Sidor

fredag 27 februari 2009

Energi.

Tack för era tips angående katterna. När jag tänker efter var de precis lika märkliga när jag väntade Victor, så kanske är det något de känner av de små lurviga.

Vita tulpaner är mina favoritblommor. Dessa fick jag av min kärlek nu när jag var sjuk.

Jag är pigg och glad idag. Något så när i alla fall och det tas tacksamt emot. Vackert väder är det också. Jag tror det vankas promenad inom snart. Men först, mat.

torsdag 26 februari 2009

Fortfarande sjuk och kattproblem.

Jag känner mig dålig ännu. Har fortfarande lite feber och hemsk migrän. Det här är jobbigt. Jag har inte riktigt tålamodet att ligga still och vara oförmögen att göra något. Bara ligga och se på allt som behöver göras och knappt orka resa på mig. Det känns som om väggarna kryper närmare och närmare, men samtidigt vet jag att det går snabbare över om jag vilar och tar det lugnt.

Katterna har den senaste veckorna börjat bete sig märkligt. Ronja har plötsligt fått för sig att hon mitt i natten ska skrapa på sovrumsdörren (sovrummet är en kattfri zon och dörren är alltid stängd). Det är inte ett eller två skrap här inte. När hon väl börjar håller hon på i 15-20 minuter. Tar en paus och börjar om. Hon har aldrig varit på dörren förut. Hon gnäller och gnyr hela dagarna och Emma, hennes syster är precis lika märklig hon. Hon går och skrapar på golv, bord, fönsterbrädor- överallt. Och gnäller. Och hon är ofta dålig i magen.

Jag sover redan så dåligt om nätterna och Ronjas hyss gör det inte bättre. Jag vet inte vad de vill. Mat finns. Vatten finns. Tillgång till leksaker och kärlek finns och de får vara ute/inne när de vill. De får regelbundet maskmedicin. Är det någon kattexpert där ute som har någon idé om vad detta kan handla om? Vårkänslor? Sjukdom? Allmänt dryga syndromet? Det börjar bli jobbigt. Tänk om de bara kunde prata och tala om för mig vad problemet är.

onsdag 25 februari 2009

Sjuk?

Det är svårt att veta vad som hör till vad, men jag mår riktigt dåligt. Jag känner mig sjuk. Jag är så yr att jag knappt kan sitta upp och kräks hela tiden. Mätte temperaturen igår och hade lite feber och på det hela har jag en hemsk stålhätta i form av migrän. Jag känner mig riktigt sjuk.

Igår var det precis ett år sedan vi hade minnesstunden för vår älskade Victor. Då hade det gått sju månader sedan Victor lämnade oss. Minnesstunden blev vändpunkten för mig. Det var efter den jag kom ur vakuumet och kunde börja sörja på riktigt. En svår, men vacker och viktig dag för oss.

Nu säger kroppen åt mig att lägga mig igen. Det är bara att lyda.

Jag hoppas ni får en fin onsdag!

måndag 23 februari 2009

Gravidkvitton.

Illamåendet håller krampaktigt i sig. Och bra är väl ändå det, det är ju ett kvitto på det mirakel som växer under mitt hjärta! Men jobbigt också. Att inte må bra. Känner mig ofta mer sjuk än gravid. Värst är det precis efter att jag stigit upp, på eftermiddagen och precis innan jag ska lägga mig. Jag sover sämre också trots att jag är så trött hela tiden. Jag kan emellanåt leva i någon sorts av förnekelse innan jag kommer på varför jag mår så här. Det är ju bra. Det är ju så bra att jag mår så här! Det är ju underbart. Trots att det är svårt ibland. Bilden på vår lilleplutt hänger på kylskåpet. Hoppet. Kärleken. Jag måste bara våga tro. Drygt en vecka kvar till inskrivning.

Idag är vi lediga båda två, Oscar och jag. Underbart! Jag har varit sjukligt sugen på fika hela helgen så idag bär det i väg till affären för att köpa. Chokladbollar är det plutten vill ha nu. Och kiwi.

Kram så länge.

lördag 21 februari 2009

Första? Andra?

I natt hade jag en underbar dröm. Tidigare har det varit mardrömmar om lilla livet i magen, men i natt var jag så långt framme som precis efter förlossningen av ett levande barn. Vi fick en son och han var ljuvlig. Det var en sådan levande dröm. Levande barn. Knubbig, varm, hungrig kärlek. Vår kärlek. Än vågar jag inte riktigt i vaket tillstånd att tänka mig dit. Fullt ut. Men när känslan kommer är den överväldigande.

Jag saknar Victor mycket. När människor frågar om det är första barnet skriker det i mig. Vad ska man svara..? Ibland svarar jag ingenting, för att skydda minnet av Victor. Jag ger ifrån mig ett snabbt leende och ställer en fråga som svar. Till exempel, Hur mår du? Andra gånger svarar jag som det är. Nej, det är vårt andra. Följdfrågor är då ett faktum. Hur gammal är vårt första barn. Kön. Namn.

Lika svårt varje gång. Faktum är att det är vårt andra barn. Min andra graviditet. Men ingen vill veta om det, om det handlar om ett barn som inte längre finns hos oss. Så upplever jag det i varje fall. Döden är tabu och därmed är vår älskade Victor tabu. Och det gör ont. Så vanligtvis blir det det snabba leendet och frågan som svar. Det gör för ont att se hur sanningen mottages.

Det är grått ute idag. Det ser tråkigt ut. Jag mår illa, värre än någonsin och är tröttare än någonsin. Så jag äter och sover och äter och sover och talar om för lilla livet hur älskad h*n är emellanåt.

torsdag 19 februari 2009

Kärlek.

Det förra ultraljudet vi gick på som gravida slutade i katastrof. Där framför våra drömmar och förhoppningar öppnades avgrunden. Den bottenlösa sorgen. Och vi föll rak ner. Så nog var vi rädda igår. Spända som fiolsträngar, på bristningsgränsen. Jag blundade hårt, men öppnade sedan ögonen i smyg. Försökte läsa av Oscars ansikte. Där fanns ingen reaktion och mitt hjärta stannade. Jag måste titta. Läkaren letar lite till och plötsligt.

På skärmen dyker det upp en liten krabat. Vårt barn! Läkaren pekar. Här ser ni hjärtat som slår. Det tickade på. Hoppfullt. Vackert.

-Allt ser bra ut. Allt ser perfekt ut, säger han. Han mäter och skriver ut en bild åt oss. Han tittar på äggstockarna som fortfarande är förstorade. Det var helt normalt när man gjort IVF. Så skulle det vara sa han och det gör ofta ont när man rör sig hastigt. Det kommer att ge med sig. Han berättade att när man sett hjärtat slå nu så minskar riskerna för missfall. Inte helt och hållet, men de minskar. Det är skönt att höra. Läkaren ler och säger att han är glad att vi kom till dem, att de kunde hjälpa oss när Dalarna inte kunde.

Vi säger tack. Hur säger man egentligen tack åt någon som gett en den största gåvan? Det finns inga ord. De har gett oss liv. Hur ska vi någonsin kunna sätta ord på det? Vi hoppas bara att han kunde se det i våra ögon.

Vi skyndar ut. Vi håller om varandra. Vi gråter några tårar. Det är lycka vi känner.

Vårt barn lever! Jag är i vecka 8 (7+2) enligt läkaren och beräknad förlossning är den 7 oktober om jag ska våga tänka framåt.

onsdag 18 februari 2009

Snart. Snart...

Nu åker vi snart till kliniken i Uppsala. Om några timmar vet vi. Det ena, eller det andra. Vi är rädda, men nog finns det ett leende mellan allvarliga, oroliga miner.

måndag 16 februari 2009

Jobbiga känslor jag helst inte talar om.

Jag kan i bland känna ett stygn av dåligt samvete och av sorg över mina reaktioner. Hur mycket jag vill eller försöker ta till mig graviditeten psykiskt så går det inte. Inte hela vägen. Inte fullt ut. Inte än i varje fall. Jag vågar inte. Jag övar, övar, övar på att tänka positivt, hoppfullt. Men det är svårt att ta in. Jag är så tacksam och så lycklig över det lilla livet som växer i mig att jag kan spricka, men det är så svårt att våga fullt ut. Speciellt när man blivit sårad så svårt tidigare.

Rent fysiskt känner jag att är jag gravid. Kroppen ger mig underbara tecken hela tiden. Jag tar hand om mig och lyssnar på kroppens signaler och jag fixar det galant. Men när jag väntade Victor kunde jag så tydligt visualisera vår bebis och vår framtid redan från början. Jag kunde känna så säkert och starkt, med hela mig, att vi var två i min kropp. Nu vågar jag inte. Kanske kommer det kännas lite annorlunda efter ultraljudet på onsdag. (Om det går bra vill säga...)

Det går upp och ner. Hoppet.

Jag har pratat med min gulliga barnmorska idag. Vi har fått tid för inskrivning den 4 mars. Det känns så bra att ha henne. Hon är underbar och förstår mig precis. Tryggt!

Nu ska jag krypa upp i soffan och stilla illamåendet med en piggelinglass som har visat sig vara mycket effektivt! Det är kul när man hittar en pusselbit som fastnar.

söndag 15 februari 2009

Vinterpromenad.


Vilken vacker dag vi haft idag! Perfekt för en vinterpromenad med maken och kameran. Tröttheten har varit relativt frånvarande så jag har känt mig härligt pigg trots ett och annat akutbesök på toaletten när illamåendet tagit överhand. Magen putar. Idag fick jag inte på mig mina jeans och det känns spännande. Tänk att det verkligen gick så bra. Går så bra. Än så länge. Det är en svindlande tanke att det tickar två hjärtan i min kropp. Lillbebisen vår, du stannar väl!?

lördag 14 februari 2009

Hjärtedagen.

Ja, idag är det alla hjärtans dag. Jag minns att det kändes viktigt när jag var yngre. Då handlade jag presenter och blommor till mina vänner och möjligtvis till en hjärtevän om det fanns en sådan vid det tillfället. Jag minns också hur man i skolan kunde köpa rosor som skulle ges ut under lektionerna på alla hjärtans dag. Det var mer ett tecken på popularitet än omtycke om man fick rosor den dagen. Helst skulle man få flera. Dagen som skulle handla om att ge kärlek blev för dem utan ros ett tecken på ensamhet. Otroligt att det jippot egentligen gick igenom.

Idag känns det mindre viktigt, men vi brukar äta lite gott och njuta av en lugn och skön kväll tillsammans. Ikväll ska vi även baka en tårta. En fusk tårta som man bara tillsätter smör och vatten och så blir den jättegod. Jag kände mig så sugen på det så en sådan tårta blir det. Apropå sug så finns det flera. De flesta märkliga eftersom jag egentligen inte gillar det jag kan sukta efter. Saltgurka blev det idag. Annars kan det vara kokt korv med bröd och bostongurka, allt kött i charken på affären, apelsinsaft eller riskakor. Rent allmänt är det fet och salt mat som lillbebisen ger mig sug efter så mycket onyttigt slinker det tyvärr ner. Äter gör jag varje timme, hungrig och illamående hela tiden som jag är. Det känns ännu lite svårt att ta till mig gravidieten, det finns så mycket oro. Vi ser fram emot det kommande ultraljudet. Fyra dagar kvar till vi vet mer!

Jag har fått höra att det är flera som inte lyckas att lämna en kommentar på bloggen. Jag har gjort inställningen att alla ska kunna kommentera så jag kliar mig ovetande i huvudet. Troligtvis beror det nog på att det ibland kommer upp en varning om att ett speciellt script (?) körs när min blogg öppnas, vilket jag heller inte vet vad det beror på. Det kanske är någon datasnille som läser detta och kan hjälpa mig?

Hoppas ni alla får en skön kväll vad ni än gör!

fredag 13 februari 2009

Fotoutmaning.


På bilden ser ni en änglafigur som jag fick i julklapp julen -07 av en underbar vän. Det var första julen utan Victor och denna vackra figuren gav flera av oss tårar i ögonen. Min vän tänkte på mig och Victor när hon såg den och jag älskar den! Jag blir varm i hjärtat varje gång jag tittar på den. Ljusen i bakgrunden var tända av Oscar en kväll när jag kom trött hem från jobbet.

REGLER:
Gå in i mappen (eller där du förvarar bilder på din dator) där dina bilder finns.
Gå till den sjätte mappen.
Välj den sjätte bilden i den sjätte mappen.
Ladda upp bilden på din blogg.
Skriv nåt om vad den föreställer.
Utmana sex andra personer och länka till dem!

Utmaningen fick jag av Nilla och vill skicka den vidare till Ulrika, MrsJones, Angelyne, Blåöga, Mathias och Nilwas mamma. (Om ni vill, hinner och orkar vill säga.)

Pussel.

Att hitta mat som går att äta när man är illamående är som att lägga ett pussel där bitar saknas. Svårt. Det går inte riktigt ihop. Jag har laddat skafferi, kylskåp och frys med sådant som kanske kan fungera (Tack för era tips i föregående inlägg). Salt, surt, sött, syrligt, knaprigt, mjukt, nyttigt, onyttigt. Igår testade jag söta godisar. Det var sådär. Idag ska jag prova isglass. Det som hjälper allra mest är att äta precis hela tiden.

Annars känner jag mig vid gott mod idag. Relativt pigg är jag också. De hemska smärtorna jag haft börjar minska och då minskar även oron en smula. Gick in i vecka 7 igår om räkningen stämmer. Vår bebis är ca 1 cm. Ofattbart. Lilla hjärtat, stanna hos oss!

Trevlig helg!

onsdag 11 februari 2009

Illamående.

Idag kan jag knappt röra mig utan att magen vänder sig ut och in. Jag är illamående och spyr. Jag är trött, yr, kall och sliten. Det är nog lika bra att jag håller mig under täcket och sover när jag kan. Det kanske är bättre imorgon. Idag är det precis en vecka till vi förhoppningsvis ska få se vår bebis för andra gången. Första gången vi såg plutten bestod h*n av fyra små celler. Det är en magisk resa trots den enorma oron, tröttheten och illamåendet.

tisdag 10 februari 2009

Vissa dagar...

Vissa dagar känns det hopplöst. En irriterande röst viskar att det aldrig kommer att gå. Vissa dagar, när jag är svagare, tror jag på rösten. I natt drömde jag att jag hade hittat på allting. Ingen ivf, ingen bebis i magen. Det är jättesvårt att våga tro när man har blivit sviken så svårt. När döden har varit så nära. Tagit så mycket.

Vi försöker. Att välja tillit är svårt. Vissa dagar går det inte alls. Andra dagar kan vi titta på vagn och bebiskläder. Andra dagar kan vi le mot andras bebisar. Vissa dagar tittar vi åt ett annat håll.

Annars känner jag mig fysiskt gravid. Jag är trött. Jag sover mest hela tiden. Jag är illamående. Det enda som hjälper är att äta. Hela tiden. Magen växer. Mina byxor passar inte längre så det är nog snart dags att packa upp mammabyxorna. Det känns lite olustigt, sorgligt. Sist jag tog i dem fanns Victor i magen. Jag kanske ska köpa nya. Ny graviditet, nya kläder..?

Idag blir det ingen promenad. Det känns som jag ska kräkas om jag rör mig. Bäst att ligga i soffan. Sova och äta.

Jo, förresten, en sak till. Vi har hittat en barnmorska! Hon har förlorat ett barn. Hon känner till allt som vi gått igenom. Hon leder samtalsgruppen jag går i. Hon är underbar och vi känner oss så trygga och glada för att vi får gå hos henne! Så tacksamma.

måndag 9 februari 2009

Solsken.

Igår åkte Oscar och jag till minneslunden. Det är skönt att vara där. Jag får ro i själen. Det har snöat så otroligt mycket att vi fick gräva upp Victors blomkruka från långt under snön! Vi har inte varit där sedan julafton så vi hittade även den lilla jultomten vi ställde dit då. Vi berättade för honom att han skall bli storebror. Jag tror han blev glad!

Vilket vackert väder det är idag. Helt fantastiskt! Strålande solsken. Snökristallerna blänker som små diamanter och det droppar lite försiktigt från taket och smutsiga takrännor. Katterna är överlyckliga. Jag fotograferade lite snabbt utanför dörren så ni kan se hur fint det är! Nu ska jag klä mig och gå ut och samla på mig energi i skogen.


Jag har blivit utmanad också, men jag får visa er sedan när vi fixat allt klart i datorn.

Ha en trevlig dag. Jag hoppas solen skiner på er med!

lördag 7 februari 2009

Ont. Oro.

Jag har molnande värk/växtvärk precis som jag hade när jag väntade Victor. Men utöver det gör ont när jag nyser eller rör mig hastigt. Mest gör det ont kring äggstockarna, men även ett och annat hugg i livmodern. Jag funderar på om det är simuleringen av äggstockarna vid ivf:en som gör ont ännu- kombinerat med sammanväxtningarna som jag har pågrund av min endometrios. Läkaren berättade att jag skulle ha ont ett tag efter insättningen av vårt embryo, men inte hur länge...

Jag måste ringa kliniken på måndag och höra. Jag vill att det ska finnas en logisk förklaring, jag vill få ett lugnande besked. Jag oroar mig så mycket. Speciellt när jag haft lite rosa.

Snälla plutten, stanna...!

Mörkrädd.

Här nyligen (kan det ha varit förra helgen?) såg Oscar och jag filmen Barnhemmet och efter det blossade rädslan upp. Jag är så mörkrädd att jag ligger vaken om nätterna. Lyssnar. Tittar i mörkret. Anar en skugga i hörnet. Hör fotsteg utanför. Ser handtaget på dörren tryckas ner. Jag håller på att frysas till is av skräck.

I natt gick jag upp och la mig efter fyra timmars vridande och vändande i sängen. Jag hade sällskap av katterna och lyckades äntligen somna. Jag vaknar av att något smäller. Och sedan ett väsande. Som om någon viskade på mig. Katterna flög upp och morrade och jag rös över hela kroppen. Gissa vem som var snabb ner till Oscar?

Jag ryser nu bara jag tänker på filmen och mina vakna nätter. Det är en jättebra film, men den rekommenderas inte till känsliga. Jisses, så fånigt, men jag kan knappt sova. Jag är så rädd för att någon ska stå och titta på mig när jag sover att jag knappt vågar blunda.

Jag vet inte om det är graviditeten som gör mig extra mottaglig och känslig, men jag kommer definitivt inte att se en skräckfilm igen som gravid. Jag måste nog se många mysiga kärleksfilmer framöver nu för att väga upp.

Min granne berättade nyligen något som inte gjorde saken bättre. Det går en uteliggare/alkoholist omkring här och smyger på nätterna. Han har visst gått här länge. Alla de gånger jag vaknat av att någon var på fönstret, var det nattmaran eller uteliggaren?

fredag 6 februari 2009

Om, när och dator.

Kroppen säger att jag fortfarande är gravid, men jag vågar inte riktigt och fullt ut tro. Vi vågar inte riktigt tro, men vi övar oss på att säga när bebisen kommer istället för om. Om (ja där kom om:et, jag är under upplärning) allt är som det skall är vår bebis lika stor (liten) som en ärta. Plutten. Hjärtat slår med en kammare. Tänk! Det är tolv dagar kvar till ultraljud. Jag hoppas så att allt är bra. Att du finns och mår gott. Jag har inte haft fler skräckupplevelser på toaletten och hoppas att jag inte får det igen.

Det snöar för fullt här. Det är bara februari så allt är i sin rätt. Men jag längtar så efter värme! Jag fryser mest hela tiden. Hemska mörka vinter.

Sedan en glad nyhet. Vår dator har kommit! Fri tillgång till Internet. Hurra!

Trevlig helg! Själv jobbar jag, men det känns okej.

torsdag 5 februari 2009

Gårdagens skräck.

Bror och jag åkte ner till köpcentret här i stan för att leta kläder. Vi får lite bråttom till bussen så vi springer. Väl framme får jag känslan. Något är fel. Jag vill kräkas och letar närmaste toalett.

Blod. Ingen fors. Men ändå där. Rosa. Klumpigt. Ganska mycket. Jag hyperventilerar. Sätter mig på golvet på den offentliga toaletten. Struntar fulständigt i min totala bacillskräck. Det är blod. Är det slut?

Jag samlar mig. Måste ut och få luft. Jag slår numret till kliniken. Jag får svar direkt. Jag berättar att jag är gravid efter en ivf-behandlig hos dem. Hon avbryter mig med ett stort glatt grattis. Jag lyssnar inte riktigt utan försätter att berätta. Och sedan. Lättnad. Det är medicinerna jag tagit. De vaginella som skulle stödja embryot att fästa. De har suttit fast och när de lossnade fick jag skavsår. Så länge det inte är en flod är allt okej sa hon. Och jag tror henne. Jag måste. Jag måste välja att tro.

Det blir jobbiga månader, säger bror och tittar oroligt på mig. Och jag inser att det är så här det kommer vara. Tufft. Jobbigt. Oroligt. Underbart. Hoppfullt. Kärleksfullt. Sorgset. Lyckligt. Skräckfullt. Mirakulöst. Det är aldrig naivt lyckligt. Det är ett underbart mirakel, men inte utan rädsla. Jag är lyckligt livrädd. Jag är gravid. Just nu. Idag. Så vitt jag vet.

PS. Jag har hittat en gravid-tidning som verkar passa mig mycket bättre. Föräldrar och barn- Att vara gravid. Där kan man bland annat läsa om Jonna och Marcus Birro kamp om ett levande barn (deras son föddes idag! Grattis!). En jättebra artikel om stor kärlek som inger hopp.

onsdag 4 februari 2009

Hej vänner!

Det är märkligt hur isolerad jag känner mig utan tillgång till dator. Ingen blogg, inget forum, ingen mail. Jag har saknat det! Min bror är på besök och hade med sin dator. Skönt. Både bror-besök och dator.

Illamåendet håller i sig, men jag kräks inte. Inte än i varje fall. Jag har ont till och från, så jag försöker att vara så lugn och stilla som jag kan. Vi längtar efter ultraljudet den 18. Vår lilla plutt, tänk att vi snart ska få se dig!

Utan för det som är mitt har en brand härjat på min gata. En omkommen. Det känns helt fruktansvärt, jag mår illa och känner mig skakad. Alla mina tankar går till de drabbade. Klockan 1900 ikväll är det krismöte.

Tack för att ni tittar förbi och tack för era fina kommentarer! Vi hörs snart igen hoppas jag!

Kram så länge

söndag 1 februari 2009

Bubbel.

Idag känner jag mig bubbligt glad. Gravid och glad.

Victor ska bli storebror..! Den 7 oktober om vi ska tro uträkningen på FamiljeLiv.se. Jag har räknat äggplocket som det samma som ägglossning, men jag vet faktiskt inte. I så fall är jag i vecka 5. Jag byter vecka varje torsdag och om räkningen stämmer så byter jag vecka till samma vecka som almanackan. När det är vecka 6 i kalendern är jag i vecka 6. När det är den 23 april vecka 17, är jag i vecka 17. Smidigt va?

Samtidigt som det är så läskigt att vi mår illa, är det så fantastiskt spännande. I min mage växer vårt barn. Vårt barn som förhoppningsvis kommer att ha tofflorna vi köpt på sina små fötter. Tänk att det gick. Att det så långt har gått så bra. Vi ber och håller både tummar och andan om att vår dröm ska bli verklighet.

Vår dator kommer om en vecka. Jag får bara bita ihop. Vi hörs då. När jag förhoppningsvis är i vecka 7!

Hej så länge!