Sidor

lördag 31 januari 2009

Svartkantade rosa moln.

När vi väntade Victor köpte vi inget. Inga kläder, inga nallar, inga gravidtidningar, ingenting. På någon nivå vågade jag inte, eftersom jag visste. Kände på mig. Vi skulle aldrig komma fram till en förlossning som slutade i ett levande friskt barn. Denna gången vill jag göra allt jag ångrar att jag inte gjorde då. Så vi har köpt små tofflor till bebisen. Och idag köpte jag en gravidtidning- även om den inte var något för mig. Det var mest rosaskimrande moln och lyckligt. Inte alls verkligheten för mig. Mina moln är svarta i kanterna. Givetvis är jag utom mig av lycka! Av tacksamhet för denna gåva, detta fantastiska mirakel som det faktiskt är! Vår lilla millimeterstora bebis som vi älskar oändligt.

Men samtidigt är jag också ledsen. Rädd. Orolig. Hur kommer det gå? När man har förlorat ett barn så vet man så allt för väl hur fel det kan gå. Jag tar en dag i taget och är där jag är -och måste få vara. Det är viktigt för mig.

Jag är fortfarande i en komaliknande trötthet och illamåendet har slagit rot. Jag suger på polkagrisar för att hålla det i schack. Just nu är det bara skönt med tecken på att lilla livet finns!

Nu är jag utan dator en stund igen. Den gick inte att laga så vi måste köpa en ny... Surt. Jag hoppas det inte dröjer allt för länge tills vi har fått hem den nya.

Hoppas ni får en trevlig helg!

Kram från en fortfarande gravid Linda! (Jag testade i morse igen för att vara helt säker.)

fredag 30 januari 2009

Det finns där ännu.

Plusset. Jag testade i morse igen. Det var starkare idag. Jag är gravid. Jag säger det högt och ofta. Det låter främmande. Jag är gravid!

Jag försöker förstå det mirakel som händer i min kropp. Vårt mirakel. Tänk att du finns!

När jag för små ögonblick förstår det tåras mina ögon. Älskade, älskade lilla liv.

Jag ringde kliniken igår och berättade. Sköterskan blev så glad för vår skull. Vi fick tid för ett tidigt ultraljud den 18/2. Det känns skönt. Nu ska vi försöka hitta en barnmorska som vi litar på. Vi har varit på så många ställen och haft för många negativa erfarenheter. Specialist mödravård blir det. Och vi är lovade rutin-ul i vecka 11-12.

PS Lägg märke till den nya etiketten :-) Graviditet.

torsdag 29 januari 2009

Är det sant..?

Jag kunde inte hålla mig längre. Varken med att skriva eller testa. Sent igår kväll sa jag till min man. Nej, nu gör vi det. Och så gjorde vi det.

Med nervösa händer rev vi upp förpackningen. Vi gjorde ett tappert försök i varje fall. Vem tusan är det som förpackar dem så hårt..? Till slut revs den upp i frustration och sedan kissade jag. Testet gavs över till Oscar och så blundade jag.

Inget. Inte ens kontrollruta. Rädslan hinner boa in sig. Jag bara måste gå iväg. Stänger dörren efter mig.

Och så hör jag; Linda, jag förstår inte. Vad betyder det?

Jag rusar in och ser resultatet. Oscar, det är ett ....

Han vill inte tro mig. Med skakiga händer försöker jag veckla ut bruksanvisningen för att visa honom.

Ja, visst stämmer det.

Sedan faller vi i varandras armar och gråter.

Jag har knappt sovit i natt. Två timmar på sin höjd. I femtiden i morse testade vi igen. För att vara säkra. Denna gången blev det ett digitaltest. Då finns det inga tvivel. Svaret står i rutan.


onsdag 28 januari 2009

Graviditetstest.

Just i detta nu är min man ute på shopping. Graviditetstestshopping. Idag är det tre dagar kvar till dagen D. Då blir det kisskalas. Och förhoppningsvis den bästa presenten. Ett plus.

Jag återkommer på lördag när jag vet.

Ta hand om er!

Kram från en nervös Linda.

tisdag 27 januari 2009

Tid. Väntan.

Idag känner jag mig allt annat än gravid. Upp och ner går det. Fyra dagars väntan kvar. Det är en pina. Tänk om vår lille inte finns kvar..?! Ovissheten är hemsk. Imorgon har jag planer, sedan jobb torsdag och fredag. Kanske bestämmer sig tiden för att gå fort..?! Vem vet.

Jag har fått en spricka i en tand också. Velar lite att ringa min tandläkare. Om jag är gravid ännu, hur är det med bedövning, röntgen och lagningar...? Farligt eller helt okej? Jag avvaktar till efter testdagen.

måndag 26 januari 2009

Vinterland. Igen.

Vi har fått så otroligt mycket snö här. Igen. Under hela helgen har det vräkt ned. Samtidigt ligger temperaturen runt noll så det är riktigt fin kramsnö. Perfekt för snöbollar! Oscar och jag var ute och gick igår kväll. Eller vi lekte mer än vi gick, barnsliga som vi är. Kul och viktigt att få en bekymmerslös stund tillsammans. Luften är härlig nu, så frisk och ren. Jag ska snart klä mig och gå ut i skogen.

Jag saknar Victor så mycket. Jag tror att processen bli gravid har rört upp en hel del. Jag känner mig tom, så tom i famnen. En ordentligt fysisk, smärtsam känsla. Jag har svårt att hitta en identitet utan honom. En stor del av mig dog när han dog. Det spelar ingen roll hur lång tid det går, sorgen kommer alltid att finnas. Och dessa svackor som gör så ont kommer alltid att komma. För snart 2 år sedan blev vi mot alla odds gravida med Victor. Det var ren lycka.

På onsdag börjar samtalsgruppen för oss som förlorat våra barn igen. Det känns skönt. Jag behöver den nu. Samhörigheten och förståelsen.

Nu blir det skogspromenad och sedan lunch. Jag är ledig hela dagen.

söndag 25 januari 2009

Söndag. 6 dagar kvar.

Igår var vi på bio. Vi såg Benjamin Buttons otroliga liv. En fin film tycker jag, kul, vacker, romantisk, sorglig. Jag grät lite, så som jag ofta gör för tiden. Är så gråtmild att det är löjligt.

Jag letar tecken och hittar många. Gravid måste jag vara, på riktigt eller på låtsas.

Vi har väntat så länge så vad är egentligen 6 dagar?

Just nu?

En evighet..!

Både jag och Oscar har drömt flera gånger om den officiella testdagen. Vi testar alltid den 28. i våra drömmar och i varje dröm vår vi ett vackert plus. Vi kan bara hoppas att vi sanndrömmer. Annars är det för orättvist allting...

Hoppas ni får en fin söndag.

lördag 24 januari 2009

Den stora tröttheten...

Den har jag drabbats av. Jag är olidligt trött. Lite skamset måste jag erkänna att jag har somnat på jobbet. Säkert inte mer än 15 sekunder, men bara det att jag somnat på jobbet! Helt otroligt...

Idag känner jag mig gravid. Eller skengravid..? Det är upp och ner med den känslan, nästan lite varannan dag. Det är bara att vänta och se. En vecka kvar nu. Snart, men alldeles för länge till. Det är påfrestande.

fredag 23 januari 2009

Datorkrasch, hormonras och jobb.

Vår kära dator har lagt av ännu en gång, därav det lilla blogg uppehållet. Jag tror datorn börjar känna sig gammal och klar med sitt. Vi gör ett tappert försök att laga den, men det ser inte så hoppfullt ut. Vi har varit utan dator i tre dagar nu, jisses så tråkigt. Att erkänna sig beroende alltså. Idag har vi fått en lånedator så vi kan betala räkningar och så jag kan blogga som vanligt igen.

Jag är så infernaliskt trött att jag skulle kunna somna stående. Det svider att ha ögonen öppna. Känner mig trött psykiskt också. Hur kan tiden gå så långsamt..? Ruvardag 6 idag... Vi väntar och väntar, men det är svårt att inte veta vad vi väntar på. Oscar är hoppfull, närmast säker på att det ska gå bra. Värre är det med mig. Idag i alla fall. Jag letar tecken, men kanske är det för tidigt. Jag har varit väldigt kissnödig de senaste dagarna, varit uppe flera gånger om natten. I dag, ingenting. Jag vill veta..!

Idag är jag tillbaka på jobbet igen. Jag har varit ledig sedan torsdag förra veckan. Välbehövligt, men det är otroligt skönt att komma ut och se människor igen. Vi hade fått mycket fina kläder i butiken. Mitt humör höjdes genast lite grann. När jag går har jag en kasse full med mig hem. Härligt!

Trevlig helg vänner!


PS, Tusen tack ni som tänkte på Victor på hans namnsdag! Det värmde verkligen! <3


8 dagar kvar.

tisdag 20 januari 2009

Utmärkelse och nedräkning.

Dagarna går långsamt när man väntar. Jag är ledig fram till fredag för att vila upp mig, det behövs. Det hugger och drar i livmodern, äggstockarna är ömma och tunga ännu. Jag vill så gärna veta. Sitter du fast nu? Jag försöker hitta på saker som kan distrahera mig, men hur kan jag glömma att det simmar en liten plutt i mig?

Nu har jag snart bloggat i ett år. Det har gett mig otroligt mycket. Via mina bloggar har jag lärt känna många fina människor. Bland annat två fina tjejer, Linda och Ullis, Ullis har jag träffat irl när hon hälsat på mig i butiken.

Av dessa två har jag fått en så otroligt fin utmärkelse som jag vill visa er.

Tänk! Mammablogg! Gissa om det värmde. Alldeles varm om hjärtat blev jag! Några rörda tårar letade sig fram. Mammablogg... Det betyder så mycket när jag får lov att vara mamma i andras ögon. Tack fina vänner!

Jag vill gärna ge den tillbaka till er två och till dessa fina mammor Blåöga, Nilwas mamma, Ulrika, MrsJones, Anneli och till Angelyne.



11 dagar kvar.

måndag 19 januari 2009

Ruvardag 2.

Det snöar idag. Mycket. Jag läntar efter våren och värmen. Den kan gott komma nu tycker jag. Jag är hemma idag, jag har inte krafter nog att jobba.

Det är ruvardag 2 idag. En dag närmare målet. Den 31 januari, alltså om 12 dagar, vet vi om lill*n har stannat hos oss. Det är många dagar. Den 31. blir det test-kalas. Vi fick ett graviditetstest med oss från kliniken. Vi kommer köpa fler. Jag vill tjuvtesta redan nästa måndag, men Oscar menar att vi inte ska riskera att testa för tidigt. Så klart har han rätt. Idag kallas vår plutt för morula. Varje dag utvecklas h*n, och fort går det. Kanske har du hittat en fin plats att sätta dig fast på? Vi hoppas det!

På torsdags morgonen den 15/1 var vi på plats på kliniken och fick ett jättefint rum. Jag fick byta om till vit sjukhusskjorta och operationsstrumpor. Oscar fick en grön snygg rock. Jag fick en lugnande tablett och två alvedon och sedan väntade vi. Efter ca en timme var det dags. Äggplocket var smärtsamt. Jag fick ligga i en gynstol med en mysig värmedyna på magen. Oscar hade jag på vänster sida och vår sköterska på höger sida. Smärtlindring fick jag via dropp hela tiden. Läkaren satte lokalbedövning och gick sedan in med en enorm nål via slidväggen och punkterade äggblåsorna för att suga ut äggen. Aj! Allt fick vi se via ul. Samtidigt ropade en tjej från labbet att nu har vi ett ägg, två, fem... Otroligt häftigt!

Efteråt blev smärtorna värre, inget hjälpte. Det var nog det värsta. Jag somnade till slut och sedan fick vi fika innan vi åkte tillbaka till hotellet där jag sov nästan hela dagen.

Vid återförande i lördags fick vi veta att ett av de ägg de tog ut inte var ett ägg och att antalet befruktade ägg ändrats. Alltså fann de 9 ägg och 8 av dem befruktades. Tre utvecklades till riktigt fina embryon. Ett fick vi tillbaka. Jag fick lägga mig i gynstolen igen och tjejen från labbet visade oss vår lilleplutt på storskärm! En liten liten miniplutt med fyra vackra celler. Med en kateter sattes det in och vips så var jag gravid. 2 fina embyon lades i en frys på -196 grader och de väntar på oss där. Jag var jätterädd att allt skulle ramla ut, men läkaren försäkrade oss om att det aldrig kunde ske. Inte ens om vårt embryo skulle dö, då kommer min kropp att suga upp det.

Innan vi gick sa läkaren; "Från och med idag är du gravid. Ni har alla förutsättningar och anledningar att hoppas att det ska förbli så. Nu håller vi tummarna."

Det gör vi. Hoppas och håller tummarna.

söndag 18 januari 2009

Ruvardag 1.

Idag är det den så kallade ruvardagen nummer ett. Konstigt uttryck egentligen. Ruva. Det gör man väl på ägg? Jag bär på ett liv, ett embryo. Det vackraste. Jag läste på Carl von Linnés hemsida (vår klinik, jättebra sida om ni vill läsa mer om ivf) att vårt embryo idag består av ca 8 celler. Om inte fler. Vi älskar alla av dessa!

Jag känner mig så hormonpåverkad. Jag ler fånigt av lycka, sedan gråter jag en skvätt av samma anledning. För att sedan gråta för att jag är så trött, ledsen, smärtpåverkad. Och rätt vad det känner jag mig ilsken som ett bi. Och tillbaka till leendet. Det är psykiskt påfrestande att inte veta. Eller, vet vet jag ju. Vår plutt ligger/svävar i min mage. Det är ju fakta. Det värsta är att inte veta om h*n kommer stanna. Åh, snälla vackraste gör det! Om du bara visste hur välkommen du är. Mamma och pappa väntar på dig.

Jag vill berätta om ingreppet vid äggplocket och sedan vid återföringen, men just nu skriker mina äggstockar åt mig att lägga mig igen. Så jag gör väl det. Jag lägger mig och klappar magen och ber vår lilla att fastna hårt och inte släppa taget innan h*n är redo att möta oss på utsidan. Levande.

lördag 17 januari 2009

Mirakel.

Jag bär på liv. Jag bär på hopp.

Just nu.

Det är ett mirakel.

Snälla stanna hos oss.

Hej vänner!

Jag har hittat en dator här på hotellet och kan därmed skriva några små rader.

På äggplocket, som förövrigt gick bra, men var smärtsamt, hittade de 10 ägg! Igår fick vi veta att 7 av dem har blivit befruktade och om 2.5 timmar ska vi förhoppningsvis få tillbaka en liten krabat på ca 4-5 celler.

Vår dator gick sönder under vår tripp, men jag återkommer så fort jag får möjlighet!

Tack för tummhållningarna, de verkar hjälpa! :-D

onsdag 14 januari 2009

Upside down.

Tittar in en sväng med några rader nu när jag sitter på jobbet. (Säg inget till chefen/mamma bara...;-)

Är orolig idag. För varje steg jag tar undrar jag om äggen ska ramla ut. Vissa stunder jag jag helt övertygad om att det inte kommer finnas några kvar i morgon.

Helst av allt vill jag tejpa igen mig och hänga mig upp och ner. För att vara säker.

Psykiskt påfrestande. Jag hoppas dagen går fort. Vi hörs när jag får möjlighet och tack för alla tummar som ni håller! KRAM!

tisdag 13 januari 2009

Efter en dag kommer en ny.

Snart ska jag ta den sista sprutan. Ägglossningssprutan. Skönt, läskigt, hoppfullt, pirrigt, nervöst. Allt på samma gång. Nu står vi så nära. Hur kom vi hit? Tiden känns som en evighet när man är mitt i den, men blickar man tillbaka inser man att den går rasande snabbt trots allt. Det är bara fyra dagar kvar till jag förhoppningsvis är två, varav den ena bara består av några få celler. Men ändå. Så stort. Så häftigt att få vara med från början. Början av ett liv.

Idag är det lättare att andas. Det är tur ändå, att efter en dag kommer en ny. En ny dag som bär på något annat, något nytt. Ingen dag är den andra lik. Tröstefullt på något vis.

Hoppas ni får en fin vecka om jag inte hinner uppdatera något innan det är dags. Jag hoppas det finns Internet på hotellet, men man vet ju aldrig.

Kram!

måndag 12 januari 2009

Så blandat.

Det är många känslor som har vaknat nu. Jag har drömt mardrömmar hela natten. Jag har bearbetat sorgen efter Victor. Sorgen som aldrig tar slut. Jag drömde att Emma, en av våra katter hade fått samma sjukdom som Victor. Hon var döende. När vi var hos veterinären visade det sig att även Ronja, vår andra katt, hade samma sjukdom. Båda dog. Och så försvann Oscar. Jag lämnades ensam med min sorg. Smärtan river ännu.

Jag vet inte riktigt vem jag är utan dig Victor. Jag känner mig villsen utan dig.

Jag har sovit hela helgen. Jag måste erkänna att jag är helt slut. Det är så blandat. Jag är så lycklig över att vi är så nära, så nära något som förhoppningsvis blir bra, och samtidigt så rädd. Och sorgsen.

En dag i taget. Små steg. Andas.

fredag 9 januari 2009

Vår nya karta.

Jag klarar inte riktigt att tänka klart och har lite svårt att formulera mig så jag säger som läkaren sa igår. Vi går rakt på sak.

Det gick bra. Läkaren var snabb, så snabb att vi knappt hann med alls. Men han berättade att det var godkänt. Jag har ca 17 blåsor totalt (mindre än jag trodde...) som såg fina ut. Lite små än bara- den största var 1.5 cm men de flesta låg kring 50-90mm.

Sedan blev vi omhändertagna av en riktigt gullig sköterska som tog blodprov och ställde frågor om hur vi hade det. Hon svarade på frågor vi hade också, så när vi gick därifrån kände vi oss lugna. Hon ringde sen på eftermiddagen och berättade resultatet på provet och gav oss kartan för de kommande dagarna.

Jag har höjt dosen från 125 till 175 och ska spruta till måndag. På tisdag exakt klockan 20:30 ska jag ta ägglossningssprutan. Den är det jätteviktigt att man tar precis 36 timmar innan man ska in på äggplock, som för min del kommer att ske torsdag den 15 jan. klockan 08:30..! Hjälp..! Jag känner mig lite rädd faktiskt. Jag kommer få lokalbedövning, smärtstillande och lugnande innan de går in via slidväggen och hämtar ut äggen. Usch, jag är riktigt nervös, men mest av allt är jag hoppfull och tacksam för att vi har fått den här möjligheten.

Äggen ska befruktas och odlas till på lördag förmiddag. Då ska vi tillbaka och förhoppningsvis få en liten miniplutt som förhoppningsvis ska stanna och som förhoppningsvis kommer att födas levande och som förhoppningsvis ska växa upp med oss. AAAAAAAhh..!!!!! Det är så spännande! Snälla låt det bli så..?!

Jag har ordentliga smärtor. Inte alls roligt, men jag gör ju inte detta för ingenting. Det är ju för att vårt barn ska komma till oss och då blir det genast lite lättare att stå ut.

Kvällen innan ÄP, på onsdag, kommer vi åka ner till Uppsala och sova över på hotell eftersom vi har så långt till kliniken. Det känns mysigt, det var länge sedan vi sov över på hotell. Jag ska leta under dagen och se om jag hittat något som verkar lovande.

Avslutningsvis vill jag säga tack till alla er som följer vår resa, som tänker på oss och håller tummarna. Det är stort. Och så fint att jag blir rörd till tårar. Ni ska veta att det betyder så mycket för mig! Tack!

torsdag 8 januari 2009

Snabb uppdatering.

Hej på er!

Vill bara göra en snabb uppdatering och säga att det gick bra idag! Jag berättar mer imorgon, jag är så slut nu. Allt väl. Jag har väldigt ont, men är glad och hoppfull.

Kram så länge!

onsdag 7 januari 2009

Jag måste våga hoppas.

Det finns där ändå. Det lilla monstret som aldrig hoppas. Som alltid är rädd. Som tar ut sorger i förskott. Det finns där ändå, så därför försöker jag tänka positivt. Jag försöker vara hoppfull och smaka på en liten uns av den lycka som kanske kommer. Jag måste, för att orka med.

Idag har smärtorna ökat. Det känns som om allt ska ramla ur mig. Jag går och håller en stödjande hand på magen. Jag är svullen och jag ser blickarna från de som inte vet. Är hon gravid?

Imorgon ska vi till kliniken på vul. Jag ska samtidigt lämna blodprov. Imorgon får vi veta hur dagen därpå kommer se ut. Imorgon får vi ännu en karta. En ofullständig. En karta som visar en glimt av den vägen som ligger framför oss. Det är stressande och svårt att inte veta. Och samtidig, skönt, vi tvingas vara här och nu. Vi har bara ett val. En karta åt gången. Nuet.

tisdag 6 januari 2009

Jag är en latmask.

Vilken seg dag. Jag vaknade halv tolv med ett ryck. Halv tolv..! Jag är ledig idag och hade många planer. Planer och planer... Det var nog mer måsten. Städa, tvätta, diska och sådana roligheter.

När jag sover så länge som jag gjorde idag blir jag seg. Otroligt seg. Och så får jag huvudvärk. Det enda jag gjort idag är att klä mig, bre mackor, koka te och sedan bänka mig framför datorn. Jag har lite dålig samvete.

Jag börjar förövrigt känna mig som en nåldyna. Jag är full av blåmärken på magen. Tur är det väl att det inte är badsäsong. Smärtorna är jämna. Jag tycker i alla fall inte att de är värre, skönt. På torsdag få vi veta hur det ser ut. Spännande.

Min käraste är ett fantastiskt stöd för mig. Han har en förmåga att veta precis vad jag behöver. Igår när jag kom hem från jobbet såg det ut så här.

Behöver jag säga att han gjorde min dag..? Jag är så tacksam för att jag har honom. Min kärlek.

Nej nu får jag ge mig. Jag kan ju inte sitta här och slösa bort hela dagen. Jag måste nog ut i friska luften och rensa huvudet.

söndag 4 januari 2009

Söndag.

Gårdagens spruta var inte rolig. Inte just sticket, men efteråt. Det gjorde så ont att små tårar letade sig ut. Jag kände mig inte särskilt tuff då. Äggstockarna jobbar hårt. Jag börjar känna mig lite svullen. På ultraljudet i november såg läkaren ca 13-15 folliker på höger sida och ungefär lika många på den skadade andra sidan. Jag vet inte hur många som är "normalt" och bra, men läkaren var nöjd då i alla fall. Det är ganska många folliker som ska blir ännu större. Inte undra på att det gör ont. Men ruskigt spännande!

Tänk att jag kan vara gravid om drygt tre veckor!

Och samtidigt. En viskande tanke. Tänk om det blir minus om drygt tre veckor.... Rädsla...

Negativ tanke. Måste bort. Inte låta den ta min energi.

Den 8.1 har vi tid för blodprov och kontroll. En dag i taget.

Idag är det fantastiskt vackert ute. Jag tror jag tar kameran med mig och går ut i skogen.

Hoppas ni får en fin dag.

lördag 3 januari 2009

Att önska.

En gång i tiden, när jag var yngre, önskade jag mig en man, ett hus och barn. Och kanske var det en klassisk önskan.

Jag gick alltid utifrån att jag skulle ha lätt att bli gravid. I skolan berättade man för oss att man blev gravid utan kondom och att det var något som man skulle passa sig för. De berättade aldrig att vissa aldrig kan bli gravida- varken med eller utan kondom. (Vad hände med informativ undervisning?) Jag var naiv och trodde alltså att det skulle vara lätt som en plätt när tiden var mogen. Provrörsbefruktning hade jag aldrig hört talas om. Våra grannar fick inga barn, det visste jag, men jag förstod inte varför.

Jag önskade mig alltså barn. Tre barn. Det verkade lagom. Och jag utgick alltid ifrån att barn föds levande. Jag hade aldrig hört något annat. Min mammas kusin födde en död dotter, men det visste jag inte då.

När vi (jag och min familj) sedan några år efteråt flyttade till Sverige träffade jag Oscar. Fem år senare gifte vi oss. Och vi önskade oss barn. Jag blev snart därefter akut skickad till sjukhuset med svåra smärtor. Jag blev opererad fick diagnosen endometrios. Aggressiv endometrios. Läkarna sa att vi troligtvis inte kunde bli gravida. 5-10% gav de oss. Max. Jag sattes i klimakteriet. Länge. Jag lärde mig om detta fantastiska som kallas provrörsbefruktning, men trodde ändå aldrig att jag skulle behöva genomgå en sådan behandling.

Miraklet inträffade på vårkvisten 2007. Vi fick veta att vi mot alla odds äntligen blivit gravida. Och vi utgick naivt ifrån att jag skulle föda liv, men Victor föddes död. Och vi kunde inte bli gravida igen.

Nu sitter jag här, med min älskade vid min sida och min son i hjärtat, mitt uppe i en ivf-behandling. Livet blev inte riktigt som jag hade tänkt mig då jag var yngre. Jag vet mer, jag vet det jag inte visste då. Men min önskan om barn finns kvar, dock har den ändrats något. Jag önskar mig levande barn och jag hoppas att vi kommer bli välsignade med den gåvan.

fredag 2 januari 2009

Trött, men glad.

Dag två inpå det nya året. Det har varit en kall och frostig sådan. Soluppgången var vacker och solnedgången vackrare. Skimrande rosa himmel och vitklädda frostiga träd. Det är dessa dagar jag gillar vintern.

Jag brukar vanligtvis inte avlägga några nyårslöften eftersom jag aldrig håller dem ändå. I år har jag gjort två för ovanlighetens skull.

Nummer ett: Sänka kraven på mig själv.
Nummer två: Börja promenera igen. Helst varje dag, men givetvis i den utsträckning jag kan och ids med utifrån förutsättningarna.

Det känns bra. Det är inga oöverkomliga löften som till exempel sluta äta socker.

Äggstockarna jobbar för fullt känner jag. Jag har molnande värk redan. På båda sidor. Spännande! (Första gången jag använt det ordet i det sammanhanget) Läkarna varnade mig för att det skulle bli extra smärtsamt på grund av min endometrios, men vad är väl fysisk smärta om man sätter upp det mot vårt mål. Levande bebis. Levande bebis detta år!

torsdag 1 januari 2009

Nu är vi på gång.

Ett nytt år. Ett nytt blankt ark. Ett nytt steg och helt nya kritor. Jag hoppas vi kan få rita i färg. Många sidor. Många, många sidor.

Vi är ett steg närmare vår dröm. Ett steg närmare vår bebis. Spännande. Svindlande. När vi tänker på det kan vi nästan spricka av lycka.

Nyårsafton

Min fina vän Anneli var hos Victor och gjorde nyårsfint och skickade sedan en bild till oss. Tusen tack gumman! Vi blev så glada!

Förrätt: Lantbröd med kantarell -och champinjonstuvning.

Varmrätt: Fläskfilé med tomat-mango chutney-vitlökssmör serverades hasselbackspotatis och vin -och rosépepparsås.

Efterrätt: Vaniljglass med jordgubbar, blåbär, björnbär och varm chokladsås.


Välkommen 2009.