Sidor

lördag 24 april 2010

Min Victor.

Bild från fotoakuten

Victor. Det är några som undrat hur jag ser på honom. Var han finns, om han åldras där han är? Det har också varit ett samtalsämne under Spädbarnsfondens stödgrupp som jag deltog i tidigare. Jag har funderat mycket över detta. Vad händer när man dör? Jag måste tro att det finns något vackert efter. Så jag gör det. Jag tror på frid efter döden. Och återförening. På något vis. Jag tror att det finns lycka och kärlek där. Och Victor. Hur ser jag på honom? För mig, i mitt fysiska liv, kommer han alltid att vara en bebis. Han stannade i tiden alldeles för tidigt. Han är en liten bebis med mina händer och fötter. Med smala axlar och något blank hud. Han ser ut som han gjorde när jag såg honom. Skör, men vacker.

Samtidigt finns en annan bild. Den bar jag med mig redan under graviditeten. Och nu, efter, finns en tro och en föreställning om att det är så han är. Där han är. Han är frisk och stark. En pojke på två år. Han har bruna lockar i nacken och kring öronen. Hans ögon är stora och uttrycksfulla. Kloka, men samtidigt fulla av barnsligt bus. De är bruna och kantade av långa, täta fransar. Hans lilla näsa är rund. Huden är svagt solbränd. Och han ler så hela han strålar. Han är klädd i blå hängselshorts och en randig t-shirt som är något smutsig. Kanske av jordgubbar och glass? Han skrattar hjärtligt medan han springer barfota över en äng med solen i ryggen. Det växer alla möjliga blommor där och pollen dansar upp när han banar sin väg fram. Han är på väg mot mig. Jag står med öppna armar. Det finns bara lycka. Liv. Det är ett paradis.

Och det är min bild. Mitt hopp. Min Victor.

2 kommentarer:

Josefin sa...

Vad vackert Linda. :) Jag blir alldeles rörd!

Anonym sa...

Det låter jättevackert! Jag tror också att det finns frid när man dör.

kram