Sidor

torsdag 28 augusti 2008

Rätt till sjukskrivning när ens barn dör.

Nu har namningsamlingen för rätten att bli sjukskriven vid barns bortgång har dragit igång och kommer att skickas till ansvarig politiker i höst. Vi kräver automatisk godkänt sjukintyg för sjukskrivning när man förlorar sitt barn och lika behandling för alla. Det ska inte bero på var i landet man bor och vilken handläggare man får!

Håller du med? Skriv under här. Tack för din hjälp!

Åker iväg en sväng.

Idag åker jag på mässa med jobbet över helgen. Vi ska till formex och bli inspirerade. Ser fram emot det. Det ska bli så skönt att komma bort lite. Göra något annat, fokusera på något nytt. Bara vara. Glömma oförstånd och dumheter för en stund.

Hörs igen om några dagar.

onsdag 27 augusti 2008

Släkten är värst..?

Vi var ju som sagt på släktträff i helgen. Tror vi var 64 personer tillsammans. Det blev mycket ta i hand och vara trevlig. Leendet som vid första Hej, jag heter Linda var äkta blev till slut en enda stor grimas.

Sen var det släktträdet. Det visades på storskärm medan en nära släkting till Oscar gick igenom person för person. Vilka som var av den och den generationen, vilka som gift sig med vem, fått si så många barn, till och med vilka som var gravida i detta nu. Victor fanns med i trädet. Oscar hade lagt till honom när han saknades. Men när vi kom fram till Oscar sa uppläsaren : Ja, och Oscar är gift med Linda. Det var det hela. Alla i släkten. Alla kunde se att det fanns en till liten ruta under mitt och Oscars namn. Alla kunde se att det stod Victor. Men han totalignorerades. Inför alla människorna. Och så stängde personen snabbt ner, som om han försökte skynda sig så ingen skulle lägga märke till rutan, Victors ruta. Precis som om han skämdes. Jag har aldrig känt mig så förödmjukad och tillintetgjort som då. Victor var inte ens värd att nämnas. Inte en enda gång var det någon som frågade, som sa något alls om Victor. Inte en enda gång. Åh, vad det smärtade. Min älskade lilla pojke, mitt barn, var inte värd att nämnas.

fredag 22 augusti 2008

En liten parentes på förra inlägget.

Min älskling hade lagt till Victor i släktträdet. Så klart han ska vara med. Det tycker jag också.

Det blir aldrig som det har varit...

Fredag igen. Vad fort tiden går ändå. Det tycker jag i och för sig varje fredag. Imorgon ska Oscar och jag på släktträff på hans sida. Jag är inte det minsta laddad måste jag tyvärr erkänna. Jag gillar inte stora tillställningar. Ännu mindre stora tillställningar där ingen låtsas om att Victor funnits. Vi fick släktträdet här om dagen. Victor var inte med. Egentligen hade jag inte väntat mig att han skulle finnas med. Men det är det faktum att han inte räknas som gör mig ledsen. Jag förstår att det är svårt för omgivningen. Jag förstår att det kanske faller sig naturligt att tänka att han inte fanns. Och egentligen är det ju naturligt att det är så. Det var ingen som kände Victor som jag gjorde. Fysiskt, psykiskt. Därför är förlusten störst för mig. Jag ska försöka göra det bästa av situationen. Vem vet, det kanske blir jättetrevligt ändå..?

Jag läser en bok vars ord lindas som bomull kring mitt hjärta. Den är slående igenkännande. Jag vill gärna dela med mig av ett citat som speciellt talar direkt till mig, om mig.

"Min värld hade förändrats till en sten och jag var oförmögen att röra mig eller förflytta ens det minsta föremål. Jag var innesluten i ett slags förlamning som nästan var fysisk. Det skulle gå ett år innan ett visst litet mått av rörlighet kom tillbaka. Kanske är det ett år den organiska tidsrymden sorg kräver för att komma på plats. Vi kanske måste gå igenom en hel årscykel för att börja inse att livet aldrig kommer att bli som det har varit, men att det kan fortsätta."

-Linda Olsson Sonat till Miriam

torsdag 21 augusti 2008

Klaga klaga... ;-)

Nu är jag hemma igen från tandläkaren. Som tur var drog han inte ut alla mina tänder, men det blev en minioperation där han skar bort tandkött. Hade infektion. Verkligen obehagligt. Är bedövad i halva ansiktet och jag såg nog lagom hemsk ut när det dessutom rann lite blod ur mungipan när jag åkte hem på bussen. Måste även börja med skena på natten. Är spänd i käken, begynnande ledproblem.

Men den goda nyheten var att jag inte hade ett enda hål. Han skulle även rekommendera att jag började gå på massage två gånger i månaden. Det ska jag nog klara av ;-)

Nu måste jag nog lägga mig, blev helt slut. Blev dessutom jättehungrig bara för att jag inte får äta på några timmar.

Tandläkarbesök och läkarkontakt.

Idag klockan ett ska jag vara hos tandläkaren. Det är tre år sedan sist... Jag är rädd att han kommer skälla på mig för att jag misskött mina tänder eller något. Eller att det visar sig att jag måste ha räls eller skena. (Mina tänder börjar luta något på nedre raden.) Hade mardrömmar hela natten. Jag kom försent och fick borra extra länge utan bedövning som straff. Jag kom inte alls och fick böter på en miljon. Jag kom i tid och då hann tandläkaren se att alla mina tänder måste dras ut... Usch, jag gruvar mig. Märks det...?

Min läkare ringde nyss. Tyvärr delade hon inte min åsikt i frågan. Jag ska ta den sista sprutan i september. Däremot måste jag komma på undersökning och ultraljud nästa månad. Hon tyckte inte att det lät bra med smärtorna. Hon var bekymrad över det. Helt plötsligt har vi ingen plan längre. Nu är det återbesök. Och så får vi ta resten som det kommer efter det. Så sa hon. Vad betyder det? Att vi kanske inte får börja alls..? Tänk om jag måste opereras igen...? Eller gå ännu längre på behandlingen. Jag hatar endometrios. Jag hatar det.

Jag är besviken. Fruktansvärt besviken. Rädd att jag aldrig kommer kunna bli gravid. Rädd att mitt tåg kom och gick i en rasande fart, så snabbt att jag inte ens hann med. Jag är rädd att jag kommer sitta här på perrongen och betrakta människor stiga om bord för att sedan se att det inte finns plats för mig, aldrig, för alltid. Tänk om mina chanser är över. Tänk om jag kommer sitta här på en bänk på perrongen och krampaktigt hålla i min ogiltiga biljett, för alltid.

onsdag 20 augusti 2008

Att acceptera det oacceptabla.

Det finns inga svar, därmed inget utrymme för frågor.

måndag 18 augusti 2008

Det är bara regn hos mig...

Rent vädermässigt i alla fall. Det bara öser ner och det tycks aldrig sluta. Vi hade visserligen en fin dag i lördags med strålande sol, men det är visst glömt idag. Jag känner mig jättetrött av den gråa himlen. Men också av gårdagens modemässa i Stockholm. Vi åkte över dagen, smidigt och bra. Vi hittade så mycket fint, jag längtar till kläderna dyker upp i butiken i november.

Det är möjligt att vi kanske ska börja bebisverkstaden nästa månad redan! Jag har ännu inte diskuterat det med min läkare, men jag känner att jag inte står ut med smärtorna en månad till. Då känns det bättre att avsluta behandlingen nu och köra igång så fort som möjligt. Jag hoppas verkligen att hon håller med mig i frågan, för jag har redan börjat ställa mig in på att det kommer bli så. Det känns skrämmande faktiskt. Att vi är så nära nu. Jag är livrädd, men jag vill inget hellre. Det är såå delat.

För er som läser Änglabladet från Föräldraföreningen SmåÄnglar kan ni i detta numret läsa om mig. Det är en kort presentation om mig, sorgen och vår ängel, Victor. Jag är numera kontaktperson för änglaföräldrar i Dalarnas distrikt. Det känns spännande, och viktigt. Jag vet hur väl man behöver någon som på riktigt förstår vad man genomgår. Jag hoppas att jag genom att vara kontaktperson kan ge något tillbaka, att jag på något sätt kan hjälpa andra genom detta oerhört svåra. Kan jag göra något bra av detta svåra som hänt oss vill jag gärna göra det.

PS, Jag har en ny etikett nu. Jag kallar den för bebisverkstad.

fredag 15 augusti 2008

Ett glatt inlägg.

Idag känner jag mig pigg. Och glad. Och lite sprudlande. Och skuttande. Jag får sådan energi av mitt jobb. Mitt inspirerande fantastiska jobb. Som många dagar också rent ut sagt suger om jag är på det humöret, men det glömmer jag sådana dagar som idag. Idag är det fantastiskt. Och solen skiner. Jag har ont av endometriosen, men vad gör det när det känns som solen skiner ända fram till mitt liv. Idag stoppar jag ner paraplyt i väskan. Idag behöver jag ingen regnrock. Det känns befriande härligt. En ny cardigan har jag också köpt. Och ett linne till.

Lalallala. (Om ni lyssnar noga hör ni kanske min kråkstämma som sjunger glatt)

torsdag 14 augusti 2008

Nyttiga matmuffins - recept.

6 stycken stora muffins:
1 1/2 dl vetemjöl
3 dl grahamsmjöl
1 1/2 dl havregryn
3 tsk bakpulver
1/2 tsk salt
2 ägg
3 dl naturell yoghurt (eller filmjölk om man önskar det)
1/2 dl olja eller smör (+ till ev smörjning av plåt)
1 msk honung eller ljus sirap
Ev. 2 msk mjukost av valfri smak. Jag använde naturell ost från Kalles.

Fyllning:
1/2 rödlök
100 g äkta grekisk fetaost
5 soltorkade tomater
10 svarta och/eller gröna oliver
4 tsk olja från de soltorkade tomaterna

Sätt ugnen på 225 grader. Blanda det torra för sig. Se till att bakpulvret fördelas jämt. Vispa äggen lätt och tillsätt yoghurt, olja, honung/sirap och osten. Rör ner det i mjölblandningen. Blanda fyllningen i smeten och fördela jämt i stora muffinsformar. Grädda mitt i ugnen i 20-25 minuter. Låt svalna på galler. Goda att servera till soppa eller sallad.

onsdag 13 augusti 2008

Linda bakar.

Idag bakade jag när jag kom hem från jobbet kvällsmänniska som jag är. Matmuffins med soltorkade tomater, fetaost, oliver och rödlök. Perfekt att frysa ner och tina upp som lunch eller mellanmål. Bör tilläggas att jag är lite stolt över mina skapelser. Jag är inte direkt känd för att vara mästerkocken i köket.

Efter regn kommer solsken.

Hjälp, vilket oväder som drog över jobbet nyligen! Från att varit sol och fint blev det plötsligt helt svart och sedan kom regnet. Och vilken syndaflod sedan. Det blixtrade precis ovan parkeringen och jag måste erkänna att jag blev aningen nervös. Jag som aldrig blir rädd av varken åska eller storm. Tittar ni noga på bilden kan ni se väggen av regn utanför. (Det går att klicka på bilden så den blir större.)

Men efter regn kommer solsken och tur är väl det! Hade det inte varit för bildbevis skulle man aldrig kunna tro att det nyligen öste ner. Solen skiner som om det aldrig hänt något alls. Jag väntar ännu på att solen ska skina rent icke-väder-mässigt också. Jag är så rädd att det ständigt kommer regna i mitt liv. Att jag aldrig ska hinna torka. Jag försöker ha tillit. Jag försöker att lita på att det med livet är så som med vädret. Att regn ger en friskare luft när solen sedan skiner. Men hur länge ska man vänta på solen? Eller är det så att man inte alls ska vänta. Utan dra på sig stövlar och regnkappa och fälla upp ett paraply? Om man kan vänta bort livet, är det det jag gör nu?

söndag 10 augusti 2008

fredag 8 augusti 2008

080808

Många nollor och åttor idag. 080808. Min älskling fyller år. Stort GRATTIS på födelsedagen! Ikväll blir det lasagne efter födelsedags"barnets" önskemål. Och sedan lite fika. Jag hade tänkt att vara huslig och baka lite, men tiden räckte inte till. Köpfika får duga bra.

Talade med min läkare igår om den närmaste framtiden. Tyvärr verkar det inte som om behandlingen gett några större resultat eftersom jag har så svåra smärtor än. Men vi ska ändå köra på som planerat. Planen är att jag ska ta min sista spruta den första september och börja med nya hormoner i oktober. Sedan ännu en hormonbehandling och går allt bra resulterar det i bebis 2010. Det är långt till målet, men ändå en svindlande tanke. Bebis. Levande bebis. Vår levande bebis.

Fredag igen, tiden går. Trevlig helg!

onsdag 6 augusti 2008

Jag älskar dig!

Jag har fått blommogram till jobbet av min älskade! Han smälter mitt hjärta.

3 år av kärlek.

Idag har vi bröllopsdag Oscar och jag. Vi har varit gifta i tre år nu! Mycket har hänt på tre år. Mycket motgångar har det blivit. Och mycket skratt och glädje. Mycket har förändrats. Däribland vår kärlek. Den har blivit starkare och starkare för varje dag som gått. För varje motgång har kärleken bara flätat sig tätare kring oss. Kärleken är förunderligt stark och jag är så tacksam. Jag är så tacksam för att jag får dela mitt liv med honom. Han är mitt ljus, min klippa, mitt trygghet, min bästa vän, min älskade man. Min moster brukar säga "Han är som luft för mig" när hon talar som sin man. Jag gillar uttrycket. För visst är även Oscar som luft för mig, nödvändig för min existens.

tisdag 5 augusti 2008

Rötterna drar.

Idag luktar det Tromsö ute. Friskt, kyligt, befriande. Klar, ren luft i lungorna. Vinden biter retsamt i skinnet och jag drar med ett leende jackan tätare kring mig. Jag längtar dit sådana dagar som denna, när rötterna drar. Jag längtar efter havet, befrielsen att mötas av horisonten på morgonen. Jag längtar efter sältan i luften. Efter de väldiga fjällen som ständigt lyser vita. Och jag saknar mina barndomsvänner. När jag blundar är jag tillbaka. Jag kan nästan höra den nord-norska dialekten pratas i bakgrunden och måsarnas falska sång ute till havs. Det är fyra år sedan jag var dit. Det är för länge. Mina norska rötter är hungriga. De börjar skrika lite smått. Vissa ränder tvättas aldrig bort sägs det. Mina ränder är röda vita blå. Det är dags att åka upp snart. Några timmar med flyg och jag är där. Jag ska se om jag inte kan ta några dagar ledigt innan vintern. Oscar har aldrig varit dit. Det om något är ett skäl.

Vackra Tromsö, nordens Paris.

Bilderna är lånade från Destinasjon Tromsö

måndag 4 augusti 2008

Höst?

Huga, vilket väder. Idag när jag skulle till jobbet tog jag först på mig lite sommriga kläder och nätta skor, men ändrade mig så fort jag kom utanför dörren. Oj så kallt det var! Bitande kyla mot ovan värmebortskämd kropp och regnet tycktes aldrig sluta falla. Ett riktigt höstväder faktiskt. Kanske står den precis runt hörnet och vill förvarna oss? Kanske vill den göra oss redo för det som komma skall? Jag skyndade mig in igen och letade fram mina kängor och drog på mig jeans och stickad topp. Det passade vädret bättre. Idag är en sådan dag när man bara vill krypa upp i soffan under en härlig filt. Tända ljus och läsa en bra bok eller en mysig tidning. Egentligen är hösten välkommen av mig. Jag gillar hösten. Jag gillar lugnet hösten inger. Jag gillar att man kan ligga en hel dag i soffan utan dåligt samvete. Man får låta bli att stressa.

Hösten förbereder oss för vila. För eftertanke och reflektion över det som varit. Naturen gör sig redo för vintern. Den varvar ner, drar sig tillbaka, samlar energi. Det är så självklart. När hösten kommer faller löven, träden gör sig av med det som drar för mycket energi. På vintern vilar naturen för att sedan blomma ut igen på våren. Naturen går inte under av att varva ner. Snarare får den ny energi och ny kraft igen. Tyvärr är det inte lika självklart för människan att dra sig tillbaka. Vi har mycket att lära av naturen.

Idag ska jag ta min näst sista spruta. Sedan är det bara en kvar och sedan. Då börjar hoppet igen.

lördag 2 augusti 2008

Rädslor.

Att vara rädd ibland är vanligt. Rätt ut sagt normalt. Ingen går nog genom livet utan att någon gång känna sig rädd. Man kan vara rädd för mörkret, för döden, för ondska, inför ett möte, test eller prov. Man kan blir rädd av en film eller en bok.

Lite rädslor bär vi alla på. Men hur mycket rädsla är normalt att känna? Vissa är ängsligare än andra av naturen. Det är nog en fråga om arv och miljö. Och naturligtvis erfarenheter. Jag har alltid varit en skeptisk människa. Mer eller mindre. Men mina rädslor har jag alltid klassat vara inom normen. Fram tills nu. Efter att Victor dog har allt fler rädslor slagit rötter. När livet tar en vändning man inte är beredd på, när man hamnar i en livskris är det naturligt att man känner rädsla och oro. Hur ska jag ta mig igenom detta? Hur ska jag våga lita på livet? Kommer blixten slå ner igen?

Rädslor är alltså naturliga, till en viss gräns. Tanken har slagit mig att jag kanske har låtit mig styras för mycket av mina rädslor. Kanske har jag låtit dem begränsa mig. I vissa ämnen är det inte längre frågan om "om det händer" utan "när det händer". Har mina gått över den gränsen? Har de blivit onormala? Jag har insett att många av mina rädslor är långt ifrån rationella. Kanske till och med löjliga? I teorin förstår jag, men de slutar för den sakens skull inte att dyka upp och rota sig.

När rädslorna börjat ta över ens vardag, hur gör man för att stoppa dem? Hur ska man våga hoppa när man inte säkert vet om fallskärmen håller?