Sidor

onsdag 30 april 2008

Mulet ute, mulet inne. Eller något.

Hårkrisen har lagt sig. Jag fick lov att styla om det hemma och då blev det mycket bättre. Nästan bra faktiskt. Jag är glatt överraskad.

Idag surar jag över min endometrios. Känner mig frustrerad och irriterad över att det ska vara så svårt att bli tagen på allvar. Och att ständigt få höra vilken tur det är att jag är såååå ung. Får lust att kräkas varje gång jag hör det. Har varit hos min kurator och spytt ur mig lite. Verkligen välbehövligt.

Inga vettiga ord från mig idag. Surpuppan checkar ut för denna gången.

Trevlig Valborg!

tisdag 29 april 2008

Trauma hos frisören

Idag har jag varit hos frisören. För många är det rena lyxen. För mig är det en mardröm. Jag avskyr att gå till frisören. Det är en riktig plåga.

Det måste vara något fel på mig för jag blir aldrig nöjd. Jag sitter där i stolen och trycker. Nervös och med ett påklistrat leende hela tiden. (Jag måste ju visa hur underbart jag tycker det är, annars kanske frisören blir ledsen). Det hugger till i hjärtat som om det gjorde ont för varje gång hon drar saxen genom håret. Neeeej mitt hår.

Jag spänner varje muskel i mig och planerar enklaste flyktvägen hem. Hur kan jag undvika att någon ser mig, tog jag med mig en mössa, solglasögon?

När frisörnen börjar känna sig klar frågar hon alltid hur det känns, om jag är nöjd. En sammanbiten Linda svarar, med sitt påklistrade och krystade leende och så glatt hon bara kan: JAAAAAAAAAAA sååååå fint. Tack, underbart. Känns jättebra. Aldrig varit så bra. Vad duktig du är. Kommer snart igen.

Och så reser jag mig och betalar och innan någon ens hunnit blinka är jag borta.

Det finns en anledning till varför jag så sällan är där. Många har tandläkarskräck. Jag lider av frisörskräck. Det ska dröja länge innan jag åker dit igen.

måndag 28 april 2008

Stress vs harmoni

Enligt ett test jag har tagit är mina krav på mig själv för höga och de är farliga för min hälsa. Jag har hög stressnivå. Jag har också tappat kontrollen över mitt välmående. Egentligen var det ingen nyhet. Det har jag vetat länge, men inte låtsats om. Det är lättast så, är det inte?

Men nu har jag bestämt mig(för förtioelfte gången, glömmer visst alltid bort) att ta hand om mig själv. Prioritera mig själv. Vara rädd om mig själv. Göra det som är viktigt för mig.

Just nu är det att få harmoni i min tillvaro. Att kunna koppla av. Så jag har bestämt mig för att införa lite vardagslyx i mitt liv. Varje dag. Det hänger numera en lista på kylskåpet över 50 saker jag anser vara lyx, belöningar och sådant som jag mår bra av att göra.

Bland annat detta, det är ren vardagslyx för mig. Ett varmt bad, ett glas vin, tända ljus och musik. Det är måndag. Klockan var fortfarande eftermiddag. Det hade inte hänt något speciellt. Men jag är värd det. Jag är lika viktig på en måndagseftermiddag som på en lördag kväll.

Och det är du med! Så, vad är vardagslyx för dig? Vad får dig att må bra? Vad är viktigt för dig? Har du kontroll över din tillvaro eller har du, liksom jag, bytt ut harmoni mot stress? Vad är du missnöjd med och viktigast av allt, vad kan du göra åt det?

söndag 27 april 2008

Din ålder i choklad

1. Hur många gånger om dagen skulle du vilja äta choklad? (Mer än 1 gång men mindre än 10 gånger.) Anteckna detta nummer.

2. Multiplicera med 2.

3. Addera 5.

4. Multiplicera med 50.

5. Om du redan har fyllt år i år; addera 1758. Om du inte har haft årets födelsedag än så addera 1757.

6. Subtrahera ditt födelseår (fyra siffror).

Ditt resultat bör vara ett tresiffrigt tal. Den första siffran är antalet gånger per dag du vill ha choklad och de andra två är DIN ÅLDER! :-)

lördag 26 april 2008

Spinner vidare på ämnet om sjukskrivning

Stor debatt på AB angående sjukskrivningar sedan artikeln om Anneli och Johan igår.

Ja, det är jättebra att FK granskar och synar de som fuskar. Verkligen. Men någonstans har de tappat fästet, någonstans glömde de människovärdet, någonstans slutade de att känna empati. Det talas om hård rättvisa, men jag ser ingen rättvisa alls. Var är rättvisan då man tvingas jobba knappt en vecka efter att ha förlorat sitt barn?

Jag önskar ingen det helvetet det faktiskt är att förlora sitt barn. Men jag önskar alla en smula empati och inlevelseförmåga.

Den friska människan har tusen önskningar, den drabbade har bara en.

fredag 25 april 2008

Upprörande FK!

Jag blir arg, ledsen, besviken, upprörd. Förbannad kanske rättare sagt? Hur tänker de läkare på Försäkringskassan i Dalarna som nekar oss som förlorat barn sjukskrivning?! När Victor dog var jag hemma i 6 veckor. 6 veckor! Mitt barn dog, men jag var bara hemma i 6 veckor. Inga problem trodde jag. Det är klart att jag kan få den här tiden, det kan väl inte Försäkringskassan neka mig? Så fel jag hade, för där satt en läkare jag aldrig pratat med och talade om för mig att jag inte hade någon rätt att vara hemma. Att jag borde ha jobbat bara några dagar efter att jag hade fött mitt döda barn. Sorg är ingen sjukdom sa de, trots att jag överklagade och talade om för dem vad sorg innebär. Det är en enorm smärta både fysiskt och psykiskt.

Varför finns de som fått vara hemma i ett år efter att förlorat sitt barn, medan några av oss inte ens får rätt till en vecka? På aftonbladet kan vi nu läsa att det har hänt igen. Beklagligt nog. Och jag lider med dem, något så fruktansvärt.

Jag vet inte vad som upprör mest. Faktum att vi inte får tid att sörja våra små, eller det faktum att vi behandlas så olika. Det är en individuell bedömning säger FK till sitt försvar, men hur kan de mena allvar när de inte ens träffat oss? Är det verkligen en individuell bedömning om de sitter bakom sina skrivbord och tittar på ett papper?

Vad är det som gör att en familj får stanna hemma länge, medan några inte får? För oss som har förlorat barn är det personligt. Det handlar inte om pengar. Det handlar om att få rätt, om att bli rättvist och lika behandlade, om att få bekräftelse om att mitt barn är lika mycket värd att sörjas som någon annans.

Har det startat en häxjakt i Dalarna? Var är vi på väg i det svenska samhället när man inte ens har rätt att sörja, att stanna upp, att pausa vardagen? När man börjar sparka på den som redan ligger.

Man måste vara frisk för att orka vara sjuk.

torsdag 24 april 2008

Kloka ord

"Alla morgondagens blommor gömmer sig i de frön som sås i dag."
Kinesiskt ordspråk

Är det kalas i Nangijala?

Älskade lilla Victor, idag fyller du 9 månader. Det har gått 9 månader sedan du kom och lämnade oss. Du är för alltid borta, men alltid närvarande. Du är inte här, men du finns.

I varje skratt finns du, i varje tår, i solens strålar, i vindens smekningar, i regndropparna, i snöflingorna. I ditt paradis. I våra hjärtan.

9 månader av bottenlös sorg, gränslös kärlek. Av förtröstan och förtvivlan.

Din lykta vid ingången skiner i kapp med solen. Kan du se den? Den lyser för dig. Det syns knappt, men vi vet.

Du är hemma nu hjärtat, du har frid. Men får jag önska dig tillbaka ändå?

Jag gråter mina tårar för att jag älskar dig. Styrkan är att vi ska ses igen.

onsdag 23 april 2008

Barnmorskorna

Ikväll visas återigen programmet som jag skyr som pesten. Kvällens Barnmorskorna på svt kommer dock att handla om ett par som tidigare förlorat sitt barn i magen. De väntar nu ett "änglasyskon" och man får följa paret under förlossningen.

Bra att detta tas upp i media. En ny synvinkel på den enligt mig uttjatade familjelyckan. Titta den som vill, men jag tror inte att jag vågar. Jag håller mig till mina smöriga soppor som Grey's och Top model. Det är för det mesta riskfritt.

Sol ute, sol inne..


..Sol i hjärtat, sol i sinne.

I alla fall idag och det tänker jag ta till vara på. Min blyga lilla groda har nu hoppat ut ur förrådet och fågelbadet är på sin plats.




tisdag 22 april 2008

ps...


Jag har lärt mig att de små lila blommorna jag har i rabatten heter fjärilsvioler. Bilden är hämtad från Allt Om Trädgård.

Ny dag, nya tag

Så vaknade jag ännu en gång till solens varma strålar. Våren är verkligen här. Det är en ny dag och jag är starkare. Jag har fått nya krafter. Jag får det när jag vågar känna på det som gör ont. När jag känner att jag vill ge upp sköljs en våg över mig av ny energi. Jag tänker på en vacker dikt, Footprints in the sand, och jag vill tro att det är så livet fungerar.

Jag måste våga mig ner i det allra svartaste. Jag måste gråta de bittra tårarna som gör så ont. Då kan jag andas lättare efteråt. Då är det som att gå ut i solen efter sommarregn. Friskt och befriande. Det är som Fågel Fenix som föds ur askan.

Idag känner jag tacksamhet. Jag är tacksam för mitt hem, min mysiga uteplats. Jag är tacksam för att jag kan sitta i solen tidigt en morgon med en kopp te eller kaffe. Jag är tacksam över allt det goda livet ger mig. Jag är tacksam för allt det Victor gett mig. Och för mina nära och kära.

Jag pysslar lite med bloggen idag, med layout och funktioner. Det är en hel djungel av html-koder som jag inte riktigt blir klok på. Men det artar sig.

måndag 21 april 2008

...Sorgen i hjärtat kan ingen se

Idag är ingen bra dag. Trots att solen skiner vill jag bara krypa under täcket. Trots att jag kunde dricka mitt morgonkaffe i solen gör det bara ont, ont, ont.

Idag fick jag ett brev som totalt slog mig ut gängorna. Från Libero.

"Våren är här. Nu kan du ta med ditt barn på härliga och stärkande promenader. Passa på att njuta nu."

Åh, vad jag önskar att jag kunde! Orden sitter fast idag, jag klarar nog inte riktigt att känna efter.

söndag 20 april 2008

Härliga vår!


Eftersom jag har skrivit om mina blommor så måste jag ju visa er också. Detta är min stolthet i rabatten. Det har även dykt upp små lila blommor nu. Spännande detta.
I skogen har vitsipporna blommat ut. Vårens första fjäril har hälsat på mig idag och humlorna har vaknat. Och så blev det grillpremiär idag!
Varmt välkommen härliga vår!

fredag 18 april 2008

Monster-Linda på utflykt

Idag är jag monster-Linda igen. Jag brukar förvandlas till denna bittra surkärring några gånger i månaden. (hm, eller var det i veckan..?)

Dessa gånger går allt fel. Alla gör fel, säger fel, är fel. Alla utom jag. (Naturligtvis!) Håret står åt alla kanter, inga kläder verkar passa längre. Jag verkar mystiskt gått upp minst 26 kilo över natten. Jag måste byta om minst tre gånger för att hitta något som döljer magen som helt plötsligt ser ut som en stor jäsande bröddeg.

Inget ligger på sin plats, någon har visst brutit sig in i lägenheten och gömt mina saker! Tiden går plötsligt 3 gånger snabbare. Nu är det bråttom. VAR ÄR NYCKLARNA? VAR ÄR MOBILEN?? Älskling, har du sett mina glasögon?! Bussen går snart, hjälp mig!!!

Jag stormar iväg likt en svart pansarvagn. Och så börjar jag irritera mig, något så gränslöst.

Detta är irriterande idag:
  • Illaluktande människor som tydligen har problem att sköta hygienen
  • När ovanstående alltid sätter sig framför eller brevid mig på bussen
  • Mobil ringsignaler av Slipknot eller vad bandet heter, de med ansiktsmaskerna som bara vrålar. (dessa signaler borde vara olagliga! Jag blir mörkrädd och får nästan panik.)
  • När människor spelar upp musik högt på bussen.
  • Filmtittande passagerare på tåget som inte använder hörlurar!
  • Apelsinlukt på tåget
  • Smaskljud
  • Glasögon med plastglas som aldrig blir rena
Jag har köpt munkar till frukost. Med chokladöverdrag. Jag återkommer när jag är snäll igen.

torsdag 17 april 2008

En evig karusell

Det är inte sällan jag försöker fly från sorgen. Det händer flera gånger om dagen. Jag springer allt jag kan. Vänder mig inte om i rädslan över att den ska komma ifatt mig. Jag ignorerar känslan, den molnande, skavande, obehagliga. Den som säger att det är något. Stanna upp, känn efter, var närvarande, gå igenom, du måste. Men jag kan inte. Jag klarar inte. Jag orkar inte. Jag förtränger.

Och jag glömmer. Och så blir jag påmind. Varje dag.

Jag tappar andan.

Varje dag ser jag allt det jag skulle haft, men inte fick. Varje dag krossas drömmen. Varje dag dör jag lite, om och om igen. Jag gråter. Och så biter jag ihop. Jag sträcker på mig. Jag reser på mig. Hittar fokus igen. Gör det bästa jag kan. Hittar inspiration igen. Jag skrattar. Jag överlever. Jag lever.

Jag hämtar andan.

Och tillbaka.

Evigheten i en sekund

Det är andra dagen i rad som solen skiner. Det är underbart, härligt, uppfriskande att vakna till fågelkvitter och blå himmel. Att vakna med morgonen. Att sitta på kökssoffan med en kopp kaffe med mina lurviga kattflickor är den bästa stunden på dagen.

Samtidigt som det spritter i mig av glädje får jag svårt att andas av smärtan över att möta våren utan Victor. Det gör så ont att inte kunna uppleva detta med honom. Visa honom nyckelpigor och fjärilar Gå i skogen och plocka blommor med honom, äta smultron på strå med honom.

Det var nu jag skulle gå med Victor i barnvagnen. Istället går jag med honom i hjärtat, alltid.

Det har snart gått nio månader sedan Victor föddes död. Det känns som igår, men ändå som en evighet sedan jag låg med min förstfödda i famnen. Evigheten i en sekund.

Tiden är ett märkligt fenomen. Jag har jagat den länge, för att hinna med, för att förstå vad som hände. Men jag hinner aldrig ifatt. Jag önskar ofta att jag kunde pausa tiden. Om så bara för ett ögonblick. Paniken var större i början, jag kunde inte förstå hur livet kunde fortsätta utanför när tiden hos oss stod stilla. För varje dag kändes det som om tiden tvingade mig ifrån Victor. Jag förstår nu att tiden måste gå, att vi måste framåt. Jag förstår nu att tiden inte tvingar mig ifrån honom, utan för mig närmare honom. För varje dag som går, är jag en dag närmare där han är.

Jag är berikad med så mycket, men Victor kommer alltid att fattas mig.

tisdag 15 april 2008

Den som väntar på något gott...

Igår tittade solen fram igen. Lite blygt skickade den sina strålar genom molnen. Liksom viskade Snart kommer jag. Förbered er.

Idag är det grått igen. Jag kan vänta. Våren är värd att väntas på, men jag börjar bli otålig. Mina blommor log nog i rabatten igår. Ännu har de inte gett upp. Vilka tappra kämpar! Vi är många som skulle behöva lite värme. Jag tror våren är helande på det viset. Frusna själar och trötta hjärtan tinar lite och får möjligheten att blomma ut i kapp med naturen. Våren ger liv. Viskar om hopp. Om en ny början.

Fram tills våren behagar att komma får jag drömma mig bort. Idag funderar jag på blommor. Jag har aldrig haft en egen rabatt tidigare. Nu har jag två. Inte heller har jag haft min egen uteplats. Nu har jag en liten plats i solsidan och en i skuggan. Jag är inte duktigt på växter, plantering och odling, men jag vill gärna lära mig. I min rabatt nu finns det söta blåstjärnor som jag är otroligt stolt över. Det är de första blommorna jag fått att överleva i min närhet (nu tar jag åt mig äran, strunt i att de reder sig själva). Det finns också lökar som ännu inte har blommat. Jag är nyfiken. Det ska bli spännande att se vad som dyker upp.

Förövrigt har jag märkt att jag sakta börjar känna så inför livet också. Jag är nyfiken på det som komma skall. Jag är starkare, vill mer, önskar mig mer. Jag känner mig allt mer inspirerad.

En klok kvinna sa till mig att det är bra att jag väljer livet för förr eller senare kommer livet att välja mig.

lördag 12 april 2008

Du ser stark ut idag.

Ja, så stod det på servetten jag fick på Pressbyrån till kaffet i morse. Du ser stark ut idag.

Blev glatt överraskad. Vilket härligt sätt att peppa stressade människor på, när man minst anar det. Sparade servetten i väskan. Jag är en sådan som sparar. Och samlar på mig. Det kan ju vara viktigt. Den eller det kan ju komma till nytta, någon gång.

Idag känner jag mig inte så stark dock. Idag känner jag mig lite villsen.

Jag har en känsla. Det är något. Men jag kan inte riktigt sätta fingret på det. Vet ni känslan när man ska resa någonstans? Man precis har åkt iväg, lämnat hemmet. Och där i den stunden, känns det som man har glömt något. Man vet inte riktigt vad, men det är något. Så känns det, inte just att jag glömt något. Men det är något. En känsla.

fredag 11 april 2008

Det gör riktigt ont

Störig annons förföljer mig på aftonbladet.se. Inte nog med att den finns på sidan, den förföljer mig. På riktigt. Jag scrollar ner, lite panikslagen, för att komma undan. Jag tror jag lyckas. Men nej, där kommer den. Snabb är den också. Den hänger på likt en envis skugga. Fattar inte vinken. Jag vill inte se! "Nyfödda i din kommun".

På bussen kan jag välja att sätta mig längst fram, på det viset slipper jag se när mammorna kommer in med sina barnvagnar. På stan kan jag vända och gå åt andra hållet när de kommer. Jag kan sätta på mig hörlurarna för att slippa höra när barnen gråter. Men jag kan visst inte läsa "tidningen" utan att få det kastat i ansiktet på mig. Att andras barn föds levande och inte mitt. Jag får ont i hjärtat. Underbara, söta, nyfödda levande barn. Varför är det inte mitt...?

Tomhet.

torsdag 10 april 2008

Endometrios, okänd sjukdom?

Idag ligger jag i sängen och irriterar mig gränslöst på alla läkare som verkar ha som hobby att håna oss med endometrios. Och tanken går speciellt till en av mina läkare som så utsökt talade om för mig när jag anlände i ambulans pga enorma smärtor för några år sedan att "Endometrios? Vad är det, nej det har du inte! Du är för ung. I din mage finns bara Leksands knäckebröd" I den stunden önskade jag att jag hade en hammare i handväskan. Behöver jag tala om att läkaren var av det manliga könet?

Nu har jag absolut inget emot manliga läkare, missförstå mig inte, men jag har en smula svårt att förstå hur en man, som inte har någon aning om hur det känns att vara kvinna, kan tala om för mig att mina smärtor är vanliga. Att lite mensvärk har väl alla, att så jobbigt är det väl inte. (Vad är det som lockar män att bli gynekologer egentligen? De har ju inte en blekaste om hur det känns. Man kan inte läsa sig till allt, kan man väl?)

Jag och många med mig har fått höra just de orden min läkare yttrat(kanske inte just det om knäckebrödet), om och om igen. Lite mensvärk är vanlig, javisst. Men det är inte vanligt att vara sängliggande 2 veckor i månaden på grund av smärtor i magen, ryggen, ut i benen. Det är inte vanligt att ligga och kräkas, att inte kunna gå på toaletten för att det gör för ont. Det är inte vanligt blöda floder eller att inte kunna ha samlag. Det är inte vanligt att få feber och bli så trött att man inte kan hantera vardagen. Det är inte vanligt att behöva ta stark smärtlindring för att stå ut.

Ungefär 10% av alla fertila kvinnor har endometrios. Det är en kronisk och inflammatorisk kvinnosjukdom som många med mig lider av. Varför vet så få om sjukdomen? Varför tas vi drabbade så sällan på allvar? Varför är det ofta så att jag, som patient, måste förklara för vårdpersonalen vad endometios är?

Mer om endometrios kan du läsa här.

onsdag 9 april 2008

Ingen Grey's idag...!

En smula (eller två) besviken sitter jag framför datorn igen. Det visar sig nu att dagens höjdpunkt Grey's Anatomy inte visas idag på grund av ishockey...(!) Jag har laddat hela dagen inför min obligatoriska myskväll. Den kvällen i veckan som är min och bara min. Jag får ligga ostört i soffan med snacks och bara njuta av att titta på banal påhittad och helt underbar drama. Fly från verkligheten rakt in i någon annans soppa, och inte vilken som helst soppa. Den bästa av dem alla. Jag har laddat så. Och så händer detta! Ishockey...

Aningen villsen drar jag mig tillbaka idag. Hej så länge!

Testar att lägga upp en bild



Detta är alltså jag. En lite mer anonym sida av mig. Som sagt tidigare börjar jag lite smått, i detta fall börjar jag att avslöja mina fötter. Nästa gång kanske det blir hela benen, vem vet!?

Hur som. All snö utanför mitt fönster får mig mer än någonsin att längta efter värmen. Jag drömmer mig bort till fjärran stränder, solsken och 30 grader varmt. Det är nästan så man kan känna den varma sanden mellan tårna, tycker du inte? Snygga solglasögon och en paraplydrink är ett måste. Åh, varför är jag född på fel sida av kontinenten?! För så känns det. Ibland i alla fall. Och då vet jag det i den exakta stunden jag öppnar mina ögon på morgonen, att idag är en sådan dag. En sådan dag då jag vaknade på fel sida och fel kontinent. Och då önskar jag att jag satt där på standen precis som på bilden helt utan måsten, slask och stress.

Jag fortsätter strejka en stund till.

Det snöar ännu. Tung blöt snö. I dag tänker jag inte sätta en fot utanför dörren. Jag strejkar tills våren kommer tror jag!

För tillfället sitter jag och trixar lite med min blogg, provar olika mallar. Det blir nog en blogg-makeover varje dag en stund framöver. Och så är jag lite nyfiken över detta med etiketter. Jag får inte riktigt till det, vad jag förstått kan jag alltså lägga mina inlägg under en etikett. Och så kan man som läsare välja kategori i menyn till vänster och vips så dyker alla inlägg jag skrivit om ett visst ämne upp. Jag tycker själv att det verkar fantastiskt och hoppas innerligt att jag lyckas få till det!

tisdag 8 april 2008

Jag är tillbaka, igen

Jag har lite svårt att bestämma mig för vilken mall jag ska använda i bloggen.. Kvällens stora problem! Det finns ju en hel drös att välja mellan(passar mig dåligt, jag får så lätt beslutsångest). Jag behåller denna en stund, men jag tror jag kommer ändra den till något renare vid något tillfälle. Och sedan får jag inte riktigt grepp om det här med tiden då inlägget publiceras, vilket räknesätt används? Jag är totalförvirrad.

Trött blev jag också, tror jag kryper under täcket snart.

Jag är tillbaka

Här är jag igen!

Det är spännande, men också väldigt läskigt att slänga sig ut i cyber-rymden på detta viset. Självfallet är det ju mitt eget val, jag kan sluta precis när jag vill. Radera mina ord och vips så är jag osynlig. Jag valde helt själv att starta bloggen. Men jag kan inte hjälpa att känna mig lite utelämnad, men det var jag nog redan från den sekund då Victor dog. Så heter han, vår son. Vår förstfödde. Han dog och jag lämnades sårbar och hudlös. Men jag tror inte jag är redo att skriva om honom riktigt ännu. Jag tror jag sitter kvar i mitt trygga flygplan en stund till innan jag kastar mig ut. Jag tror jag sitter här tills jag har dubbelkollat min fallskärm. Och sedan dubbelkollat den igen. Tills jag hoppar skriver jag lite om utsikten.

Idag är marken vit. Fortfarande. Och mina blommor fryser i rabatten. De blev lurade. Precis som jag. Vårsolen kom och retade oss. Jag hade till och med tagit fram solstolen, ivrig efter värmande strålar. Vintern har varit lång. Åtminstone för mig. Jag är mer än redo för våren. Hoppas den bestämmer sig för att återvända snart.

Nu känner jag mig nöjd för idag, än så länge.

Mitt allra första inlägg

Ja, så blev även jag en bloggare efter många om och men. En i mängden, dock unik. Precis som alla andra. Förhoppningsvis kommer jag fylla denna blogg med många ord och tankar. Eller så också inser jag att detta inte var något för mig. Det vill tiden visa.

Jag tror det får räcka för idag, nu har jag sått mitt första frö.

På återseende! (förhoppningsvis)