Sidor

tisdag 30 december 2008

Ny kamera.


Vi har köpt en ny kamera idag. Det är så roligt att fotografera. Jag har lekt hela eftermiddagen. Med dessa bilder lägger jag år 2008 i bloggvärlden bakom mig och återkommer 2009. Vi ses då.

Gott nytt år vänner!

måndag 29 december 2008

Lite vardag igen.


Hos mina föräldar på julafton

Idag var jag tillbaka på jobbet igen efter fem dagar ledigt. Det är egentligen skönt att det är lite vardag igen. Lite struktur och rutin. Och det är egentligen skönt att julen är över, även om vi hade sköna dagar i lugn och ro.


Hos Victor på julafton.

Idag är det tre dagar kvar till spruta 1 skall tas. Alla mediciner är hämtade sedan länge tillbaka. Jag känner mig pirrig inför sprutstarten. Jag har sprayat i en evighet känns det som, men nu är jag här. Det börjar kännas på riktigt nu. Så nära. Så nära något som på något sätt kommer att breda ut en ny väg i livet.

Jag hoppas att vägen är belyst. Jag tillåter mig att hoppas. Jag är en sådan som har lärt mig själv att förvänta mig det sämsta. Nu ska jag tillåta mig vänta på ljuset. Och egentligen, varför skulle jag inte? Jag ska nog sluta vara så hård mot mig själv.

Det är en skön känsla. Förhoppningar. Fjärilar i magen. Jag, törs jag säga det, mår bra inför del två.

Vi har lillebror-besök fram till nästa år. Det är mysigt.

fredag 26 december 2008

Det var synd...

...att han dog. Jag hade velat leka med honom. Men det är tur att han och mormor är släkt så hon kan leka med honom i himlen.

Det var min kusins ord om Victor till mig på julafton. Hon heter Frida och hon är sju år. En liten, stor och klok tjej. Barn är härliga. Så raka. Och det är så självklart. Inte läskigt, bara självklart. Och fint. Jag gömmer hennes ord i mitt hjärta. För alltid.

Jag är kvar på landet. Det är lugnt och skönt här. Min man åkte hem i morse, han jobbar och jag saknar honom redan.

God fortsättning och frid önskar jag er alla!

tisdag 23 december 2008

Nu är det jul igen.

Jag vill önska er alla en riktigt God Jul. Jag hoppas ni får en så fin julehögtid som ni bara kan utifrån de förutsättningar ni har.

Vi åker ut på landet och friar julaftonskvällen med mina föräldrar, syskon, moster och morfar. Kalle Anka tittar vi på hos Oscars mamma efter det att vi har tänt ljus hos vår älskade, saknade i minneslunden.

Ta hand om er.

Julekramar från mig.

lördag 20 december 2008

Nu vågar jag nästan hoppas.

Kikar in lite snabbt innan jobbet med nyheter från gårdagens undersökning. Vi åkte hemifrån klockan 06:00 och var hemma igen 21:00. Jisses, vad trötta vi var. Mötet tog drygt 45 minuter, resten var dödtid eftersom det inte fanns sittplatser på något tidigare tåg.

Hur som helst, det gick jättebra! Riktigt jättebra. Vi gick träffa en ny läkare igår, en empatisk sådan som blev ledsen över vad vi gått igenom. Det kändes äkta och skönt.

Läkaren var så nöjd med hur det såg ut på ul. Det kunde inte sett bättre ut, sa han. Ordet perfekt blev använt och vi får fortsätta som planerat.

Sprutstart 090101. Återbesök 090108.

Tack ni som tänkt på oss!

Kram!

onsdag 17 december 2008

Trött.

På fredag är det dags för kontroll på ivf-kliniken. Jag hoppas det ser bra ut och att vi får fortsätta enligt planerna. Trots försämring av bland annat humöret har endometiossmärtorna minskat en hel del sedan jag började med dubbel dos. Jag har knappt behövt smärtlindring sedan jag började dubbelspraya, helt fantastiskt! Det känns verkligen som en befrielse.

Min gynläkare skickade remiss till kirurgiska avdeningen för någon månad sedan- för en tarmkontroll eftersom jag har smärtor när jag går på toaletten. Hon menade att det var svårt att förklara mina smärtor som enbart endometrios. Jag tvivlade, men tänkte att det var väl lika bra att vara på den säkra sidan.

De ringde igår och berättade att de hade en lucka idag, så jag var uppe i ottan och tog lydigt lavemang inför undersökingen. 280 kronor kostade det att få två män att titta mig i rumpan med olika instrument och konstatera att det visst var endometriosen som gjorde att jag hade ont. Helt klart värt det..... Inte alls med andra ord.

Ja,ja nu vet jag, även om jag helst hade varit förutan den upplevelsen.

Har varit så trött idag. Så där ordentligt svimfärdigt trött. Det ska bli skönt att lägga sig nu.

Kram och god natt.

tisdag 16 december 2008

Minnen. Bitterljuva.

Idag, 1 år, 4 månader, 3 veckor och 2 dagar senare har jag gjort klart det. Minnesalbumet. Alla minnen vi har kvar. Nu är de samlade i ett ljusblått album med ditt namn på. Victor.

Det har tagit tid. Tårar. Smärta. Ilska. Avund. Känslor har brottats med varandra.

Men mitt barn, det finns frid och värme kring ditt minne. Och kärleken till dig har alltid funnits, det är därför det gör så ont. Jag har samlat alla minnen i ett album. De är få, men värdefulla. De är påminnelsen om att du kom. Att du stannade, trots att du gick.

Ingen kan någonsin ta dig i från oss. Du är vår kärlek. Vårt ljus. Du är det finaste. Vackraste. Mitt barn, du är innerligt älskad.

Färg.

Vet ni? Idag har jag energi. Idag mår jag bra.

Jag känner mig pigg och allert.

Idag simmar jag med huvudet ovanför vattenytan.

Och för första gången på länge är jag klädd i färg. Lila, glad färg.

måndag 15 december 2008

Städa.

Jag behöver städa.

Vardagsrummet.
Sovrummet.
Garderoberna.
Förrådet.
Bland mina tankar och känslor.

Ut med allt skräp. Bort med det oönskade. Plocka upp. Sortera. Jag har inte plats med det som tar energi. Det finns inte rum för all denna oreda.

Håliga strumpor.
Gamla kartonger.
Negativa tankemönster.

Jag börjar med vardagsrummet. Det är lättast att börja där. Det är lättast att plocka upp och kasta ut det jag kan ta på. Det är värre med det som inte syns. Tankarna.

De smiter. Återkommer. Och smiter igen. Men jag ska nog få fatt i dem. Och när jag gjort det, då ska de ut.

söndag 14 december 2008

Några få rader...

Jag har inte så mycket att skriva. Det känns ganska tomt. Och samtidigt fullt.

Jag är hormonell.
Jag är ostabil.
Jag skrattar mellan tårarna.
Jag svettas som en gris.
Jag saknar.
Jag är trött.


Jag väntar.

fredag 12 december 2008

Lite ljus.

Idag vaknade jag hela 20 minuter innan bussen gick. Fantastiskt. Jag hann till och med att borsta håret.

På tåget fick jag sedan en glad överraskning. Alla pendlare bjöds på kaffe och pepparkakor och som om inte det var nog fick vi en julklapp. Jag fuskade och öppnade den i smyg. Nej, nej. Jag är inte nyfiken *blink*. Det var en termosmugg, perfekt för morgonkaffet! En sådan har jag önskat mig länge. Och nu är den min.

Vilken fin start på dagen! Nu väntar resten av den. Jag jobbar halvdag och det känns skönt!

Trevlig helg!

Ps, enkäten är numera stängd. Jag upptäckte det precis i detta nu. Den får stå kvar över helgen. Tack ni som har röstat, vad roligt att få veta lite mer om er!

torsdag 11 december 2008

Jag gör så gott jag kan.

Jag börjar känna sorg inför julen. Julen som är så älskad av de allra flesta. För mig är den en påminnelse om vad som fattas. Vem som fattas. Det blir vår andra jul utan lillplutten. Och på sätt och vis känns det värre än förra. Förra var ett vakuum, en oerhörd smärta som inte går att beskriva. Men det var en av andra förstålig reaktion.

I år är det inte många som tänker på det längre. I år finns inte samma utrymme att sörja. Och därför känns det värre. All förväntan om att det ska vara bra nu. Men allt är inte bra nu. Sorgen försvinner inte med åren. Victor slutar inte existera lite mer för varje år som går. Tvärt om påminns jag varje år om vad som gick förlorat. Varje år förlorar jag ett år som jag skulle ha delat med min son. Varje år får jag inte uppleva mitt barns utveckling. Varje år får jag inte lära känna honom. Varje år finns den smärtan.

Det kunde ha varit värre har jag fått höra. Flera gånger om. Som jag ser det kunde det aldrig ha varit värre. Bara annorlunda. Jag har fått höra att det vore värre om jag "lärt känna honom på riktigt", om han hade levt utanför min mage och sedan dött. Det hade varit värre. Tusen gånger värre.

Varför undrar jag då? Varför ska det jämföras, det som är ojämförbart. Det är smärtsamt för oss att vi inte fick se vårt barns ögon. Att vi inte vet vilken färg de hade. Eller vilken hårfärg han skulle haft, eller hört honom skratta. Eller gråta. Eller sett honom växa upp.

Den är individuell. Sorgen.

Julen är tung för mig. Liksom alla andra högtider. Men jag gör mitt bästa. Jag gör det jag kan för att leva mitt liv. På mitt sätt. På det sätt som känns bäst för mig. Jag är sorgsen och jag är lycklig på mitt sätt. På det enda sättet jag förmår utifrån de förutsättningar jag har. Jag gör så gott jag kan.

onsdag 10 december 2008

Räkmacka.

Igår var jag på kurs. Det sista kurstillfället. Dagen till ära bjöd de alla på räkmackor. Lite symboliskt skrattade ledaren. "Det är ju så vi vill åka genom livet. På en räkmacka." Klassen svarar; Hahahaa....

Jag tittar ner på min macka. Den saknade räkor. Var det också symboliskt..? Är det så jag ska åka genom livet? På en torr macka med överkokt ägg? I så fall har jag ingen lovande framtid tillmötes. Nej, det får vi då inte hoppas. Anledningen till att min var räkfri var helt enkelt för att jag inte äter skaldjur. Vad gäller min framtid har jag, långt där inne, ett hopp om ett ljus. Och det klamrar jag mig fast vid.

Att kursen är över känns skönt. Den har varit riktigt bra och lärorik. Men viktigaste av allt. Jag har klarat det! Och ett diplom fick jag också! Så jag måste erkänna att jag känner mig lite stolt.

Jag försov mig i morse. Igen. Det gör jag ofta. Jag skulle vilja packa väskan och åka iväg en stund. Pausa lite. Andas lite. Jag skulle behöva det. Att slippa passa tider. Jag tror jag surfar in på någon resesida och drömmer mig bort. Kanske till Mauritius.

På återseende.

måndag 8 december 2008

Tunga dagar.

Det är tunga dagar som kommer och går. Jag har gråtit idag. Små, bittra tårar av utmattning. Ibland känner jag bara att nu får det vara nog. Jag vill inte mer! Jag vill bara ha ett "normalt" liv utan smärta och utan vidriga hormoner. Jag vet knappt vem jag är längre. Är mina känslor mina eller är det kemiska känslor? Och varför måste allt kännas på samma gång..? Jag brottas med akut ilska, irritation och sorg samtidigt som jag ler och försöker vara trevlig. Samtidigt som jag försöker hitta glädje och se livet från den ljusa sidan. Jag spyr på jakten på lycka. Detta är inte lycka. På insidan fräser jag som en kemisk surig katt. Jag tror jag försöker för mycket. Jag är så utmattad. Och ju mer jag sover desto tröttare blir jag.

All denna ovissheten. Kommer det eller kommer det inte gå? Det känns så långt fram. All denna väntan. Denna väntan som aldrig tycks ta slut. Ibland känns det som vi har väntat länge nog. Så länge att jag vill ge upp.

Ibland känner jag för mycket. På samma gång. Osorterat. Utmattande.

söndag 7 december 2008

Julstämning.

Nu har vi tagit in julgranen. Lite tidigt, men eftersom vi inte ska vara hemma under julen så tog vi in den nu så vi ska hinna njuta av den. Den är inte det minsta äkta eller naturtrogen , men den bidrar ändå till med lite julstämning. Det har snöat nästintill konstant i flera dagar så nu har vi mycket snö ute- det är faktiskt riktigt mysigt.

Vi har haft besök av min lillebror i helgen. Vi har varit på julklappsshopping så nu är jag nästan helt klar med alla klappar. Det känns skönt, jag blir så stressad av att vara ute och handla när det är så mycket folk.

Idag kommer inte orden så lätt, de måste dras ut, så det får bli detta korta inlägg. Jag ska gå ner och värma på lite glögg och sedan krypa upp i soffan. Hoppas ni haft en trevlig helg.

torsdag 4 december 2008

Att gråta- Förbjudet?

Idag när jag stod på stationen och väntade på tåget upplevde jag än en gång att tårar inte är välkomna i vårt samhälle.

En tjej gråter kraftigt. Hon gråter för hennes sambo har gjort slut. Hon berättar för sin väninna att han helt plötsligt bara inte ville mer och flyttade. Orden kommer som de gör när man gråter, styckvis, smärtsamt. Förbigående ger den gråtande blickar som säger är du inte klok människa. Väninnan ger henne en kram, men jag ser att hon bakom ryggen på den gråtande himlar med ögonen. Hon är märkbart illa till mods.

-Sluta gråta, säger hon klämkäckt. Du blir bara deppig.
- Men... Det gör ju ont, svarar tjejen.
- Nej, nu glömmer du det här. Gå vidare. Inte gråta. Man ska ha kul och skratta när man lever. Ryck upp dig.

Tjejen ser lite förvirrad ut, men torkar sina tårar som väninnan sagt. Hon lägger sin smärta åt sidan för att vara sin väninna till lags.

Jag känner irritationen hastigt väckas till liv. Jag måste att gå för att inte lägga mig i. Varför får man inte vara ledsen i detta samhälle!? Gud förbjude att man skulle drabbas av en kris. Det är strängeligen förbjudet. Det finns det inget utrymme för.

Här får man inte visa känslor såvida de inte är positiva. Här måste man svara -Jo tack, allt är bara fint, när någon undrar hur man har det. Blir svaret något annat flyr den undrande snabbt som ögat. Det är lika för mig. Jag vågar knappt berätta för någon när det är tufft. Ingen vill veta. Här göms sorg och smärta undan som om det vore skamligt. Onaturligt. Sjukt. Farligt. Man ska tiga som muren om detta tabulagda. Men sorg om något är ju mänskligt. Naturligt.

Att gråta är ett friskt beteende. Det är ur tårarna man läks. Utan dem så blir man just det som samhället tydligen förbjuder -sjuk.

tisdag 2 december 2008

När det har gått en tid.

Det har gått 1 år, 4 månader, 1 vecka och 2 dagar sedan Victor föddes död. En kort lång tid. En tid som har stått stilla i en rasande fart.

Många gånger när jag har tid för eftertanke känns det så avlägset. Som om det aldrig hänt. Jag kan knappt minnas att jag har varit gravid. Och samtidigt är känslan så intensiv att jag fortfarande ibland, trots den tid som gått, kan klappa mig själv på magen och söka efter mitt barn som har bott där, under mitt hjärta. Victor hade varit drygt 1 år nu om han hade varit frisk och född på bf.

När jag var nydrabbad eller nybliven mamma mötte jag en värld här på nätet. En värld av gemenskap och värme. En värld av förståelse. Jag, som var så ensam i min sorg, så otroligt ensam, mötte hundratals medmänniskor som precis som jag förlorat sitt barn. Att få sätta ord på mina känslor och att få läsa andras formuleringar på sina blev räddningen för mig.

Och de som det hade gått en tid för skickade mig kramar och berättade för mig att det kommer bli ljusare. Att sorgen alltid kommer att finnas, men att den blir lättare att bära. De sa också att jag inte kommer tro på det just då. De hade rätt. På alla punkter. Och nu är jag här, en tid efter, och jag berättar för andra nydrabbade, det jag fick höra. För det är sant.

Sorgen är som en tjuv om natten. Tyst. Ihärdig. Orättvis. Den lindras med tiden av tillit och kärlek.