Sidor

lördag 29 augusti 2009

Låt det födas liv.

Jag är inne i en fas där rädslorna har ett hårt grepp om mig igen. De kommer först smygande, som en viskande stämma från någonstans långt bort. Likt något störande som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Sedan attackerande. Som hårda slag. Slag omöjliga att värja sig undan. Det har varit vakna nätter ett tag nu. Det är om nätterna de är värst. Rädslorna. Då är de som störst och då har de tid att rota sig. Svarta skuggor på mörka väggar. Skrämmande.

Jag är rädd för förlossningen. Inte bara smärtdelen, men för hur det ska sluta/börja. Det jag vet är tystnad. Död. Tystnaden är öronbedövande. Den skär in i märgen, bosätter sig i själen för att aldrig släppa taget igen. Snälla, ingen mer tystnad. Låt det få födas liv. Liv och ljud.

fredag 28 augusti 2009

Vecka 35.

Bebisens bostad. Ett tag till.

torsdag 27 augusti 2009

Väntan.

Idag har jag tvättat kläder. Små, underbara bebiskläder. Sedan har jag varsamt vikit dem och lagt dem i lådan som numera tillhör lilleplutt. Lilleplutts egna låda. I vårt hem.

Vi väntar. Längtar. Älskar.

Jag har långa stunder i taget legat och tittat på den tomma spjälsängen. Snart. Snart är den inte tom längre. Snart ligger det en liten människa med viftande armar och ben däri. Vår bebis. Den bebis som knuffas och bökar under mitt hjärta. Snart. Kan det vara möjligt!?

tisdag 25 augusti 2009

Ingen bebis än på ett tag.

Gissa om det var skönt att både lägga sig och sedan vakna i det "nya" rummet. Blir glad bara jag kikar in där, men jag vill så gärna få allt klart. NU. Helst igår.

Idag hade vi läkarbesök och var på väg att åka dit till klockan elva. Maken hade tagit ledigt på förmiddagen så att han kunde följa med. Sedan av någon anledning började jag känna mig lite osäker på tiden och ringde sjukhuset för att få den bekräftad. Halv två var det visst. Tankspridd till tusen är jag. Det slutade i alla fall med att jag fick åka ensam, tråkigt nog.

Möttes av en stressad dr J.W. Jag blir illa till mods av läkare som inte har tid, även om jag vet att de är bra. Hur som såg allt bra ut med bebis. H*n växer så det knakar och ligger just nu på +20%. Vår älskade lilla knubbis! Vikten skattades till 2900 g just nu. Gjorde även en koll av livmodertapp som var så gott som opåverkad så ingen bebis än på ett tag. Blev ordinerad vila resten av graviditeten på grund av de smärtsamma förvärkarna.

måndag 24 augusti 2009

Lalalala.

Sovrummet är klart!

Bjuder på en bild på mardrömmen. Japanska (?) tecken och den hemska röda färgen, minns ni? Fy, lika vidrig som naglar mot en blackboard. Kanske värre till och med. Tänk att vi stått ut med de där väggarna så länge som vi faktiskt gjort. Otroligt.
Före.


Nu är det ett minne blott. Väggarna är vita och det råder harmoni. Jag kan inte beskriva hur skönt det känns. Nu återstår bara en inredande hand för att fixa det sista. Det roligaste. Det ska upp en hylla över sängen. Den har jag gått över med penseln och den åker upp när färgen torkat. Sedan ska det in en fåtölj för amningsstunder, gardiner ska upp, spjälsängen ska bäddas och en spegel ska upp på väggen. Kanske lite tavlor också. Det här är något av det roligaste jag vet. Att inreda. Här nedan är resultatet så lång. Ljuvligt!

Efter.

Spännande.

Ny vecka, nummer 35 i kalendern och i graviditeten. Jag var hos barnmorskan idag och fick bekräftat att mycket av det jag känner är vanligt så här på slutet. Hon trodde att förlossningen kunde vara på gång inom snart med tanke på värkarna, smärtorna och besvären jag har. Jag har läkartid imorgon för tillväxtultraljud och ska då be om en kontroll av livmodertappen.

Mina värden var bra, men låga. Speciellt blodtrycket så det är inte alls märkligt att jag är så yr, snurrig och trött. Bebis är också så gott som fixerad och klar. Duktiga liten vet precis hur h*n ska göra. Jag längtar så det gör ont efter den lilla människan. Tänk att h*n snart kan vara hos oss!

Sovrummet börjar ta form. Första lagret vit färg är på väggarna för torkning. Så fort det torkat är det dags för lager två, sedan vänta och så. Klart. Det känns så härligt. Det börjar klia lite i fingrarna på nya inredningsdetaljer bara. Jag har beställt lite till spjälsängen. Nu är jag på jakt efter en sänghimmel/myggnät att hänga över. Ett helt enkelt. Inte ett sådant specifikt för spjälsäng utan ett sådant som man kan ha även över större sängar om ni förstår. Det verkar svårt att hitta. Någon som vet?

söndag 23 augusti 2009

Lite orolig.

Hade svårt att sova i natt. Kroppen gjorde ont och jag mådde hemskt illa. Det gör jag mycket nu för tiden. Mår illa alltså. Har jobbig halsbränna. Sedan är det lite svårt att sova när två, små bebisfötter trampar på mot revbenen. Vårt älskade nattbarn är full i bus när mamma vill sova.

Magen känns helt i obalans och jag måste, ursäkta informationen, gå på toaletten väldigt ofta. Och så mår jag lite konstigt också. Yr och snurrig. Trött, men kan inte sova. Har någon konstig obeskrivlig känsla. Trycket nedåt har inte försvunnit och vid minsta lilla ansträngning återkommer det onda. "Mensvärken" är också kvar. Jag blir lite orolig. Det känns inte som vanligt. Sammandragningarna och förvärkarna är annorlunda. Jag känner mig annorlunda. Svettig är jag också. Fy, känner mig verkligen inte på topp just nu. Dessutom är jag löjligt lättpåverkad just nu. Såg en otroligt dålig film igår som jag av någon anledning fick mardrömmar av. Djävulens advokat hette den. Jisses, vad knäpp man är...

Trevlig söndag önskar den strandade valen.

lördag 22 augusti 2009

Endometrios, graviditet, förlossning och amning.

Jag har ju som bekant sjukdomen endometrios och lider som följdsjukdom av detta av infertilitet. Efter utredningar och väntan beslutade vi oss för att testa IFV som lyckades och nu är jag i slutspurten på en graviditet. Många läkare tror att en graviditet skyddar eller rent av botar sjukdomen. Endometrios är en sjukdom som "lever" på östrogen så i vissa fall kan endometriosen lindras eller vara helt vilande under perioden man är gravid. Det är dock viktigt att poängtera att endometrios är en individuell och obotlig sjukdom och att inget tillstånd kan ta bort den, även om det kan lindra för en stund. Sedan kan jag tycka att det är lite ironiskt att så många läkare rekommenderar kvinnor med endo att bli gravida när många av kvinnorna i själva verket inte kan bli gravida alls just på grund av sjukdomen.

Det finns över lag väldigt lite information om endometrios och väldigt lite kunskap kring sjukdomen inom sjukvården. Det mesta jag lärt mig om sjukdomen är via mina egna erfarenheter, andra sjukas erfarenheter och via google, faktiskt. Det är ett fåtal läkare som har vetat vad de talat om när jag ställt frågor till dem. Många måste också erkänna sig vara ovetande vilket är synd när sjukdomen ändå är så pass vanlig.

Endometrios ökar risken för komplikationer vid graviditet läste jag tidigare i Dagens Medicin. Vi löper bland annat större risk att få för tidigt födda barn och att förlösas med kejsarsnitt. Med tanke på mina förvärkar och känningar undrar jag givetvis hur det kommer bli i vårt fall. Det är mycket troligt att det blir en tidigare förlossning.

Jag är motiverad att föda vaginalt, men jag har, med tanke på sjukdommen, fått ett s.k förlossningskontrakt som säger att jag kanhända måste förlösas med kejsarsnitt om smärtorna blir för svåra eller att det uppstår någon annan komplikation som följd av endometriosen.

Sedan funderar jag mycket på hur det blir efter förlossningen. Jag har svår endo och efter Victors födelse var endon tillbaka redan efter två veckor. Sjukdomen försöktes bromsas med en hormonbehandling som satte mig i klimakteriet, men det var för sent och jag behövde opereras. Jag undviker väldigt gärna en operation den här gången. Jag har läst att amningen kan göra att mensen uteblir och i vissa fall betyder detta att endometriosen är vilande. I mitt fall vet jag att endon inte är beroende av någon blödning för att vara aktiv då endon har växt även under perioder då jag varit i klimakteriet. Jag funderar då mycket på hur vi gör efter förlossningen. Amma vill jag gärna och har ställt in mig på det. Problemet blir hur vi bromsar endometriosen utan att påverka amningen och mjölken. Preventivmedel? I så fall, vilket?

Många funderingar snurrar runt. Jag ska ta upp dem med min läkare på tisdag och se om han kan ge några svar. Jag hoppas det. Det är svårt att få någon klarhet när det finns så lite information.

Det drar ihop sig.

Jag har börjat få dagliga smärtor som liknar kraftig mensvärk både fram och bak och med det ett tryck neråt. Jag undrar förstås om det är så att h*n vill ut snart vår älskling? Snart vecka 35. Ännu är det lite väl tidigt. För nog behöver lungorna mognas ett tag till, även om h*n givetvis är mer än välkommen när h*n kommer. När... Inte om..?

Vid varje smärta eller värk så kan jag komma på mig själv att småle. Tänk att vi har kommit så långt att det faktiskt kan vara dags. Snart. Det är ju så spännande! Förvärkarna kommer allt oftare och blir kraftigare. Och bebis hickar också oftare. Både min och bebis kropp förbereder sig på vad som komma skall.

Jag hade tänkt att ta en magbild för den här veckan, men batteriet i kameran var urladdat så det får bli en bild från Vårdguiden istället. Bebis fyller ut hela magen och lite till. Vår bebis ligger dock sedan flera veckor tillbaka med huvudet ner. På måndag är det dags för barnmorskekontroll och på tisdag tillväxtultraljud och det sista av förlossningsplaneringen. Jag har börjat packa en bb-väska, men det är lite svårt att veta vad vi ska ta med oss. Det packas in och ur. Ännu finns det tid. Troligtvis.

Är det verkligen vår tur nu?

onsdag 19 augusti 2009

Höstigt.

Trots att solen skiner idag är det något med luften. En kyligare vind. Ett annat tryck. En föraning om hösten. Sommaren sprang förbi så snabbt. Eller regnade bort. Jag gillar hösten, men inte när den tränger sig före i kön. Augusti brukar annars vara den bästa månaden av sommaren. Nu har trädens löv börjat ändra färg. Redan. Nåja. Kom du bara höst. Höst innebär ju för oss bebis. Svindlande.

Jag har varit hemma i tre veckor nu. Vissa dagar är så långsamma att jag helst bara vill sova bort dem, medan andra är för korta för allt jag vill hinna med. Stort sett har det ändå gått snabbt. Kroppen verkar ganska nöjd med mitt nya stillsamma liv. Den bråkar inte lika ofta med mig som när jag jobbade. Inte om morgnar och förmiddagar i alla fall. På kvällarna och nätterna är den lika arg som vanligt. Om inte värre. Men dagarna är lättare. Alltid något. Det har varit lugnt på värk-fronten med. Inga på två dagar nu.

Förövrigt är jag hungrig som en varg. Hela tiden. Trots illamående. Nästan direkt efter en måltid signalerar kroppen hunger igen och då finns det inget annat än att bara äta. Jag har även fått ett starkt sug på socker. Choklad är guld just nu även om jag försöker hålla tillbaka lite. Det känns som om jag själv blivit en bebis. Äter och sover.

Tapeterna i sovrummet är så gott som borta. I morgon ska maken och en kollega till honom börja slipa och spackla. Utan att hoppas för mycket tror vi att det kan vara klart till helgen redan. Underbart! Jag har dock börjat smida små planer i hemlighet om att kanske ta hallen också. När vi ändå är på gång...

måndag 17 augusti 2009

Förberedelser.

Jag känner att jag går mer och mer in i mig själv. I en bubbla för enbart mor och barn. Jag funderar mycket. Pratar med bebis. Smeker magen. Väntar. Längtar. Undrar. Läser. Skriver. Älskar. Känner glädje. Och tacksamhet. Och emellanåt känner jag mig obeskrivligt nedstämd.

Rent fysiskt blir det tuffare för varje dag. Min kropp värker och gör ont till tårar. Kanske är den inte riktigt gjord för att vara gravid? Illamåendet har kommit tillbaka sedan någon vecka. Det blir många glas Samarin som slinker ner för att behålla maten. Jag har även börjat få en del förvärkar. Speciellt om nätterna och när jag går.

Ny vecka är det också. Det är snart dags. Mindre än 50 dagar kvar nu! Bebis är en stark liten krabat som verkligen kan hitta onda ställen att sparkas på. Det blir många rejäla knuffar under revben och tryck mot nerver. Det är nog trångt åt pluttis, men jag tror h*n mår bra. Det känns så.

Hemma har förberedelserna börjat. Äntligen vågar vi. Det har dykt upp flera tecken på att här ska snart en bebis bo. Jag har monterat ihop spjälsängen. Det fattas en framsida än så länge, men den kommer. På sängen ligger en del av det som är inköpt till lilleplutt. Vi har länge pratat om att renovera sovrummet, men aldrig låtit planerna bli verklighet. Förrän nu. "Boandet" har startat. Det är en instinkt som är svår att stå emot. Nu ska vi göra fint. De gräsliga tapeterna är på väg ner och sedan ska vi måla. Förhoppningsvis är det klart nästa vecka. Fram tills dess får möblerna stå lite på halv tolv. Det gör inget. Längtar efter resultat och att få sova i ett harmoniskt rum.

onsdag 12 augusti 2009

Lite tomt.

Det är tomt här hemma utan katterna. Kommer på mig själv att flera gånger gå till dörren för att se om de vill komma in. Finaste tjejerna. Saknar dem mer än jag trodde att jag skulle göra. De har det bra där de är i alla fall. Jag hälsade på dem igår. Oscar jobbar mycket och sent så det är ofta långsamma och ensamma dagar, speciellt när kroppen i princip vägrar att göra något. Då skriker den till och gör ont, ont. Det bästa är att vara stilla. Hemma. Lite tråkigt, men värt det. Alla gånger.

Älskade, fina bebis buffar på. Vi är inne i vecka 33 nu. Vi närmar oss. Jag längtar så efter den lilla människa som finns så nära, men ändå så långt bort. Namnletandet är på allvar igång. Det är lite svårt, men jag antar att det kommer synas direkt vem det är när plutten är ute och hos oss. Jag vågar allt oftare tro att det kommer att gå bra. Att h*n kommer att komma levande till oss. Jag vågar planera och fantisera och drömma oftare. Det är härligt.

Nu vill magen ha lunch och sedan kladdkaka.

Ta hand om er.

söndag 9 augusti 2009

Våra flickor har flyttat...

Så kom dagen som vi väntat på, men inte sett fram emot. Våra finaste tjejer har flyttat hemifrån. Det gör ont i hjärtat trots att jag vet att det är för det bästa, för oss alla. Vi är allergiska och katterna behöver mer plats. De åkte för en timme sedan. Jag saknar dem redan. De är i goda händer och det lindrar lite, men ack så tomt det känns... Vi har inga katter längre. Våra fina flickor...

Helgen har annars varit mysig. Vi hade en fin dag igår med glass, shopping, bio, middag och hotell. Hotellrummet var inte vad vi trott, men frukosten idag vägde upp. Välbehövligt att få komma bort lite och rå om oss själva.

Nu ska jag sova lite, och sakna mer.

fredag 7 augusti 2009

Helg.

Nu är det helg igen. Man tappar lätt greppet om dagarna när man går hemma, men det är skönt också. Ingen stress och det behöver jag. Sommaren har visst kommit tillbaka också. Varmt och soligt är det. Svälld som jag är klarar jag inte långa stunder i solen innan jag blir yr, men jag känner mig helt klart piggare av ljuset.

Det närmar sig ett slut/en början nu. Tittar man på räknaren här på sidan är det 58 dagar kvar..! Iiii. Hur gick det till?! Vi längtar så efter den lilla, starka personen som knuffas i magen. Tänk att vi är här nu. Det trodde vi aldrig för ungefär ett år sedan då jag hade varit hos min f.d. läkare. Men se på oss nu, var vi befinner oss. Vi gav inte upp trots den mörka domen vi fick. Allt är tydligen möjligt. Tacksamheten är enorm.

Imorgon åker vi till grannstaden för att fira vår bröllopsdag, men också min älskling som fyller år då. Även om det bara är några mil så känns det skönt att få komma bort lite. Göra något annat. Byta miljö.

Trevlig helg vänner!

torsdag 6 augusti 2009

För 4 år sedan...

...sa vi JA till varandra. Det känns helt otroligt. Så underbart är det att vi har hittat varandra. 4 år av oändlig kärlek. Nu är den starkare än aldrig förr. I kväll blir det mys och till helgen tar vi in på hotell för att fira lite.


Älskade, fina. Tack för att du finns i mitt liv.

söndag 2 augusti 2009

Sommar igen?

Jag och bebis i vecka 31.

Ny månad. Augusti. Jag gillar denna månad bäst av sommarmånaderna. Idag går vi också in i en ny vecka. Vecka 32. Det närmar sig. Helt otroligt! Jag är svälld och vattenfylld från huvudet ner till tårna. Det är knappt så jag känner igen tjejen som tittar tillbaka på mig i spegeln. Magen har stått still ett tag inbillar jag mig. Sjunkit något efter det att h*n vände på sig, men än har h*n inte helt bestämt sig för vilken ställning som är bäst. Det har varit lugnt i några dagar. Det skrämmer mig alltid. Idag är knuffarna starkare igen och jag är tacksam för varje spark som gör ont. Det är för mig ett tecken att bebis är stark och frisk.

Idag har sommaren återvänt. Åtminstone för en stund. Jag sitter under mitt parasoll och läser medan humlor surrar rogivande ovanför. Det är mysigt. Jag blir nästan sömnig av lugnet. Kanske slumrar jag till ett tag.