Sidor

tisdag 31 mars 2009

Känslosam dag.

En sköterska ropar upp oss och vi kommer in för att registrera oss. Läkaren ni kommer träffa heter dr R, säger hon. Vi fryser båda till is där vi sitter. All färg från våra ansikten försvinner och Oscar lyckas utbrista Nej, nej, varpå jag fortsätter; det står i vår journal att vi inte vill träffa henne. Aldrig. Vi måste sett livrädda ut för fort gick det. Hon tittade närmre, beklagade och ringde på den läkaren vi tidigare blivit tilldelade. En dr JW. Som tur var hade han jour och fanns på plats. Han kom så fort han kunde.

Innan, när vi satt och väntade var jag redo att lägga benen på ryggen och fly. Inte illa nog att vistas i samma lokaler, rum där vår sorg är skriven på väggarna, men så ska det strula också. Jag var övertygad om att JW skulle vara stressad och inte ha tid med oss. Att vi skulle bli bemötta som vi gjort tidigare, men han var underbar. Varm, kunnig, saklig, detaljerad, nogrann och trevlig. Vi pratade lite innan jag fick lägga mig på britsen. Samma som tidigare. Måtte resultatet bli något annat... Läkaren tittade först, medan han ställde lite frågor. Sedan vände han skärmen och det första vi såg.

Huvudet. Ett friskt, helt huvud. Vackra pluttens huvud. Skallben, käken, hjärnan, munnen, näsan. Helt perfekt. Han berättar, förklarar, visar. Han visar hjärtat. Det slår så fint. Ryggraden är perfekt. Inget bråck. Vi får se händer och fötter med alla fingrar och tår. H*n sparkar lite och vinkar med armarna. JW visar oss från alla vinklar som går. Länge. Han berättar att bebisen är frisk vad han kan se, de missbildningar vi oroat oss för kan vi utesluta helt. Inga allvarliga avvikelser. Det blir levande bebis i oktober tror jag, säger han. Han använder bara ordet barn eller bebis när han pratar om plutten. Vi är på dagen rätt enligt beräkningar. 13+0. Precis i startgropen i vecka 14. Beräknad förlossning är den samma. Sedan skriver han ut en bild åt oss.

Vi andades ut av lättnad. Jag grät några tårar. Det gör jag fortfarande. En sådan lycka! Bebis är frisk och levande! En sådan lättnad.

Vi kommer få en kallelse om ca 4 veckor till ett nytt ul. Nästa ul efter det är bokat i vecka 32. Känner vi att vi vill göra fler ul så ska vi bara ringa. JW skickade även en remiss till en aurorabarnmorska som ska hjälpa mig med rädsla och tankar kring förlossning och hur jag vill föda.

Finaste, sötaste lilleplutt. Vi älskar dig!
Förstorar ni bilden (genom att klicka på den) kan ni se en liten pussmun.

Innan vi skildes åt vände sig dr JW och sa med ett leende; Det kommer gå bra det här. Det känner jag på mig.

Kram från två lyckliga föräldrar.

måndag 30 mars 2009

Dagar som gått och kommer.

Jag har haft en bra helg. Skön. Lite illamående och lite migrän, men ändock bra. I lördags åkte jag och fikade med mamma och moster M efter att vi strövat runt lite i affärer. På kvällen åt vi god mat och tittade på en hyrd film och hade trevligt hemma hos mamma och pappa. Igår, innan jag åkte hem, åkte jag till minneslunden och tände ljus för Victor. Det var länge sedan sist. Det behövs verkligen en ny blomma i hans kruka, men det får vänta tills värmen kommer annars fryser den nog. Det är ännu så ostabilt väder. Det kommer snö, regn och sol om vart annat.

På kvällen igår var Oscar och jag på date. Vi var på bio och såg Män som hatar kvinnor. Ruskigt bra och gripande. Det är inte ofta en bra bok blir en bra film så det var riktigt kul.

Idag är jag ledig. Jag sitter ännu i pyjamasen, men har tänk mig ner på stan och göra lite ärenden när jag orkar. I eftermiddag kommer en gammal kompis på middag.

Det känns skönt att dagarna fram tills imorgon har varit/är fulla. Jag behöver att distraheras för rädslan är omänsklig. Klockan 09:00 ska vi vara där. Det blir första gången vi kliver in i samma lokaler sedan vi fick beskedet att Victor skulle dö. Jag är rädd och samtidigt ser jag fram emot det. Att få det gjort. Att få veta. Och förhoppningsvis få, på något sätt, börja hoppas på en levande framtid. Jag inbillar mig att om det ser bra ut, om bebis mår bra, kommer jag lättare kunna våga vara i graviditeten. Våga knyta an bättre. Våga. Våga.

Älskade pluttis. Var frisk. Var levande. Vi längtar efter dig.

lördag 28 mars 2009

Jag bär ditt hjärta.

Jag har drömt om Victor i natt. Jag har vaknat svettig och panikslagen flera gånger om. Jag har famlat i mörkret och funnit att det visst är sant. Han är borta. Han kommer alltid att vara borta. Och trots att det gått en tid kan den krampaktiga chocken skölja över mig. När som helst. Var som helst. Utan förvarning. Utan att knacka först, stiger sorgen in som om den aldrig varit frånvarande. Och varje gång kämpar jag för att hålla mig på benen. För att andas när det är vakuum. För att äta när det är stopp i strupen. Det är en mardröm att han inte finns hos oss.

Mamma saknar dig, varje dag. Varje stund.

I carry your heart with me
I carry it in my heart
I am never without it
Anywhere I go you go, my dear;
and whatever is done by only me
is your doing, my darling

I fear no fate
for you are my fate, my sweet
I want no world
for beautiful you are my world, my true
and it's you are whatever a moon has always meant
and whatever a sun will always sing is you

here is the deepest secret nobody knows
here is the root of the root and the bud of the bud
and the sky of the sky of a tree called life;
which grows higher than soul can hope
or mind can hide
and this is the wonder that's keeping the stars apart
I carry your heart

I carry it in my heart

-e.e. cummings

fredag 27 mars 2009

Lite gnäll och utmärkelser.

Jag önskar att jag hade något kul att komma med, men det är tuffa dagar för mig nu. Jag är inne på tredje dagen i sängläge (med vissa turer till toa eller dator som nu) med en blixtrande migrän. Eftersom jag inte kan ta min medicin, som lillpluttis inte tål, är det bara att vänta ut stormen, men det är tufft. Jag kan knappt stänga ögonen för det smärtar så. Jag är så illamående, men måste svälja hela tiden för en kräkattack skulle innebära en tornado i huvudet. Jag känner mig svag och ynklig och rastlös. Idag har det lättat något över ögonen så jag hoppas det är bättre imorgon.

Jag har fått tre fina bloggutmärkelser som jag vill visa er. Den första fick jag Benita som har den fina bloggen En doft av Lavendel. Den andra av Ullis, en bloggvän, för ett tag sedan. En kärleksspridande award!


Den tredje fina har jag fått av S, en fin vän och sorgesyster som har gett mig så mycket stöd.

Tusen tack tjejer!

Nu kryper jag till sängs igen. Hoppas att ni får en mysig helg vad ni än hittar på!

Kram!

onsdag 25 mars 2009

Väl hemma igen.

Efter en fysisk jobbig, men riktigt rolig, tripp är vi tillbaka hemma. Konserten var jättetrevlig, men öronproppar behövdes då en av mikrofonerna hade en lite för hög ljudnivå. Många bra låtar spelades också så jag är helnöjd. Det känns riktigt roligt (och overkligt!) att få ha sett den store Dylan och riktigt roligt att ha åkt i väg ett tag. Det var välbehövligt, även om kroppen skrek av utmattning på slutet där.

Våren är verkligen på intåg nu, även om det snöar lite ibland. Blommorna jag visade här tidigare har växt och fått knoppar. Snart slår nog snödropparna ut. Underbart!

Idag är det sex dagar kvar till ultraljud och tiden kunde inte gå långsammare. Jag har väldigt ont för tiden. En smärta som liknar sammandragningar och jag blir livrädd. Hoppas tiden bestämmer sig för att gå snabbt så vi får veta snart.

Kram från en trött Linda

söndag 22 mars 2009

Bob Dylan.

Här snöar det och det är allmänt trist väder, men jag har hört att ny snö smälter den gamla och det är ju bra. Allt för att våren ska komma snabbare.

Imorgon bär det av till Stockholm. Vi är ett gäng som ska på Bob Dylan konsert i Globen. Jag ser verkligen fram emot det och hoppas bara att jag ska vara någorlunda pigg och icke-kräkig. Vi stannar över natten så det blir en liten välbehövligt minitripp.

Hörs igen på tisdag!

lördag 21 mars 2009

Ordblockering.

Jag har lite svårt att hitta orden för tiden. De har fastnat och försvunnit någonstans bland oro och illamående. Ju mer jag jagar dem, desto längre bort tycks de försvinna, så jag låter det vara. De kommer tillbaka. Det gör de alltid.

Vi har ledig helg tillsammans, skönt! Vi har inga egentliga planer, mer än att maken ska klippa sig runt tre idag. Vi får se vad dagarna har att bjuda på. Det var lovat sol idag, men den har ännu inte kommit.

Trevlig helg alla!

torsdag 19 mars 2009

Inte helt på topp.

Jag känner mig inte helt kry för tiden. Har sådan migrän och så tror jag att jag har dragit på mig en förkylning igen. Jag försöker att vila så mycket jag kan, men trots det blir jag mer och mer rastlös. Kanske är det oro och rädsla. Kanske är det ett tecken på att jag börjar bli sjuk. Jag vet inte, jag försöker att bara vara så får vi se. Det kanske är bättre imorgon.

Ta hand om er!

onsdag 18 mars 2009

Ny tider.

Nu har vi fått en ny tid för ultraljud och läkarbesök. Den 31 mars blev det. En vecka tidigare och det är alltid något. Då har jag precis tagit första steget in i vecka 14. I vecka 17 har jag fått tid hos Marie, vår barnmorska.

Nervositeten har greppat tag i mig igen. Hårt. Det är påfrestande idag. Jag tror jag måste gå och lägga mig en stund.

tisdag 17 mars 2009

Vecka 12.

Vi har tagit oss fram till vecka 12. Då och då sprattlar det till från plutten. Kärlek! Så hoppfullt. Jag ber och hoppas att du mår bra hjärtat.

Jag mår helt okej. Jag kräks ibland, men överhuvudtaget känner jag mig lite starkare. Lättare. Vi har tagit oss till vecka 12. En dag i taget. Förhoppningsvis ända fram. Fram till mål.

Vi väntar ännu på svar från specialisten, men det verkar ordna sig med en tidigare tid för ultraljud. Marie ringer och styr upp. Underbart när man själv inte har kraft eller mod. Det börjar växa lite tillit i mig. En liten röst som viskar hoppfulla ord. Ännu är den svag, men jag övar mig på att lyssna till den. Jag njuter när jag kan. Och när jag inte vågar, skärper jag öronen något och lyssnar inåt och hoppas att dagen efter är ljusare. Överhuvudtaget känner jag mig lite starkare. Just nu.
Här inne bor stora, lilla plutt. Vår älskling. Bilden är tagen igår.

söndag 15 mars 2009

Vårtecken.

Idag vaknade jag till en strålande dag. Utanför fönstret sjöng fåglarna glatt och vatten droppade från taket. Snön smälter sakta, men säkert. Våren finns nog precis runt hörnet nu. Vilken vecka som helst. Jag väntar och längtar. Under tiden känner jag att jag vaknar mer och mer. Gnistan vaknar och blommorna i rabatten lika så. Jag satte lökar i höstas som försiktigt har letat sig upp ur snön nu. Jag upptäckte det först idag. Jag minns inte säkert vad det var jag planterade, men krokus och tulpaner vet jag. Kanske var det även snödroppar? Det återstår att se. Spännande!

Idag har jag spenderat flera timmar ute i solen. Sugit åt mig av ljus och energi. Fikat under en filt och lyssnat på vårens läten. Våren är den vackraste årstiden. Den ger liv åt det som en gång vissnat. Våren ger hopp. När det första vårtecknet ger sig till känna andas jag ut av lättnad. Det väntar ljusare tider. Så tröstefullt. Dagen i dag är en strålande dag och jag känner lycka.

lördag 14 mars 2009

Rörelser.

Jag har sovit så förfärligt dåligt de senaste nätterna. Jag vaknar varje halvtimme. Kroppen värker och jag kan inte hitta en ställning att slappna av i. När det är dags att kliva upp är jag tröttare än jag var vid läggdags. Det har resulterat i ihållande migrän som kan göra mig aningen ostabil i humöret. Jag hoppas det vänder snart. Sömnen gör mycket för välmåendet.

Den goda smoothien jag gjorde igår kom upp nästan lika snabbt igen. Det är väl ändå tur att jag har dagar att återhämta mig mellan kräkattackerna. Jag får göra om den en annan gång och hoppas att jag får behålla den.

Jag vet inte riktigt om jag vågar berätta detta, men jag gör det ändå. Igår sprattlade det till i livmodern. Som en liten söt fisk som simmade runt, runt. Jag är 99% säker på att det var vår lilla älskling, för tarmrörelser eller liknande var det inte. Var det lillbebis betyder det att h*n ännu lever..!! Jag kände Victor tidigt också så det är fullt möjligt. När jag tänker på det, att det kanske var en hälsning från vår plutt, blir jag så lycklig att jag kan flyga. Idag känner jag efter extra noga, men inget än så länge. Jag längtar efter fler tecken. Efter sparkar och bevis på liv. Måtte de komma. Åh, älskade lilla godisen. Vi längtar så efter dig!
Liten bebis i vecka 8. Huvudet upp och rumpan ner. Man kan skymta en liten fot också! Idag är vår bebis mellan 4,8 och 6 centimeter. Små stora centimetrar av kärlek!

fredag 13 mars 2009

Trötter.

Här är det trötta dagar. Det känns som jag inte gör annat än att sova och äta och sova lite till. Men det är nog det kroppen behöver så jag lyssnar snällt. Jag har börjat få endometriossmärtor igen. Jag är en av dem som inte blir "botade" under en graviditet. Jag vet ju att det inte är farligt så jag står ut. Det är bara obehagligt.

Inget nytt om ultraljudtid heller. Jag ska ringa Marie på måndag för att höra om hon hunnit prata med dem. Oron är övermäktig ibland och väntan svår så jag hoppas verkligen att det går att ordna. Annars får vi hitta någon annan lösning.

Jag har precis, efter att ha sovit i tre timmar, blandat mig en banan och blåbärssmoothie och ska krypa upp i soffan och njuta.

Trevlig helg!

onsdag 11 mars 2009

Ett litet, stort steg.

Idag städar vi. Tråkigt, men det behövs. Vi är i alla fall tillsammans! Vi hittade lådan med mammakläder. En del bodde jag i när jag hade Victor i magen. Andra hann jag aldrig använda. Något skärrade packade vi upp och jag provade. Allt passade. Fortfarande. Ett par byxor behöll jag på så nu sitter jag i mammabyxor med bebismage. Ett stort steg. Jag känner mig hoppfull idag. Tänk om det faktiskt är vår tur nu?!

Ikväll ska jag på föräldraträff för föräldrar som mist barn. Det är en varm och fin grupp och jag ser alltid fram emot den. Det är så viktigt att vi får mötas och dela tankar och erfarenheter med varandra.

Nu måste jag återgå till städningen innan Oscar lägger märke till att jag smitit i väg en stund.

Kram på er!

tisdag 10 mars 2009

Kallelsen har anlänt.

Den 6 april har vi fått tid. 6 april.... Det är nästan en månad dit. 3 veckor längre väntan än vi skulle haft. Tre veckor är 3 år för oss. Minst. Den 6 april är jag i vecka 15. Jag står inte ut att vänta så länge. Det är helt omöjligt. Marie ringde mig för att höra om vi fått en tid och hon blev lika fundersam hon och lovade att kontakta dem för att se vad som menades. Möjligen kommer vi få en separat kallelse för rul som ju ska vara nästa vecka enligt journal, annars skulle hon göra allt hon kunde för att ordna detta. Tänk vilken gåva att vi fått henne! Hon hade även sett till att vi kommer att möta en av de bästa läkarna på specialist mödravården. Jag känner mig så trygg i hennes händer.

Jag mår rent fysiskt lite bättre nu. Jag skrev tidigare att jag hade slutat kräkas, men efter det satte det igång igen. Idag är det tredje dagen sedan sist. Illamåendet finns kvar, dock inte lika rivande och det är skönt. Men trött är jag. Hela tiden. Och så växer jag ur mina kläder. Snart får jag nog leta fram mammabyxorna, men det vågar jag inte innan jag vet hur bebisen mår.

Hoppas ni får en fin dag. Här vände våren om. Det snöar idag.

måndag 9 mars 2009

Oro.

Vi väntar på en kallelse till det jobbigaste och värsta steget. Rutinultraljud. Kanske blir det någon gång under nästa vecka. Är vår bebis frisk eller sjuk? Levande eller död? Finns alla organ? Finns det en chans? Det knyter sig i magen av skräck när jag tänker på det. Vi håller andan tills vi vet. Jag inbillar mig att om det ser bra ut, kommer vi kunna börja ta små andetag. Kanske kommer vi till och med att kunna vistas en stund i framtiden. Den framtiden som kan innehålla en varm bebiskropp mot mitt bröst eller i pappas trygga famn. En liten famlande hand i sin egen. En bebisdoftande nacke att lukta på. Små runda kinder att pussa på. En vagn att skjuta framför sig. Ett barn att ligga vaken med om nätterna. En dröm om kärlek. Om liv. Jag önskar mer än allt annat att vi tar oss dit. Att det är den vägen som ligger framför oss. Ovissheten är svår. Och det är så många steg att gå. Kanske går vi på en helt annan väg än den jag drömmer om. Jag är rädd. Älskade plutten min, stanna hos mamma..!

Även om det känns lite, ja nästan övermodigt, har jag lagt upp en liten bild på hur vår bebis kanske ser ut här på vänster sida i bloggen. Om allt är bra ser vår bebis ut på ett ungefär som den svävande bebisen i bubblan. För varje vecka ser man hur h*n utvecklas. Spännande, när jag vågar tro! Idag är jag i vecka 10 (9+6.) Imorgon går jag in i vecka 11. Klickar man på siffrorna på bilden kan man även se hur många dagar/veckor det är kvar. Lite kul. Mycket läskigt. Men jag försöker välja tillit.

Jag är ledig idag och det är en vacker dag här i mitten av Dalarna. Det känns nästan som vår ute. Om orken finns vill jag gå en sväng i skogen. Annars kanske jag bara lindar in mig i en filt och sätter mig ute på en stol.

fredag 6 mars 2009

Helg.

Idag är det fredag. Det känns skönt! Vi är båda lediga och ska bara ta det lugnt. Kanske gå på bio och sedan åka en tur till Victor. Det var nästan en månad sedan sist. Det blir allt mer sällan vi åker dit. Det är ca 5 mil dit så det tar tid att resa. Och tid finns det inte överflöd av just nu. Har inte så mycket mer på hjärtat idag så det får bli detta korta. Jag hoppas att ni alla får en riktigt skön helg!

Kram!

torsdag 5 mars 2009

En hungrig grinolle.

Det är jag. Jag är hungrig mest hela tiden och är sugen på mat för första gången på riktigt länge. Det är en härlig känsla.

En riktig grinolle är jag också. Jag är så känslig och gråtmild att det är löjligt. Jag blir så rörd för nästan ingen ting. Gråter till reklamer ( i princip alla..!), tv-serier, filmer, låtar, texter, till och med annonser. Får jag en varm kram kan jag bli jag så rörd att jag gråter. Är någon artig mot mig måste jag snabbt gå undan för att inte börja storböla av tacksamhet. Och riktigt illa är det när jag på tågstationen brister ut i gråt för att det utropas "Tag plats, tag plats" i högtalarna. Tänk att de är så omtänksamma att de säger till när tåget ska gå! Det är nästan så jag måste säga åt mig själv på skarpen att skärpa mig.

Idag är det en bra dag, trots tårar i tid och otid. Jag har hunnit med mycket och ska lägga mig och ta en välförtjänt vila framför tv:n.

onsdag 4 mars 2009

Inskrivning.

Bilden är lånad från vårdguiden.se

Vår bebis är ca. 3 cm nu och alla organ finns om allt har gått bra. Idag har vi varit på inskrivning. Enligt uträkningar beräknas vår lilla kärlek komma till oss mellan den femte och sjunde oktober. Alla prover såg bra ut, dock har jag väldigt lågt blodtryck och bör ta det lite försiktigt. Jag bör också snart börja ta extra järn. Tyvärr blev det inget vul eftersom det inte fanns någon apparat på avdelningen. Vi får bara be att vår lille ännu lever.

Vår barnmorska har skickat iväg en remiss till specialist mödravården som vi kommer att gå på parallellt med mötena hos Marie, som hon heter vår bm. Hon har även skickat iväg remiss till rutinultraljud både i vecka 12 och i vecka 18. Det känns skönt att få göra rutinet tidigt så vi vet vad vi ska förhålla oss till. Det blir på samma sjukhus som Victor föddes, men personalen vi hade då är svartlistade och vi kommer inte ha med dem att göra. Skönt! Marie har även skrivit brev till dem som vi kommer möta om vår historia och det dåliga bemötandet vi fick i samband med Victors död. Allt för att vi ska få så bra stöd som det bara går denna gången. Vi kommer bara att gå hos dem hon vet är bra och det känns tryggt. Kanske är det bra att gå på samma sjukhus. Att förhoppningsvis få en bra erfarenhet också. Vi har inte bestämt var vi vill föda, men det känns för långt bort för att tänka på. Det känns fantastiskt tryggt att få gå till Marie. Jag känner att vi är i goda händer.

Nästa delmål blir alltså om två veckor. Sedan kontroll veckan efter det. Små steg. En dag i taget. Jag håller andan varje dag, men hoppet finns ändå. Det kanske kan gå bra det här..?

tisdag 3 mars 2009

Vecka 10.

Illamåendet och akutbesök på toaletten är tillbaka som ett brev på posten. Jag tappar all energi eftersom jag inte kan behålla någon mat. Eller dryck. Jag vilar eller sover för det mesta.

Imorgon är det dags för inskrivning. Vi ser fram emot det med en sorts skräckblandad förtjusning. Oron finns alltid, men vi försöker tänka positivt. Oscar är bättre än mig på den fronten. Vi hoppas på att få göra ett vul.

Det börjar närma sig vecka 12 då vi enligt journaler skall genomgå rutinultraljud i stället för i vecka 18 i och med att Victor var dödssjuk. Jag känner mig livrädd inför det. Och jag känner mig även orolig för att vi eventuellt måste till sjukhuset där älsklingen föddes. Hemska minnen, hemska personal. Jag vill helst inte dit, men det pratar vi nog om imorgon hos barnmorskan.

Magen har börjat puta lite, men den som inte vet skulle nog inte se att det bor en liten där inne. Vår vackra hemlighet.

måndag 2 mars 2009

Jobbiga hormoner.

Här är det hormonigt. Känner mig nedstämd och trött. Vill helst bara sova hela dagarna. Jag har haft några sköna dagar hemma hos mina föräldrar i helgen. Det har varit skönt, men jag känner mig aldrig utvilad. Illamåendet börjar stabilisera sig dock. Jag har inte kräkts på fyra dagar nu! Befrielse. Imorgon går jag in i vecka 10. Det går fort ändå.

Nu är det mars månad. Jag hoppas våren är på gång. Jag börjar tröttna på snö och kyla nu, men samtidigt. När jag tänker tillbaka på "våren" 1997 i Tromsö finns det inget att klaga över. I mitten av april låg det 2,4 meter snö på plan mark. Jag länkar till en video från vårt gamla hus då räddningstjänsten försöker få ut killen som hyrde lägenheten i vår källare. Stackarn. Det var extremt. Man glömmer fort. Se videon här om du vill.