Sidor

onsdag 28 april 2010

Heffaklump.

Jag utövade yoga i flera år tidigare. Både i grupp och individuellt. Ashtanga vinyasa yoga, den lite mer fysiska yogan för att rena och stärka kropp och själ. Ja, enda fram till Victor dog utövade jag den regelbundet. Sedan tappade jag det. Det fanns varken ork eller lust. Eller ro. Ingen glädje i det. I något egentligen. Sedan gick tiden och kroppen stelnade mer och mer. Och då orkade jag ännu mindre. Mattan här länge legat och viskat åt mig. Ta tag i mig igen. Du behöver det. Jag har inte lyssnat så noga, men i förra veckan dammade jag av den igen. Åh, min stackars kropp. Varför har jag väntat så länge? Idag tog jag mig igenom hela serien av positioner (minus handstående)! Ja, som en heffaklump mitt på vardagsrumsgolvet, men ändå. Jag gjorde det. Till och med huvudstående. Min kropp kommer ihåg, trots stela muskler och tiden som gått. Det känns skönt att vara på gång. Efter ivf, graviditet, förlossning och nästan sju månader av hittills amning behöver jag det. Yoga gör verkligen underverk för kropp och själ. För mig åtminstone.

5 kommentarer:

lilla angelyne sa...

Yeeei för yoga! Jag tappade den också, efter Troy. Hittade aldrig ro. Tankarna vägrade lämna mig och då är det ju omöjligt att andas.
Härligt att du hittat tillbaka. Jag kanske skulle försöka jag med.


N börjar praktik nästa vecka 7-16 mån-tors och 7-12 fredagar. Men ni är givetivs välkomna till mig och Eira, även om N inte är hemma :-)

Kram

Anna sa...

Hej,
vad skönt det låter.

Läste andra bloggen och ville bara varna för att använda det beskrivande ordet envis om ens barn i speciella sammanhang.

Irma har ju alltid haft stark egen vilja och ex. mediciner odyl har varit en kamp att få i henne. När hon hade kräksjuka och var ca 10 mån ringde jag barnmottagningen för att jag inte fick i henne vätska eller vätskeersättning. Jag uttryckte min oro samt att hon var så envis att det inte gick. Till svar fick jag:
-Undrar vem hon fått det av, då!
Att jag inte smällde av, men jag tappade talförmågan helt.

Det var min anekdot om mitt envisa barn.
Lycka till med ditt envisa barn!

Kramar till er alla.

Linda sa...

Sandra: Ja, varför inte prova. Ta det varligt. Kanske bara börja med solhälsningarna och se var det leder. Jag ska titta närmare på datum och dagar då vi kan. Hoppas det blir snart :-) Kram

Anna: Förstår att du drar dig från att använda ordet efter det. För mig om Gustav, i min mening, är envis en bra egenskap. Han är ihärdig och kraftfull när han prövar sig fram.Han ger inte upp.

Sedan finns det ju också en annan sida av envis också, men det är han allt annat än. Måhända är jag lite åt det hållet när jag har en surig dag ;-) Haha.

Sara sa...

Heja heja! Grymt att ta tag i det igen ju.

Jag har också kört lite för ett par år sedan, och har faktiskt ett Wii där det finns jäkligt bra yoga-övningar, men jag har aldrig ro till att ta tag i det och sätta mig ner..

Kanske skulle inspireras av att du faktiskt tagit tag i det hela och göra likadant.. :)

Kram Sara

Anna sa...

Precis som du säger, att vara envis kan vara en mycket positiv egenskap också.

Hoppas för övrigt att solen skiner på er lika fint som den gör här idag.