Sidor

tisdag 2 december 2008

När det har gått en tid.

Det har gått 1 år, 4 månader, 1 vecka och 2 dagar sedan Victor föddes död. En kort lång tid. En tid som har stått stilla i en rasande fart.

Många gånger när jag har tid för eftertanke känns det så avlägset. Som om det aldrig hänt. Jag kan knappt minnas att jag har varit gravid. Och samtidigt är känslan så intensiv att jag fortfarande ibland, trots den tid som gått, kan klappa mig själv på magen och söka efter mitt barn som har bott där, under mitt hjärta. Victor hade varit drygt 1 år nu om han hade varit frisk och född på bf.

När jag var nydrabbad eller nybliven mamma mötte jag en värld här på nätet. En värld av gemenskap och värme. En värld av förståelse. Jag, som var så ensam i min sorg, så otroligt ensam, mötte hundratals medmänniskor som precis som jag förlorat sitt barn. Att få sätta ord på mina känslor och att få läsa andras formuleringar på sina blev räddningen för mig.

Och de som det hade gått en tid för skickade mig kramar och berättade för mig att det kommer bli ljusare. Att sorgen alltid kommer att finnas, men att den blir lättare att bära. De sa också att jag inte kommer tro på det just då. De hade rätt. På alla punkter. Och nu är jag här, en tid efter, och jag berättar för andra nydrabbade, det jag fick höra. För det är sant.

Sorgen är som en tjuv om natten. Tyst. Ihärdig. Orättvis. Den lindras med tiden av tillit och kärlek.

5 kommentarer:

lilla angelyne sa...

Fint skrivet och fint beskrivet. Ses vi imorgon? Ta hand om dig. Kramar

Blåöga sa...

Åh vad fint du skriver.
Tänk på att du är en av de där fantastiska människorna, för mig.

kram

mrsjones sa...

Fint skrivet och så sant..konstigt att man hamnade i framtiden på nåt sätt. Vet inte heller alla dagar hur vi kom hit!

Lycka till med fortsatt sprayning, här har du föresten ett hormonmonster till;)

kramar

Veronica sa...

Verkligen fint skrivet. Och jag hoppas så att det kommer bli sanning för mig oxå.. Att det kommer bli lättare. 3 månader snart sen min dotter dog och jag är ledsnare nu än vad jag varit nångång innan..
Kramar.

Linda sa...

Vad fina ni är. Tack och stor kram!!

Och en extra varm kram till dig veronica!