Sidor

torsdag 30 april 2009

Helg.

Idag är det visst valborg. En högtid(?) som inte alls firas i Norge så jag har ingen vana av denna dagen även om jag bott här i nio år. Jag jobbar kväll, men vi ska grilla lite när jag är hemma igen. Om vädret tillåter. Vi får besök av mina bröder under helgen. Trevligt.

Rent fysiskt mår jag bättre. Jag är lite piggare och illamåendet är nästan helt borta. Det kommer ibland, men då hjälper det med samarin. Riktigt skönt är det. Jag har foglossning som besvärar dock, men jag ska få komma på akupunktur. Hoppas det hjälper. Jag känner mig mer känslosam för tiden. Jag har lättare till tårar. I alla situationer. Jag skrattar hjärtligare och gråter kraftigare och de känslor jag har är intensivare. Jag blir också lättare irriterad, stressad, rörd och sårad. Det är känslornas berg- och dalbana här.

Plutt är aktiv i magen och buffar tröstefullt på sin mamma flera gånger om dagen. Det är en skön känsla och jag måste le varje gång. Älskade liten. Snart halvvägs och sedan en vecka till. Efter det är jag på okänd mark. Du är väl med mig då plutt? Vi går väl tillsammans? Du stannar väl?

Det är varmt och skönt ute. Jag tror jag går en promenad i skogen.

Jag önskar er alla en riktigt skön helg!

Kram

onsdag 29 april 2009

Dörren står öppen.

Att prata med auroran i måndags har väckt känslor. Hon tror att så länge jag inte kan vara i de obehagliga känslorna kring Victors födelse kommer jag att vilja fly från födelsen av lilla pluttis. Eller att sammankoppla dem och glömma bort att i magen finns nu ett nytt barn. Ett friskt barn som väntar på att få komma till oss. Ett friskt barn som ska födas på helt andra villkor och helt andra förutsättningar. Hon har rätt.

Jag förstår att graviditeten påminner kroppen som genast vaknar till liv och väcker undangömda känslor. Kroppen känner igen detta och den skriker att den vägrar vara med om det här igen. Och jag lyssnar på den genom att ignorera.

Hon menar också att det är ytterst nödvändigt när sorgen kommer, som den ofta gör, att inte ignorera den. Att istället vara i den. Acceptera att den finns. Tillåta sorgen att finnas till trots förväntningar, från både andra och oss själva, om att allt är bra nu för att vi väntar igen. Jag måste få gråta och sörja och göra allt jag kan för att uttrycka den smärta jag bär på kring drömmen som aldrig fick bli. Kring barnet som inte fick stanna. Vara i sorgen utan krav på något annat. När sorgen kommer är det Victor som gäller. Bara Victor. Och alla de känslor jag är rädda för måste få tillåtas att kännas.

Sedan, när sorgen ebbar ut igen, hur lång tid den än tar på sig, så är det plutt som gäller. Det nya älskade barnet som nu bor i min mage. Vi måste öva oss på att välja tillit. Vi måste våga lyssna på all fakta vi bär på kring denna graviditet. Den fakta som säger -Just nu är allt bra. Vi måste tillåta oss att känna glädje och vi får längta och vara lyckliga. Vi måste öva oss på att våga tro att det ska gå bra den här gången. Lyssna på fakta. Just nu ser allt bra ut. Just nu är allt bra. Och vila i det.

Inget är svart eller vitt. Det är en balansgång mellan två världar i gråzonen och den är svår just därför att det finns så mycket som behöver kännas på. Och oftast dyker de upp på samma gång. Auroran har väckt känslor. Och hon har öppnat en dörr som jag länge haft låst. Nu måste jag gå genom den för att komma på andra sidan. Jag måste återuppleva förlossningen med Victor. Tusen gånger om, om det är det som behövs. Genom måste jag och det gör mig livrädd.

måndag 27 april 2009

Lycka och minikläder.

Besöket hos auroran idag gick jättebra. Tufft, smärtsamt och hoppfullt på samma gång. Jag berättar mer om det en annan gång då jag är lite på språng just nu.

Vi hade också besök hos bästa Marie, vår barnmorska och där fick vi höra det vackraste vi någonsin hört. Vår älskade bebis hjärtljud. Marie varnade oss för att det kunde ta en liten stund innan hon hittade dem, men vår bebis var inte svårflirtad. Så fort dopplern var på och mot magen hördes lilla hjärtat. Starka, underbara slag. Vilken magi! Det var svårt att hålla tårarna borta. Jag känner mig så lycklig just nu. En känsla av förälskelse, kärlek, längtan och lättnad. Vår bebis lever och mår gott. Hjärtslagen låg mellan 145 och 147 slag i minuten. De vackraste slagen och då och då hördes en och annan liten spark från lilleplutt.

Efter besöken vågade vi äntligen köpa lite kläder till bebis. Söta minikläder till minibebis blev det. I vitt och grönt. Överväldigande känsla att dessa kläder är till vårt barn!

Och små mjuka tofflor för kalla bebisfötter som vi köpte ganska snart efter att vi fick plus på stickan. Så abstrakt och overkligt att de kommer att fyllas av vår bebis små söta fötter.

söndag 26 april 2009

Disco-baby.

Älskade lilleplutt rör sig så det känns allt oftare och starkare. Nu känner jag rörelser varje dag. Igår kväll dansade h*n runt ordentligt i magen. Ett riktigt disco måste det varit för så livlig har h*n inte varit förut. Det var fullt ös och så starka sparkar att en stolt pappa Oscar för första gången kunde känna dem! En häftig upplevelse för oss båda.

Som vi längtar efter dig hjärtat!

Imorgon bitti ska vi till aurorabarnmorskan och vid lunch har vi tid hos vår barnmorska. Nu väntar tv-soffan en stund innan jag går och lägger mig.

Hörs snart igen!

lördag 25 april 2009

Ljuvligt.

Det är fantastiskt vårväder här hos oss. Jag blir alldeles euforisk. Vitsipporna har lagt sig som ett vitt täcke på marken i skogen på baksidan. Så ljuvligt. Våren kan verkligen bjuda på de vackraste konstverk.

Igår hade vi 20 grader varmt och strålande sol. I skrivande stund är det 14 grader och lika soligt. Det verkar bli en bra dag idag.

fredag 24 april 2009

Kärlek. Längtan.

Vecka 17 (16+2).

torsdag 23 april 2009

Skillnad.

Det blev en lång dag igår med både skratt och tårar. Föreläsningen med Ingela var mycket bra och gripande.

Vi var två "änglaföräldrar" med under gruppdiskussionerna. Jag i en grupp och en i en annan. Det var nära att jag inte gick. Jag kände under föreläsningen att jag inte vågade. Det kändes för jobbig. Efter lunch bestämde jag mig ändå för att gå dit och titta och känna av vilket resulterade i att jag stannade hela eftermiddagen.

I min grupp fanns barnmorskestudenter, en sköterska från gyn, en barnmorska från ungdomsmottagningen, en kurator och flera barnmorskor från förlossningen. Och så jag. Föräldern.

Jag tror och känner att det var värdefullt för dem att lyssna på min historia och de ställde många frågor. Några grät. Alla uttryckte tacksamhet för att jag kommit och det kändes bra. Jag tror att jag har gjort en skillnad. Kanske ändrar några av dem sina rutiner vad gäller bemötande kring föräldrar som mist för tidigt födda barn. Och min förhoppning är att det som vi fick erfara, bemötandet, aldrig ska få ske igen. Den sista frågan vi skulle diskutera kring var hur man kunde stödja föräldrar som förlorat och som väntar barn igen. Även där kunde jag hjälpa till och berätta vad som känns viktigt för mig och min man nu när vi väntar lilleplutt. Dagen avslutades sedan med föräldragruppen via Spädbarnsfonden. En fin, men tuff dag.

Jag är trött idag, utmattad i både kropp och själ.

tisdag 21 april 2009

Trötter.

Imorgon blir det en heldag för mig. Jag ska på en föreläsning från morgon till eftermiddag med Ingela Rådestad som heter "När barn dör före födelsen - personalens stöd är betydelsefullt
för föräldrarna".
Efter föreläsningen blir det gruppdiskussioner. Jag tror det kan bli väldigt intressant. Ganska snart därefter är det dags för föräldragruppen igen. Den för oss som förlorat våra små. En viktig heldag om det svåra vi genomgått.

Jag är trött, förkyld och sugen på glass. Så nu blir det nässpray, glass och sedan sova en stund. I den ordningen.

Hej så länge!

måndag 20 april 2009

Ett hjärta under mitt.

Imorgon går jag in i vecka 17. Jag är gravid. Ibland undrar jag om jag ens har förstått det..?

Någonstans mitt bland alla mediciner och faser blev det så mycket att ta in att jag nog helt enkelt bara lät mig bäras med. Följa med strömmen. Jag glömmer ofta resan vi gjorde för att ta oss hit. Vårt barn blev till i ett provrör på en klinik. Den krabat som simmar under mitt hjärta blev till av kärlek, men inte på det vanliga viset. Det vanliga viset fungerar inte för oss. Vi har provat och vi har hoppats och längtat och varit förtvivlade och sorgsna och på gränsen att ge upp. Det är mitt fel. Eller snarare min kropps fel att det vanliga viset inte fungerar för oss.

Så vi åkte till en klinik. Jag lämnade mina ägg och Oscar sina spermier. När inget annat fungerade la vi vår dröm i vetenskapens händer.

Jag har sprayat med nässpray två gånger om dagen i tre månader. Jag har hamnat i ett nedreglerat tillstånd med mängder av biverkningar. I klimakteriet med andra ord. Ett tillstånd som trots min ringa ålder inte var okänt för mig. Jag hade varit där flera gånger innan. Sedan blev det sprutor på det. Onda, små, svidiga sprutor för att starta igång kroppen igen. Med besked. Äggstockarna växte rekordsnabbt och äggen mognade som aldrig förr. När jag var lagom blålila och öm om buken var det dags för ännu en spruta. Den sista. Ägglossningssprutan.

Sedan åkte vi till en klinik och där lämnade vi vår dröm. Drömmen kom tillbaka till oss i form av en cellsamling om fyra små celler. Drömmen stannade kvar och blev till ett plus på ett graviditetstest. Drömmen växte och ett hjärta började slå. Drömmen visade sig vara frisk och idag, en dag innan vecka 17, är drömmen fortfarande sann. Det bor en dröm i min mage som sparkar och busar. Som retsamt och älskvärt kittlar sin mamma. Det bor en dröm i min mage. En ljuv och vacker dröm vars hjärta slår under sin mammas.

Jag undrar ibland om jag ens har förstått det? Jag är gravid. Vi har trotsat och vunnit. Och det är sant.

söndag 19 april 2009

Jag mår bra.

Jag har haft en aktiv helg och hunnit med mycket bara under lördagen. Marknad med min älskling och lilleplutt har det bland annat blivit med syndigt goda varma munkar, en sväng på stan och kikat i affärer efter det och sedan en liten stund i solen med en bra tidning. Jag har tvättat kläder som fått torka i solens strålar, hämtat mammabyxor jag beställt- fina men tyvärr redan trasiga och städat rent och fint i vår lilla hall. Till kvällen har jag sedan ätit gott grillat och sedan lite goda onyttiga chips i soffan och tittat på film.

Idag verkar bli en minst lika bra dag om än kanske lite lugnare. Morgonkaffet som numera har blivit morgonte på grund av koffeinet, har avnjutits i morgonsolen. Jag ska snart klä mig och sätta mig ute igen, lyssna på fåglarna och njuta. Mina fogar värker, men solen skiner.

Ha en trevlig söndag!

fredag 17 april 2009

Helg.

Vi har ledig helg tillsammans. Dyrbar, underbar tid. Vi har egentligen inga planer, men det är marknad här i staden som vi kanske ska åka förbi någon dag. Idag har jag varit ledig hela dagen. Jag dras med en envis förkylning så för det mesta har dagen spenderats i sängen sovande, men någon timme i härliga vårsolen blev det också även om det blåser lite kallt. Jag älskar den här årstiden. Livet, ljuset, stämningen. Den ger energi och lyckorus.

Underbara årstid!

Hoppas att ni får en härlig helg! Nu är det middagsdags här. Egengjorda hamburgare blir det idag. Gott!

Hej så länge.

torsdag 16 april 2009

Strötankar.

Vi trivs inte så bra i vår lägenhet. Det är ingen hemlighet för dem som känner oss. Den är trång och mörk och ett rum för liten. Grannarna är lite knepiga också. En av tanterna på gården är en riktig "jag-är-och-vet-bäst-dam" och vill gärna påminna mig, som hon anser vara en felande länk på gården, om detta. Tröttsamt. Jag gör så gott jag kan för att undvika henne och om jag stöter på henne bara hålla mig till ett kort hej och ett leende. Stannar jag längre får jag bara höra hur mycket fel jag gör. Hon har till och med varit på våra fönster för att se hur vi sköter vårt hem. Naturligtvis inte bra anser hon och talar om det för alla. Vad gör man med sådana människor? Jag känner att min energi tar slut bara jag ser henne.

Hur som, så hyr vi vårt boende vilket betyder att vi inte får göra som vi vill vad gäller renovering. Trots att vår lägenhet för flera år sedan skulle behövt ny färg både här och där anser hyresvärden att det får duga. Jag längtar så efter ett eget ljust och fint hus med stor gård där våra barn kan växa upp, men det dröjer nog något år tills dess så det gäller bara att göra det bästa av situationen. Vi har i alla fall fått genom att måla över tapeterna i sovrummet, till självkostnadspris så klart, men det får det vara värt. Jag längtar till de fula tapeterna är ett minne blott.

Från det ena till det andra. Idag på jobbet undrade en kund när det var dags. Dags? undrade jag frågande tills hon pekade på magen. Trots att jag är så stolt över min mage och lilla älsklingen som bor däri blir jag nervös och illa till mods av att prata om det ibland. Speciellt med människor jag inte har en relation med. Kunden på jobbet undrade sedan om det var mitt första barn. Jag väntade länge innan jag till slut lite skakig svarade; nej, det är mitt andra. Och det är det ju, men det är mitt första som har en chans att få leva. Kunden svarade lite käckt att ja då är det ju inte så spännande. Nähe..? Märkliga resonemang vissa har ibland. Är inte alla graviditeter och barn lika underbara och spännande? Jag tycker då det.

Nu ska jag, försiktigt lovar jag, göra ett tappert försök att minirenovera vardagsrummet så jag kan trivas lite bättre. Ett tag. Tills jag tröttnar. Och gör om igen.

Hej så länge!

onsdag 15 april 2009

Drömmar och rädslor.

Jag har kommit in i en väldigt trött period igen. Jag sover mycket. Tröttheten är ibland helt överväldigande och jag kan somna var som helst. Trött i huvudet är jag också och glömmer ofta bort saker. Jag försöker lära mig var mina gränser går, men jag är inte så duktig ännu.

Jag drömmer mycket livligt om lillbebis. Oftast handlar drömmarna om att h*n sträcker ut en fot eller en hand genom magen som jag kan hålla i, men jag har även mycket mardrömmar. Minnesdrömmar från förut som blandas ihop med denna graviditeten. Det finns så mycket sorg kring att ha förlorat och så mycket rädsla för att förlora igen.

Nu, förra graviditeten, hade vi dryga fem veckor kvar med Victor. Det visste jag naturligtvis inte då, men nu är det som om jag på något vis förbereder mig. Jag har stundtals väldigt svårt att knyta an till lill*n av ren rädsla. Bandet mellan Victor och mig var så starkt att jag kände på sekunden när han dog. Jag vill aldrig, aldrig känna den känslan igen. Skräcken är enorm och jag vill bara över gränsen. Att vi ska ta oss förbi den, levande.

Lilleplutt sparkar och rör sig dock livligt flera gånger om dagen. Det är en fantastiskt känsla som lugnar och gör mig trygg. Det är som om h*n vill säga att allt är bra, att allt kommer gå bra. Vi försöker att tro det, en dag i taget. Vår älskade lilla. Som vi väntar på dig, längtar efter dig!

Vi klurar på namn emellanåt och har i princip bestämt oss, om könet är vad vi tror. Vi håller det hemligt ett tag till. Jag har flera gånger varit in i affärer för att köpa något till pluttis, men varje gång har jag fegat ur. Kanske vågar jag efter det andra rutin ultraljudet.

Vi har fått lite nya tider att kämpa oss fram emot. Tanken var att jag skulle till Aurora i vecka 25, men hon ringde igår och undrade/tyckte att vi kanske skulle ses tidigare för att bygga upp en fin relation. Jag höll med. Jag känner att vi är väl omhändertagna. Vi har minst en tid i månaden och som det känns nu räcker det. Jag har god kontakt med vår barnmorska via mail och telefon.

27/4
Tid hos Aurora barnmorska.
Tid hos barnmorska. Möjligtvis får vi lyssna på hjärtat.

8/5
Rutin ultraljud nr 2.

måndag 13 april 2009

Hemma.

Har ganska nyligen kommit hem efter en skön påskhelg. Vi har haft så fint väder och spenderat flera timmar i solväggen. Vi har fått lite mer färg sedan vi åkte. Vi har ätit gott och haft riktigt trevligt tillsammans. Hela familjen samlad. Alla utom vår älskade Victor.

Idag åkte vi ner till Oscars mormor över dagen. Jättemysigt att få träffa henne igen. Det var första gången jag var i hennes nya lägenhet och det kändes roligt att få se hur hon bor. Sex timmar i en bil har dock satt sina spår. Bäckenet värker, huvudet snurrar och livmodern gör ont. Jag gör inte gärna om bilresan. Inte som gravid.

Nu ska jag krypa upp i soffan och titta på CSI med min älskade, sedan blir det sova.

Hej så länge!

torsdag 9 april 2009

Sedan kom det solsken.

Eller något så när ett uppehållsväder. Jag känner mig lite starkare. Kanske var det just en urladdning jag behövde. I morse när jag steg ut i regnet kändes det underbart att fylla lungorna med den fuktiga luften, så nog mår jag bättre. Lite trött i kroppen bara, förkylning och foglossning. Jag har skrattat idag och menat det. Det är en skön känsla.

Nu är jag inne i vecka 15. Tiden går fort tycker jag, märkligt nog. Lilleplutt verkar må bra och rör sig ofta. Det är lätta smekningar på insidan varvat med små regelbundna tickningar. Det är ren lycka att h*n ger sig till känna. Jag längtar till de starka sparkarna kommer och jag önskar av hela mitt hjärta att Oscar ska få hinna känna dem också. Det fick han aldrig med Victor.

Magen växer fort. Nu är det bara mammajeans som gäller. Jag har köpt och fått så mycket nya kläder som magen kan växa sig stor och fin i, men jag behöver nog köpa mig nya leggings som inte stramar åt på magen.

Magen i vecka 13+4

Glad påsk på er alla fina! Hoppas ni får en fin högtid. Själva åker vi ut på landet till mina föräldrar, min morfar och min svärmor. Kanske blir det att hälsa på svärmormor också. Vi får se.

Ta hand om er.

PS. Det blev jättegoda muffins igår. Både tigermuffins (vanilj och choklad) och de goda matmuffinsen som jag brukar göra. DS.

onsdag 8 april 2009

Låg.

Fortfarande deppigt på Linda-fronten. Känner mig lite slagen ur skorna och väldigt hormonpåverkad. Väntar på en bättre dag. Den kanske kommer snart?

Jag tror jag tar och bakar lite. Muffins kanske.

tisdag 7 april 2009

Molnigt.

Det finns så mycket sorg kroppen minns. En fysisk känsla är allt som behövs innan kroppen signalerar fara. En stor del av sorgen finns i min kropp. En del som är helt utom min kontroll. Den sitter i det som är jag. I muskler, i organ, i skelettet, i mina reflexer och reaktioner. Idag är en sådan dag så kroppen minns. Den minns något jag inte kan sätta fingret på, men det gör mig rädd. Orolig.

Älskade lilla fina, är du okej?

Idag är, trots att solen skiner, en riktig blä-dag.

måndag 6 april 2009

Solsken.

Jag har haft en jätteskön helg. Det har varit strålande väder (och är fortfarande) och jag har spenderat mestadels av helgens timmar ute i solen. Fikat, ätit glass, vilat, tittat på mina blommor och bara laddat energi. Jag vet att man bör undvika solen när man är gravid på grund av att man kan få pigmentfläckar, men det struntar jag i. Jag älskar solen, men är alltid noga med solskyddsfaktor. Jag hoppas det räcker. Redan har vi haft besök av både nässel- och citronfjärilar, nyckelpigor och humlor. Tidigt kanske, men vilka lyckospridare.

Det är en härlig årstid!

Illamåendet har börjat stabilisera sig och begränsa sig till morgnar och vid överansträngning. Jag har inte kräkts på ganska länge. Peppar, peppar. Sömnen är också något bättre emellanåt och jag känner mig mer levande än på länge. Jag mår helt okej och det verkar bebis också göra! Sparkarna har blivit mer tydliga och jag njuter av varje livstecken h*n ger mig. Älskade lilla.

fredag 3 april 2009

Ledig.

Idag är jag ledig och fick njuta av en lång sovmorgon. Jag mår helt okej. Illamåendet börjar avta lite (peppar, peppar) och något som kan liknas varghunger dyker upp jämt och ständigt. Det är spännande att se hur olika graviditeterna är. Generellt mår jag mycket bättre den här gången. Och efter ultraljudet känner jag mig lite lugnare.

Det kommer en och annan mardröm om att bebis föds för tidigt och dör, men jag försöker att inte låta de drömmarna påverka mig. Det finns inget medicinskt som tyder på något annat än att bebis kommer att komma till oss, levande. Jag måste tro på det och när jag inte gör det, låtsas.

Det verkar bli fint idag med. Lite dis, men varmt. Jag är sugen på grillad korv med bröd och bostongurka. Måste kolla om vi har kol hemma.

Trevlig helg!

onsdag 1 april 2009

Det blommar.

Det är vackert aprilväder idag. Varmt och soligt och mina fina blommor i rabatten blommar för fullt. Härliga vår.

Jag känner mig lättare i själen. Jag kommer ofta på mig själv att sitta leende i en annan värld. Det är en sådan lycka att vår bebis verkar må bra. Att allt finns på plats. Att liv finns. Ett mirakel. Vårt mirakel.

Tack alla fina för era ord, tankar och ert stöd. Det betyder så mycket ska ni veta!

Ikväll var tanken att jag skulle till Falun och samtalsgruppen för oss föräldrar som mist sina barn, men huvudet gör för ont. Migrän igen. Antagligen all spänning inför ultraljudet som släpper. Det får i stället bli en fet pizza i soffan och Grey's på TV.