Sidor

fredag 30 maj 2008

Sakta, men säkert.

Några dagars blogguppehåll har det blivit. Det har varit för fullt i huvudet. Jag har inte kunnat sortera och därmed inte kunnat skriva eftersom allt bara varit ett enda stort kaos. Koncentrationsförmågan är låg för tiden. Ena stunden är jag helt med, nästa har jag fallit bort. Mitt i ett samtal kan det liksom slå mig, Vad pratar vi om egentligen...? Fast det säger jag aldrig, bara nickar och ser glad ut. Låtsas att jag är med på noterna. Artighet går före. Det är ju inte det att jag är ointresserad av att samtala (fast det beror ju helt på ämnet förstås). Till en viss punkt går det bara inte att få in mer information. Det tar stopp. Hjärnan stänger av informationskanalen. Nog är nog. Eller något.

Idag har jag varit i terapi. Jag önskar alla en så bra kurator som jag har. Hon kan verkligen hjälpa mig sortera och nysta upp trådarna. Jag har varit i kontakt med patientnämnden och ska ska ha ett möte med ansvarig på sjukhuset där jag födde Victor. Känns så läskigt och det är det som har ställt till det för mig. Jag är rädd. Det är svårt att minnas tillbaka på hur vi upplevde förlossningen, på det dåliga bemötandet vi fick... Jag hoppas att skulden kommer att lossna, och i bästa fall försvinna helt efter att mötet är avklarat. Att jag kommer att känna mig fri från den. För alltid.

tisdag 27 maj 2008

Den svåraste biten...

Varje gång jag börjar att skriva om Victor och vad som hände så vänder det sig i magen. Trycket över bröstet är tillbaka igen. Lika så locket i halsen som blockerar luften. Jag börjar frysa. Och svettas. Jag biter ihop käken, hårt. Det sistnämnda har jag precis blivit varse om.

Jag skriver en rad. Raderar den. Skriver en ny rad. Kanske två. Och raderar. Jag vill så gärna. Jag vill berätta. Jag vill kunna prata om det. Jag vill kunna prata öppet om det.

Och jag tror också att jag borde. Men jag kan inte. Jag har knappt pratat med min familj om det. Det är bara ett fåtal som hört mig prata om vad som hände. På över tio månader. Om Victor kan jag prata. Om mig kan jag prata. Om sorgen kan jag prata. Men inte om vad som hände. Där tar det stopp. När Victor flyttade till himlen flyttade den stora skammen in hos mig. Den stora skulden. Varje gång jag skriver om det, varje gång jag börjar prata om det hugger den sig fast. Och den skriker. Genomskärande. Den skriker och det ekar. Det gör så ont att jag måste släppa taget. Jag sväljer och trycker undan. Och till slut lämnar den mig. Till slut är jag fri igen. Tills nästa gång.

Mitt förnuft säger att det inte var mitt fel, jag kunde inte göra något, jag kunde inte hjälpa det. Men jag tror inte på det, egentligen. Inte på riktigt. Och fram tills att jag tror på det, på riktigt, kan jag inte. Innan jag delar med mig måste jag först förlåta mig själv.

måndag 26 maj 2008

Hund till låns

Idag har vi besök att älsklingshunden Alice. Hon ska sova över här hos oss. Så underbart att ha sällskap i skogen. Supermysigt tycker vi. Not so much, tycker katterna som ligger och surar i var sitt hörn. Lite bråk blev det, men nu har de lugnat sig. Ska bli spännande och se hur natten blir.

Här är hon, skönheten.

Baby överlevde i 21:a veckan

I Aftonbladet igår kunde vi läsa att lilla Amillia föddes och överlevde i 21:a veckan. Hennes mamma ljög så de skulle rädda henne. Idag är hon en pigg 18 månaders bebis. Det värmer mitt hjärta, det tåras i ögonen. Min lilla kämpe, Victor, föddes nästan lika gammal som lilla kämpen Amellia. Hon vägde några gram mer än honom bara. Amellia är ett bevis, en bekräftelse! Hade Victor varit frisk hade han kanske haft en chans, om sjukvården bara hade beslutat att rädda barnen som föds så tidigt. Det känns viktigt.

Mors dag igår...

Mors dag. Dagen för alla mammor. Dagen då alla mammor firades. Då alla mammor uppskattades. Barnen kanske ritade teckningar. Pappor kanske köpte blommor. Till alla mammor. Alla mammor, utom mig. Att jag är mamma är det ingen som vet. Det är det ingen som ser. Det är det ingen som minns. Jag är mamma i smyg. En osynlig mamma. Mamma på låtsas? Men jag vet, jag glömmer aldrig. Jag bet ihop och klarade dagen. Men det blev inget besök på minneslunden. Jag hoppas så innerlig att jag nästa mors dag kan få vara mamma på riktigt. Med ett levande barn i famnen och min lilla grodprins i himlen.

lördag 24 maj 2008

Shoppingdag

Idag blev det som planerat lite shopping och fika på stan. Jag fyndade tre par skor. Och sen blev det en ny jacka i skinn. Känner mig upplyft över att ha haft lite roligt för oss. Vi behövde verkligen det.

Här är skorna jag köpte. (lite mode-blogg idag)

Victors dag idag.

Grattis lilla grodprinsen på din 10 månadersdag! Lek fint i din himmel. Vi älskar och saknar dig!

Helkväll på stan

Idag har jag och min älskling varit ute på date! Först bio, sen ett glas (blev två) på uteserveringen. Underbart mysigt och välbehövligt att göra något roligt. Bara vara i varandras sällskap. Det har inte blivit mycket av det på länge. Såg Indiana Jones. Är det någon som tänker se den kan jag säga att den var sådär, blev besviken. Väldigt mycket sciens-fiction. För mycket. Förstörde charmen tycker jag. Men det var trevligt ändå. Nu är det sängen nästa. Imorgon blir det shopping. God natt och trevlig helg!

fredag 23 maj 2008

Hormonstinn?

Så var det fredag igen. Tiden bara springer iväg, och egentligen bryr jag mig inte. Låt tiden gå. Eller låt den stanna. Vilket som duger för mig. Tiden är min värsta fiende och samtidigt min bästa vän. Jag har gett upp att försöka fånga den. Jag följer med där den går. Jag har lärt mig att jag kan inget annat.

Funderar mycket på en förhoppningsvis kommande graviditet, ett syskon till Victor och blir rädd. Livrädd! Tänker att fick jag inte Victor får det vara. Då vill jag inte mer. Då är det så. Då opererar jag bort livmodern och äggstockarna för att lindra endometriosen och säger mig vara färdig. Inget med hopp och förtvivlan. Aldrig mer smärtsam blödning, föralltid i klimakteriet.

Men så skriker mammahjärtat så där genomträngande, desperat, ljudligt. Jag vill, Jag vill, Jag måste! Ge inte upp..! Ge inte upp.... Ibland har jag god lust. Kanske är det hormonerna som talar idag. Känner mig så låg. Så trött. Så sliten. Jag är en 23 årig klimakteriekossa. Lite självömkande idag. Får man vara det?

onsdag 21 maj 2008

Titta!

Trots snö och kyla vägrar mina blommor ge upp! Rosen har många knoppar och en ny liten sötnos har tittat upp i rabatten! Trevligt att komma hem efter en dag på jobbet.

Ledsen och trött.

Tänk vad drömmar kan ha stor inverkan på en. De kan ibland avgöra hur en hel dag kommer vara. En härlig dröm kan lägga en stadig grund och på så vis ett stabilt humör hela dagen. Den kan man tänka tillbaka på och hämta glädje och energi från. Och så har vi de smärtsamma drömmarna. De som talar från ens inre. De som avslöjar alla rädslor, alla undangömda minnen, alla känslor man inte vågar känna på. De ruskar i motsättning till den förstnämnde upp hela grunden och dagens väg blir ojämn och svår att gå.

I natt hade jag den sistnämnde.

tisdag 20 maj 2008

Ett år äldre

Så var jag ett år äldre. Ett år klokare? Förra födelsedagen firades med bebis i magen. Den firades med stora drömmar. Med förhoppningar. Med naiv godtrogenhet. Lycklig omedvetenhet. Jag visste ännu inte hur mycket som kunde och skulle gå fel. Det var den lyckligaste tiden i mitt liv.

Jag är ett års erfarenhet rikare. Ett års erfarenhet jag egentligen inte vill ha, men som ändå har berikat mig. Jag har fått en son. En liten son som hade bråttom någon annan stans. Som hade så bråttom att han skyndade sig iväg innan han ens hunnit komma. Som var för god för världen. En vindpust av godhet. Dryga 20 cm av ren himmelsk kärlek.

Jag har ett års erfarenhet som jag trots allt, inte för något, vill vara utan.

måndag 19 maj 2008

500 unika besökare!

Tittar in i bloggen så här på slutet av den 19 maj. Och vad ser jag, 500 unika besökare har nu varit inne hos mig! Vad glad jag blir! Tänk att så många har varit inne och läst mina ord. Otroligt! Tack för det! Hoppas ni vill fortsätta följa mig.

Är mätt och belåten. Och minst 5 kilo tyngre efter tacos och prinsesstårta. (Ledsen Anneli, det blev inget över den här gången)

Och så har jag gråtit en skvätt idag också. Slog mig ordentligt så tårarna sprutade. Hur töntigt det än låter är det så sant som jag heter Linda. Jag sprang rakt in i en dörr... Huvudet före. Dunk. Aj. På med is. Tårar. Och så var det lite synd om mig. En stund i alla fall. Det gick över när jag fick lite mat i magen.

Ego-inlägg

Vad är det för en dag? Är det en vanlig dag? Nej det är ingen vanlig dag, för det är min födelsedag! Tjohoo. Hurra Hurra för mig. :)

Och hurra för att jag snart har haft 500 unika läsare i min blogg! Helt otroligt roligt! Tack ni som följer mig!

söndag 18 maj 2008

Sanningens ögonblick

Sitter och tittar på detta skandalomtalade programmet som sänds på femman. Sanningens ögonblick. Jag undrar hur man kan vilja utsätta sig för det. Hur kan man vilja sitta och berätta sina hemligheter för hela Svenska folket? För pengar. Riskera sina förhållanden. För pengar. Kvällens deltagares flickvän anmälde honom för att få reda på om han varit otrogen. Varför inte bara fråga hemma? Och om man litar så lite på sin partner, varför är man ens tillsammans? Otroligt löjligt program egentligen. Är det ens på riktigt?

Jag tror jag byter över till Bodyguard istället.

lördag 17 maj 2008

Kontrast

Våren var här. Sommaren stod precis runt hörnet. Blommorna blommade och vi njöt av värmen. Jag skröt över blommande uteplats och hög temperatur. Tänk att värmen kom så tidigt, sa vi. Så lurade vi blev. I morse vaknade vi till detta.




Vit backe och nersnöade blommor på Norges nationaldag. Den norska flaggan är i topp, men vädret ville visst inte fira med värmande solstrålar. Vi trotsar och planerar inför en grillkväll i grillstugan. Lite snö ska väl inte hindra oss. Men ack så tråkigt...

torsdag 15 maj 2008

Saknad.

Idag vill jag bara krypa under täcket. Det är en sådan dag idag. Jag är trött och ledsen. Sorgsen... Jag var på minneslunden igår. Det var jättevackert där, men det var inte så här det skulle bli. Älskade lilla Victor, du skulle ju vara hos mamma och pappa. Vaknade i morse med den välbekanta tyngden över bröstet. Det är ett vakuum som suger all kraft ur mig.

När tiden läkte mina sår
glömde den att fylla tomrummet
Den sydde ihop mig ihålig
Så täta blev stygnen att inget ljus släpps in
Numer ligger lyckan på utsidan
Ylva Gustavsson

Jag undrar hur många gånger jag har hört meningen. Tiden läker alla sår. Det klingar välbekant, gör det inte? Men faktum är att tiden inte alls läker alla sår. Det finns ett tomrum som aldrig kommer fyllas. Det är ett hål i mitt hjärta som aldrig läker. Jag tror att det gäller att bygga så mycket värme och kärlek som man bara kan runt om så att det med tiden kan bli lättare att bära. Men du mitt barn, kommer alltid att fattas mig.

tisdag 13 maj 2008

Det blommar så vackert.

Idag är det kyligare ute. Sol, men "bara" 13 grader. Sommaren kanske kom på att det var lite väl tidigt och drog sig tillbaka. För min del får det gärna vara vår en stund till.
Egentligen har jag inte så mycket på hjärtat idag, men måste bara visa lite bilder innan jag smiter till jobbet. Det blommar så vackert hos mig!



måndag 12 maj 2008

Mysig promenad i vacker omgivning


söndag 11 maj 2008

Regn och hopp

Idag är jag hemma hos mina föräldrar och har blivit bjuden på god mat, verkligen lyxigt. Några regndroppar har det också blivit. Det är bra för de stackars blommorna, igår hade vi nämligen 47.5 grader i solväggen! Har också, för första gången sedan V dog, umgåtts med ett litet barn. En liten flicka på knappt ett år. Tårarna brände till en början, jag var på väg att fly (jag är alltid beredd att fly). Men så tittade hon på mig med en så intensiv blick att jag var tvungen att stanna. Och så log hon och jag smälte. En dag är det mitt barn som kommer le så mot mig, Victors syskon. Jag är övertygad.

lördag 10 maj 2008

Bitterljuvt

Jag tror faktiskt att sommaren är precis runt hörnet. Otålig. Väntande. Det är varmt nu. Nästan hett. Mina grannar har börjat kika ut ur sina lägenheter. Barnen skrattar och springer på gården. Hoppar i sandlådan, tävlar om vem som gungar högst och åker kana. Det är liv. Det liv som det viskades om för inte så länge sedan.

Jag sitter i dörröppningen och betraktar. Undrar om det var så Victor skulle ha lekt. Busigt och stojigt. Ett barn ropar efter sin mamma. Då hugger det till i hjärtat. Victor kommer aldrig ropa på mig. Jag är så ledsen för allt som inte fick bli. Lilla livet som slutade så allt för tidigt. Saknar dig älskling.

Till frukost blev det hembakat bröd med färskost och en kopp rabarber te i solen.

fredag 9 maj 2008

Nygräddade bröd och lata katter


En till blogg

Det här med bloggar har visat sig vara jätteroligt. Så roligt att jag har startat en till blogg. Där kommer jag lägga upp bilder och skriva om vår butik, SmåGlädjen. Ett av mina stora intressen är just inredning och helst vit romantiskt sådan. Min man däremot får allergiska utslag av romantisk inredning och vill helst inte se röken av den hemma hos oss. (Visst är han tråkig?!) Så jag tänkte att jag i den andra bloggen kan få lite utlopp för min passion. Kika gärna in där.

torsdag 8 maj 2008

Aftontankar

Jag hann med ett par timmar i solen. Och fick lite färg på vintervitan. Eftermiddagen kändes nästan oändligt lång. Det var nästan så att jag blev en smula stressad. (Ja, jag vet, det låter ju lite sjukt...) Det var ju inte så det skulle bli. Jag skulle ju njuta av varje ledig minut i solen. Istället kom jag på mig själv att titta på klockan alldeles för ofta. Nu måste det väl ändå vara kväll? Jag får skylla på att jag inte är van vid eftermiddagar.

Jag tjatar ju ofta om vårens härlighet, men här kommer faktiskt, hör och häpna, en nackdel. Även solen har sina fläckar. I detta fall stavas det allergi. Kanske jag skyller min stress på det istället. Allergi är aldrig uppskattat.

Nu är det iallafall kväll så nu tänker jag sova. Min man har redan somnat i soffan. Jag tror inte jag väcker honom. Han ser ut att sova så skönt. (Han snarkar inte så då kan jag känna mig lite varm om hjärtat)

Morgontankar

Det ser lovande ut för min första lediga eftermiddag på en stund. Solen skiner, fåglarna sjunger och det är varmt ute, 15 grader redan. Härliga årstid, du gör så gott för oss frusna!

Min solstol står ute och väntar på mig, jag längtar. Nu måste jag skynda mig till jobbet.

Ha en bra dag kära läsare!

onsdag 7 maj 2008

Barnens tolkning av De tio budorden

1. Du skall icke stjäla från de fattiga om de ser det. Frida, 6 år
2. Du skall inte mata spädbarn med lök, för det har jag provat. Thea, 7 år
3. Du skall bara slå någon om du absolut måste. Henriette, 7år
4. Du ska inte baktvätta någon bakom deras ryggmärg. Oscar, 7 år.
5.
Du skall vara så snäll som du kan och annars kan du göra vad du vill. Glenn, 6 år
6. Du skall lyssna på din mamma vad hon än säger och vilket tonfall hon än använder. Thomas, 7år
7. Du skall bevara dig väl. Kristin, 8 år
8. Om någon slår dig skall du bara vända den döva kinden till. Sebastian, 6 år.
9. Du skall älska gud hur mycket som helst, fast det är svårt om han inte visar sig trots att man ropar "kom fram" Robin, 6 år
10. Du skall inte begära saker av din hustru. Och så sjunger man på mors dag, annars blir det ett herrans liv. Tom, 9 år

tisdag 6 maj 2008

Inbyggd boxningshandske i sänggaveln kanske?

Idag är jag så trött att ögonen går i kors. Det är nyss före de ploppar ut ur huvudet.

Sömn är extremt viktigt. Bra sömn är ännu viktigare. Och brist på sömn är farligt. Det vet nog alla. Jag älskar min man. Han är världens bästa. Men om natten (förlåt älskling) önskar jag att vi hade ett ljudisolerat rum jag kunde slänga in honom i.

Ni som har en partner som snarkar vet nog vad jag talar om. Att så fula ljud kan komma ut ur någon så snygg är mig en gåta. Jag har till och med, när jag sover ensam, börjat drömma att min man ligger brevid mig och snarkar mig i örat. Rysligt!

Dessutom pratar han i sömnen. Och inte om vad som helst. Utan om det fantastiskt intressanta dataspelet WoW (märk ironin).

"Linda. Vakna. VAAAKNA!" Jag flyger upp ur sängen och undrar om det brinner eller om det har hänt något annat allvarligt. Tittar mig förvirrat omkring och där ligger min sovande make och gestikulerar med armarna.

"Mummel mummel, WoW, raid. Har du tagit bossen än Linda, mummel." Och så tystnar han och somnar om igen. Så klart. Jag ligger och vrider och vänder på mig för att hinna somna om innan han börjar snarka igen.

Och så när jag precis har somnat om igen känner jag ett finger på min axel. Pick, pick. Pick, pick. Min man tittar på mig med största möjliga allvar. "Linda, lyssna noga nu. Visste du att jag har kommit upp i level 70?!"

Då måste jag verkligen behärska mig själv för att inte få ett vansinnesutbrott. Andas. Andas Linda, inte slå. Luuugn.

Jag funderar skarpt på att montera in en arm med boxningshandske in i sänggaveln. Så jag bara kan trycka på en knapp och vips så kommer armen ut och får tyst på honom. Låter det som en bra idé?

måndag 5 maj 2008

Önskar att du var hos oss.

Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag
och något alldeles oväntat sker.
Världen förändras varje dag
men ibland blir den aldrig densamma mer.
Alf Henrikson

söndag 4 maj 2008

Det vackraste med våren.

Grattis Bror!

Ja må han leva, Ja må han leva..!

Stort grattis Mathias, på din födelsedag! Hurra Hurra Hurra!

lördag 3 maj 2008

Dagförvirrad och sorgligt påmind.

Idag åkte vi ner på stan en sväng. Vi tog en glass och bestämde oss sedan för att gå förbi vår gamla lägenhet. För att se om någon hade flyttat in och om det såg ut som det brukade. Bara för skoj skull sa vi. Sagt och gjort. Vi gick med lätta steg och pratade glatt. Men ju närmare vi kom desto tystare blev vi. Lukterna var läskigt välbekanta, vägen lika så. En känsla av obehag slängdes över oss. Och så stod vi där och tittade upp på vår gamla 2:a. Och slungades 9 månader tillbaka i tiden. Och den välbekanta tyngden över bröstet var tillbaka.

Det luktade sorg. Bottenlös sorg. Där inne grät vi förtvivlade tårar. Där inne målades väggarna svarta av smärta. Där inne kämpade vi för vår överlevnad. Där klamrade vi oss fast vid varandra medan allt annat rasade.

Där på vägen gick vi de tyngsta stegen i våra liv. Stegen efter beskedet. Där gick vi med filmer vi hade hyrt för att försöka fly från den så oerhört smärtsamma verkligheten. Där, på den vägen är sorgen avgjuten. Det är en mardröm, en dålig film. Det är svårt att förstå att huvudpersonerna är vi. Och det döda barnet är vårt.

Ofattbart. Obegripligt. Orättvist.

Benen var som bly när vi åkte hem. Totalförlamade. Vi bestämde oss att aldrig någonsin återvända. Aldrig mer.

För övrigt är jag dagförvirrad. Har hela dagen trott att det är söndag. Det är typiskt söndagsväder ute, jag är på söndagshumör, min man likaså. (Med söndagshumör menas trött, lite lagom deppig, lagom uttråkad). Sedan visar det sig att det visst inte är söndag utan lördag. Så snopet! Men på den positiva sidan har vi nu en extra dag av helgen.

Svårt att vara här och nu

Så var den andra sprutan i min tredje behandling tagen. På sjätte försöket. Aj aj. Det är läskigt att ta dem själv, men å andra sidan litar jag inte på någon annan att ge mig dem heller spruträdd som jag är.

4 sprutor kvar. Fyra månader i klimakteriet kvar. Sedan kan vi börja hoppas igen. Att vänta är jobbigt. Det tär. Jag har kommit på mig själv att dela in min framtid i olika kategorier av väntan. Väntan på att behandlingen ska vara slut. Väntan på att medicinen ska lämna kroppen. Väntan på att få ivf. Väntan på ett levande barn.

Och helt plötsligt är jag nästan 2 år fram i tiden. Och plötsligt känns nuet meningslöst. Jag stressar mig fram. Tar ut tiden i förskott. Lägger på mig onödigt mycket stress. Plötsligt har jag väntat bort livet.

Jag övar fortfarande. Jag lär mig fortfarande. Att välja nuet. Jag börjar så smått att få en fungerande vardag. En vardag utan Victor.

fredag 2 maj 2008

Birro är en klok man

En bra artikel från dagens debattör Marcus Birro om det jag velat sagt själv. Just nu hinner jag inte kommentera, men läs den.

torsdag 1 maj 2008

Första maj.

Nu är maj månad här. I en rasande fart har träden fått musöron, gräset är grönt, blommorna blommar, solen värmer. Detta har jag längtat så länge efter. Och nu är våren här. Men jag hinner ändå aldrig riktigt med. Tiden går fortfarande för fort. När ska jag hinna vara i nuet när minuterna bara rusar förbi? Så märkligt det är. Man längtar sig ofta någon annan stans. Har ni också upplevt det?

Jag tänker på Nordeas nya reklam som jag gillar så mycket. Den om tiden. Om att dagarna går och sekunder blir till minuter som blir till timmar och veckor och år. Om att hitta de sekunder som verkligen betyder något. De som sätter spår. Verkligen tänkvärt. Jag tror vi alla kan och borde bli bättre på att hitta de sekunderna. Vi är stressade varelser vi människor.

Men jag är samtidigt rädd för tiden. Den som har gått och den som kommer. Jag kan inte vara någon annan stans än nu, det vet jag. Men tiden har ändå blivit ett stressmoment efter att Victor dog. Det är något bitterljuvt med tiden som jag inte riktigt kan greppa. Och kanske är det inte meningen att jag ska kunna göra det? Kanske måste jag lära mig att bara flyta med. Lära mig att känna tillit till livet igen. Men det är svårt när man blivit sårad så djupt. Jag kämpar på. Det är allt jag kan göra.

Valborg gick ganska obemärkt förbi. Jag jobbade eftermiddag och var hemma ganska sent. Men vi hade ändå en riktigt mysig kväll. Vi grillade lite och satt ute i värmen och åt. Och spelade lite spel. Total media-fri kväll. Så befriande! Varför har man inte det oftare? Det ska från och med nu införas en TV och dator fri kväll i veckan. Det kan väl inte vara så svårt?

Imorgon ska jag till en kiropraktor. Hjälp..!