Sidor

torsdag 30 juli 2009

Vila.

Dagarna hemma kommer och går. Vi vilar mest, jag och lilleplutt. Nja, mest är det väl jag som vilar. Jag läser mycket och sover ännu mer. Det är välbehövligt för mig. Kroppen är så slut. Jag känner det mer än någonsin nu när jag får möjligheten att stanna upp. Den här resan började i november med hormoner. Det är länge sedan. En underbar, men mycket tuff resa. Vi kan skymta mål där framme. Jag hoppas vi hinner fram.

Bebis är riktigt aktiv och busig. Det är nog en bebis med stark vilja som bor där inne. Det känns så. Vår stora, lilla kärlek. Så nära, men ändå så långt bort. Jag försöker förbereda mig på förlossningen, men på något vis känns det så abstrakt, så overkligt. Som om jag inte kommer att komma fram och då vågar jag inte förbereda mig. Här gäller det att välja tillit. Om och om igen. Vi har klarat oss hit. Nu ska vi i mål. Det är svårt, men lilleplutt med sina starka buffar hjälper mig. H*n har livskraft.

Juli månad har varit lång tycker jag. Grå och lång. Jag har nästan börjat få höstkänslor. Märkligt.

måndag 27 juli 2009

Helgen är över.

Tusen tack för era tankar, ord och omtanke i samband med Victors födelsedag. Det värmer i hjärtat ska ni veta! Det blev en lugn dag, en svår dag. Vi fikade lite och tände ljus för vår älskade pojke.

Vi var ju även på ett tillväxtultraljud i fredags. Allt såg fint ut och älskade bebis mår bra! Det är en stor, liten krabat jag bär på. H*n ligger ca 14% över medel och vägde då ca 1750 g. Vid förlossningen beräknas h*n väga över 4 kg. Lilla hjärtat. Det känns på sparkar och rörelser att h*n är en stor bebis.

Läkaren sjukskrev mig pga mina smärtor och sammandragningar fram till förlossningen. Det känns faktiskt lite märkligt. Inget jobb..? Jag avvaktar tills jag får svar från försäkringskassan. De är ju kända för att vara hårda tyvärr. Vi har fått tid för nästa ultraljud om en månad och har snart tid för barnmorskebesök igen. Tänk att allt gått så bra hittills. Ett mirakel!

fredag 24 juli 2009

Victor 2 år.

Grattis fina hjärtat!

Du är så saknad. Så älskad.

torsdag 23 juli 2009

Utan dig.

I början räknade jag minuter. Ja, allvarligt så gjorde jag det. Jag räknade de minuter jag överlevde utan honom. Minuter, sedan timmar. Timmarna övergick på något vis till dagar och så började jag räkna veckor. Varje tisdag insåg jag att jag överlevt ännu en vecka. Tisdagar var en extra svår dag. Han föddes en tisdag.

Allt eftersom övergick veckorna i månader. Den 24 varje månad var en extra svår dag. Han föddes den 24. Månaderna gick och sedan, plötsligt, men flera ljusår efteråt hade det gått ett år. Det var den 24 juli året efter. Efter det slutade jag räkna. Det blev mer som ett konstaterande att tiden gick.

Jag hade tidigare varit rädd för tiden, att den skulle tvinga mig längre ifrån honom. När fingrarna började glömma hur hans hud kändes mot min fick jag panik. Jag ville stanna tiden för att få mer av den. Mer tid med honom.

Efter ett år insåg jag att tiden inte förde mig bort från honom, utan närmare honom. Jag började smälta ihop med sorgen och jag lärde mig att bära den.

Sorgen hade blivit en naturlig del. Det låter märkligt, men på ett sätt var det så. Den sorg det är att överleva sitt eget barn, som är så orättvis och så onaturlig, hade på något vis blivit naturlig. Vi växte ihop. Jag tror också att jag, om det överhuvudtaget går att göra det, hade börjat att acceptera den som en del av mig. En del som alltid skulle finnas. Precis som Victor.

I början var sorgen en tagg i ett öppet blödande sår. Såret läkte med tiden och blev ett svidande ärr. Taggen finns kvar, men jag har lärt mig bära den. Den är omsorgsfullt inbäddad. När den av någon anledning sticker till och ärret återigen blir ett sår, för det händer -ofta, blir jag inte längre rädd för smärtan. Den måste få finnas.

Precis som du finns.

Imorgon för två år sedan kom han till oss. Han lämnde oss samma stund. Imorgon ska vi också få se vårt andra barn, Victors syskon. Det blir en känslosam dag.

onsdag 22 juli 2009

Ord.

Det känns skönt att komma tillbaka till bloggen. Jag har saknat den.

Jag brukar ibland när inspirationen tar slut, säga att det är orden som gjort det. Tagit slut. Det stämmer nog inte. Orden, de som är mina, tar aldrig slut. De lever sitt eget liv i en värld som bara är min. Det händer att de stannar där. Ibland länge. Jag kan försöka få ut dem, fånga dem och skicka ut dem, men någonstans på vägen förvandlas de, tappar sin innebörd. Sin egentliga identitet. Skrivandet blir överflödigt. Orden finns kvar, men när det kommer på papper, eller på skärmen, har de plötsligt blivit näringsfattiga. Jag kan skriva i huvudet. Det låter märkligt. Jag ser det nu när jag skrivit ut meningen. På något vis är det ändå så jag gör. Skriver i huvudet. För mig endast. Ibland är det det enda sättet. Min man kan ibland påpeka detta. Han kan nämna att jag verkar frånvarande. Han kan undra var jag är. Då är det oftast där jag är. I den världen då jag skriver i huvudet.

Sedan Victor dog har orden blivit extra viktiga för mig. För min överlevnad. Jag skrev mig igenom dagarna i mörker. Den smärtan att förlora ett barn är så outhärdlig att man vrids in och ut. Och man måste igenom den. Känna den, vara med den. Mitt sätt blev att skriva den. Känslor blev till ord som blev till styrka. På något vis.

Nu ska jag skriva ord som är lite tråkigare. Eller snarare siffror. Det är papper som ska in till försäkringskassan gällande min föräldrapenning. Jag gillar inte den sortens papper. De stressar mig. Blir nog skönt att få i väg dem.

Hej så länge.

tisdag 21 juli 2009

Hej på er!

Några hastiga rader från mig.

Vi har hunnit med några soliga dagar och flera regniga under min bloggpaus. Jag mår förhållandevis bra, men kroppen är sliten och gör ont, ont. Jag är inne i vecka 30 och älskade lilleplutt växer och mår bra, vad det verkar. Det märks att det är trångt där inne. H*n bökar och står i, vår lilla sötnos. H*n har vänt sig nu och ligger med huvudet ner. Vi får se om h*n stannar så eller om det blir några kullerbyttor innan h*n vill komma ut.

Vi var till barnmorskan igår och mitt sf-mått ligger på 30 nu. Det är ungefär 1o veckor kvar, men vi trodde ett tag att plutten var på väg ut allt för tidigt. I vecka 28 åkte vi in till förlossningen då jag hade täta, smärtsamma sammandragningar. Det visade sig att jag bar på bakterier och hade en inflammation i urinvägarna. Läskigt och stressande när det blev så akut. Jag var i alla fall helt sluten och det var ju bra. Blev beordrad vila och fick penicillin. Även om vi längtar oss sjuka är vi glada att lilleplutt stannade kvar där inne där h*n får mognas lite till.

På fredag ska vi på tillväxt-ultraljud och läkarbesök. På fredag är det även två år sedan Victor föddes.

Vi hörs snart igen. Kram

söndag 5 juli 2009

Sommarlov.

Efter att ha funderat lite har jag bestämt mig för att ta sommarlov från bloggen. Orden har runnit av mig och jag vill behålla känslan av att bloggen är mitt andningsrum. Jag vill inte behöva jaga ord så det låter jag bli. Så är det ju ibland med inspirationen att den liksom tar slut för ett tag och kanske är det så att behovet att skriva just nu inte är så stort.

Var rädda om er vänner så hörs vi igen inom snart!

Kram Linda

torsdag 2 juli 2009

Juli.

Nu är juli månad här. Det är varmt. Ibland nästan för varmt. Jag vill inte klaga, det är tungt i värmen. Tungt för kroppen. Men det är vackert.

Imorse på bussen spelades Celine Dions låt My heart will go on. Plötsligt fick den en ny innebörd. Jag hörde den som jag aldrig hört den. Plötsligt handlade den om Victor. Och mig. Oss. Han finns i mitt hjärta och vår kärlek tar aldrig slut.

Vi pratar mycket om honom. Saknar honom. Drömmarna kring honom. Saknar det som skulle blivit. Skulle...

Våra grannar har ett barn i hans ålder. En riktig sötnos och hon ska fylla två år. I henne ser jag allt Victor skulle kunna göra. Vi har sett henne växa upp. Vi har följt hennes utveckling i den ordning vi skulle följt Victors. Vi har sett henne lära sig gå, prata, sett henne leka, bada pool, åka rutchekana, vara full i bus, plocka blommor och skratta åt katterna. Vi har sett henne växa upp medan vårt barn...

Han skulle fylla två snart. Han med.

Det gör inte mindre ont nu. Sorgen ändrar bara form. Det blir annorlunda. Nu, den här sommaren finns det ett barn full av liv som växer i mig. Hopp. Det är det som är annorlunda nu.

Det finns liv. Också.