Sidor

lördag 3 januari 2009

Att önska.

En gång i tiden, när jag var yngre, önskade jag mig en man, ett hus och barn. Och kanske var det en klassisk önskan.

Jag gick alltid utifrån att jag skulle ha lätt att bli gravid. I skolan berättade man för oss att man blev gravid utan kondom och att det var något som man skulle passa sig för. De berättade aldrig att vissa aldrig kan bli gravida- varken med eller utan kondom. (Vad hände med informativ undervisning?) Jag var naiv och trodde alltså att det skulle vara lätt som en plätt när tiden var mogen. Provrörsbefruktning hade jag aldrig hört talas om. Våra grannar fick inga barn, det visste jag, men jag förstod inte varför.

Jag önskade mig alltså barn. Tre barn. Det verkade lagom. Och jag utgick alltid ifrån att barn föds levande. Jag hade aldrig hört något annat. Min mammas kusin födde en död dotter, men det visste jag inte då.

När vi (jag och min familj) sedan några år efteråt flyttade till Sverige träffade jag Oscar. Fem år senare gifte vi oss. Och vi önskade oss barn. Jag blev snart därefter akut skickad till sjukhuset med svåra smärtor. Jag blev opererad fick diagnosen endometrios. Aggressiv endometrios. Läkarna sa att vi troligtvis inte kunde bli gravida. 5-10% gav de oss. Max. Jag sattes i klimakteriet. Länge. Jag lärde mig om detta fantastiska som kallas provrörsbefruktning, men trodde ändå aldrig att jag skulle behöva genomgå en sådan behandling.

Miraklet inträffade på vårkvisten 2007. Vi fick veta att vi mot alla odds äntligen blivit gravida. Och vi utgick naivt ifrån att jag skulle föda liv, men Victor föddes död. Och vi kunde inte bli gravida igen.

Nu sitter jag här, med min älskade vid min sida och min son i hjärtat, mitt uppe i en ivf-behandling. Livet blev inte riktigt som jag hade tänkt mig då jag var yngre. Jag vet mer, jag vet det jag inte visste då. Men min önskan om barn finns kvar, dock har den ändrats något. Jag önskar mig levande barn och jag hoppas att vi kommer bli välsignade med den gåvan.

2 kommentarer:

Ullis/Leva på landet sa...

Tänk att ni äntligen har fått börjat spruta. Ja är det inte vad alla räknar med när man är ung att man kan skaffa så många barn man vill och när man vill. Det är ju så man tror. Känner faktiskt flera som idag har adopterade barn av olika orsaker. Det har varit deras enda sätt att kunna få barn. Hoppas verkligen att det ska bli en bebis hos er i år.

Kramar Ullis

Lindas Vita Lantliv sa...

Åå det hoppas jag med!!! Mår så dåligt då jag läser det du skriver, blir så arg för att jag tycker det skulle vara en självklarhet för alla kvinnor att få kunna föda liv...

Själv tänkte jag redan som tonåring att jag aldrig trodde att jag skulle kunna få barn pga oregelbunden mens..den kom ca två ggr/år. Så jag var helt inställd på det...Efter att ha försökt få barn med min dåvarande ett år utan resultat fick vi hjälp. Löjligt kanske många tycker att se det som ett problem då man "bara" är 19 år...men för mig var det allt annat än löjligt....

Jag fick piller som satte igång ägglossningar, utan de pillren skulle jag inte idag ha mina tre barn..jag kan inte säga att jag vet vad du går igenom...Men jag kan säga så mycket som att jag känner enormt med dig, och vill inget hellre än att allt ska gå bra för dig/er.....

Varma kramar!!!//Linda