Sidor

måndag 30 juni 2008

Han är vår son.

Hemma hos oss lever Victor. Han finns i varje vrå. I väggar och tak. Uppe, ute och nere. Mitt hem är min fristad. Det är sorgens fristad. Där får sorgen finnas, flyga fritt. Här är sorgen naken. Jag är naken. Jag lever i sanningen. Innanför mina väggar får jag vara mig själv. Jag är normal. Jag är trygg. Jag är ärlig. Jag är mamma.

Hemma hos oss finns Victor. Han finns i vår vardag. Han finns i vår helg. Han finns varje sekund av dagen. Och han finns på bild. Det är verkligt. Han är verklig. Han är död, men han finns. Jag får se honom varje dag. Jag får se min son varje dag. Och jag får vara hans mamma. Där på bilden ligger vårt barn. Och han är död. Det är det enda kortet vi har på honom. Något som kanske kan verka skrämmande, men vi har inget kort där vår pojke tittar in i kameran och ler med munnen full av tårta på sin ett års dag. Vi har ingen bild på vår son på premiärturen i vagnen, när han tar sina första steg, när han lär sig cykla, när han börjar skolan. Vi har inte lyxen att välja. Vi har en bild. På bilden är han död. Men det är vår son.

Att ta hem andra till min fristad kan vara svårt. Då måste sorgen helt plötsligt gömmas i garderoben. Tyglas. Jag måste ta på mig kläderna. Jag måste panikstäda bort det tabulagda. Det förbjudna. Bort med sorg och smärta. Och så är det bilden. Vad ska jag göra med den? Ska jag låta den finnas uppe. Vara stolt mamma till min son och ha den uppe som alla andra mammor, eller ska den gömmas undan. Glömmas, inte talas om? Ska jag visa den på begäran som referenser i ett CV? Och sedan pedagogiskt förklara varför han visst inte är usch och äcklig. Eller ska jag helt enkelt bara skita i att vara andra till lags, strunta i att ha överseende. Låta min fristad vara just det, min fristad. Sluta städa. Låta besökande anpassa sig istället för att anpassa mitt hem efter dem...?

söndag 29 juni 2008

Söndag

Sitter uppkurrad i soffan med datorn i knät, saltlakrits i magen och en kopp te på bordet. Jag njuter av lugn och ro. Det blev sent igår, men inte nödvändigtvis roligt. Festival är nog inte mitt forum. Stök, bråk och fulla människor utbredda över gator och torg. Och så jag. Skeptisk. Paranoid. Med hökögon gick jag och passade på min väska. Gav misstänkta, oskyldiga människor onda ögat om de kom för nära mig med sin fylla. Fick ont i hjärtat så jag ville gråta när jag såg någon som for illa. Aktade mig för burkar och flaskor. Jag, Linda, är en minikärring. Och jag passar nog inte riktigt in i forumet.

Musiken var bra dock. Inte all, men mycket av den. En lugn konsert kanske passar mig bättre. När blev jag så mycket äldre än mina jämnåriga? Ibland kan jag känna mig som 70 år och jag har inte ens fyllt 30.

Nu är juni månad snart över. Det närmar sig årsdagen. Jag har bestämt mig för att prata då.

lördag 28 juni 2008

Festival

Nu är det stor folkfest i stan. Det är Peace & Love och lilla jag skall för första gången gå på festival! Jätteroligt och lite, lite läskigt. Jag är ju så nervös och skeptisk av mig, men det ska nog gå bra! Ska bland annat se Mustasch, W.A.S.P, Afasi & Filthy och Tallest man on earth. Tjohoo, festival here I come. :-)

tisdag 24 juni 2008

Grattis på din 11 månadersdag älskade Victor.

måndag 23 juni 2008

Bio

Har nyss sett Sex and the city The movie. Ahh... Är i extas. (Nästan i alla fall..) Fick med mig Oscar. Min granne fick med sig sin kille, och hör och häpna. Den verkade inte så lång som den var var, blev betyget av herrarna. Inte dåligt! Se den om den inte är sedd. Älskar man serien, älskar man filmen! Man går inte oberörd därifrån. Det blev mycket skratt, fniss, igenkännande och några tårar.

Jag har önskat mig en garderob lik Carries.

söndag 22 juni 2008

Helgen över.

Midsommarhelgen är över. Skönt. Det blev en helg med blandade känslor. Det blev en helg med både skratt och tårar. Det är trevligt att samlas. Att umgås. Vi hade vädret med oss också! Men det märks extra tydligt vid storhelger att det fattas något. Någon. En barnvagn. Små babyfötter. Små ögon som tittar nyfiket. En liten baby som skrattar, och gråter. Vårt barn.

Jag fick höra ord som etsade sig fast. Oförstånd som jag borde skaka av mig. Ändå blev de till pilar. Och de träffade mig rakt i min svagaste punkt. Jag försöker intala mig själv att man omöjligt kan förstå om man inte själv varit med om det här. Att det är svårt att säga rätt. Att jag inte borde ta det så allvarligt, eftersom jag vet. Vi vet. Vi förstår hur det är. Men hur många ord ska man ha överseende med? Hur mycket ska man ta på grund av oförstånd? Det är svårt att hitta en balans.

Min svåger och hans fru fick sitt andra barn på midsommarafton. En flicka. Frisk. Levande. En söt liten Nora. Jag är så glad att det gick bra! Lättad.

Samtidigt sticker det till i mitt mammahjärta. Jag har inte klarat att gratulera. Inte än.

fredag 20 juni 2008

Midsommar...

Nu är det midsommar igen. Tiden går fort. Ändå kan jag tycka att den står helt stilla. Det är typiskt svenskt sommarväder. Kyligt, lätt regn och ibland tittar solen fram mellan molnen. Det är som det skall vara med vädret. Det är som vi är vana vid. Svenskt sommarväder kan man lita på! :-)

Förra midsommar lekte livet som bäst. Lillgrodan växte och bökade i magen. Jag gick stolt från person till person som ville klappa på magen och prata med lillkillen. Vi skålade i rosa bubbel(alkoholfritt så klart) och längtade, drömde, väntade.

Alla spekulerade om vilket kön det var, om vi skulle få en son eller en dotter. Dotter sa de flesta. Det kunde de se på magen sa de. Ingen kunde någonsin tro att det skulle bli en ängel. Den här midsommaren är magen tom och famnen ännu tommare... Han är saknad vår pojke. Speciellt idag.

Jag önskar er alla en riktigt fin midsommarkväll! Hoppas solen skiner på er! Här skulle det visst vara molnigt och 11 grader till kvällen.

torsdag 19 juni 2008

Livet är helt ok idag.

Pigg och inspirerad idag. Det händer lite saker i mitt liv nu. Det får mig att vilja kämpa lite till. Vad det är är hemligt än så länge eftersom det är osäkert ännu. Men jag kan skvallra om att det kommer bli en samtalsgrupp för föräldrar som har förlorat små barn här i Dalarna.

Det känns jättebra och så viktigt. Det är något som jag har saknat sen Victor dog. Det behövs så väl! Man behöver någon som förstår, som på riktigt vet vad man genomgår.

Har också bara tre sprutor kvar innan vi kan börja försöka igen, med lite hjälp så klart. Det vill säga att i oktober börjar hoppet och strävan mot ett litet syskon till vår plutt igen!

Utmanad

Har blivit utmanad av min fina vän Angela. Tack för lite tidsfördriv! :-)

Fem saker på min "to-do-lista" för morgondagen:
1. Tvätta lite underkläder
2. Jobba
3. Ta med förrätt till midsommarbordet
4. Åka till mina föräldrar
5. Sen ska jag bara försöka njuta av kvällen

Fem dåliga egenskaper:
1. Envis
2. Morgontrött
3. Kan lätt glömma att fokusera
4. Har svårt att säga nej, det måste jag verkligen jobba med.
5. Skeptisk

Fem platser där jag bott:
1. Tromsö, Norge
2. Leksand
3. Piteå
4. Borlänge
5. Sen har jag inte hunnit bo på fler platser. Har flyttat två ggr inom nr 1 och 4.

Fem jobb som jag haft:
1. Jordgubbsförsäljare (första jobbet)
2. Servitris
3. Praktik på Clas Ohlson
4. Praktik som förskolelärare
5. Butiksbiträde i inredningsbutik (nuvarande)

Jag vet inte vilka andra som haft utmaningen tidigare, men jag skickar den vidare till Mathias. Jag tror inte han haft den(?).

tisdag 17 juni 2008

Frodigt på uteplatsen

Märkligt väder. Ömsom regn, ömsom sol. Ömsom dundrar det i bergen. Såg i tidningen att några hade fått snö igen. Vad är då detta?

Jag har passat på att plantera lite blommor på min uteplats. Nybörjare som jag är känns det ju riktigt spännande. Jag vårdar dem ömt och hoppas på att att de skall trivas hos mig. Det blev även lite ätbart. Broccoli, squars och tomat. Och lite örter. Jag kan sitta länge och bara titta och njuta. Och så längtar jag hem när jag är borta.

söndag 15 juni 2008

Leva eller överleva?

Ibland slår det mig att jag slutat att driva min egen maskin. Jag liksom stannar till och undrar. "Vem kör egentligen?"

Autopiloten är påkopplad. Och tur är väl det. Att den finns. Annars hade jag kört raka vägen i diket. Jag stänger av, men lyckas ändå rulla vidare. Äta, dricka, sova, umgås, jobba, handla, betala räkningar, städa... Och det fungerar. Jag har en vardag. Jag överlever.

Autopiloten innebär också att jag måste sätta på mig en mask. En mask som är en förbannelse lika väl som en befrielse. En mask som heter "Jag är glad och lycklig, tack som frågar." Den är oftast tung att bära. En börda. Jag måste låtsas vara någon jag inte är.

Ibland är det också skönt att gömma sig bakom den. Jag slipper undvikande och obekväma människor. Jag kan svara "Bara bra!" på en undran om hur jag har det. Folk blir lättade, och det gör mig lättad. Jag kan låtsas att jag är någon jag inte är.

Ibland är den nödvändig. Men det farliga med den är att den lätt kan och ofta blir förväxlad med mitt riktiga jag. Och om jag använder den ofta nog, om jag låter autopiloten styra ofta nog, kan jag till slut glömma att ta av masken. Jag kan själv luras att tro att det är mitt riktiga ansikte. Och den kan gro fast. Bli en vana. En vardag. Jag slutar undra vem som kör. Jag överlever. Men slutar leva.

Det är svårt att ställa mig själv frågan. Vad är viktigt? För vad är egentligen viktigt när allt känns meningslöst? Då är det lättast att koppla bort. Men farligast. Det är en svår balans.

Leva - Överleva.

fredag 13 juni 2008

FK och njutning från Norge

"I det nya tuffa Sverige är medmänskligheten satt på undantag." Det skriver Lena Mellin på aftonbladet.se idag. Och så rätt hon har. Det är inte rimligt. Och det är definitivt inte rätt. Jag skulle kunna skriva flera mil om vad jag tycker om "Det nya tuffa Sverige". Jag har själv fått smaka på det. Flera portioner för mycket. Men jag orkar inte skriva. Jag orkar inte försvara mig mer. Dock är jag glad att andra orkar. Och vågar. Det behövs att någon säger till.

Oscar är bortrest i helgen. Tror inte jag hinner sakna honom så mycket. Idag fick jag nämligen en efterlängtad leverans från Norge. Jag har att göra. Jag klarar mig. Och lite till.

Njutning i form av choklad.

Fredag den 13:e

Ruggigt väder idag. Kallt och regnigt. Inte idealvädret för dem som har skolavslutning idag. Kanske har med att det är fredagen den 13:e att göra, vem vet. Själv är jag inte särskilt skrockfull av mig. Det har jag aldrig varit. Har nog inte heller haft otur på just fredag den 13:e. Bara många andra dagar.

Min lillebror går ut nian idag. (Grattis!) Stora pojken. Vad fort det går. Nyss var han en liten busunge med runda kinder och spring i benen. Han kommer nog alltid att vara en "Lillegutt" i mina ögon!

tisdag 10 juni 2008

Oväntat besök

En liten sötnos hälsade på oss ikväll.
Fick serverat lite kattmat på silverfat. Det uppskattades.

Lite skeptisk, men nyfiken Emma.

Sniff sniff. Vem är du?

In med bollen i måååål...

Tung natt. Tung dag. Sov knappt en timme. Precis när jag skulle till att somna fick jag för mig att läsa gamla sms. Sms från tiden då Victor dog. Förtvivlade vänner och familj skickade sina varmaste tankar. Beklagade, grät, skickade kramar. Tanken slog mig, stackars mottagare av de smsen. Stackars föräldrar att få gå igenom något så hemskt. Och så kom chocken igen. Det var ju vi! Jag undrar om den någonsin kommer att lägga sig? Chocken. Smärtan. Försökte blunda, men bilderna for över mig. Mörka, smärtsamma minnesbilder. Verkligheten. Sanningen.

Gått som i ett töcken idag. Den syns i mina ögon. Sorgen.

Från det ena till det andra. I kväll sitter vi bänkade i soffan. Laddade som få (eller var det precis som många andra?). Hejja Sverige! Hoppas jag slipper bli besviken!

måndag 9 juni 2008

Nu blommar rosen för fullt på uteplatsen! Det doftar riktigt härligt.

En liten paus

En hel dag försvann ur den förra veckan. Jag sov bort den. Måste tyvärr erkänna att jag var bakis. Riktigt bakis. Det var 2 år sedan kanske. Minst. Mitt eget fel men oj så jobbigt. Vi grillade med våra trevliga grannar i lördags och söndagen försvann. I morse vaknade jag klockan tre. Då vaknade jag pigg första gången på veckor. Jag kanske behövde en liten paus? Nu väntar mitt kaffe.

torsdag 5 juni 2008

Lite trötta tankar

Idag är det hett hett hett ute. Underbart med fint väder, så klart. Men för en klimakteriekossa som mig är det nästintill olidligt... Svettas och stånkas som en gris känns det som. Var en sväng inne på stan, skulle förbi systemet (vilken miss att ta det idag!) och fick stanna flera gånger för studenternas bilar och traktorer. Sjung om studentens lyckliga dag... Nej tack.

Fick en tår i ögat faktiskt. Så fina och lyckliga står de i farstun inför livet. Mindes tillbaka när det var jag som stod där och sjöng av full kraft. Då kunde jag aldrig tro att livet skulle bli så här.

Igår när Oscar och jag var ute och tittade på skor och kände expiditen (expiditör om det är en man?) igen oss.

Visst var det ni som gifte er för nått år sen?
Jaa sa vi.
Visst känner ni xxxx?
Jaa sa vi.
Visst skulle ni ha barn?
Tystnad.
Ehh.. Ja, sa jag. Vi fick en son förra sommaren. Han dog tyvärr.

Stackaren. Det var han inte alls beredd på. Nästan sprang i väg. Sen när vi skulle gå kom han fram och beklagade och bad om ursäkt för han trodde att han hade förstört vår dag genom att påminna oss. Jag tror att det ofta är så att omgivningen tror att de påminner oss. Att de gör oss ledsna genom att prata om det. Så är det inte. Vi kan aldrig bli påminda på det viset eftersom Victor alltid finns med oss. Vi glömmer inte. Och vi blir inte ledsna för att ni gör oss ledsna. Vi är redan ledsna, jämt. Mer eller mindre. Vi blir snarare glada om ni törs. Om ni vågar visa att ni också minns.

Har sockersug idag och har redan tryckt i mig tre munkar varav en hade chokladöverdrag, en isglass och så lite glass ala Carte D'or Crema di Mascarpone (jättegod faktiskt). Hemma väntar en chipspåse på att få bli uppäten av mig. Idag struntar jag i hälsa och nyttig mat.

tisdag 3 juni 2008

Upprättelse.

Samtalet är över. Det började trevande.

Hon- Varför vill du ha det här samtalet med mig?
Jag- Därför att vi känner att vi blivit kränkta av vården.
Hon- Kränkta? Det är låter som ett starkt ord i mina öron?
(lite tveksam)
Jag- Ja, tyvärr kan jag inte använda något annat ord än just det.
Hon- Men vad gjorde att du har tagit upp det med patientnämnen? (fortfarande tveksam)

Jaha, dags att försvara sig igen tänker jag. Tappar modet och glömmer allt jag peppade mig själv med igår. Försiktigt börjar jag berätta. Händelse efter händelse. Ord efter ord. Dag efter dag till dagen då allt var över. Det stockar sig i halsen. Och så händer det jag aldrig trodde skulle ske. Jag får respons. Empati! Aningen förvirrad vågar jag berätta lite mer. Jag väntar mig en snäsning. Det kommer ingen. Det kommer värme.

Hon- Jag beklagar! Ni har blivit så kränkta. Det får inte gå till så här.
Jag- Tack.
Hon- Jag lovar dig Linda, att jag ska gå vidare med detta. Jag ska sätta mig ner och prata med de inblandade. Det får inte gå till så här.
Jag- Tack.

Nu är jag färdig med sjukhuset. Jag har fått upprättelse. Jag är inte knäpp. Jag är verkligen inte knäpp. Jag har fått det jag ville. En ursäkt. Ett löfte om att de ska bli bättre. Bekräftelse. Erkännande. Jag hade rätt.

måndag 2 juni 2008

...men hemma bäst!

Nu är jag hemma igen från minitrippen till Stockholm. Det är alltid roligt att gå på mässa! Inspirerande. Rena drömmen för en tjej som mig att gå runt och titta på och prova fina kläder. Jag älskar kläder. Har fått lite ny kraft lägligt inför första samtalet med ansvarig på sjukhuset imorgon. Har förberett mig hela dagen. Laddat hårt. Har haft samtalet säkert hundra gånger om redan. Om hon säger så svarar jag... Om jag säger si kanske hon svarar... Ja ni förstår. Hjärnan har gått på högvarv idag. Måste vara förberedd. Inte vika undan. Måste stå på mig, inte ursäkta mig existens. Måste vara stark, stabil, men ändå visa hur ont det gjorde och fortfarande gör. Måste måste måste. Peppning på hög nivå pågår. Håll gärna en tumme för mig.

söndag 1 juni 2008

Borta bra...

Sitter hos min bror i Södertälje. Vi bilade hit. Jag, min mamma och min lillebror. Vi ska på mässa med jobbet imorgon. Det är skönt att få komma bort lite. Andas annan luft. Se nya vyer. Det är varmt även här. Soligt, frodigt. Det är första dagen i den första sommarmånaden. Månaden innan månaden. Årsdagen.

Hoppas ni haft en trevlig helg!