny dag.

Idag lever jag i en bubbla av en mängd olika känslor. Ett kaos av känslor. De studsar från vägg till väg. Fram och tillbaka. Om varandra, kring varandra, på varandra. Och jag sitter i mitten och försöker fånga dem. En idag omöjlig uppgift. De smiter lika snabbt som de kommer.

När jag har kunnat sortera dem, ska jag försöka sätta ord på dem. Det jag kan snappa upp är frustration. Ja, det är nog rätt ord. Jag känner frustration.

Jag är så trött. Tänk att känslor är så fysiska. Jag kan knappt sova om nätterna. I dag vaknade jag med en sådan enorm träningsvärk att man skulle kunna tro att jag kört ett hårdpass på gymmet. Och sedan ett intensivt motionspass efter det. Det har jag inte. Jag har bara försökt sova.

Nu ska jag äta en frukt och sedan ska jag bara vara. Om det så är i framtiden. Bara jag är. Och det är jag, för det mesta. Imorgon är en ny dag.

tisdag 21 oktober 2008

Tillbaka till framtiden.

Att leva här och nu. Det låter självklart, gör det inte? Det låter lätt. Enkelt. Men ändå är det så svårt. Och oöverkomligt ibland. Att det är nu som livet är mitt, det vet jag. Jag kan inte styra över det som har varit, eller det som komma skall. Så varför försöker jag? Jag ödslar min energi. Jag slösar på dyrbara sekunder. Jag kanske till och med är vårdslös med livet?

Hur hamnade jag här? Famlande. Osäker. Jag irrar om kring. Jag letar efter något jag inte kan finna. Min son är borta. Min framtid har inte ens kommit. Men jag fortsätter att leta. Och under tiden går dagarna förbi. Jag har utvecklat någon form att kontrollbehov. Ett behov av att veta. Och sedan skydda mig själv. Förbereda mig själv. Och kanske är det inte så konstigt, egentligen.

Att leva här och nu. Jag försöker att försöka. Jag påminner mig själv, ofta. Jag försöker, verkligen. Och ibland går det. Ett tag. Men rätt vad det är, är jag där igen. Tillbaka till framtiden.

måndag 20 oktober 2008

Både rädd och motiverad.

Idag har jag hämtat den sista av de journaler jag har "beställt". Det är inte allt jag förstår av medicinska termer, men det är konstigt på något vis, att läsa om sig själv på det sättet. Nu är det två veckor och två dagar kvar till dagen D. Jag är så rädd att jag mår illa. Så in i märgen rädd att få ett nej. Att möta motstånd. Att bli ignorerad. Att mötas av det jag är van vid av sjukvården. Jag har svårt att sova om nätterna. Jag kan grubbla sönder hela situationen. Fram och tillbaka. Och jag är rädd. Livrädd.

Mår så där konstigt igen. Ont i huden. Ont i kroppen. Är det virus eller stress tro. Får nog försöka varva ner, ta det lugnt. En dag i taget.

Dagens positiva:

Jag har varit på ett träningscenter här i stan. Hade bokat tid för rådgivning och information. Jag har nämligen tänk att jag ska ta tag i mig själv. Jag tränade regelbundet tidigare, men på grund av smärtor, graviditet, flytt, sorg, ja en massa orsaker, tappade jag allt. Men nu ska jag ge mig själv den bästa förutsättningen jag kan få. Jag fick verkligen en positiv känsla efter mötet. Blev riktigt peppad!

Där fanns så mycket att välja mellan. De aktiviteter jag valde blev individuell rehabliliteringsträning, yoga- som jag tidigare har tränat i flera år, body balans, något som hette easy line- en cirkulationsträning, core och combat- en blandning av lite olika kampsporter- har tidigare tränat teak won-do i flera år med. Skulle jag vilja gå på någon av de andra aktiviteterna får jag ju så klart det. Jag är lite sugen på forza också.

Jag får min egen kostrådgivare och personliga tränare också. Och skulle ivfn lyckas och jag blir gravid får jag frysa mitt medlemskap och ta upp det igen när jag kan och vill. Som mammaledig får jag rabatt och barnvakt ingår också.

Utöver detta får jag fri tillgång till bland annat bastu, vattenmassage, avslappningsrum, klättervägg, gymmet, boxningsredskap(!) och pilatesredskap.

På plats finns kiropraktior, massör och reikiterapeut. Och så finns det solarium.

Låter spännande va? Jag tycker det! :-) Det känns skönt att jag äntligen bestämt mig och att jag dessutom har någon form av motivation. Det låter nästan för bra för att vara sant. Och det är jag värd.

ps, såg Mamma Mia igår. Härlig film.

fredag 17 oktober 2008

Rastlös.


Det är vackert väder ute. Riktigt vackert höstväder. Jag har inte andats in frisk luft på två dagar. Jag börjar känna mig instängd. En släng av mini-cellskräck slår över mig. När jag tänker på det får jag svårt att andas. Att vara sjuk är inte min melodi. Jag känner mig bättre idag. Jag tror det i varje fall. Eller så är det rastlösheten som luras. Jag vill i alla fall tillbaka till jobbet. När man ligger hemma ser man allt man inte har hunnit göra. Och så tänker man så mycket. För mycket?

Jag känner mycket ilska. Och jag blir fort irriterad. Två känslor jag inte tycker om. Främmande. Läskiga. Jag vet inte vad jag ska göra med dem. När man är glad ler man. Ledsen, kanske en tår. Men arg? Vad gör man med ilskan? Än så länge sväljer jag den. Jag kanske ska börja boxas?

Jag sörjer mycket för tiden. Men jag gråter inte. Kan tårar ta slut?

onsdag 15 oktober 2008

Lite kortfattad depp.

Det är inga duracellbatterier här inte. Mina laddade batterier kändes totalt urladdade redan i måndags. Idag har jag inte ens orkat klä mig. Känner mig sjuk. Ont i kroppen. Det gör till och med ont i skinnet.

Och ont i hjärtat har jag också. Jag saknar min lilla skrutt.

Du skulle ju vara här nu..!

måndag 13 oktober 2008

Ny vecka.

Jag har haft en otroligt härlig helg. Händelserik. Det har bland annat varit skogspromenader, shopping, tjejkväll, hyra-film-kväll och minirenovering i hallen.

Jag har känt mig levande, på riktigt. Och jag har varit ärligt glad. Det är så länge sedan att jag inte ens kan minnas när jag kände så senast. Tiden har gått och jag har levt, men inte känt mig levande. Jag är så tacksam för att vi, trots allt, kan få dessa stunder när man kommer upp över ytan och kan andas fritt och obehindrat. Om så bara för en stund. Det betyder så mycket. Det är så värdefullt.

Det finns en vacker sida av sorgen. Kärleken.

Nu väntar en ny vecka. Jag har laddade batterier. Ta hand om er!

fredag 10 oktober 2008

Tillsammans är man mindre ensam.

Det finns så mycket jag vill skriva, men orden sitter fast idag. Jag vill inte dra i dem. Tvinga dem. De kommer när de är redo att komma.

Jag var på Spädbarnsfondens samtalsgrupp för andra gången igår. Där kommer orden utan att jag är redo. Jag öppnar bara munnen och de flödar. Och de tas emot av dessa varma själar, som förstår mig. Där har jag hittat hem.

Jag är så tacksam för att vi har fått denna möjligheten att mötas.

Tillsammans är man mindre ensam.

torsdag 9 oktober 2008

Vår lilla änglablomma.

När Victor dog ville vi så gärna lägga honom i en egen grav. Vi ville att han skulle få en egen gravsten och en egen plats som vi kunde sköta om. En egen helig plats. När vi frågade sjukhuset om detta fick vi svaret att det var onormalt. Man gjorde helt enkelt inte så. Man fick inte göra så. Och vi trodde på de orden. De gjorde ont, men vi trodde på dem. Vi valde därför den finaste minneslunden vi visste om. Victor begravdes och vi fick sedan hem ett brev om att han låg i jorden. Vi fick alltså inte närvara under begravningen.

Jag tror jag hade gått i terapi i fem månader efter hans död, då min kurator undrade om jag ville ha kontakt med en präst hon kände, Sven. Han var sjukhuspräst och hade hjälpt många föräldrar som förlorat sina små. Jag brottades med svåra skuldkänslor och kunde inte hantera dem. Jag kunde inte få ett avslut. Jag tackade ja och fick komma till honom nästan direkt. Han frågade vid ett tillfälle hur gravstenen såg ut. Gravsten? Han har ingen. Vi fick inte. Sven blev alldeles förskräckt över mitt svar och undrade vem som hade sagt det. Han berättade att sjukhuset inte har något som helst att göra med det och det skulle ha varit vårt eget val. Åh, så ont det gjorde att få veta. De hade tagit i från oss det vi så gärna ville ha.

Jag fick så mycket hjälp av Sven. Jag kan inte med ord beskriva hur tacksam jag är för att jag fick träffa denna fina människa. Han hjälpte mig att bearbeta bort skulden och allt självhat. Han undrade också om vi ville ha en begravning. En riktig begravning. Självklart ville vi det! Sven menade att efter allt det svåra vi varit med om, behövde vi att få ett vackert och värdigt avslut för att kunna bearbeta sorgen. Det vackra avslutet Victor var värd. För han har funnits, sa Sven. Victor har funnits och ni är hans föräldrar. Att få höra de orden, jag kan inte beskriva vilken lycka det var. Vi är föräldrar. Det var första gången någon sa det till oss.

Minnescermonin började i ett fint litet kapell. Prästen läste för oss och pratade om Victor. Han spelade girar och vi sjöng bland annat Sov du lille vide ung. Sedan gick vi ut i minneslunden och la små videkvistar och tände ljus på hans plats. Det var sju månader exakt efter Victors död.

Att sjukhuset tog i från oss rätten att välja en grav gör fortfarande ont ibland. Men nu har vi en vacker minnescermoni att minnas. Så många vackra ord om vårt barn att gömma i hjärtat. Här nedan är dikten prästen läste för oss. Och en bild från minneslunden.



Så här tror jag blommornas Skapare gör,
när den tiden är kommen då blommorna dör,
jo då går Han omkring här i stad och i land,
och de blommor som dött tar Han upp i sin hand,
och han smeker så ömt att Han döden betvingar.
Och de blomblad som vissnat förvandlas till vingar.

Jag tror att det är så i blommornas värld,
att man har samma svindlande mål för sin färd,
för trots olika färg eller form eller sort
och att tiden för blomning är lång eller kort
så har blommor en dröm fast man säger det sällan,
det är drömmen om ljuset, om självaste källan.

Jag tror att det nånstans långt bortom all gräns,
och så nära ibland att dess ljuvlighet känns
finns en paradisträdgård som ingen har sett,
där dess Skapare själv och Hans blommor blir ett,
och där trasade kalkar och brutna små stänglar
blir till blommor som både är blommor och änglar.

Så undra då på att den blomman blir skön
som vill göra sitt liv till en lovsång och bön:
Herre hjälp mig att öppna mig så varje dag
att mitt innersta, sköraste, vackraste jag
ger en glimt från en lustgård som saknar sin like:
Det är nu jag vill blomma, och sen i Ditt rike.

Ur "En aning av evighet"Atle Burman

onsdag 8 oktober 2008

Fastnat i skiten.

För sista gången hoppas jag.

Blir så irriterad. Vem låter sin hund skita på en vältrafikerad stig utan att plocka upp efter sig? Stigen jag går på varje dag. Det är självklart jag som kliver i det. Gång på gång. Speciellt när jag har bråttom. Jag förstår inte hur jag lyckas. Första gången kändes det lite jaja, det händer vem som helst. Nu har det hänt så många gånger att jag har tappat räkningen. Jag har börjat gå väldigt försiktigt. Tittar extra noga var jag sätter mina fötter.

Varje gång har jag trott att jag klarat mig och lite triumferande tänkt när jag kommit ut på vägen att aha, jag lyckades. För att likförbannat se den välbekanta hundskiten fastklistrad under skon. Det är precis som om den ligger och väntar på mig, siktar sig in på mig och springer fram precis när jag sätter ner foten. Och det är väl egentligen inte det värsta. Det värsta är att detta alltid händer när jag är på väg till jobbet. Jag pendlar nämligen kollektivt. Först 15 minuter med buss. Sedan 35 minuter med tåg. Och fastklistrad hundskit stinker. Verkligen.

Det tar inte lång tid innan mina medresenärers näsor börjar sniffa och söka efter den skyldiga. Jag sitter och försöker se så from och oskyldig ut som jag bara kan. Tittar ut genom fönstret och låtsas hitta något riktigt intressant där ute. Läser min tidning intensivt eller smsar medan stanken sakta sprider sig. Eller, det senaste tricket, sniffar med och låtsas hitta den skyldiga i min stackars granne. Nej, nu har jag gått min sista promenad på bajsstigen. Finns det ingen lag på att man måste plocka upp efter sin hund? Det borde i alla fall finnas. För det är riktigt irriterande.

En liten parentes på inlägget igår.

Det finns en liten artikel i expressen idag om bluffen.

tisdag 7 oktober 2008

Bra artikel.

Idag skrivs det på aftonbladet.se om endometrios. Det är så bra att det uppmärksammas! Det tar i genomsnitt sju år att få diagnosen på grund av den stora okunskapen bland läkare. För mig tog åtta år av smärta och kämpande att bli trodd. Helt sjukt.

Är helt slut i huvudet idag. Hade gärna skrivit mer om detta. Det får bli en annan gång. Bra artikel i alla fall. Läs den här.

Chockad.

Egentligen är det inte ens värt ett inlägg, men det har upprört mig hela dagen. Så här kommer det. Och efter detta är jag färdig med både henne och hela lögnen.

Att Internet som är ett fantastiskt forum, har en svart baksida visste vi väl. Och visst visste vi att det finns dårar som springer runt i olika forum. Människor som ger sig ut för att vara en annan än de egentligen är. Som manipulerar. Ljuger. Det är ingen nyhet. Det är hemskt, men ingen nyhet.

Idag fick jag veta att en av dessa har befunnit sig inne i änglarummet. Ett forum för föräldrar som förlorat barn. Och hon (är det ens en kvinna?) har funnits där länge, över ett år vad jag vet. Hon? har diktat ihop den mest fantastiska, sorgliga historia om sina två förlorade barn, en svår tvillinggraviditet där ena dottern föddes svårt sjuk och om en ny tvillinggraviditet som slutade i missfall. Och vi har alla lidit med henne, stöttat henne, fått medlidande, blivit stöttade av henne. Hon har visat oss bilder på sina barn. Bilder som hon har stulit från en familj i USA. Hon har bett om böner för hennes dödssjuka dotter, som i själva verket varken är sjuk eller hennes egen. Till och med jag har bett. Hållit tummarna. Ska faktiskt erkänna att jag har fällt en tår för denna människas hemska öde. Så dum jag känner mig nu.

Jag hoppas denna människa får hjälp. För sjuk måste hon vara.

måndag 6 oktober 2008

Victor har fått ny lykta.

Min granne är fantastisk. Titta vilken vacker ljuslykta jag har fått av henne. Det är små änglar runt om. Hon hade sett den när hon var på stan och tänkt på mig och Victor. Hon tänkte att den kunde passa i Victors fönster. Han har ett eget fönster där vi har samlat de minnen vi har kvar. Titta så fint det blev. Jag blir så varm i hjärtat att hon tänkte på honom!

Rädslor.

Jag vågar knappt tänka på ivf. Jag vågar inte hoppas att det ska gå bra.

Å ena sidan är jag livrädd för att försöket kommer misslyckas. Eller att vi kommer få nej direkt. Det känns som om endometriosen är tillbaka. Smärtan är värre än tidigare, värre än då jag gick på behandlingen. Det känns som om de kommer säga, Nej tyvärr. Det här ser inte bra ut. Och så är det över redan innan det börjat...

Å andra sidan är jag livrädd för att det ska gå. Jag är rädd för att bli gravid. Rädd för att mitt andra barn också kommer vara sjuk. Rädd för att älska och sedan förlora. Igen. Det är så svårt att hitta en balans. Hur ska man våga lita på livet när man har blivit så sårad?

Jag har förresten inte ringt min läkare och berättat att vi ska till Uppsala. Hon tror att jag fortfarande går på de hormoner hon skrev ut åt mig. Just nu känner jag mig som världens fegis. Jag vågar ärligt inte ringa henne och berätta. Jag är rädd för det med.

När flyttade denna enorma rädsla in hos mig? Och varför kan jag inte mota den i dörren?

lördag 4 oktober 2008

Blomman min.

Idag skickas mina tankar ca 150 mil norrut till min kusin som ska gifta sig.

Hoppas dagen blir allt du någonsin önskat dig, älskade Blomman min. Jag önskar dig all lycka och kärlek!

fredag 3 oktober 2008

Ledig helg.

Efter nio dagars heltidsjobb på raken har jag två hela lediga dagar framför mig. Vilken lyx! Det känns i både kropp och topp att jobba så mycket. Så här mycket har jag inte jobbat sedan Victor dog. Men nu har jag, och det har faktiskt gått ganska bra. Med lite vilja kommer man långt. Nu vill jag bara njuta av sovmorgnar och soffmys.

Ska på inflyttningsfest imorgon, men det kan bli ett trevligt inslag. Får bara hoppas att näsvisa frågor stannar hemma. Tänk att man nästan blir rädd för sociala sammanställningar efter detta.

Trevlig helg alla där ute!

Kram, L

torsdag 2 oktober 2008

Ett litet monster på min axel.

Känner mig nedstämd och är inte alls hoppfull längre. Visst, det finns fortfarande en chans. Jag borde kanske glädjas. Men jag kan inte ta till mig det. Det finns ett monster på min axel. Hon sjunger glatt i mitt öra. Det går aldrig. Det går aldrig. Och så skrattar hon kallt. Jag försöker vifta bort henne. Välja tillit. Välja tro. Men likförbannat ekar det i huvudet. Det går aldrig.

Jag borde veta bättre än att lyssna på monster-Linda. Jag ska ge henne dagen idag. Imorgon måste hon flytta ut. Hon stjäl min energi.

Operation positivitet bör startas omedelbart.

onsdag 1 oktober 2008

Pust...

Det var inget att oroa sig för visade sig. Läkaren som skrev mailet menade bara att de inte kunde lova att det skulle gå innan de hade träffat oss. Vår tid den 5 november finns kvar. Än finns det en chans. Än finns det hopp. Det var inte ett nej. De behöver bara träffa oss innan vi vet. Så klart.

Tillit. Tillit.

Vi åker berg och dalbana. Det går upp och ner. Upp och ner. Upp och ner.

Kan vi få kliva av snart?

Orolig....

Fick ett konstigt mail igår. Från Uppsala. Efter att jag hade pratat med dem och redan fått en tid. Vi kanske inte får hjälp. Eller så är det bara ett missförstånd. Strax efter nio idag vet vi.

Håll gärna tummarna.

Tack snälla rara för era fina kommentarer! De värmer så ska ni veta! Tack för allt stöd!

tisdag 30 september 2008

JAAAAAAAA!!!!

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Eller skrika rakt ut. Jag skakar i kroppen! Jag är så lycklig att jag inte vet var jag ska ta vägen. Vi får hjälp..!!!! De ska hjälpa oss. Det var inget snack om saken. Hon bokade en tid direkt. Vi får komma till Uppsala för samtal och ivf den 5 november. Jag var så beredd att försvara mig. Hade skrivit en lång lista med argument. Den behövdes inte. Jag möttes av värme och empati. Vi får hjälp. Vi fick en tid. Vi kanske har en liten i magen till jul.

JAAAAAAAAAAAAAAA!!!

Ormspråk på tåget.

Åker ju tåg till jobbet. (När jag inte försover mig som igår...) För det mesta är det faktiskt riktigt behagligt. 35 min bara åt mig själv. Jag läser mycket på tåget. Om jag inte blir störd. Som idag. En riktigt märklig kvinna satte sig bakom mig och började viska i mitt öra. Har ni sett Harry Potter när han talar ormspråket? Precis så var det. Hachzzz. Zchisssi.. Ja ni vet. Hur läskigt som helst. Det kändes nästan som hon försökte att kasta någon förbannelse över mig. När jag reste mig upp för att stiga av på min hållplats satt kvinnan framåtlutad och blundade. Jag trodde hon sov och kanske bara hade pratat i sömnen. Men precis då slog hon upp ögonen och tittade rakt på mig med en intensiv blick. Gissa om jag skyndade mig av...! Huuu..!

Sitter i telefonkö till kliniken i Uppsala igen. Det tar tid. Jag ringde upp igår igen när jag hade samlat mig. Men kom inte fram. Får se hur det går idag. Återkommer.

måndag 29 september 2008

Nerver utanpå.

Idag har jag ringt en ivf-klinik i Uppsala. Det som verkar bra med dem är att man kan göra ul och andra undersökningar på hemorten om man inte bor i staden. Mailade dem innan helgen. Idag kände jag att jag inte ville vänta på svar. Jag vill veta nu. Så jag ringde. Och hamnade i telefonkö. Väntade. Och så var det min tur.

"Du är nummer ett i kön."

Panik. Vad ska jag säga!? Jag drabbades av ett akut illamående och lade på luren i all hast. Mina nerver är inte starka nog idag. Jag vågade inte. Tänk om de skulle sagt nej...

Jag tror att vi har bestämt oss. Eller jo det har vi. Vi har bestämt oss. Nu väntar vi på att någon ska bestämma sig för att hjälpa oss.

Jag är så trött för tiden. Försov mig i morse. Missade både tåg och buss. Hamnade lite efter idag. Som tur är blir det en ny dag i morgon. Nya tag. Kanske ett nytt försök att ringa.

söndag 28 september 2008

Vad finns det annars för mening?

Har tänkt lite över detta med pengar. Man inte kan sätta pris på ett barn. Pengar får inte bli ett hinder. Och det ska det inte. Det om något ordnar sig alltid. Det kostar, visst. Men sätt det mot att känna en varm levande bebiskropp mot bröstet. En liten hand i sin. Mjukt bebishår att snusa på. En liten näsa som liknar pappas och en söt haka som liknar mammas. Det är ovärderligt.

Jag har nära till tårar. Jag hoppas så innerligt att jag får uppleva det. Vad finns det annars för mening...?

fredag 26 september 2008

Nu händer det något!

Idag på nyhetsmorgon i TV4 var det ett jättefint reportage om varför alla inte får sjukskrivas vid förlust av barn. Stenen är i rullning. Tack Anna och Olle för att ni gör våra röster hörda! Ni är fantastiska människor.

Nu får vi bara be och hoppas att reglerna ändras, att alla ska behandlas lika, att alla får rätt att sörja sina älskade förlorade små. Ni som missade dagens reportage kan se det här. (Klicka på nyhetsmorgon och sedan "Sorg är ingen sjukdom")

Sedan har jag nyheter.

Från ivf-kliniken i Stockholm. Vi får hjälp. Det bästa för mig som har svår endometrios är ivf. Han tyckte inte att jag skulle genomgå någon annan fertilitetsbehandling än just provrörsbefruktning. Chanserna är för små. Jag sitter på jobbet och är helt skakig. Vi får hjälp. Vi får hjälp...!

Haken är att det kostar. Ganska mycket. I slutändan, om det går bra, är det värt det. Då kan jag betala hur mycket som helst! Men går jag genom landstinget här i Dalarna med remiss till Falun kostar de på första försöket. Haken med det är att ingen här vill hjälpa oss. Då måste vi kämpa. Leta efter en läkare som är villig att hjälpa oss. Om det finns någon. Och sedan om jag får remiss, måste vi gå till någon som först inte ville lyssna. Och gå i byggnaden där vi var med om vår värsta mardröm. Byggnaden där Victor föddes.

Ska jag avbryta behandlingen jag går på nu och greppa tag i handen som blev utsträckt från Stockholm? Jag har nog fått kortslutning i huvudet. Jag måste tänka.

torsdag 25 september 2008

Samtalsgrupp.

Igår startade samtalsgruppen för föräldrar som förlorat barn här i Dalarna. Jag var så nervös innan. Vilka kommer vara där? Hur är de? Vad ska jag säga? Hur kommer det kännas? Hade så många funderingar, som jag delade med alla som var där fick jag sedan veta. Men det var skönt! Äntligen kunde jag prata med någon som förstod! På riktigt in i själen förstod.

Och just därför vågade jag släppa på allt. Trots att jag pratat och skrivit så mycket om mitt älskade barn, brast det för mig redan vid presentationen. Det blev ett erkännande. Jag heter Linda och jag har förlorat mitt barn. Så svårt. Så verkligt i det overkliga.

Jag är så tacksam att möjligheten finns nu. Det är så viktigt att få träffa andra i samma situation. Att få lyssna och få berätta. Att känna gemenskap i sorgen som annars är så ensam.

Vi behöver varandra. Vi som vet.

måndag 22 september 2008

Telefonsamtal och skogspromenad.

Det är riktigt vackert höstväder ute. Solen skickar sina sista värmande strålar och skogen bjuder på de vackraste färger. Daggklädda spindelnät spänner sig likt silvertråd mellan gräs och ljung. Jag har gått långa promenader för att försöka pausa. Det har varit riktigt skönt att få vädra och skingra tankarna lite. Det finns så mycket vackert att vila ögonen mot.


Ett konstverk rakt utanför min dörr. I naturen finns det frid. Jag älskar att gå där. Vara ett med den. Lyssna. Lukta.

Men idag kom jag mig nästan inte hem igen. Jag fick en akut känsla av att jag skulle svimma av. Det svartnade för ögonen och susade till rejält i öronen. Satte mig ner och hyperventilerade mitt i skogen. Läskigt. Jag tror det här tar hårdare än jag vill erkänna.

Jag har ringt till de läkare jag haft under åren och bett att få mina journaler hemskickade. Fyra olika sjukhus, fyra olika städer, fyra olika läkare. Ingen hjälp. Hur kan det vara möjligt...? Står det "Psykfall, ignorera" bakom mitt personnummer? Det börjar kännas så.

fredag 19 september 2008

Inget godis på vardagar.

Kvinnan från ivf-kliniken ringde upp mig i morse. Hon var inte lika tillmötesgående idag. Hon lät skeptiskt och var inte särskilt hjälpsam eller förstående. Det lät som om svaret skulle bli nej.

De ville ha utlåtanden från alla läkare jag gått hos innan de kunde träffa mig. Visst kan de väl få det, men jag känner på mig att det blir ett kämpande där med. Och det orkar jag inte. Jag har inte energi att försvara mig mer. Jag kunde ringa dem tillbaka när de fått prata/höra från mina läkare. Tror inte jag kommer ringa upp.

Usch, jag känner mig som ett barn som ber om godis i mataffären. När det inte är lördag. "Tyst med dig. Du får inget godis på vardagarna. Det vet du." Men jag vill ha godis. Och jag vill inte vänta. Jag struntar i att det inte är lördag. Jag har väntat länge nog.

Allt jag ber om är en vänlig själ som har tid att lyssna på mig. Som vill hjälpa mig. Som vill försöka förstå. Som inte ifrågasätter varför, utan bara kort och gott kan säga "Linda, vi hjälper dig."

torsdag 18 september 2008

Jag tänker inte ge upp!

Idag har jag kontaktat IVF-kliniken i Falun. Möttes av en trevlig och förstående kvinna i luren som tände mitt hopp igen. Det kan gå! Hon kunde inte förstå varför jag fått höra att jag inte var lämplig för ivf. Hon skulle tala med en läkare där och sedan kontakta mig så snart som möjligt.

Min mamma blev så ledsen och orolig så hon kontaktade sophiahemmet i Stockholm igår och även de blev helt förskräckta över vad jag fått höra. Jag var välkommen ner på en gång.

Vårt barn, Victors syskon, måste komma till oss. Vi väntar. Vi längtar. Vi ger inte upp.

onsdag 17 september 2008

Snabb uppdatering.

Läkarbesöket idag blev mycket smärtsamt. Jag föll platt till marken med mina värsta farhågor. Det ser inte bra ut. Finns minimal chans. Kanske ingen. Inte hoppas för mycket. Ingen idé med ivf. Kanske inte mottaglig för graviditet alls. Fundera på adoption. Fick en sista chans att försöka själv med gulkroppshormon och sedan pergotime. En chans...? Jag förstår ingenting. Jag förstår inte vad hon har sagt till mig. Menade hon verkligen allvar..? Är det meningen att vi bara ska ge upp?!

Jag har gråtit idag. Jag har gråtit av förtvivlan. Av sorg. Av frustration. Av hopplöshet.

Innan jag ger upp ska jag be om ett andra utlåtande. Det kan inte vara sant...!?

tisdag 16 september 2008

Så var det dags.

Imorgon är det dags för det efterlängtade och fruktade läkarbesöket. Klockan 06:20 imorgon bitti åker jag. Är så nervös att jag mår illa. Hoppas hoppas hoppas så att det kommer gå bra, men jag förbereder mig samtidigt på det värsta. Om det nu går... Blir det eller blir det inte första dagen i bebisverkstaden imorgon..? Ska se idol och sen lägga mig. Blir helt slut av det här.

Ha gärna en tumme hållen för mig.

söndag 14 september 2008

Mobbning.

Läste på aftonbladet.se om en stark och tapper tjej, Emma som blivit mobbad i flera år. Det borde inte få hända. Det borde inte få finnas, men det gör det. Jag vet det allt för väl.

Nu fick inte jag stenar kastat på mig, men rutten frukt. Och jag minns det med fasa. När jag började i sjuan började min svåra resa. Det var en ny skola. Nya klass"kamrater", nya lärare, nya ämnen. Allt var nytt. Den gamla klassen splittrades, vännerna gick åt olika håll. Till olika klasser och de allra flesta hittade sin plats. Blev accepterade. Fick nya vänner. Jag var inte en av dem.

Jag blev ingen. Jag blev den osynliga som syntes i allt jag gjorde. Jag var fel. Allt jag sa var fel. Allt jag gjorde var fel. Allt jag ägde var fel. Alla jag kände var fel. Jag grät mig till sömns var och varannan natt. Jag kunde inte förstå. Varför var jag fel?! De förstörde mina saker. De kallade mig för fula namn. De frös ut mig, de hånade mig. Jag tror inte att de förstod. Men då, då led jag. Jag trodde dem. Jag var inte värt något alls.

Jag blev till slut expert på att inte synas. Jag valde mina kläder med största noggrannhet. De fick inte sticka ut, inte vara snygga, inte vara moderna, inte se dyra ut. Men de fick heller inte vara fula eller se billiga ut. Jag minns en gång jag gjorde det stora misstaget att köpa en tröja som jag så länge velat ha. En dyr, modern tröja. Jag var så stolt över den. Jag hoppades så att den skulle göra mig accepterad. Det var då jag fick rutten frukt slängt på mig. Jag hann knappt sätta mig ner på första lektionen när jag såg mandarinen komma från ena hållet och persikan från det andra. Och som de skrattade. "Tror du att du är fin, Linda? Tror du att du är någon?" Jag önskade att jag kunde få dö, där och då. Jag gjorde aldrig om det. Jag var ingen. Jag var ingen i två år. Och jag accepterade det. Jag trodde på det. För att få bli lämnad i fred.

När vi flyttade till Sverige slutade mobbningen. Jag blev den som hittade min plats. Som blev accepterad. Som fick nya vänner. Jag minns att jag tyckte det var skamligt att berätta att jag blivit mobbad. Jag trodde att mobbningen var ett tecken på att jag var ett missfoster. Och om jag berättade skulle jag bli stämplad. Utfryst igen. Det kändes faktiskt som om jag ljög. Jag kände mig som en bluff som väntade på att bli avslöjad. Det tog flera år innan jag kunde förstå att jag var helt normal. Att jag var precis lika mycket värd som alla andra. Att mobbningen sa mer om de som mobbade än om mig.

Trots att jag kommit långt sedan dess finns det forfarande stunder där jag känner mig uttittad och hånad. Där jag kan bli otroligt illa till mods och drabbas av total brist på självförtroende. Det är en olustig känsla av att synas trots att man är osynlig. Det tar tid att läka.

Men nu vet jag att jag är någon. Jag är Linda och jag är viktig. Jag betyder något.

fredag 12 september 2008

Besviken på anhörig. Igen.

Det finns så mycket som jag skulle vilja skriva nu. Känslor som jag vill sätta ord på och sedan publicera här. Ord som beskriver besvikelsen, ilskan. Ord som kan ge svar på tal. Men av respekt låter jag bli. För tillfället i alla fall. Jag börjar undra, ifrågasätta. Har vi rätt att sörja? Varför är det så förbjudet i dagens samhälle? Varför har det blivit tabu? Varför har vissa i omgivinigen satt ett bäst-före datum på min, på vår sorg? Ett datum som gick ut redan veckan efter Victor dog. Och efter det var det vi som hade fel. Alltid vi.

Nu hinner jag inte skriva mer. Jag måste ila. Har tid hos tandläkaren snart. Ska få min nattskena. Hurra...... Not.

onsdag 10 september 2008

Floating och änglarosett.

Idag är jag tillbaka på jobbet. Egentligen borde jag inte, men jag blir så rastlös av att vara hemma. Har svårt att komma till ro. Ringde just därför och bokade tid för en genomgående helkroppsmassage idag. Om två veckor fick jag tid. Kvinnan i telefonen tyckte även att floating kunde vara något för mig. Det är avslappnande, avstressande och skulle visst vara bra för kroniska smärtor. Jag som har lite cellskräck blev ju så klart skeptisk till detta, men sa att jag skulle tänka på det. Kanske titta lite på "maskinen" man flyter i först. Den var visst lika stor som en kombi-bil sa hon och man kunde ha lyset tänt hela tiden. Lite nyfiken blev jag nog. Är det någon som har provat det? Och i så fall, hur var det?

Idag har jag också fått min änglarosett som jag beställde förra veckan. Det är ett otroligt fint sätt att stödja en viktig sak. Pengarna går till olika fonder (du bestämmer själv vilken fond du vill donera till) som stöd till forskning och stöd till föreninger för föräldrar/anhöriga som förlorat barn.

Naturen har så smått börjat dra på sig höstkappan. Luften är kylig och klar. Befriande. Färggranna löv dansar försiktigt ovan marken med hjälp av friska vindars smekningar. Jag har själv tagit fram min höstkappa, men den får vila på sin galge en stund till. Det har även börjat mörkna ordentligt om kvällen så samtidigt som jag beställde änglarosetten beställde jag även en fin reflex med texten Ängel i mitt hjärta. Som sagt, ett fint sätt att stödja och ett fint sätt att synas i höstmörkret.

måndag 8 september 2008

Trött. Sliten.

Det är en trött och sliten Linda som skriver idag. Hittar inga ord. Inga vettiga sådana i alla fall så det blir lite glest mellan inläggen. Är hemma från jobbet idag. Och imorgon. Smärtorna tar knäcken på mig. Om en vecka och tre dagar har jag tid hos min läkare. Jag hoppas hon kan hjälpa mig.

Bilden är från i lördags. På minneslunden där Victor vilar. Han har fått höstiga rönnbär och nya ljus. Jag ville köpa en ny blomma, men allt var stängt. Jag satt där länge. Det började regna ordentligt så jag satt på stenarna under mitt paraply. Det är vilsamt där. Sjön Siljan ligger precis brevid. Jag hinner inte dit så ofta som jag vill. När jag väl är där, vill jag aldrig gå. Vill vara nära, för alltid. Men kylan från stenarna bet mig så jag var tvungen att resa mig. Det infinner sig alltid ett lugn i själen när jag varit där. Det är skönt att ha en plats att gå till. Något att vårda, ett minne att ge kärlek till.

Det får bli dagens inlägg. Tror jag bara lägger mig igen. Men först vill jag tacka er för allt stöd jag fått, alla värmande ord. Här på bloggen, på forumet, i inboxen. Det betyder mycket för mig! Ni är fina medmänniskor! Tack!

fredag 5 september 2008

Klagomur

Idag blir min blogg min klagomur. Jag gillar inte att gnälla och klaga, men nu ska jag göra det. Nu ska jag unna mig att tycka synd om mig själv. Jag är helt totalt slut. Jag är van vid smärtor, men nu har jag nått min smärtgräns. Hela natten låg jag med fruktansvära smärtor och krämpor av endometriosen som borde vara under kontroll, men som aldrig vill lugna ner sig, vilka hormoner jag än tar, hur många operationer jag gör, eller hur mycket smärtlindring jag tar. Inget hjälper. Och inget lindrar. Jag är så slut så jag vill gråta. Jag orkar inte. Inte egentligen. Jag kan inte sitta, jag kan inte ligga, inte ens ha på mig trosor (!) och än mindre byxor utan att smärtorna ska göra sig påminda. Jag kan inte ens gå på toaletten vilket resulterar i ordentliga förstoppningar som i sin tur gör ont. Och smärtorna gör att jag spänner mig som i sin tur resulterar i migrän. Jag är en vandrande smärta hela jag. Jag gör ont. Det gör ont och jag är trött. Endometrios är ett helvete, rent ut sagt. Ett monster som bor i mig, som förökar sig, som förtär. Jag orkar inte. Inte egentligen. Ändå står jag ut. Men det är inget liv. Jag har ingen livskvalitet. Endometriosen styr min vardag. Jag önskar att jag kunde styra den själv.

tisdag 2 september 2008

Välkommen höst.

Det regnar idag. Lent, svalt regn. Små, små minidroppar som smeker ansiktet när man går. Löven har börjat gulna. Naturen har börjat slå sig till ro. Det känns skönt. Rogivande. Sommaren är över. Victors 1-årsdag är förbi. Jag överlevde. Jag kan andas ut. Idag lyssnar jag på jazz och låter musiken fylla mig. Idag är en bra dag. En dag då jag har kontakt med mig själv. Med mitt inre. Med lugnet.

Victor, mitt barn. Mamma saknar dig. Varje dag.

måndag 1 september 2008

Tillbaka hemma.

Nu är jag hemma igen. Egentligen kom jag hem igår, hur som, hemma är jag. Och jag har haft det jättebra på mässan! Det fanns så mycket fint att vila ögonen på! Vi åkte hem fulla av idéer och inspiration. Det är lika härligt att vara på mässa varje gång.

Idag är jag trött, har riktigt ont i huvudet. Det är som om jag blir slagen av blixten flera gånger om. En återkommande förlamande smärta som varar knappt två sekunder åt gången. Det kanske är migrän på gång.

Nu ska jag hänga tvätt (har jag förresten sagt att vi har egen tvättmaskin nu?! Aldrig mer tvättstuga!) och sedan ska jag ta den som jag hoppas blir sista sprutan i behandlingen. Om två veckor har jag tid hos min läkare. Då kommer domen, eller hoppet.

torsdag 28 augusti 2008

Rätt till sjukskrivning när ens barn dör.

Nu har namningsamlingen för rätten att bli sjukskriven vid barns bortgång har dragit igång och kommer att skickas till ansvarig politiker i höst. Vi kräver automatisk godkänt sjukintyg för sjukskrivning när man förlorar sitt barn och lika behandling för alla. Det ska inte bero på var i landet man bor och vilken handläggare man får!

Håller du med? Skriv under här. Tack för din hjälp!

Åker iväg en sväng.

Idag åker jag på mässa med jobbet över helgen. Vi ska till formex och bli inspirerade. Ser fram emot det. Det ska bli så skönt att komma bort lite. Göra något annat, fokusera på något nytt. Bara vara. Glömma oförstånd och dumheter för en stund.

Hörs igen om några dagar.

onsdag 27 augusti 2008

Släkten är värst..?

Vi var ju som sagt på släktträff i helgen. Tror vi var 64 personer tillsammans. Det blev mycket ta i hand och vara trevlig. Leendet som vid första Hej, jag heter Linda var äkta blev till slut en enda stor grimas.

Sen var det släktträdet. Det visades på storskärm medan en nära släkting till Oscar gick igenom person för person. Vilka som var av den och den generationen, vilka som gift sig med vem, fått si så många barn, till och med vilka som var gravida i detta nu. Victor fanns med i trädet. Oscar hade lagt till honom när han saknades. Men när vi kom fram till Oscar sa uppläsaren : Ja, och Oscar är gift med Linda. Det var det hela. Alla i släkten. Alla kunde se att det fanns en till liten ruta under mitt och Oscars namn. Alla kunde se att det stod Victor. Men han totalignorerades. Inför alla människorna. Och så stängde personen snabbt ner, som om han försökte skynda sig så ingen skulle lägga märke till rutan, Victors ruta. Precis som om han skämdes. Jag har aldrig känt mig så förödmjukad och tillintetgjort som då. Victor var inte ens värd att nämnas. Inte en enda gång var det någon som frågade, som sa något alls om Victor. Inte en enda gång. Åh, vad det smärtade. Min älskade lilla pojke, mitt barn, var inte värd att nämnas.

fredag 22 augusti 2008

En liten parentes på förra inlägget.

Min älskling hade lagt till Victor i släktträdet. Så klart han ska vara med. Det tycker jag också.

Det blir aldrig som det har varit...

Fredag igen. Vad fort tiden går ändå. Det tycker jag i och för sig varje fredag. Imorgon ska Oscar och jag på släktträff på hans sida. Jag är inte det minsta laddad måste jag tyvärr erkänna. Jag gillar inte stora tillställningar. Ännu mindre stora tillställningar där ingen låtsas om att Victor funnits. Vi fick släktträdet här om dagen. Victor var inte med. Egentligen hade jag inte väntat mig att han skulle finnas med. Men det är det faktum att han inte räknas som gör mig ledsen. Jag förstår att det är svårt för omgivningen. Jag förstår att det kanske faller sig naturligt att tänka att han inte fanns. Och egentligen är det ju naturligt att det är så. Det var ingen som kände Victor som jag gjorde. Fysiskt, psykiskt. Därför är förlusten störst för mig. Jag ska försöka göra det bästa av situationen. Vem vet, det kanske blir jättetrevligt ändå..?

Jag läser en bok vars ord lindas som bomull kring mitt hjärta. Den är slående igenkännande. Jag vill gärna dela med mig av ett citat som speciellt talar direkt till mig, om mig.

"Min värld hade förändrats till en sten och jag var oförmögen att röra mig eller förflytta ens det minsta föremål. Jag var innesluten i ett slags förlamning som nästan var fysisk. Det skulle gå ett år innan ett visst litet mått av rörlighet kom tillbaka. Kanske är det ett år den organiska tidsrymden sorg kräver för att komma på plats. Vi kanske måste gå igenom en hel årscykel för att börja inse att livet aldrig kommer att bli som det har varit, men att det kan fortsätta."

-Linda Olsson Sonat till Miriam

torsdag 21 augusti 2008

Klaga klaga... ;-)

Nu är jag hemma igen från tandläkaren. Som tur var drog han inte ut alla mina tänder, men det blev en minioperation där han skar bort tandkött. Hade infektion. Verkligen obehagligt. Är bedövad i halva ansiktet och jag såg nog lagom hemsk ut när det dessutom rann lite blod ur mungipan när jag åkte hem på bussen. Måste även börja med skena på natten. Är spänd i käken, begynnande ledproblem.

Men den goda nyheten var att jag inte hade ett enda hål. Han skulle även rekommendera att jag började gå på massage två gånger i månaden. Det ska jag nog klara av ;-)

Nu måste jag nog lägga mig, blev helt slut. Blev dessutom jättehungrig bara för att jag inte får äta på några timmar.

Tandläkarbesök och läkarkontakt.

Idag klockan ett ska jag vara hos tandläkaren. Det är tre år sedan sist... Jag är rädd att han kommer skälla på mig för att jag misskött mina tänder eller något. Eller att det visar sig att jag måste ha räls eller skena. (Mina tänder börjar luta något på nedre raden.) Hade mardrömmar hela natten. Jag kom försent och fick borra extra länge utan bedövning som straff. Jag kom inte alls och fick böter på en miljon. Jag kom i tid och då hann tandläkaren se att alla mina tänder måste dras ut... Usch, jag gruvar mig. Märks det...?

Min läkare ringde nyss. Tyvärr delade hon inte min åsikt i frågan. Jag ska ta den sista sprutan i september. Däremot måste jag komma på undersökning och ultraljud nästa månad. Hon tyckte inte att det lät bra med smärtorna. Hon var bekymrad över det. Helt plötsligt har vi ingen plan längre. Nu är det återbesök. Och så får vi ta resten som det kommer efter det. Så sa hon. Vad betyder det? Att vi kanske inte får börja alls..? Tänk om jag måste opereras igen...? Eller gå ännu längre på behandlingen. Jag hatar endometrios. Jag hatar det.

Jag är besviken. Fruktansvärt besviken. Rädd att jag aldrig kommer kunna bli gravid. Rädd att mitt tåg kom och gick i en rasande fart, så snabbt att jag inte ens hann med. Jag är rädd att jag kommer sitta här på perrongen och betrakta människor stiga om bord för att sedan se att det inte finns plats för mig, aldrig, för alltid. Tänk om mina chanser är över. Tänk om jag kommer sitta här på en bänk på perrongen och krampaktigt hålla i min ogiltiga biljett, för alltid.

onsdag 20 augusti 2008

Att acceptera det oacceptabla.

Det finns inga svar, därmed inget utrymme för frågor.

måndag 18 augusti 2008

Det är bara regn hos mig...

Rent vädermässigt i alla fall. Det bara öser ner och det tycks aldrig sluta. Vi hade visserligen en fin dag i lördags med strålande sol, men det är visst glömt idag. Jag känner mig jättetrött av den gråa himlen. Men också av gårdagens modemässa i Stockholm. Vi åkte över dagen, smidigt och bra. Vi hittade så mycket fint, jag längtar till kläderna dyker upp i butiken i november.

Det är möjligt att vi kanske ska börja bebisverkstaden nästa månad redan! Jag har ännu inte diskuterat det med min läkare, men jag känner att jag inte står ut med smärtorna en månad till. Då känns det bättre att avsluta behandlingen nu och köra igång så fort som möjligt. Jag hoppas verkligen att hon håller med mig i frågan, för jag har redan börjat ställa mig in på att det kommer bli så. Det känns skrämmande faktiskt. Att vi är så nära nu. Jag är livrädd, men jag vill inget hellre. Det är såå delat.

För er som läser Änglabladet från Föräldraföreningen SmåÄnglar kan ni i detta numret läsa om mig. Det är en kort presentation om mig, sorgen och vår ängel, Victor. Jag är numera kontaktperson för änglaföräldrar i Dalarnas distrikt. Det känns spännande, och viktigt. Jag vet hur väl man behöver någon som på riktigt förstår vad man genomgår. Jag hoppas att jag genom att vara kontaktperson kan ge något tillbaka, att jag på något sätt kan hjälpa andra genom detta oerhört svåra. Kan jag göra något bra av detta svåra som hänt oss vill jag gärna göra det.

PS, Jag har en ny etikett nu. Jag kallar den för bebisverkstad.

fredag 15 augusti 2008

Ett glatt inlägg.

Idag känner jag mig pigg. Och glad. Och lite sprudlande. Och skuttande. Jag får sådan energi av mitt jobb. Mitt inspirerande fantastiska jobb. Som många dagar också rent ut sagt suger om jag är på det humöret, men det glömmer jag sådana dagar som idag. Idag är det fantastiskt. Och solen skiner. Jag har ont av endometriosen, men vad gör det när det känns som solen skiner ända fram till mitt liv. Idag stoppar jag ner paraplyt i väskan. Idag behöver jag ingen regnrock. Det känns befriande härligt. En ny cardigan har jag också köpt. Och ett linne till.

Lalallala. (Om ni lyssnar noga hör ni kanske min kråkstämma som sjunger glatt)

torsdag 14 augusti 2008

Nyttiga matmuffins - recept.

6 stycken stora muffins:
1 1/2 dl vetemjöl
3 dl grahamsmjöl
1 1/2 dl havregryn
3 tsk bakpulver
1/2 tsk salt
2 ägg
3 dl naturell yoghurt (eller filmjölk om man önskar det)
1/2 dl olja eller smör (+ till ev smörjning av plåt)
1 msk honung eller ljus sirap
Ev. 2 msk mjukost av valfri smak. Jag använde naturell ost från Kalles.

Fyllning:
1/2 rödlök
100 g äkta grekisk fetaost
5 soltorkade tomater
10 svarta och/eller gröna oliver
4 tsk olja från de soltorkade tomaterna

Sätt ugnen på 225 grader. Blanda det torra för sig. Se till att bakpulvret fördelas jämt. Vispa äggen lätt och tillsätt yoghurt, olja, honung/sirap och osten. Rör ner det i mjölblandningen. Blanda fyllningen i smeten och fördela jämt i stora muffinsformar. Grädda mitt i ugnen i 20-25 minuter. Låt svalna på galler. Goda att servera till soppa eller sallad.

onsdag 13 augusti 2008

Linda bakar.

Idag bakade jag när jag kom hem från jobbet kvällsmänniska som jag är. Matmuffins med soltorkade tomater, fetaost, oliver och rödlök. Perfekt att frysa ner och tina upp som lunch eller mellanmål. Bör tilläggas att jag är lite stolt över mina skapelser. Jag är inte direkt känd för att vara mästerkocken i köket.

Efter regn kommer solsken.

Hjälp, vilket oväder som drog över jobbet nyligen! Från att varit sol och fint blev det plötsligt helt svart och sedan kom regnet. Och vilken syndaflod sedan. Det blixtrade precis ovan parkeringen och jag måste erkänna att jag blev aningen nervös. Jag som aldrig blir rädd av varken åska eller storm. Tittar ni noga på bilden kan ni se väggen av regn utanför. (Det går att klicka på bilden så den blir större.)

Men efter regn kommer solsken och tur är väl det! Hade det inte varit för bildbevis skulle man aldrig kunna tro att det nyligen öste ner. Solen skiner som om det aldrig hänt något alls. Jag väntar ännu på att solen ska skina rent icke-väder-mässigt också. Jag är så rädd att det ständigt kommer regna i mitt liv. Att jag aldrig ska hinna torka. Jag försöker ha tillit. Jag försöker att lita på att det med livet är så som med vädret. Att regn ger en friskare luft när solen sedan skiner. Men hur länge ska man vänta på solen? Eller är det så att man inte alls ska vänta. Utan dra på sig stövlar och regnkappa och fälla upp ett paraply? Om man kan vänta bort livet, är det det jag gör nu?

söndag 10 augusti 2008

fredag 8 augusti 2008

080808

Många nollor och åttor idag. 080808. Min älskling fyller år. Stort GRATTIS på födelsedagen! Ikväll blir det lasagne efter födelsedags"barnets" önskemål. Och sedan lite fika. Jag hade tänkt att vara huslig och baka lite, men tiden räckte inte till. Köpfika får duga bra.

Talade med min läkare igår om den närmaste framtiden. Tyvärr verkar det inte som om behandlingen gett några större resultat eftersom jag har så svåra smärtor än. Men vi ska ändå köra på som planerat. Planen är att jag ska ta min sista spruta den första september och börja med nya hormoner i oktober. Sedan ännu en hormonbehandling och går allt bra resulterar det i bebis 2010. Det är långt till målet, men ändå en svindlande tanke. Bebis. Levande bebis. Vår levande bebis.

Fredag igen, tiden går. Trevlig helg!

onsdag 6 augusti 2008

Jag älskar dig!

Jag har fått blommogram till jobbet av min älskade! Han smälter mitt hjärta.

3 år av kärlek.

Idag har vi bröllopsdag Oscar och jag. Vi har varit gifta i tre år nu! Mycket har hänt på tre år. Mycket motgångar har det blivit. Och mycket skratt och glädje. Mycket har förändrats. Däribland vår kärlek. Den har blivit starkare och starkare för varje dag som gått. För varje motgång har kärleken bara flätat sig tätare kring oss. Kärleken är förunderligt stark och jag är så tacksam. Jag är så tacksam för att jag får dela mitt liv med honom. Han är mitt ljus, min klippa, mitt trygghet, min bästa vän, min älskade man. Min moster brukar säga "Han är som luft för mig" när hon talar som sin man. Jag gillar uttrycket. För visst är även Oscar som luft för mig, nödvändig för min existens.

tisdag 5 augusti 2008

Rötterna drar.

Idag luktar det Tromsö ute. Friskt, kyligt, befriande. Klar, ren luft i lungorna. Vinden biter retsamt i skinnet och jag drar med ett leende jackan tätare kring mig. Jag längtar dit sådana dagar som denna, när rötterna drar. Jag längtar efter havet, befrielsen att mötas av horisonten på morgonen. Jag längtar efter sältan i luften. Efter de väldiga fjällen som ständigt lyser vita. Och jag saknar mina barndomsvänner. När jag blundar är jag tillbaka. Jag kan nästan höra den nord-norska dialekten pratas i bakgrunden och måsarnas falska sång ute till havs. Det är fyra år sedan jag var dit. Det är för länge. Mina norska rötter är hungriga. De börjar skrika lite smått. Vissa ränder tvättas aldrig bort sägs det. Mina ränder är röda vita blå. Det är dags att åka upp snart. Några timmar med flyg och jag är där. Jag ska se om jag inte kan ta några dagar ledigt innan vintern. Oscar har aldrig varit dit. Det om något är ett skäl.

Vackra Tromsö, nordens Paris.

Bilderna är lånade från Destinasjon Tromsö