Sidor

onsdag 30 juli 2008

Positivitet?

Det blev en minipaus det här. Svårt att hålla sig ifrån :-)

Jag kom till att tänka på något min pappa sa precis när jag började blogga. Lite försiktigt sa han att jag kanske inte bara skulle skriva om tråkigheter, att jag kanske skulle varva med lite positivt också så att läsarna inte blev så deppiga. Ren omtanke från min käraste pappa. Jag svarade med ett leende att det är klart det blir lite positivitet, om det är det jag känner. Det kan ju vara lite svårt att krysta fram om jag känner mig precis tvärt om.

Och när orden skulle skrivas här i bloggen blev det kanske mest tråkigheter. Men det är i varje fall ärliga tråkigheter. Och jag har hört att ärlighet varar längst. Jag hoppas i alla fall att jag inte har deppat ner er allt för mycket.

Jag tänkte att jag skulle avsluta detta inlägg med lite positiva tankar. Men först lite gnäll.

Jag har ju som nämnt tidigare endometrios. En hemsk obotlig kvinnosjukdom som i högsta grad påverkar min vardag negativt. Jag är aldrig någonsin smärtfri och det tär på krafterna. Och i perioder är jag en riktig klimakteriekossa som följd av hormonbehandling för att stanna tillväxten av nya cystor. Jag märker mer och mer hur ilskan har slagit rötter. Jag är till tider arg som ett bi. Jag fräser och muttrar och skäller. Är arg alltså. Ovanlig känsla för mig som oftast är så snäll, så snäll (vill jag tro i alla fall). Jag läste i en endometriosblogg jag följer att även hon känner av ilskan. Kan det ha ett samband? Endometrios = Ilska? Kommer ilskan av ren utmattning, eller är det ännu ett symptom som endometrios ger? Det är svårt att leva med denna sjukdom. Kvinnan som skriver bloggen har många tankar som jag känner igen mig i. Läs gärna.

Så, då var det färdiggnällt för idag. Här följer en positivitetslista:

1. Mina nya glasögon är klara. Jättekul! Jag är riktigt nöjd med dem.
2. Jag har varit på IKEA och köpt en ny kontorstol och nya lampor.
3. Jag hann sola en timme igår.
4. Jag har bara två hormonsprutor kvar av denna behandlingen.
5. Jag försov mig inte i morse.

måndag 28 juli 2008

Tar sommarlov.

Jag är ledsen. Men jag ler. Jag är trött, i kropp och själ. Men jag vilar aldrig. Det har blivit en vana. En dålig vana. Det har gått över ett år och det behövs tid för reflektion. Jag behöver landa. Jag behöver pausa. Stressa ner. Sluta låtsas och svara " Det är såååå bra" när någon undrar hur jag mår. Jag måste börja vara ärlig. Mot mig själv. Och ta hänsyn. Till mig själv.

Nu blir det en bloggpaus ett tag. I några dagar, kanske veckor. Jag vet inte. Men jag återkommer när lusten finns att skriva igen.

Vi hörs. Kram Linda

torsdag 24 juli 2008


Grattis älskade, älskade ängel på din 1 års dag. Åh, vad vi önskar att vi kunde få fira dagen tillsammans med dig! Vi saknar dig. Vi älskar dig. För alltid.

tisdag 22 juli 2008

Jag står. Jag faller. Fortfarande.

Så var jag här. Ett år efter. Det har gått 12 månader sedan dagen då en del av mig dog. Dagen då Victor dog. För ett år sedan dog mitt barn i magen. För ett år sedan gick jag sedan två dagar i den vetskapen, att han var död. Jag kan inte med ord beskriva den skräcken, den smärtan, den förtvivlan. Den totala krampaktiga sorgen. Jag väntade mitt första barn. Jag väntade på att få föda honom, redan död. Och jag var livrädd. Jag var tom. Jag var levande död som bar på döden själv.

Victor hade en allvarlig missbildning som inte var förenat med överlevnad. Han var hjärndöd. Det fick vi veta på vårt andra ultraljud. Tidigare sa de att han var ett friskt gossebarn och att vi gick en underbar framtid tillmötes. Så fel de hade då. Och så fel önskade jag att de hade när vi fick det slutgiltiga beskedet. Nu fick vi chocken kastad i våra ansikten. Chock är nog rätt ord, om man på något sätt ska försöka förklara. Chock, även om jag innerst inne vetat, hela tiden. Han skulle dö, sa de. Snart. Han dog också snart. Och vi väntade på en igångsättning. Ett avbrytande, eftersom det för mammakroppen var osynligt att han var både sjuk, döende och död. I två dagar väntade vi. Två dagar som var längre än oändligheten själv.

Jag hade tidigare känt sparkar och rörelser i flera veckor. Men precis innan han dog sparkade han hårdare än någonsin. Tre sparkar efter varandra. Kanske låg det ingen mening i dem. Kanske var det bara just det det var, tre sparkar och inget mer. Men jag vill tro att det var tre sparkar som var en spark för vardera ord av de tre små. De tre små som betyder Jag älskar dig.

Jag har överlevt 31 536 000 sekunder utan mitt barn. Jag vet inte hur. Men nu står jag här. Och jag faller. Fortfarande.

söndag 20 juli 2008

Ny layout

En mallig Linda sitter med datorn i knät och ett flin om läpparna. Min Oscar är inte hemma så jag kan inte skryta inför honom, så då får det bli här. Jag har lyckats ändra bakgrunden på bloggen. Så fånigt, men stolt är jag. Det var inte lätt att hitta rätt i alla html-koder, men det gick och jag fixade det utan hjälp. Lalalla.

Det har regnat i dag med. Stundtals riktiga syndafoder. Jag och katterna har latat oss i soffan hela dagen och bara njutit av lugnet. Det enda som hörts är sus från vindarna och regnet som smattrat mot fönsterrutan. Jag tankar energi. Laddar. Dricker te. Läser i min bok. Och så har jag trixat med koderna. Nu ser det ut som solen vill fram igen. Den försöker febrilt att skicka en och annan värmande stråle mellan dropparna som faller. Så långt har regnet segrat, men jag tror minsann att det vänder nu. Efter regn kommer solsken sägs det. Ja, jag tror det. Och jag tror också att jag tar på mig joggningskorna och vandrar lite i de Svenska skogarna. Palmer i all ära, men är inte björken lite charmig den med?

lördag 19 juli 2008

Skönt att vara hemma.

Det är skönt att vara hemma känner jag. Tryggt och rent. Har sovit gott och länge och vaknade nästan utvilad. Det är en regning dag och det passar bra för då får jag gjort lite som måste göras. Idag pysslar jag lite, tvättar kläder, hänger upp gardiner och plockar lite. Känner att jag måste hålla mig sysselsatt annars bryter jag ihop av sorgen som ligger och lurar bakom hörnet. Jag ska låta den komma, få härja fritt. Bara inte nu. Inte än.

För den som vill finns del 1 av vår semester att ta del av här.

fredag 18 juli 2008

Hemma igen.

Nu är jag hemma igen. Har landat fysiskt. Vi möttes av ett regnigt och kallt Sverige efter en vecka i värmen. Måhända har jag blivit något bortskämd när jag kan kalla 19 grader (som piloten berättade att det var i Stockholm när vi strax skulle landa) för kallt. Semestern blev verkligen blandad. Ena kvällen var vi livrädda, andra njöt vi som man bara kan göra när man ligger på en madrass och surfar på varma vågor. Mer om semestern och lite bilder får det bli när jag hunnit landa mentalt.

Idag är det precis ett år sedan vi fick veta att Victor skulle dö. I morse för ett år sedan sprang barnmorskan ut från rummet under vårt rutinultaljud. Hon hade sett något hon inte ville tala om för oss innan hon pratat med en läkare. Vad det var fick vi obarmhärtigt slängt i vara ansikten när läkaren kom långa minuter efter. Victor var en liten stor krabat som vinkade till oss på skärmen. Vi hade precis fått veta att det var Victor som låg där inne. Jag bar på vår son. Han var livlig, men döende på samma gång. Han levde i 6 dagar till. Det väntar svåra dagar framför oss. Victor ska fylla 1 år. Han skulle firat dagen med oss. Det gör ont i mig. Men jag klarar inte känna efter, inte idag. Det är för fullt.

Idag fyller också min pappa år. Jättegrattis och stora kramar till dig!

Det är skönt att befinna sig inom trygga väggar här hemma. Och det ska bli underbart att sova i min säng! Borta bra men hemma bäst. Är det inte alltid så?

onsdag 9 juli 2008

Spanien here I come

Oh my! Nu har vi varit riktigt impulsiva jag och mamma och bokat en sista minuten till Spanien på fredag! Försiktiga och skeptiska Linda goes wild. :-) Jag är en sådan som packar en vecka innan jag ska någonstans, för att vara helt säker på att jag inte glömmer något. Nu har jag bara några timmar på mig. Vi åker imorgon eftermiddag till Arlanda. Pirrigt!


Nu väntar lata dagar under en parasoll med böcker i mängder.

Mellan två världar

I måndags var jag hos min kurator för sista gången på länge. Hon ska ha tjänsteledigt ett år. Jag bestämde mig för att inte byta till någon ny, inte än. Inte förrän livet tar en ny vändning.

På avdelningen där våra samtal har ägt rum finns det två väntrum. Ett för föräldrar med levande barn, ett för föräldrar som väntar barn. Det finns inget väntrum för mig. Ingen given plats. Inte ens en osynlig lucka i väggen. Jag sitter på en stol i korridoren. Mitt mellan två världar. Synlig, ändå osynlig. Ingen tittar på min tomma mage, ingen tittar på min tomma famn. Ändå tittar alla just på det, och kanske undrar de stilla vad jag gör där.

Nu har jag suttit mellan två världar i ett år. Villsen, ändå hemma. På botten, på väg upp. Nästa gång jag kliver in på mvc/bvc ska det vara med en viss samhörighet. Jag ska vara en främling, en främling med viss samhörighet. Då ska jag tillhöra en av dessa världar.

Det är två månader kvar till min behandling är klar. Om två månader börjar en ny resa.

måndag 7 juli 2008

Måndag igen.

Ett litet inlägg medan jag sitter i telefonkö till csn. Det brukar alltid ta en evighet och så blir man kopplad hit och dit. Och ofta bortkopplad.

Nu är det måndag igen, en grå sådan. Men bara vädret tillsynes. Själv har jag ännu en dag som är helt okej, jag känner mig stark och glad. Oscar och jag var uppe kl sju och gick en promenad i lätt regn. Sedan blev det god frukost. Varje gång undrar vi varför vi inte har denna morgonrutin varje dag. Det är ju så självklart att dagens start blir så mycket bättre. Sen kommer det alltid en morgon då man inte vill någonting alls förutom att ligga kvar i sängen och då har vi oftast bara 10 minuter på oss till bussen går. Det är stress.

Helgen blev också bra. Hade bror på besök och vi var ute och åt och tog ett glas på lördagen. Igår blev det shopping. Känns så skönt att orka och vilja göra något.

Nu kommer jag fram. Det är 1 samtal före dig.

fredag 4 juli 2008

På bättringsvägen.

Känner mig lite piggare idag, inte så tjockt i huvudet. Snorar och hostar lite, men känner mig glad. Och stark. Glädje har blivit en ovanlig känsla. Ibland kan det kännas som det ligger något under ytan och skaver. En känsla jag inte kan sätta ord på. Oftast klassar jag den som ångest eller oro innan jag till min förvåning kommer på att det är glädje, det som sprudlar. Tänk att man kan glömma den känslan... Ja ja, glad är jag i alla fall. Och solen skiner. Så idag kan jag ignorera mina krämpor och besvär. Och sorgen är bara kärlek idag.

Har varit och beställt nya glasögon också! Det blev ett par bågar från Gina Tricot. Visste inte att de gjorde bågar. Men innan jag får sätta dem på näsan blir det synundersökning nästa vecka.

En riktigt trevlig helg önskar jag er!

onsdag 2 juli 2008

Sjukling...

Har dragit på mig en ordentlig förkylning. Riktigt jobbigt i värmen... Känns som jag har gröt i huvudet. Har svårt att andas och prata. Suck. Synd om mig idag. Orkar och har inte tid att bli sjuk så nu blir det vitaminkur för hela slanten.

Rosen blommar så fint i rabatten, flera knoppar har slagit ut. Synd att jag är för täppt i näsan för att känna någon doft! Men den är fin att titta på!

Min bror är på besök, har pizza med mina egenodlade örter i ugnen! Det var allt från mig idag, orden har blivit utbytta mot gröt.