Sidor

söndag 28 februari 2010

Bara några små rader.

Det är gott att vara borta lite. Skönt att se andra väggar än våra egna för en stund. Man tröttnar snabbt på sina egna dammråttor, men nog är det skönt att komma hem igen sen. Jag vet inte riktigt när det blir hemgång. Vi får se. Tar det lite som det kommer helt utan stress. Gustav njuter av all kärlek och uppmärksamhet han får. Det blir man aldrig bortskämd av. Vi åt riktigt gott i går. Tre rätters njutning. Idag har det blivit fika så magen står rakt ut. Gustav har ätit morot, men det var inte så gott som potatis. Vi får testa igen. Tänk att han har blivit så stor. Det är först när han är i andra armar som jag ser hur stor. Han har växt så fort.

Nu blir det ännu en god middag.

lördag 27 februari 2010

Morgonmys.

Ännu en jobbig natt utan sömn. Gustav vaknar ofta, ofta och gråter. Är det inte en prutt på snedden så är det täppt näsa, fötter som förvillat sig in i pyjamasen eller hunger. Eller något annat. Han vaknar lätt. Jag har skaffat mig ett mantra som jag läser upp igen och igen så jag inte ska få nervsammanbrott om nätterna. This Too Shall Pass. Eller, det är ju inte jag som kommit på det alltså. Jag har lånat det. Fungerar faktiskt bra, även om nerverna vibrerar ganska rejält emellanåt ändå.

Vi hade en väldigt skön morgon dock. Gustav var uppe en liten stund med pappa, men ropade efter mig hela tiden. Gustav är en mammagris just nu så jag gick upp och hämtade. Vi busade lite och sedan fick han ligga i min famn medan jag sjöng hans favoritvisor. Tillslut hörde jag hur exalterade andetag blev långsammare och så kom en liten minisnarkning. Så låg vi, mamma och barn. Jag somnade till slut även jag och vi fick några härliga timmars sömn med små uppvakningar som bestod av en puss och somna om. Jag är så lyckligt lottad.

v gi il.u f kljnvcx rtvbgd.

Den kryptiska meningen ovan är en liten hälsning från Gustav till er. Han sitter här i knät och sjunger. Hoppas ni får en fin lördag. Vi åker och firar min bror, Gustavs gudfar som fyller myndigt imorgon.

fredag 26 februari 2010

Mysig dag.

En högst koncentrerad lilleplutt. Lägg märke till de fina bubblorna han gör.

Idag har vi haft besök av Gustavs farfar och faster. Mysigt. Gustav blev till en början blyg och tyst. Det är nytt.

Det är så mycket som är nytt. Vi tittade lite på bilder från tiden på bb igår och kan knappt förstå att vår Gustav varit så liten! Vi har knappt hunnit förstå att det är sant att han är här och nu äter han riktig mat också. Finns det någon pausknapp? I såfall skulle jag vilja trycka på den. En stund. Bara för att riktigt hinna suga i mig allt som händer.

Både vi och Gustav fick jättefina presenter idag. Bland annat fick Gustav en jättefin leksak som var mitt i prick för vår nyfikna lilla grabb. Den har fina färger, snurrar, låter och smakar bra. Den har sugkopp under så man kan fästa den på till exempel bordet. Perfekt. Han har lekt med den hela eftermiddagen.

Vi har ätit potatispuré även idag. Inte lika spännande, men gott fortfarande. Han äter nu, mer än smakar. Vatten har han också fått och älskar det. Helst vill han dricka ur mammas glas och drar det mot sig innan jag hunnit dricka något alls. Och så dreglar han lite (mycket) i det lagom till det är mammas tur att smaka.

Fredag igen. Hur kan tiden gå så fort!?

torsdag 25 februari 2010

Smaka.

Gustav har en riktig gnälldag idag så jag hinner inte skriva så mycket, men vill visa er vad Gustav har fått göra. Han har smakat riktig mat! Han har visat så stort intresse för det så igår och idag har det stått potatispuré på menyn. Både spännande och gott tyckte han och åt med stort intresse.

Liten blir stor. Så snabbt.

onsdag 24 februari 2010

För 2 år sedan.

Det var kallt, men ingen snö. Vi gick upp. Klädde oss. Åt frukost. Det kunde varit vilken dag i februari som helst. Det var det inte.

Vi var på väg mot ett avslut. Ett värdig avslut. Det var sju månader efter Victors födelsedag. Vi var på väg till kyrkan. Med oss hade vi gravljus och videkvistar. Jag minns det som igår. Minnescermonin. Prästen. Han som talade så vackert om Victor. Som läste dikten jag kan utantill. Som hjälpte oss så mycket med sin värme. Som förstod. Jag minns hur vi kände. Hur trasiga vi var. Hur vi trodde att vi aldrig skulle skratta igen. Hur vi var lite döda fast vi andades.

Vi lever nu. Vi har kommit hit. Det finns liv hos oss. Vi kan skratta.

Men vi saknar också.

tisdag 23 februari 2010

Som en söt stucken gris.

Så låter min vackraste Gustav mest hela tiden nu. Han har hittat de höga tonerna och är inte rädd att använda dem. Jag törs nästan påstå att han älskar att använda dem. Just nu ligger han i sängen och sjunger för pappa trots att han borde sova. Vi får se om han känner sig färdig snart. Han sjöng för mig igår ikväll. Länge. Bustroll.

Han har vänt upp och ner på allt vi visste. Berikat våra liv så mycket. Trots alla urjobbiga sömnlösa nätter är jag mitt i den lyckligaste tiden i mitt liv. Han blir arton år en dag han med och då har vi glömt alla timmar med obefintlig sömn och tårar av trötthet. Tänk att jag vågar tänka så långt fram! Så småningom, efter att vi gett smakisar, kommer vi ge honom gröt eller välling mot kvällen. Kanske blir det lite skönare sömn för oss alla då.

Nu verkar konserten vara klar. Dags för lite föräldratid i tv-soffan innan natten. Vi får se hur denna blir.

Men bara en gång?

Jaha. Det verkar som om min önskning var en engångsföreteelse. Liten fis väcker mig halv två för att äta. Inget konstigt med det. Vi somnar om. Jag blir väckt igen. Klockan är två. Sedan tjugo i tre. Kvart över tre. Jag ger mat. Vaken till fem. Sover en kvart. Jag kämpar på liiite till. Vi somnar om. Vaknar kvart i sex, sex och tjugo över. Jag vrålar tyst (kan man det?) i kudden och sliter mitt hår. Säger du får som du vill. Med en djup suck. Jag tänder lampan. Där i sängen bredvid ligger solen. Som han lyser upp när han ser mig. Heeej mamma! Där var du ju!

Älskade fis. Vad kan man göra annat än smälta. Och le tillbaka. Det största leendet. Det är en underbar och härlig nattmarodör jag har.

måndag 22 februari 2010

Det du önskar ska du få?

Kanske var mina önskningar igår ovanligt starka. Alla slog in. Jag fick bada, äta gott och bäst av allt sova! Ja, faktiskt fyra timmar, precis som jag önskade mig. Nu är jag på benen igen. Vi får se hur länge, men jag är så glad för det lilla. Dock hänger den envisa förkylningen kvar och sjunger på sin sista vers. Jag hoppas den är kort. Älskade Gustav är fortfarande sjuk med hosta och snuva och min bästa O ligger däckad i detta nu. Jag hade tänk mig ut i civilisationen idag. Ner på ICA. Den ni, är inte illa för en småbarnsmamma. Jag kan gå där länge bland hyllorna bara för att det är så skönt att komma ut. Ibland dröjer jag faktiskt kvar liiite extra och säger att det var kö när jag kommer hem. Men det får ni inte berätta för maken min.

söndag 21 februari 2010

Slutet gott.

Jag har precis klivit upp ur ett skönt bad med tända ljus, mycket skum och en iskall (alkoholfri) öl. Bästa O lagar lasagne. En bra avslutning på den jobbiga dagen. Kanske blir natten som följer lättare också.

Låg. Lägre. Lägst.

Så känner jag mig idag. Efter en natt med obefintlig sömn vill jag bara krypa upp under en sten och gråta. Gustav vaknade flera gånger i timmen. Nätterna har varit jobbiga ett bra tag nu så jag var helt slut i utgångsläget. Jag fick som mest en tjugo minuter sammanhängande sömn. Suck. Djup suck. Jag är så trött och Gustav är gnällig. Ingen bra kombination. Är dessutom ensam till kvällen. Ruggigt ont i kroppen och av endometriosen har jag också.

Ingen bra dag. Önskar mig ett långt och skönt bad, god mat framdukat och sedan en god natts sömn. I alla fall kanske fyra timmars sömn.

lördag 20 februari 2010

Upp.

Vi har precis sett filmen Upp. Jo, vi har barnasinnet kvar vi och älskar disney filmer (jag samlar på disneys klassiker). Upp var inget undantag. Den hamnade direkt på min favoritlista. Otroligt härlig film! Rolig, mysig och lite sorglig. Vi både grät och skrattade. Vi är sådana som lätt gråter till film, tecknat eller inte. Filmen rekommenderas varmt för alla som behöver en liten färgklick i sitt liv.

Dags att sova. Hoppas ni haft en fin lördag.

Sängbestyr.

Gustav har fått för sig att han minsann inte ska sova i sin säng på dagen. Han gäspar och visar hur trött han är, men så fort jag närmar mig sängen slår han upp ögonen så vitt han bara kan. Precis som om han låtsas att han är pigg. Ju närmare sängen vi kommer desto mer börjar Gustav protestera. När jag sedan har lagt honom gallskriker han. Tidigare har det gått bra när han har fått sin älskade sovfilt, sin nalle, snutten över huvudet, speldosan igång och till sist lite gung på sängen. Jajjemen, den där prinsen vet hur han vill ha det. Nu protesterar han alltså. Hejvilt.

Jag tror på att skapa en så positiv atmosfär kring sängen som möjligt för att nattsömnen ska bli så skön den bara kan. Så vill han inte måste han inte. Såvida det finns alternativ. (Gör det inte det får man ett x antal gånger göra om proceduren där Gustav gäspar och mamma lägger ner, Gustav skriker och mamma lyfter upp.) Det aktiva alternativet just nu har blivit att hålla om honom, lägga älsklingsfilten runt hans axlar och trösta honom tills han är lugn. Sedan lägger jag mig sakta ner i vår säng med Gustav i famnen. Och gissa vad. Killen blundar på en gång. Ja, där får jag alltså ligga tills jag känner mig säker på att han har slumrat in. Sedan börjar operation lirka sig loss. För det är ju inte alltid mamman är trött och vill sova. Hon har ju, som tidigare nämnt, ganska många måsten i huvudet. Lirka loss en arm, skynda dit något annat så han inte märker något. Vänta. Observera. Det gick bra. Ok. Lirka nästa arm. Ja, ni förstår säkert.

Just nu sover han, enligt receptet ovan. All sömn är bra sömn. Vi får se hur länge den här sängvägran håller i sig. Jag undrar vad det beror på. Kanske är allt så spännande på dagen. Som liten kille kanske man inte har tid att sova helt enkelt. Om nätterna vill han, som tur är, sova där i sin fina säng. Älskade bebisen min. Jag är så glad att få ha just sådana här bekymmer. Det betyder att det finns liv.

Ruggväder ute idag. Det är för mycket snö, för kallt och för blåsigt. Jag längtar mig tokig efter vår och värme.

fredag 19 februari 2010

Lugn fredag.

Gustavs bula och svullnad är borta idag. Han är glad och go och allt verkar som vanligt. Chocken hos oss har dock inte riktigt lagt sig ännu. Det finns fortfarande en vag smärta i mellangärdet. Rädsla. Ja, det kunde gått så illa. Och det värsta är att det kommer att bli fler tillfällen då Gustav slår sig. Många fler. Får ont i magen bara jag tänker på det. Vår lilla bebis. Jag skulle vilja skydda honom för alltid. Mot allt som gör ont. Linda in honom i bomull. Tyvärr kan jag ju inte det hur mycket jag än försöker eller vill. Man har verkligen hjärtat utanför kroppen när man är förälder. Utanför i en skör tråd.

Jag sitter med tackkorten idag. Ja, från dopet. Här går det inte undan. Jag börjar bli klar så snart ska de i väg och ut ur mitt huvud. Det finns allt för många måsten där inne just nu.

Fredag igen. Dags för fredagsmys.

torsdag 18 februari 2010

En hand på barnet.

Minglet blev abrupt avbrutet av samtal från pappa O. De var på väg till akuten. Gustav hade ramlat från skötbordet. Jag trodde inte jag hörde rätt. Jag minns knappt hur jag tog mig ut så rädd blev jag. Jag slet med mig väska och jacka. Tackade jag för mig? Mindre viktigt i sammanhanget. När jag mötte friska luften kom tårarna. Och alla tänk-om-tankarna. Benen bara skakade. Älskade liten. Ledsen och ont. Och jag var inte där!

På akuten fick vi vänta. Så klart. Länge. Alldeles för länge för en liten plutt. Han blev trött och grinig, men när läkaren kom bjöd han minsann på några leenden. Han kom turligt utan. Lite svullen på kinden och en bula på huvudet. Inget som behöver varken övervakas eller åtgärdas. Lättnad.

Vi är svimfärdiga nu. Benen vill inte riktigt bära. Rädslan tog all energi.

Barn har ramlat från sina skötbord innan Gustav. De kommer ramla även efter. Men det är sådant man bara hör om. Inte är med om själv. För man är ju så alert. Så med. Så vakande. Så försiktig. Det skulle man aldrig låta hända, eller hur? Det går på en sekund sägs det, och man tänker jaja, men vi hinner väl hindra. Jo visst.

Det gick på en sekund. Skräck.

En hand på barnet när det ligger på skötbordet. Vi kommer inte att släppa. Inte ens för en sekund.

På bättringsvägen.

Vi har legat i sängen hela lilla familjen idag. Bara varit. Sovit lite. Pappa O är ledig.

Gustav är bättre idag, men inte bra. Han kan få, utan till synes anledning, gråtattacker. Som om han hade ont. Jag önskar att han kunde tala om för oss vad som är fel. Däremellan är han pigg och glad. Vi är helt klart på bättringsvägen. Jag hittade blod i Gustavs säng i morse. På hans favoritfilt. Hjärtat tog ett skutt. Lilla hjärtat har blött näsblod av den hemska förkylningen. Det finns ett litet sår i en liten näsa av allt snor. Då ville jag gråta. Jag hoppas så innerligt att han ska bli frisk snart. Må bra.

Snart ska jag ut på äventyr. Jag ska kvällsmingla i ett spännande sammanhang.

onsdag 17 februari 2010

Denna krokiga väg.

Gustav är feberfri. Han hostar och är täppt i nästan ännu, men piggare. Han skrattar lite. Försöker i alla fall. Hans ögon är klara igen. Jag ser att han mår bättre och då sjunger min själ. Även jag är piggare. Fysiskt.

Jag fick ett chockartat samtal i eftermiddags. En vacker kvinna i min närmaste familj har cancer. Orättvisa, hänsynslösa sjukdom. Vi vet inget om något än. Det är skrämmande. Så skrämmande. Jag nuddar vid den tanke man inte får tänka. Blir rädd. Har redan mist i cancer. Vi ber stilla böner. Kommer de hjälpa?

Plugga?

Jag saknar fullständig högskoleutbildning något som jag gärna vill ha. Jag påbörjade 2005 en journalistutbildning i Piteå. Vi tog vårt pick och pack och flyttade för den sakens skull. Det var kul, intressant och spännande. Sedan kom livet i vägen. Jag blev sjuk och tvingades sluta innan jag fått några poäng. Nästa år sökte jag en lärarutbildning. Denna gång på hemmaplan. Vi tog vårt pick och pack och flyttade hem igen. Det var kul, intressant och spännande. Sedan kom döden i vägen och jag tvingades sluta innan jag fått några poäng.

Nu sitter jag i funderartagen om att börja studera igen. Till hösten. På distans och bara kurser den här gången. En eller några i taget. I min takt. Så det passar mitt liv och mitt sätt. Så jag kan vara hemma längre. Så Gustav kan vara hemma längre. Så jag får en utbildning.

Jag sitter och letar kurser. Jag tror jag gör klar pedagogiken och sedan lite ekonomi till att börja med. Först måste jag få tag i min förra studievägledare för att se om det går att fullfölja kurserna jag gick tidigare.

Tredje gången gillt, heter det inte så?

Award.

Jag fick medan vi var borta en jättesöt award från tre fina tjejer, Sandra, Hannah och Jenny. De har, precis som jag, förlorat efterlängtade små barn och har stöttat mig på många sätt sedan jag hittade till bloggvärlden. Tusen tack fina ni!

Med utmärkelsen följer några regler:
- Thank the person who nominated you for this award.
- Copy the award and place it on your blog.
- Link to the person who nominated you for this blog.
- Tell us seven interesting things about yourself.
- Nominate seven bloggers.
- Post links to the seven bloggers you nominated.

Enligt reglerna ska man berätta sju saker om sig själv.

1. Jag har ett passionerat förhållande med choklad i alla former.
2. Jag gillar egentligen inte att äta ute. Jag anser ofta att jag kan göra maten bättre och billigare själv... Oscar retar mig ofta för detta.
3. Min favoriträtt är tacos. Jag blir aldrig trött på det.
4. Jag gillar inte att träna.
5. Men en gång i tiden tog jag nästan rött bälte i taekwondo. När jag säger nästan menar jag att jag var sjuk på uppgraderingen då jag skulle få ny färg på bältet. Jajjamen, passa er ;-)
6. Jag tvättar händerna så fort jag varit utanför dörren.
7. Jag har en gång varit beroende av tuggummi, men har fått förbud av min tandläkare nu.

Jag vill gärna ge awarden tillbaka till er som nominerade mig och nominerar sedan följande(nio eftersom jag inte kunde hålla mig till reglerna):
Anna
Linda
Lina
Ulrika
MrsJones
Mona
Nilla
Angelica
Loba

tisdag 16 februari 2010

Solskensdag.

En härlig dag i solen på vår vintersemester i Norrland.

Vila.

Gustavs hosta är mycket värre idag så det blev ett besök hos farbror doktorn. Titta, lyssna och sticka. Inget kul ställe tyckte lilleplutt. Proverna var bra dock. "En kraftig förkylning. Tyvärr kan vi inte göra något." Vi får rida ut stormen och hoppas att det värsta redan varit.

Det är lugna dagar här. Vila är prio ett.

måndag 15 februari 2010

Åh, min stackars Gustav.

Älskade. Frisk och glad innan hemresa igår.

Fortfarande hög feber. Det rinner ur en sårig liten näsa. Det rinner ur ögon. Han hostar och nyser och väser och kämpar. Gråter. Mycket. Vill ta bort. Stackars liten. Jag har också blivit sjuk. Det smög sig på i eftermiddags. Väldigt olägligt.

Jag försöker truga i Gustav flytande alvedon. Jag kan bara avråda er från att köpa det. Vi hade inget annat hemma just nu, typiskt nog. Gustav får panik av den äckliga smaken. Imorgon ska det köpas supp.

Liten sjukling.

Vår lilla älskling är jättesjuk. Vi märkte på tåget hem igår att han var varm och han grät mycket. Från det att vi kommit hem blev det bara värre för vår lille kille. Han har hög feber och är genomförkyld. Han har det ordentligt tufft och det värker verkligen i oss. Jag vill nästan gråta. Vi vaggar och matar och tröstar så får vi hoppas att det är snabbt övergående...

lördag 13 februari 2010

Mys, mys.

Vi har så mysigt här. Vi bara njuter av god mat, gott sällskap och barnaskratt.

Gustav har utökat sitt ljudregister till högre toner och sjunger för full hals mest hela tiden. Vår härliga bebis! Han njuter av all kärlek som kusinerna ger. Det är puss och kram och klapp och mys. Fina fina. Imorgon åker vi hem igen, men det orkar vi inte tänka på förrän imorgon.

Tågresan gick jättebra förresten och vi hoppas att hemresan går lika bra.

Kram så länge.

onsdag 10 februari 2010

Semester.

Imorgon bitti åker lilla familjen på sin första semester. Vi åker till Gustavs kusiner och gudföräldrar över helgen. Det ska blir jättemysigt att komma bort lite, men just nu har jag ordentlig resfeber. Vi har inte ens hunnit packa klart ännu. Jag som alltid är ute i god tid. Nu har jag inte hunnit. Mest nervös är jag över resan och restiden. Vi kommer att sitta tre och en halv timme på tåg. Tåg är ju smidigt så, men tänk om Gustav är jätteledsen? Tänk om han skriker hela vägen? Varken vill äta eller sova. Då blir det långa, svettiga timmar. Känner att jag blir alldeles stirrig vid tanken.

Tidig kväll idag så jag förhoppningsvis får sova och förhoppningsvis vakna någorlunda utvilad så resan går bra.

Samlingsplats.

Vi fortsätter att åka berg-och dalbana. Vi befinner oss just någonstans uppåt mot en topp. Det verkar bli en bra dag. Vi har haft en bra natt. Gustav sov gott till halv tre. Därefter lät jag honom sova tätt intill mig, tryggt och fridfullt. Jag låg vaken och studerade honom. En liten, men knubbig kropp. En bröstkorg som höjdes och sänktes när han andades in livet. En liten näsa. Runda, mjuka kinder. Fjunigt hår med babydoft. En vacker mun. En liten haka med en strimma mjölk som han inte hunnit svälja innan sömnen lade sig över honom. Jag låg där, precis stilla, och vakade tills det var dags för nästa måltid. Kärlek. En sådan obeskrivligt stark kärlek. Utan klinikens hjälp hade han inte varit hos oss. Han finns. Han lever. Jag vill spricka av glädje och tacksamhet.

Bloggerskan bakom bloggen ivf-karusell har tagit ett jättebra initiativ att starta en blogg där alla bloggar om ivf och ofrivillig barnlöshet finns. En samlingsplats. Bloggen finns att ta del av HÄR. Lägg gärna till dig om du är drabbad.

Kram

tisdag 9 februari 2010

I en handvändning. Så känns saknaden så stor.

Så fort det kan vända från en dag till en annan. Natten var strulig igen och jag hade återigen mardrömmar. Idag är jag trött och Gustav ledsen. Han har gråtit hysteriskt med stora krokodiltårar nu på morgonen. Efter en lång stund av bärande, lugnande ord och sedan norska barnvisor somnade en stor liten kille i mina armar. Försiktigt, försiktigt kunde jag lura ner honom i sängen där han ännu sover. Stilla och fridfullt. Vad ont det gör när du är ledsen mitt barn. Jag hoppas att sömnen hjälper honom. Att det som gjorde honom ledsen försvinner med drömmarna och vilan.

I går kväll, när Gustav somnat för natten, slog det mig så hårt att Victor inte är här. Jag tänkte på änderna och alla de gånger jag gått där i parken och pratat med honom i magen. Berättat om dem och sagt snart får jag visa dig. Matat dem och sagt snart får du också mata. Alla drömmar. Alla planer. Alla förhoppningar. Borta. En lycka som blev till sorg. En längtan som övergick i saknad.

Jag förstår det så mycket mer nu. Vad vi skulle fått. Vad vi skulle gjort. Vad vi har förlorat. Det finns musik som hjälpt mig, oss, att få ut känslorna. Tömma tårarna. För en stund. I den stora sorgens famn och fly.

I en handvändning. Så känns saknaden så stor.

måndag 8 februari 2010

Så mycket lite sömn kan göra.

Nätterna blir bättre och bättre (med reservation för bakslag). I natt sov lilleplutt hela natten, vuxennatt räknad. Först klockan sex ville han ha mat! Jag vaknade sömndrucken runt tre och undrade vad det var frågan om. Varför är inte bebis vaken? Min klocka är inställd på klockan tre sedan tiden då då lilleplutt låg i magen. Det har alltid varit hans vakentid, men i natt sov han som sötast just då. Märkligt, men otroligt skönt att få sova ut! Det har jag inte gjort på jag vet inte hur länge. Efter matpasset somnade vi om, hade några små matpass innan vi gick upp halv tio. Jag känner mig som en ny människa idag. Vaknade med sång och disney-prinsessa-humör.

Vi passade på att åka till parken idag när vi var så pigga och glada allesammans. Vi matade hungriga och hoppande änder. Spännande tyckte Gustav, lite ont om benen tyckte vi. Änderna nöjde sig nämligen inte med bröd utan nafsade på våra smalben också. Gustav tittade på med stora ögon. Jag spenderade mycket tid i parken både när jag väntade Victor, men också efter att han hade lämnat oss. Änderna blev liksom mina. Vi har delat många stunder tillsammans. Glada och sorgliga stunder. Jag är så glad för att få ta med Gustav dit nu. Visa honom. Se nyfikenheten i hans ögon. Dela änderna med honom.

Det blir mycket vardag-med-bebis-inlägg här nu, men det är så underbart att mitt liv får kretsa kring detta stora. Underbart.

söndag 7 februari 2010

lördag 6 februari 2010

Flöde igen?

Ibland, trots att jag har mycket på hjärtat, är det så svårt att få ut orden i rätt flöde. De kommer stapplande och inte alls i den ordning jag vill att de ska komma. Det är dessa dagar det blir små luckor i bloggen. Små pauser. En liten tystnad. En inandning innan jag är på gång igen. Nu har jag haft en liten inandningsperiod. Kanske hittar jag flödet igen.

Natten till i dag har varit en av de bästa hittils. Nattningen gick så smidigt med en glad bebis. Bada, mys, läsa, gosa, äta och sova. Gustav somnade så fort han fick huvudet på kudden och sov sedan gott och länge. Han vaknade för att äta vid tre och vid sex. Han vaknade vid ett också och undrade om det var morgon ännu, men han somnade snabbt igen. Han rullar runt och är överlycklig att kunna bestämma liggläget på egenhand. En helt ny värld! Han är så pigg och nyfiken. Vill så mycket. Kan så mycket. Igår drog han sig som sagt fram för att nå favoritleksaken. Vad fort det går! Min lilla bebis är inte så liten längre. Vid bvc-besök i torsdags vägde han 7500g. Kurvan har planat något från att ha gått rakt upp, som den ska. Vi har fått klartecken att börja ge lite smakportioner för att sedan börja ge ett mål gröt till kvällen. Spännande. Vi får se när vi börjar.

Jag har också varit på gyn. Det blev ingen op eftersom läkaren menade att ärret skulle ge samma/mer problem än de jag har. Sedan tyckte hon nog egentligen inte att det var så "farligt" trots att jag berättade att det faktiskt ger mig stora besvär. Läkaren ville mycket hellre prata om min endometrios, trots att jag ingen gång frågat om hjälp eller råd i det ärendet. De råd och påståenden hon kom med var långt ifrån min verklighet. Så är det alltid. Läkarna tror de vet så mycket (allt?), men kan sällan hjälpa mig eller förstå mig. Jag försökte styra bort samtalet, men det var lönlöst. Trots att jag redan är utredd både en och tre gånger var hon fast besluten på att utreda och få rätt. Det kändes till slut som om jag satt i förhör och saknade bevis. Hur visste jag det, var fanns det att läsa, varför hade jag gått på den behandlingen, varför var det så, varför var det si, "så här är det för alla"-påståenden (för alla med sjukdomen har det visst lika-hur kan jag ha missat det!), varför har jag gått hos så många läkare osv. Samma visa varje gång. Behöver jag tillägga att jag tycker det är både tröttsamt och obehagligt att gå till gyn? Jag fick i alla fall med mig en remiss till endometrioskliniken i Uppsala innan jag gick. Inte för att hon önskade att jag skulle få någon som förstod mig och min sjukdom, utan för att hon ville veta om inte den behandlingen hon föreslog mig skulle vara bättre än de jag fått tidigare. En second opinion kallade hon det. Usch, känner hur plusen slår lite snabbare bara jag tänker på det. Jag fick i alla fall remissen. Kanske kan jag få den hjälp jag behöver på kliniken.

Lördag i dag. Vi har inga planer och det känns skönt.

fredag 5 februari 2010

Lycklig.

Vilken härlig dag! Glada nyheter, härliga resultat, spännande uppdrag och gott humör.

Lillbebisen blir fyra månader idag också! Dagen till ära passade han på att åla sig fram. Här går det undan!

Nu blir det tacos och sedan fredagsmys.

Trevlig helg!

onsdag 3 februari 2010

Fullt fart.

Här har det varit full fart några dagar. Vi har varit ute på vift både till grannstaden och till köpcentret här hos oss. Fint sällskap har vi haft med. Mysiga dagar.

Jag kände mig lite trött och seg igår, men tänkte att det nog berodde på bristen av sömn. (Jag har fått ordentliga insomningsproblem sedan några veckor tillbaka.) Idag vaknade jag sjuk. Huvudet är inte helt med. Ont i halsen, huvudet och kroppen rent allmänt. Pappa O är hemma idag som tur är.

Gustav har lärt sig att rulla runt förresten så här rullas det över golven. Vår fina bebis. Vad stor han blivit. Tiden går så fort. Alldeles för fort. Nu har det blivit februari och Gustav "fyller" fyra månader på fredag. Jag vill ofta pausa lite för att hinna suga i mig allt som händer, men det är samtidigt så ljuvligt att se honom utvecklas. Tänk att det är sant att han finns här, sa pappa O nyss. Tänk att det är sant! Mirakel.

Från det ena till det tredje idag. Nu går denna mamman och lägger sig igen.