Sidor

fredag 31 oktober 2008

Hej mitt vinterland...

Nu är den tillbaka. Snön. För en lagom sur och trött Linda passar det inte bra. Vaknade lite för sent i morse och fick bråttom som vanligt. Och så var det det vanliga problemet. Jag har inget att ha på mig! Fast det har jag ju naturligtvis, men inget duger. Känns det igen? Hur som, jag ilar ut och ser vinterlandet. Och så blåser det kraftigt. Skit också. Halkar och får ännu mer bråttom så jag måste ta bajsstigen till bussen. Ja, och vad händer inte då. En liten kamouflerad skit fastnar under skon. Som vanligt.

Bussen blev försenad så jag hann inte köpa morgonkaffet. Oj oj oj. Nu börjar den riktiga irritationen bubbla. Och eftersom mitt humör är så fantastiskt så letar jag fel i allt och alla. Speciellt människorna på tåget. En sak som jag ogillar riktigt mycket är när någon envisas att spela upp musik från mobilen, högt, för alla. En vanlig dag irriterar jag mig på det. Idag.... Och dessutom var det arabisk musik. Inte min favorit. Mutter mutter. Flyttar på mig. Hamnar bakom någon som inte verkar veta vad shampoo och tvål är. Typiskt! Och så fastnar tåget i snön också. Blir försenad till jobbet och måste springa. Och halkar omkull igen, så klart.

Som jag brukar när jag är på detta humöret, åt jag chokladbollar till frukost. Och starkt kaffe.

Hm. Nu får jag visst varuleverans. Trevligt. Nu kanske jag blir på bättre humör.

torsdag 30 oktober 2008

Tack!

God kväll mina vänner. Snart är det god natt ser jag. Jag sitter uppe och ugglar. Jag är trött, men sömnen vill inte infinna sig. Min man och våra katter ligger och sussar sött här brevid. Det ser skönt ut. Oscar somnar innan huvudet ens nått kudden. Får man vara lite avundsjuk?

Idag är snön borta. Men det är kallt. Riktigt bitande kallt. En ny vinter ligger och väntar. Vintern är inte min årstid. Det är vackert, visst. Men kallt och jag gillar inte kyla. Där jag växte upp hade vi vinter från oktober till juni om vi hade otur. Jag tror det har satt sina spår. Vintern -97 mätte snön ca 2.4 meter rakt upp och ner.

Från det ena till det andra till det tredje... Kursen jag var på var förresten jättebra. Det var riktigt intressant och värdefullt. Varje tisdag fram till Lucia mellan kl 16.30 och 21.00 sitter jag med öronen på spets och för anteckningar.

Sedan måste jag säga det igen. Ni är fina medmänniskor! Jag önskar att jag kunde beskriva hur mycket ert stöd betyder. Jag blir så varm i hjärtat av era kommentarer. Tack kära vänner. Tack!

onsdag 29 oktober 2008

Snö.


Tät, tung snö faller i detta nu från himlen. Årets första. Rosen blommar ännu i rabatten och snön faller. Det är en märklig kontrast. Jag går ut och fångar en snöflinga. Den smälter direkt i min hand. Samtidigt kommer en mamma i stugan brevid ut med sitt barn. Hon pekar och visar. Titta, det kallas för snö. Visst är det vackert?

Ett stygn av sorg kommer över mig. Victor. Jag skulle ju visa dig. Lära dig. Hålla dig tätt intill. Men du är inte här. Jag går in igen. Tom. De flesta snöflingor smälter när de når marken. De kommer och går. Vackra. Unika. Som du. Mitt barn. Min älskade. Min saknade.

Vardagen påminner mig. Hur kunde allt bli så fel? Så fel...

tisdag 28 oktober 2008

Ont.

Idag har jag riktigt ont. Illamående-ont. Endometrios-ont. Dessa dagar, som tyvärr är av majoriteten, sjunker hoppet. Har försökt med smärtlindring, men dagar som denna hjälper det inte. Jag är så trött på detta. Trött på sjukdomen. Trött på att den tar min ork, min energi. Mitt hopp. Min chans att bli gravid. Trött och ledsen.

Annars är det en helt vanlig tisdag. Jag mår, bortsett från smärtor, helt okej.

Just det. Har ju glömt att berätta att jag har anmält mig till en kurs som börjar idag. En starta eget kurs. Nu har ju min mamma redan en butik, men för mig är det aldrig fel att lära mig från grunden. Känns spännande. Hoppas bara att mitt huvud orkar ta in informationen. Jag kan ännu inte titta på nyheterna* och ta in det som sägs. Kanske blir det en helt annan sak när jag har valt det själv? Återstår att se. Det känns kul nu i alla fall.

*Efter det att Victor dog har min koncentrationsförmåga sjunkit drastiskt.

söndag 26 oktober 2008

Litet kvällsinlägg.

Vi har precis ätit god, om än sen, middag. Ibland (ofta) glömmer jag bort hur roligt jag tycker det är att laga mat. För det mesta känns matlagning kravfyllt och tråkigt. Har varken ork eller lust, så då är det extra roligt när en glimt att min gamla matglädje tränger sig fram.

Ikväll blev det köttfärsbiffar med fetaost och soltorkade tomater. Till det gjorde jag vitlökspotatis i ugnen och god kall sås. Jag passade samtidigt på att göra köttbullar som vi ska äta till middag imorgon. Jag lagade efter mormors recept och Oscar blev lyrisk.

Nu ska jag krypa upp i soffan med min älskling och titta på film. Om det finns plats i magen om en stund blir det efterrätt. Goda chokladkakan från igår.

Imorgon är det en vecka och två dagar till dagen D. En skräckblandad förtjusning ligger och lurar runt hörnet. Och törs jag säga det.

Hopp.

Hallå i bloggvärlden.

Här händer det inte mycket. Jag har ledig helg och latar mig bäst jag kan. Känner mig lite halvseg, men tvingade mig ut i skogen igår och ska snart knacka på hos grannen för att peppa med henne idag. Det är så friskt och skönt ute nu, synd bara att det ska ta emot så mycket innan. Jag mår alltid så mycket bättre när jag gått lite.

Och eftersom jag vara så duktig och gick ut igår, bakade jag en chokladkaka med frosting (tappade helt det svenska ordet...). Gissa om det var gott! Hade jag haft en kamera hade jag lagt ut en riktig fresta-bild.

Nu tittar solen fram så jag ska skynda mig ut. Ha en trevlig söndag.

PS, hur sköter man orkidéer? Mina nya fina miniorkidéer vill redan vissna...

PS igen, okej då. Jag bakade inte kakan. Det var en sådan där färdig kakmix från affären som man bara skulle blanda i vatten och smör. Fick lite dåligt samvete att jag tog åt mig äran.. Men, jag blandande och ställde in den i ugnen. Och åt den. Ganska bra presterat ändå, va?

fredag 24 oktober 2008

Små steg fråmåt.

Nu är den nya dagen här. Det är inte kaos idag. Helt ärligt känner jag mig liite avtrubbad idag. Varken bu eller bä. Idag är jag, och det är skönt. Jag satte mig igår och skrev ett långt brev med alla mina känslor och upplevelser kring en lite stökig situation vi har med en anhörig. Jag är inte klar. Men en bra bit på väg. När jag är redo ska jag lägga det på postlådan. Jag tror att det kommer lätta lite från mina axlar när jag fått ut allt som skaver.

Jag tog en tablett igår kväll och somnade skönt. Det var första gången på två veckor. Kanske är det just därför det är en bättre dag idag. Jag har fått vila. Jag har fått den nödvändiga återhämtningen.

Min mamma påminner mig varje dag. Ta små steg, Linda. Små, små steg i taget.

Jaaa säger jag. Jag veeeet. Och jag vet ju det, egentligen. Det är så stor skillnad på teorin och praktiken bara. Men idag har jag gått ett litet steg. Idag är en bättre dag. Jag är här och det är mitt steg.

Jag önskar er alla en trevlig helg!

torsdag 23 oktober 2008

Imorgon är en ny dag.

Idag lever jag i en bubbla av en mängd olika känslor. Ett kaos av känslor. De studsar från vägg till väg. Fram och tillbaka. Om varandra, kring varandra, på varandra. Och jag sitter i mitten och försöker fånga dem. En idag omöjlig uppgift. De smiter lika snabbt som de kommer.

När jag har kunnat sortera dem, ska jag försöka sätta ord på dem. Det jag kan snappa upp är frustration. Ja, det är nog rätt ord. Jag känner frustration.

Jag är så trött. Tänk att känslor är så fysiska. Jag kan knappt sova om nätterna. I dag vaknade jag med en sådan enorm träningsvärk att man skulle kunna tro att jag kört ett hårdpass på gymmet. Och sedan ett intensivt motionspass efter det. Det har jag inte. Jag har bara försökt sova.

Nu ska jag äta en frukt och sedan ska jag bara vara. Om det så är i framtiden. Bara jag är. Och det är jag, för det mesta. Imorgon är en ny dag.

tisdag 21 oktober 2008

Tillbaka till framtiden.

Att leva här och nu. Det låter självklart, gör det inte? Det låter lätt. Enkelt. Men ändå är det så svårt. Och oöverkomligt ibland. Att det är nu som livet är mitt, det vet jag. Jag kan inte styra över det som har varit, eller det som komma skall. Så varför försöker jag? Jag ödslar min energi. Jag slösar på dyrbara sekunder. Jag kanske till och med är vårdslös med livet?

Hur hamnade jag här? Famlande. Osäker. Jag irrar om kring. Jag letar efter något jag inte kan finna. Min son är borta. Min framtid har inte ens kommit. Men jag fortsätter att leta. Och under tiden går dagarna förbi. Jag har utvecklat någon form att kontrollbehov. Ett behov av att veta. Och sedan skydda mig själv. Förbereda mig själv. Och kanske är det inte så konstigt, egentligen.

Att leva här och nu. Jag försöker att försöka. Jag påminner mig själv, ofta. Jag försöker, verkligen. Och ibland går det. Ett tag. Men rätt vad det är, är jag där igen. Tillbaka till framtiden.

måndag 20 oktober 2008

Både rädd och motiverad.

Idag har jag hämtat den sista av de journaler jag har "beställt". Det är inte allt jag förstår av medicinska termer, men det är konstigt på något vis, att läsa om sig själv på det sättet. Nu är det två veckor och två dagar kvar till dagen D. Jag är så rädd att jag mår illa. Så in i märgen rädd att få ett nej. Att möta motstånd. Att bli ignorerad. Att mötas av det jag är van vid av sjukvården. Jag har svårt att sova om nätterna. Jag kan grubbla sönder hela situationen. Fram och tillbaka. Och jag är rädd. Livrädd.

Mår så där konstigt igen. Ont i huden. Ont i kroppen. Är det virus eller stress tro. Får nog försöka varva ner, ta det lugnt. En dag i taget.

Dagens positiva:

Jag har varit på ett träningscenter här i stan. Hade bokat tid för rådgivning och information. Jag har nämligen tänk att jag ska ta tag i mig själv. Jag tränade regelbundet tidigare, men på grund av smärtor, graviditet, flytt, sorg, ja en massa orsaker, tappade jag allt. Men nu ska jag ge mig själv den bästa förutsättningen jag kan få. Jag fick verkligen en positiv känsla efter mötet. Blev riktigt peppad!

Där fanns så mycket att välja mellan. De aktiviteter jag valde blev individuell rehabliliteringsträning, yoga- som jag tidigare har tränat i flera år, body balans, något som hette easy line- en cirkulationsträning, core och combat- en blandning av lite olika kampsporter- har tidigare tränat teak won-do i flera år med. Skulle jag vilja gå på någon av de andra aktiviteterna får jag ju så klart det. Jag är lite sugen på forza också.

Jag får min egen kostrådgivare och personliga tränare också. Och skulle ivfn lyckas och jag blir gravid får jag frysa mitt medlemskap och ta upp det igen när jag kan och vill. Som mammaledig får jag rabatt och barnvakt ingår också.

Utöver detta får jag fri tillgång till bland annat bastu, vattenmassage, avslappningsrum, klättervägg, gymmet, boxningsredskap(!) och pilatesredskap.

På plats finns kiropraktior, massör och reikiterapeut. Och så finns det solarium.

Låter spännande va? Jag tycker det! :-) Det känns skönt att jag äntligen bestämt mig och att jag dessutom har någon form av motivation. Det låter nästan för bra för att vara sant. Och det är jag värd.

ps, såg Mamma Mia igår. Härlig film.

fredag 17 oktober 2008

Rastlös.


Det är vackert väder ute. Riktigt vackert höstväder. Jag har inte andats in frisk luft på två dagar. Jag börjar känna mig instängd. En släng av mini-cellskräck slår över mig. När jag tänker på det får jag svårt att andas. Att vara sjuk är inte min melodi. Jag känner mig bättre idag. Jag tror det i varje fall. Eller så är det rastlösheten som luras. Jag vill i alla fall tillbaka till jobbet. När man ligger hemma ser man allt man inte har hunnit göra. Och så tänker man så mycket. För mycket?

Jag känner mycket ilska. Och jag blir fort irriterad. Två känslor jag inte tycker om. Främmande. Läskiga. Jag vet inte vad jag ska göra med dem. När man är glad ler man. Ledsen, kanske en tår. Men arg? Vad gör man med ilskan? Än så länge sväljer jag den. Jag kanske ska börja boxas?

Jag sörjer mycket för tiden. Men jag gråter inte. Kan tårar ta slut?

onsdag 15 oktober 2008

Lite kortfattad depp.

Det är inga duracellbatterier här inte. Mina laddade batterier kändes totalt urladdade redan i måndags. Idag har jag inte ens orkat klä mig. Känner mig sjuk. Ont i kroppen. Det gör till och med ont i skinnet.

Och ont i hjärtat har jag också. Jag saknar min lilla skrutt.

Du skulle ju vara här nu..!

måndag 13 oktober 2008

Ny vecka.

Jag har haft en otroligt härlig helg. Händelserik. Det har bland annat varit skogspromenader, shopping, tjejkväll, hyra-film-kväll och minirenovering i hallen.

Jag har känt mig levande, på riktigt. Och jag har varit ärligt glad. Det är så länge sedan att jag inte ens kan minnas när jag kände så senast. Tiden har gått och jag har levt, men inte känt mig levande. Jag är så tacksam för att vi, trots allt, kan få dessa stunder när man kommer upp över ytan och kan andas fritt och obehindrat. Om så bara för en stund. Det betyder så mycket. Det är så värdefullt.

Det finns en vacker sida av sorgen. Kärleken.

Nu väntar en ny vecka. Jag har laddade batterier. Ta hand om er!

fredag 10 oktober 2008

Tillsammans är man mindre ensam.

Det finns så mycket jag vill skriva, men orden sitter fast idag. Jag vill inte dra i dem. Tvinga dem. De kommer när de är redo att komma.

Jag var på Spädbarnsfondens samtalsgrupp för andra gången igår. Där kommer orden utan att jag är redo. Jag öppnar bara munnen och de flödar. Och de tas emot av dessa varma själar, som förstår mig. Där har jag hittat hem.

Jag är så tacksam för att vi har fått denna möjligheten att mötas.

Tillsammans är man mindre ensam.

torsdag 9 oktober 2008

Vår lilla änglablomma.

När Victor dog ville vi så gärna lägga honom i en egen grav. Vi ville att han skulle få en egen gravsten och en egen plats som vi kunde sköta om. En egen helig plats. När vi frågade sjukhuset om detta fick vi svaret att det var onormalt. Man gjorde helt enkelt inte så. Man fick inte göra så. Och vi trodde på de orden. De gjorde ont, men vi trodde på dem. Vi valde därför den finaste minneslunden vi visste om. Victor begravdes och vi fick sedan hem ett brev om att han låg i jorden. Vi fick alltså inte närvara under begravningen.

Jag tror jag hade gått i terapi i fem månader efter hans död, då min kurator undrade om jag ville ha kontakt med en präst hon kände, Sven. Han var sjukhuspräst och hade hjälpt många föräldrar som förlorat sina små. Jag brottades med svåra skuldkänslor och kunde inte hantera dem. Jag kunde inte få ett avslut. Jag tackade ja och fick komma till honom nästan direkt. Han frågade vid ett tillfälle hur gravstenen såg ut. Gravsten? Han har ingen. Vi fick inte. Sven blev alldeles förskräckt över mitt svar och undrade vem som hade sagt det. Han berättade att sjukhuset inte har något som helst att göra med det och det skulle ha varit vårt eget val. Åh, så ont det gjorde att få veta. De hade tagit i från oss det vi så gärna ville ha.

Jag fick så mycket hjälp av Sven. Jag kan inte med ord beskriva hur tacksam jag är för att jag fick träffa denna fina människa. Han hjälpte mig att bearbeta bort skulden och allt självhat. Han undrade också om vi ville ha en begravning. En riktig begravning. Självklart ville vi det! Sven menade att efter allt det svåra vi varit med om, behövde vi att få ett vackert och värdigt avslut för att kunna bearbeta sorgen. Det vackra avslutet Victor var värd. För han har funnits, sa Sven. Victor har funnits och ni är hans föräldrar. Att få höra de orden, jag kan inte beskriva vilken lycka det var. Vi är föräldrar. Det var första gången någon sa det till oss.

Minnescermonin började i ett fint litet kapell. Prästen läste för oss och pratade om Victor. Han spelade girar och vi sjöng bland annat Sov du lille vide ung. Sedan gick vi ut i minneslunden och la små videkvistar och tände ljus på hans plats. Det var sju månader exakt efter Victors död.

Att sjukhuset tog i från oss rätten att välja en grav gör fortfarande ont ibland. Men nu har vi en vacker minnescermoni att minnas. Så många vackra ord om vårt barn att gömma i hjärtat. Här nedan är dikten prästen läste för oss. Och en bild från minneslunden.



Så här tror jag blommornas Skapare gör,
när den tiden är kommen då blommorna dör,
jo då går Han omkring här i stad och i land,
och de blommor som dött tar Han upp i sin hand,
och han smeker så ömt att Han döden betvingar.
Och de blomblad som vissnat förvandlas till vingar.

Jag tror att det är så i blommornas värld,
att man har samma svindlande mål för sin färd,
för trots olika färg eller form eller sort
och att tiden för blomning är lång eller kort
så har blommor en dröm fast man säger det sällan,
det är drömmen om ljuset, om självaste källan.

Jag tror att det nånstans långt bortom all gräns,
och så nära ibland att dess ljuvlighet känns
finns en paradisträdgård som ingen har sett,
där dess Skapare själv och Hans blommor blir ett,
och där trasade kalkar och brutna små stänglar
blir till blommor som både är blommor och änglar.

Så undra då på att den blomman blir skön
som vill göra sitt liv till en lovsång och bön:
Herre hjälp mig att öppna mig så varje dag
att mitt innersta, sköraste, vackraste jag
ger en glimt från en lustgård som saknar sin like:
Det är nu jag vill blomma, och sen i Ditt rike.

Ur "En aning av evighet"Atle Burman

onsdag 8 oktober 2008

Fastnat i skiten.

För sista gången hoppas jag.

Blir så irriterad. Vem låter sin hund skita på en vältrafikerad stig utan att plocka upp efter sig? Stigen jag går på varje dag. Det är självklart jag som kliver i det. Gång på gång. Speciellt när jag har bråttom. Jag förstår inte hur jag lyckas. Första gången kändes det lite jaja, det händer vem som helst. Nu har det hänt så många gånger att jag har tappat räkningen. Jag har börjat gå väldigt försiktigt. Tittar extra noga var jag sätter mina fötter.

Varje gång har jag trott att jag klarat mig och lite triumferande tänkt när jag kommit ut på vägen att aha, jag lyckades. För att likförbannat se den välbekanta hundskiten fastklistrad under skon. Det är precis som om den ligger och väntar på mig, siktar sig in på mig och springer fram precis när jag sätter ner foten. Och det är väl egentligen inte det värsta. Det värsta är att detta alltid händer när jag är på väg till jobbet. Jag pendlar nämligen kollektivt. Först 15 minuter med buss. Sedan 35 minuter med tåg. Och fastklistrad hundskit stinker. Verkligen.

Det tar inte lång tid innan mina medresenärers näsor börjar sniffa och söka efter den skyldiga. Jag sitter och försöker se så from och oskyldig ut som jag bara kan. Tittar ut genom fönstret och låtsas hitta något riktigt intressant där ute. Läser min tidning intensivt eller smsar medan stanken sakta sprider sig. Eller, det senaste tricket, sniffar med och låtsas hitta den skyldiga i min stackars granne. Nej, nu har jag gått min sista promenad på bajsstigen. Finns det ingen lag på att man måste plocka upp efter sin hund? Det borde i alla fall finnas. För det är riktigt irriterande.

En liten parentes på inlägget igår.

Det finns en liten artikel i expressen idag om bluffen.

tisdag 7 oktober 2008

Bra artikel.

Idag skrivs det på aftonbladet.se om endometrios. Det är så bra att det uppmärksammas! Det tar i genomsnitt sju år att få diagnosen på grund av den stora okunskapen bland läkare. För mig tog åtta år av smärta och kämpande att bli trodd. Helt sjukt.

Är helt slut i huvudet idag. Hade gärna skrivit mer om detta. Det får bli en annan gång. Bra artikel i alla fall. Läs den här.

Chockad.

Egentligen är det inte ens värt ett inlägg, men det har upprört mig hela dagen. Så här kommer det. Och efter detta är jag färdig med både henne och hela lögnen.

Att Internet som är ett fantastiskt forum, har en svart baksida visste vi väl. Och visst visste vi att det finns dårar som springer runt i olika forum. Människor som ger sig ut för att vara en annan än de egentligen är. Som manipulerar. Ljuger. Det är ingen nyhet. Det är hemskt, men ingen nyhet.

Idag fick jag veta att en av dessa har befunnit sig inne i änglarummet. Ett forum för föräldrar som förlorat barn. Och hon (är det ens en kvinna?) har funnits där länge, över ett år vad jag vet. Hon? har diktat ihop den mest fantastiska, sorgliga historia om sina två förlorade barn, en svår tvillinggraviditet där ena dottern föddes svårt sjuk och om en ny tvillinggraviditet som slutade i missfall. Och vi har alla lidit med henne, stöttat henne, fått medlidande, blivit stöttade av henne. Hon har visat oss bilder på sina barn. Bilder som hon har stulit från en familj i USA. Hon har bett om böner för hennes dödssjuka dotter, som i själva verket varken är sjuk eller hennes egen. Till och med jag har bett. Hållit tummarna. Ska faktiskt erkänna att jag har fällt en tår för denna människas hemska öde. Så dum jag känner mig nu.

Jag hoppas denna människa får hjälp. För sjuk måste hon vara.

måndag 6 oktober 2008

Victor har fått ny lykta.

Min granne är fantastisk. Titta vilken vacker ljuslykta jag har fått av henne. Det är små änglar runt om. Hon hade sett den när hon var på stan och tänkt på mig och Victor. Hon tänkte att den kunde passa i Victors fönster. Han har ett eget fönster där vi har samlat de minnen vi har kvar. Titta så fint det blev. Jag blir så varm i hjärtat att hon tänkte på honom!

Rädslor.

Jag vågar knappt tänka på ivf. Jag vågar inte hoppas att det ska gå bra.

Å ena sidan är jag livrädd för att försöket kommer misslyckas. Eller att vi kommer få nej direkt. Det känns som om endometriosen är tillbaka. Smärtan är värre än tidigare, värre än då jag gick på behandlingen. Det känns som om de kommer säga, Nej tyvärr. Det här ser inte bra ut. Och så är det över redan innan det börjat...

Å andra sidan är jag livrädd för att det ska gå. Jag är rädd för att bli gravid. Rädd för att mitt andra barn också kommer vara sjuk. Rädd för att älska och sedan förlora. Igen. Det är så svårt att hitta en balans. Hur ska man våga lita på livet när man har blivit så sårad?

Jag har förresten inte ringt min läkare och berättat att vi ska till Uppsala. Hon tror att jag fortfarande går på de hormoner hon skrev ut åt mig. Just nu känner jag mig som världens fegis. Jag vågar ärligt inte ringa henne och berätta. Jag är rädd för det med.

När flyttade denna enorma rädsla in hos mig? Och varför kan jag inte mota den i dörren?

lördag 4 oktober 2008

Blomman min.

Idag skickas mina tankar ca 150 mil norrut till min kusin som ska gifta sig.

Hoppas dagen blir allt du någonsin önskat dig, älskade Blomman min. Jag önskar dig all lycka och kärlek!

fredag 3 oktober 2008

Ledig helg.

Efter nio dagars heltidsjobb på raken har jag två hela lediga dagar framför mig. Vilken lyx! Det känns i både kropp och topp att jobba så mycket. Så här mycket har jag inte jobbat sedan Victor dog. Men nu har jag, och det har faktiskt gått ganska bra. Med lite vilja kommer man långt. Nu vill jag bara njuta av sovmorgnar och soffmys.

Ska på inflyttningsfest imorgon, men det kan bli ett trevligt inslag. Får bara hoppas att näsvisa frågor stannar hemma. Tänk att man nästan blir rädd för sociala sammanställningar efter detta.

Trevlig helg alla där ute!

Kram, L

torsdag 2 oktober 2008

Ett litet monster på min axel.

Känner mig nedstämd och är inte alls hoppfull längre. Visst, det finns fortfarande en chans. Jag borde kanske glädjas. Men jag kan inte ta till mig det. Det finns ett monster på min axel. Hon sjunger glatt i mitt öra. Det går aldrig. Det går aldrig. Och så skrattar hon kallt. Jag försöker vifta bort henne. Välja tillit. Välja tro. Men likförbannat ekar det i huvudet. Det går aldrig.

Jag borde veta bättre än att lyssna på monster-Linda. Jag ska ge henne dagen idag. Imorgon måste hon flytta ut. Hon stjäl min energi.

Operation positivitet bör startas omedelbart.

onsdag 1 oktober 2008

Pust...

Det var inget att oroa sig för visade sig. Läkaren som skrev mailet menade bara att de inte kunde lova att det skulle gå innan de hade träffat oss. Vår tid den 5 november finns kvar. Än finns det en chans. Än finns det hopp. Det var inte ett nej. De behöver bara träffa oss innan vi vet. Så klart.

Tillit. Tillit.

Vi åker berg och dalbana. Det går upp och ner. Upp och ner. Upp och ner.

Kan vi få kliva av snart?

Orolig....

Fick ett konstigt mail igår. Från Uppsala. Efter att jag hade pratat med dem och redan fått en tid. Vi kanske inte får hjälp. Eller så är det bara ett missförstånd. Strax efter nio idag vet vi.

Håll gärna tummarna.

Tack snälla rara för era fina kommentarer! De värmer så ska ni veta! Tack för allt stöd!