Sidor

onsdag 5 maj 2010

Jag minns.

En söndag. Klockan var tio över sex.

18:10.

Tre sparkar och sedan inget. Död. Ett dött barn och en död mamma.

Och jag försöker att minnas vad jag gjorde. Hur jag överlevde? Två dagar. Det finns bara mörker. Och en glimt av en bild av en kvinna som ligger i fosterställning i en säng och skriker. Kvinnan är jag. I två dagar bar jag på döden. Hur kunde det ske? Hur kunde han dö? Varför?

Jag hatade min kropp. Jag avskydde att se min spegelbild. Jag hatade allt den påminde mig om.

Döden. Jag bar på döden. Jag bar på en död människa. I min kropp. Och jag födde en död människa.

Smärta. Rakt in i själen.

Mitt barn visserligen, men död. Och jag hatade min kropp för det. Det fanns en desperation efter att få bära liv efter det. Väga upp? Det tog två år. Och jag trodde att kroppen skulle glömma känslan av död, men den mindes. Oj, vad den mindes. Och den gör det än. En liten vindpust och jag minns.

Jag minns.

Och smärtan kring finns.

4 kommentarer:

Sara sa...

Åh vad ont det gör att läsa detta. Livet är så fruktansvärt orättvist ibland att det inte finns ord att beskriva. Och rent spontant vill jag ju säga att ni ju trots allt har en frisk och fullt levande pojk nu, men jag förstår ju självklart att han inte kan fylla Victors plats.

Du är en stark person och jag beundrar dig, den livsglädje som du ändå utstrålar.
Sen måste jag ju tillägga att Gustav är så sjukt söt! :)

Ha en bra dag!
Kram

MonaA sa...

Jag känner din smärta, känner med dig! Önskar den lindras, med tiden. Även om självklart inte minnena försvinner, det gör dom aldrig. De är en del av er. Victor är en del av er, kommer alltid att vara!
Tänker på er ofta!

Och så gläds jag med er över Gustav! Denna gudagåva, denna fina kille som kommit till er! Kärlek!


Kram!
Mona

loba sa...

Kärlek.

lilla angelyne sa...

Älskade lille Victor. Du är så saknad.

Och fina Linda, jag önskar det fanns ett trollspö som salabim kunde trolla bort känsla av död. Isåfall skulle jag göra det utan att blinka. Salabim.

KRAM