Sidor

tisdag 30 september 2008

JAAAAAAAA!!!!

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Eller skrika rakt ut. Jag skakar i kroppen! Jag är så lycklig att jag inte vet var jag ska ta vägen. Vi får hjälp..!!!! De ska hjälpa oss. Det var inget snack om saken. Hon bokade en tid direkt. Vi får komma till Uppsala för samtal och ivf den 5 november. Jag var så beredd att försvara mig. Hade skrivit en lång lista med argument. Den behövdes inte. Jag möttes av värme och empati. Vi får hjälp. Vi fick en tid. Vi kanske har en liten i magen till jul.

JAAAAAAAAAAAAAAA!!!

Ormspråk på tåget.

Åker ju tåg till jobbet. (När jag inte försover mig som igår...) För det mesta är det faktiskt riktigt behagligt. 35 min bara åt mig själv. Jag läser mycket på tåget. Om jag inte blir störd. Som idag. En riktigt märklig kvinna satte sig bakom mig och började viska i mitt öra. Har ni sett Harry Potter när han talar ormspråket? Precis så var det. Hachzzz. Zchisssi.. Ja ni vet. Hur läskigt som helst. Det kändes nästan som hon försökte att kasta någon förbannelse över mig. När jag reste mig upp för att stiga av på min hållplats satt kvinnan framåtlutad och blundade. Jag trodde hon sov och kanske bara hade pratat i sömnen. Men precis då slog hon upp ögonen och tittade rakt på mig med en intensiv blick. Gissa om jag skyndade mig av...! Huuu..!

Sitter i telefonkö till kliniken i Uppsala igen. Det tar tid. Jag ringde upp igår igen när jag hade samlat mig. Men kom inte fram. Får se hur det går idag. Återkommer.

måndag 29 september 2008

Nerver utanpå.

Idag har jag ringt en ivf-klinik i Uppsala. Det som verkar bra med dem är att man kan göra ul och andra undersökningar på hemorten om man inte bor i staden. Mailade dem innan helgen. Idag kände jag att jag inte ville vänta på svar. Jag vill veta nu. Så jag ringde. Och hamnade i telefonkö. Väntade. Och så var det min tur.

"Du är nummer ett i kön."

Panik. Vad ska jag säga!? Jag drabbades av ett akut illamående och lade på luren i all hast. Mina nerver är inte starka nog idag. Jag vågade inte. Tänk om de skulle sagt nej...

Jag tror att vi har bestämt oss. Eller jo det har vi. Vi har bestämt oss. Nu väntar vi på att någon ska bestämma sig för att hjälpa oss.

Jag är så trött för tiden. Försov mig i morse. Missade både tåg och buss. Hamnade lite efter idag. Som tur är blir det en ny dag i morgon. Nya tag. Kanske ett nytt försök att ringa.

söndag 28 september 2008

Vad finns det annars för mening?

Har tänkt lite över detta med pengar. Man inte kan sätta pris på ett barn. Pengar får inte bli ett hinder. Och det ska det inte. Det om något ordnar sig alltid. Det kostar, visst. Men sätt det mot att känna en varm levande bebiskropp mot bröstet. En liten hand i sin. Mjukt bebishår att snusa på. En liten näsa som liknar pappas och en söt haka som liknar mammas. Det är ovärderligt.

Jag har nära till tårar. Jag hoppas så innerligt att jag får uppleva det. Vad finns det annars för mening...?

fredag 26 september 2008

Nu händer det något!

Idag på nyhetsmorgon i TV4 var det ett jättefint reportage om varför alla inte får sjukskrivas vid förlust av barn. Stenen är i rullning. Tack Anna och Olle för att ni gör våra röster hörda! Ni är fantastiska människor.

Nu får vi bara be och hoppas att reglerna ändras, att alla ska behandlas lika, att alla får rätt att sörja sina älskade förlorade små. Ni som missade dagens reportage kan se det här. (Klicka på nyhetsmorgon och sedan "Sorg är ingen sjukdom")

Sedan har jag nyheter.

Från ivf-kliniken i Stockholm. Vi får hjälp. Det bästa för mig som har svår endometrios är ivf. Han tyckte inte att jag skulle genomgå någon annan fertilitetsbehandling än just provrörsbefruktning. Chanserna är för små. Jag sitter på jobbet och är helt skakig. Vi får hjälp. Vi får hjälp...!

Haken är att det kostar. Ganska mycket. I slutändan, om det går bra, är det värt det. Då kan jag betala hur mycket som helst! Men går jag genom landstinget här i Dalarna med remiss till Falun kostar de på första försöket. Haken med det är att ingen här vill hjälpa oss. Då måste vi kämpa. Leta efter en läkare som är villig att hjälpa oss. Om det finns någon. Och sedan om jag får remiss, måste vi gå till någon som först inte ville lyssna. Och gå i byggnaden där vi var med om vår värsta mardröm. Byggnaden där Victor föddes.

Ska jag avbryta behandlingen jag går på nu och greppa tag i handen som blev utsträckt från Stockholm? Jag har nog fått kortslutning i huvudet. Jag måste tänka.

torsdag 25 september 2008

Samtalsgrupp.

Igår startade samtalsgruppen för föräldrar som förlorat barn här i Dalarna. Jag var så nervös innan. Vilka kommer vara där? Hur är de? Vad ska jag säga? Hur kommer det kännas? Hade så många funderingar, som jag delade med alla som var där fick jag sedan veta. Men det var skönt! Äntligen kunde jag prata med någon som förstod! På riktigt in i själen förstod.

Och just därför vågade jag släppa på allt. Trots att jag pratat och skrivit så mycket om mitt älskade barn, brast det för mig redan vid presentationen. Det blev ett erkännande. Jag heter Linda och jag har förlorat mitt barn. Så svårt. Så verkligt i det overkliga.

Jag är så tacksam att möjligheten finns nu. Det är så viktigt att få träffa andra i samma situation. Att få lyssna och få berätta. Att känna gemenskap i sorgen som annars är så ensam.

Vi behöver varandra. Vi som vet.

måndag 22 september 2008

Telefonsamtal och skogspromenad.

Det är riktigt vackert höstväder ute. Solen skickar sina sista värmande strålar och skogen bjuder på de vackraste färger. Daggklädda spindelnät spänner sig likt silvertråd mellan gräs och ljung. Jag har gått långa promenader för att försöka pausa. Det har varit riktigt skönt att få vädra och skingra tankarna lite. Det finns så mycket vackert att vila ögonen mot.


Ett konstverk rakt utanför min dörr. I naturen finns det frid. Jag älskar att gå där. Vara ett med den. Lyssna. Lukta.

Men idag kom jag mig nästan inte hem igen. Jag fick en akut känsla av att jag skulle svimma av. Det svartnade för ögonen och susade till rejält i öronen. Satte mig ner och hyperventilerade mitt i skogen. Läskigt. Jag tror det här tar hårdare än jag vill erkänna.

Jag har ringt till de läkare jag haft under åren och bett att få mina journaler hemskickade. Fyra olika sjukhus, fyra olika städer, fyra olika läkare. Ingen hjälp. Hur kan det vara möjligt...? Står det "Psykfall, ignorera" bakom mitt personnummer? Det börjar kännas så.

fredag 19 september 2008

Inget godis på vardagar.

Kvinnan från ivf-kliniken ringde upp mig i morse. Hon var inte lika tillmötesgående idag. Hon lät skeptiskt och var inte särskilt hjälpsam eller förstående. Det lät som om svaret skulle bli nej.

De ville ha utlåtanden från alla läkare jag gått hos innan de kunde träffa mig. Visst kan de väl få det, men jag känner på mig att det blir ett kämpande där med. Och det orkar jag inte. Jag har inte energi att försvara mig mer. Jag kunde ringa dem tillbaka när de fått prata/höra från mina läkare. Tror inte jag kommer ringa upp.

Usch, jag känner mig som ett barn som ber om godis i mataffären. När det inte är lördag. "Tyst med dig. Du får inget godis på vardagarna. Det vet du." Men jag vill ha godis. Och jag vill inte vänta. Jag struntar i att det inte är lördag. Jag har väntat länge nog.

Allt jag ber om är en vänlig själ som har tid att lyssna på mig. Som vill hjälpa mig. Som vill försöka förstå. Som inte ifrågasätter varför, utan bara kort och gott kan säga "Linda, vi hjälper dig."

torsdag 18 september 2008

Jag tänker inte ge upp!

Idag har jag kontaktat IVF-kliniken i Falun. Möttes av en trevlig och förstående kvinna i luren som tände mitt hopp igen. Det kan gå! Hon kunde inte förstå varför jag fått höra att jag inte var lämplig för ivf. Hon skulle tala med en läkare där och sedan kontakta mig så snart som möjligt.

Min mamma blev så ledsen och orolig så hon kontaktade sophiahemmet i Stockholm igår och även de blev helt förskräckta över vad jag fått höra. Jag var välkommen ner på en gång.

Vårt barn, Victors syskon, måste komma till oss. Vi väntar. Vi längtar. Vi ger inte upp.

onsdag 17 september 2008

Snabb uppdatering.

Läkarbesöket idag blev mycket smärtsamt. Jag föll platt till marken med mina värsta farhågor. Det ser inte bra ut. Finns minimal chans. Kanske ingen. Inte hoppas för mycket. Ingen idé med ivf. Kanske inte mottaglig för graviditet alls. Fundera på adoption. Fick en sista chans att försöka själv med gulkroppshormon och sedan pergotime. En chans...? Jag förstår ingenting. Jag förstår inte vad hon har sagt till mig. Menade hon verkligen allvar..? Är det meningen att vi bara ska ge upp?!

Jag har gråtit idag. Jag har gråtit av förtvivlan. Av sorg. Av frustration. Av hopplöshet.

Innan jag ger upp ska jag be om ett andra utlåtande. Det kan inte vara sant...!?

tisdag 16 september 2008

Så var det dags.

Imorgon är det dags för det efterlängtade och fruktade läkarbesöket. Klockan 06:20 imorgon bitti åker jag. Är så nervös att jag mår illa. Hoppas hoppas hoppas så att det kommer gå bra, men jag förbereder mig samtidigt på det värsta. Om det nu går... Blir det eller blir det inte första dagen i bebisverkstaden imorgon..? Ska se idol och sen lägga mig. Blir helt slut av det här.

Ha gärna en tumme hållen för mig.

söndag 14 september 2008

Mobbning.

Läste på aftonbladet.se om en stark och tapper tjej, Emma som blivit mobbad i flera år. Det borde inte få hända. Det borde inte få finnas, men det gör det. Jag vet det allt för väl.

Nu fick inte jag stenar kastat på mig, men rutten frukt. Och jag minns det med fasa. När jag började i sjuan började min svåra resa. Det var en ny skola. Nya klass"kamrater", nya lärare, nya ämnen. Allt var nytt. Den gamla klassen splittrades, vännerna gick åt olika håll. Till olika klasser och de allra flesta hittade sin plats. Blev accepterade. Fick nya vänner. Jag var inte en av dem.

Jag blev ingen. Jag blev den osynliga som syntes i allt jag gjorde. Jag var fel. Allt jag sa var fel. Allt jag gjorde var fel. Allt jag ägde var fel. Alla jag kände var fel. Jag grät mig till sömns var och varannan natt. Jag kunde inte förstå. Varför var jag fel?! De förstörde mina saker. De kallade mig för fula namn. De frös ut mig, de hånade mig. Jag tror inte att de förstod. Men då, då led jag. Jag trodde dem. Jag var inte värt något alls.

Jag blev till slut expert på att inte synas. Jag valde mina kläder med största noggrannhet. De fick inte sticka ut, inte vara snygga, inte vara moderna, inte se dyra ut. Men de fick heller inte vara fula eller se billiga ut. Jag minns en gång jag gjorde det stora misstaget att köpa en tröja som jag så länge velat ha. En dyr, modern tröja. Jag var så stolt över den. Jag hoppades så att den skulle göra mig accepterad. Det var då jag fick rutten frukt slängt på mig. Jag hann knappt sätta mig ner på första lektionen när jag såg mandarinen komma från ena hållet och persikan från det andra. Och som de skrattade. "Tror du att du är fin, Linda? Tror du att du är någon?" Jag önskade att jag kunde få dö, där och då. Jag gjorde aldrig om det. Jag var ingen. Jag var ingen i två år. Och jag accepterade det. Jag trodde på det. För att få bli lämnad i fred.

När vi flyttade till Sverige slutade mobbningen. Jag blev den som hittade min plats. Som blev accepterad. Som fick nya vänner. Jag minns att jag tyckte det var skamligt att berätta att jag blivit mobbad. Jag trodde att mobbningen var ett tecken på att jag var ett missfoster. Och om jag berättade skulle jag bli stämplad. Utfryst igen. Det kändes faktiskt som om jag ljög. Jag kände mig som en bluff som väntade på att bli avslöjad. Det tog flera år innan jag kunde förstå att jag var helt normal. Att jag var precis lika mycket värd som alla andra. Att mobbningen sa mer om de som mobbade än om mig.

Trots att jag kommit långt sedan dess finns det forfarande stunder där jag känner mig uttittad och hånad. Där jag kan bli otroligt illa till mods och drabbas av total brist på självförtroende. Det är en olustig känsla av att synas trots att man är osynlig. Det tar tid att läka.

Men nu vet jag att jag är någon. Jag är Linda och jag är viktig. Jag betyder något.

fredag 12 september 2008

Besviken på anhörig. Igen.

Det finns så mycket som jag skulle vilja skriva nu. Känslor som jag vill sätta ord på och sedan publicera här. Ord som beskriver besvikelsen, ilskan. Ord som kan ge svar på tal. Men av respekt låter jag bli. För tillfället i alla fall. Jag börjar undra, ifrågasätta. Har vi rätt att sörja? Varför är det så förbjudet i dagens samhälle? Varför har det blivit tabu? Varför har vissa i omgivinigen satt ett bäst-före datum på min, på vår sorg? Ett datum som gick ut redan veckan efter Victor dog. Och efter det var det vi som hade fel. Alltid vi.

Nu hinner jag inte skriva mer. Jag måste ila. Har tid hos tandläkaren snart. Ska få min nattskena. Hurra...... Not.

onsdag 10 september 2008

Floating och änglarosett.

Idag är jag tillbaka på jobbet. Egentligen borde jag inte, men jag blir så rastlös av att vara hemma. Har svårt att komma till ro. Ringde just därför och bokade tid för en genomgående helkroppsmassage idag. Om två veckor fick jag tid. Kvinnan i telefonen tyckte även att floating kunde vara något för mig. Det är avslappnande, avstressande och skulle visst vara bra för kroniska smärtor. Jag som har lite cellskräck blev ju så klart skeptisk till detta, men sa att jag skulle tänka på det. Kanske titta lite på "maskinen" man flyter i först. Den var visst lika stor som en kombi-bil sa hon och man kunde ha lyset tänt hela tiden. Lite nyfiken blev jag nog. Är det någon som har provat det? Och i så fall, hur var det?

Idag har jag också fått min änglarosett som jag beställde förra veckan. Det är ett otroligt fint sätt att stödja en viktig sak. Pengarna går till olika fonder (du bestämmer själv vilken fond du vill donera till) som stöd till forskning och stöd till föreninger för föräldrar/anhöriga som förlorat barn.

Naturen har så smått börjat dra på sig höstkappan. Luften är kylig och klar. Befriande. Färggranna löv dansar försiktigt ovan marken med hjälp av friska vindars smekningar. Jag har själv tagit fram min höstkappa, men den får vila på sin galge en stund till. Det har även börjat mörkna ordentligt om kvällen så samtidigt som jag beställde änglarosetten beställde jag även en fin reflex med texten Ängel i mitt hjärta. Som sagt, ett fint sätt att stödja och ett fint sätt att synas i höstmörkret.

måndag 8 september 2008

Trött. Sliten.

Det är en trött och sliten Linda som skriver idag. Hittar inga ord. Inga vettiga sådana i alla fall så det blir lite glest mellan inläggen. Är hemma från jobbet idag. Och imorgon. Smärtorna tar knäcken på mig. Om en vecka och tre dagar har jag tid hos min läkare. Jag hoppas hon kan hjälpa mig.

Bilden är från i lördags. På minneslunden där Victor vilar. Han har fått höstiga rönnbär och nya ljus. Jag ville köpa en ny blomma, men allt var stängt. Jag satt där länge. Det började regna ordentligt så jag satt på stenarna under mitt paraply. Det är vilsamt där. Sjön Siljan ligger precis brevid. Jag hinner inte dit så ofta som jag vill. När jag väl är där, vill jag aldrig gå. Vill vara nära, för alltid. Men kylan från stenarna bet mig så jag var tvungen att resa mig. Det infinner sig alltid ett lugn i själen när jag varit där. Det är skönt att ha en plats att gå till. Något att vårda, ett minne att ge kärlek till.

Det får bli dagens inlägg. Tror jag bara lägger mig igen. Men först vill jag tacka er för allt stöd jag fått, alla värmande ord. Här på bloggen, på forumet, i inboxen. Det betyder mycket för mig! Ni är fina medmänniskor! Tack!

fredag 5 september 2008

Klagomur

Idag blir min blogg min klagomur. Jag gillar inte att gnälla och klaga, men nu ska jag göra det. Nu ska jag unna mig att tycka synd om mig själv. Jag är helt totalt slut. Jag är van vid smärtor, men nu har jag nått min smärtgräns. Hela natten låg jag med fruktansvära smärtor och krämpor av endometriosen som borde vara under kontroll, men som aldrig vill lugna ner sig, vilka hormoner jag än tar, hur många operationer jag gör, eller hur mycket smärtlindring jag tar. Inget hjälper. Och inget lindrar. Jag är så slut så jag vill gråta. Jag orkar inte. Inte egentligen. Jag kan inte sitta, jag kan inte ligga, inte ens ha på mig trosor (!) och än mindre byxor utan att smärtorna ska göra sig påminda. Jag kan inte ens gå på toaletten vilket resulterar i ordentliga förstoppningar som i sin tur gör ont. Och smärtorna gör att jag spänner mig som i sin tur resulterar i migrän. Jag är en vandrande smärta hela jag. Jag gör ont. Det gör ont och jag är trött. Endometrios är ett helvete, rent ut sagt. Ett monster som bor i mig, som förökar sig, som förtär. Jag orkar inte. Inte egentligen. Ändå står jag ut. Men det är inget liv. Jag har ingen livskvalitet. Endometriosen styr min vardag. Jag önskar att jag kunde styra den själv.

tisdag 2 september 2008

Välkommen höst.

Det regnar idag. Lent, svalt regn. Små, små minidroppar som smeker ansiktet när man går. Löven har börjat gulna. Naturen har börjat slå sig till ro. Det känns skönt. Rogivande. Sommaren är över. Victors 1-årsdag är förbi. Jag överlevde. Jag kan andas ut. Idag lyssnar jag på jazz och låter musiken fylla mig. Idag är en bra dag. En dag då jag har kontakt med mig själv. Med mitt inre. Med lugnet.

Victor, mitt barn. Mamma saknar dig. Varje dag.

måndag 1 september 2008

Tillbaka hemma.

Nu är jag hemma igen. Egentligen kom jag hem igår, hur som, hemma är jag. Och jag har haft det jättebra på mässan! Det fanns så mycket fint att vila ögonen på! Vi åkte hem fulla av idéer och inspiration. Det är lika härligt att vara på mässa varje gång.

Idag är jag trött, har riktigt ont i huvudet. Det är som om jag blir slagen av blixten flera gånger om. En återkommande förlamande smärta som varar knappt två sekunder åt gången. Det kanske är migrän på gång.

Nu ska jag hänga tvätt (har jag förresten sagt att vi har egen tvättmaskin nu?! Aldrig mer tvättstuga!) och sedan ska jag ta den som jag hoppas blir sista sprutan i behandlingen. Om två veckor har jag tid hos min läkare. Då kommer domen, eller hoppet.