Sidor

fredag 30 juli 2010

Lite shopping.


Gustav har fått nya kläder på lådan idag. De fina kläderna ovan, bland annat, har vi beställt från H&M. Bilderna har jag lånat därifrån. Lila är en favoritfärg hos oss. Gustav är så fin i färgen och lila i största allmänhet är en vacker färg. Tyvärr med det löjliga ryktet att vara en tjejfärg. Nej, mer lila åt grabbarna. Fint.

Vi mötte upp mormor idag på köpcentret här. Roligt! Blev ett bra avslut på en dag som började tungt. Nu blir det lite tacogratäng och sedan film på det. Trevlig helg!

Höjden av fräckhet.

Ännu en gång är vi utsatta för tjuvarnas fräckhet. Denna gången på vår egen uteplats. Efter en regnig promenad igår eftermiddag hängde jag min nya, fina regnkappa och regnskyddet till vagnen ute för att rinna av. Precis vid vår dörr. Alltså precis utanför. I morse regnade det fortfarande och jag sträckte ut handen för att hämta in regnskyddet för att vagnen inte skulle bli utsatt för ösregnet. Där ute var ingenting. Ska man inte få känna sig trygg på sin egen plats? Visst, mitt fel att lämna det ute, men jag trodde att jag fick behålla mitt på min plats.

Vad är det för värld vi lever i? Stöld på kyrkogården och nu hemma. Nog är nog. Ni, fräcka tjuvar, har gjort en mamma riktigt arg. Riktigt arg. Min gräns är nådd. Nu är det slut på godtrogenhet. Men det är himla tråkigt att behöva gå och vara misstänksam. Av min bästa granne och vittne fick jag veta att regnutstyrslarna sågs igår kväll vid 23 tiden. Någon gång mellan då och halv fem i morse har någon varit här och förpestat med sin närvaro.

Vem av grannarna kommer i min regnkappa nästa regnskur? Vilken vagn skyddas av vårt regnskydd? Att ta barnsaker. Höjden av fräckhet.

torsdag 29 juli 2010

Pust.

Vissa dagar är jobbiga. Idag har det varit en sådan. Hela dagen. Gustav har gråtit, skrikit, slagits, rivits, dragit i mitt hår, gnällt, matvägrat, hängt vid mina fötter- men vägrat bli hållen, sömnvägrat, multibajsat. You name it. Till slut grät även jag. När pappan kom hem från jobbet var det mamman som sjönk ihop som en hösäck av utmattning. Pust. Verkligen pust.

Nu sover han lilla hjärtat. Han ligger och kramar sin nya bästa nalle Ola och är söt som ingen annan. Allt är glömt och förlåtet. Längtar efter morgondagen och vakna Gustav. Stark kärlek.

onsdag 28 juli 2010

Gustav. Älskade Gustav.

Diarréerna håller i sig. Vi undrar oroligt vad det kan bero på. Det blir nog ett samtal till bvc snart. I natt vaknade Gustav halv tre med blöjan full. Det har aldrig hänt tidigare. Någon magsjuka är det då inte för friska är vi annars, alla tre. Han äter dock sämre och är gnällig. Tacka för det när man bajsar så mycket och ofta som han gör. Lilla hjärtat. Han har också kommit på hur man effektivt säger att man inte vill ha mat. Starka händer slår till skeden så maten bara flyger omkring. Man får luras lite för att han ska få i sig nog.

Han är tydlig att säga ifrån när han blir arg. Och arg blir han när han inte får som han vill. Skulle jag bli med om det var så mycket jag inte fick ;-). Han skrattar också mer spontant nu. Det är underbart. Roligast just nu är att blåsa på saker för att se om det "pruttar". Vi har blåst på hans mage sedan han var minibebis och det har alltid varit kul.

Ord som Gustav sagt och vi förstått vad betyder:

Mamma
Pappa
Hej
Nej
Mat
Bomma (blomma)
Elle (elefant)
Lalala (sjunger med i låtar)

Några ord Gustav visar att han förstår:

Vatten
Gröt
Bada
Sova
Nallen
Bollen
Leksaken
"Var är?"
Titta
Bok
Puss
Klapp
High five
Vinka
Kom
Tack
Ajaj

Oj, oj. Jag sitter vid köksbordet och ser plötsligt hur små fingrar söker sig upp på bordet för att hitta något att kasta på golvet. Och saker hittar han. Måste rusa och rädda det som räddas kan.

tisdag 27 juli 2010

Kärlek med vingar.


Det kom ett paket idag. Ett paket till en pojke som skulle fyllt tre. Ett paket som värmde obeskrivligt mycket och rörde våra hjärtan djupt. Vi har underbara människor i vår närhet. Underbara.

söndag 25 juli 2010

Bilder från födelsedagen.

Höst?

Hujedamej så kallt i dag. Mössa och vantar kallt. Visste jag inte annat skulle jag trott att hösten är på ingång redan. Märkligt nog fick jag en sådan lust att gå en långpromenad. Så jag gjorde just det. Gustav packades ner i vagnen under täcke och jag drog på mig stövlarna. Det var riktigt skönt att få andas sval och frisk luft. Befriande nästan. Gustav somnade omedelbart och sov hela vägen och lite till. Jag fick plats för tankar och känslor när värmen inte trycker på. I dag behövde jag detta vädret.

Gustav är som en virvelvind om dagarna. Han är så snabb på sina fyra. Han står själv nu om än korta stunder. Och går jättebra med lite stöd. Bästa killen! Hans ögon lyser av bus mest hela tiden. Och bus blir det mycket av. Det gäller att vara med precis hela tiden. Det blir långa dagar för en sliten mamma när pappan kommer hem efter läggningsdags. Han har diarré älsklingen. Ja, den lilla alltså. Den storas magkondition hålls hemligt för allas skull. Vi misstänker mjölkallergi. Vi har mycket allergier i familjen på min sida så vi har varit försiktiga med det mesta. Gluten har gått bra och mjölk har vi infört i små små mängder under flera månader utan problem. Det är först nu när vi har börjat införa mjölk i matlagningen som diarréerna har kommit. Den stackars lilla rumpan är alldeles röd. Vi har uteslutit mjölk under två dagar nu. Ingen större bättring i blöjan ännu, men förhoppningsvis blir det.

Fullt upp idag. Har skrivit på detta inlägg hela dagen och inte kommit längre än såhär. Mammalivet är härligt hektiskt. :)

lördag 24 juli 2010

Stöld.

Att någon kan sjunka så lågt. Så lågt. Så bottenlöst lågt.

I väntan på att min make skulle komma hem från jobbet gjorde jag och Gustav oss i ordning för det årliga födelsedagsbesöket på kyrkogården. Jag smyckade gravljus med klistermärken, blåste upp ballonger och packade ner kamera och tändare i väskan. Och så fika till Gustav. Majskrok och välling.

När vi kommer till kyrkogården och rundar hörnet in mot minneslunden känns något annorlunda. Ja, redan där skärper jag min koncentration. Jag söker med blicken. Letar. Från andra sidan ser jag att blommorna inte finns där. Har de vissnat, hinner jag tänka. Vi går fram mot platsen. Vår plats. Där Victors kruka står. Letar. Brukade stå.

Nu finns den inte där. Ingen kruka! Ingen blomma. Ingen nalle, inget kors med vår hälsning till honom. Borta. Jag känner hur paniken stiger. Vi går runt brunnen. Kanske har någon flyttat på den? Men nej, den är borta. Den är verkligen borta. O går och tittar i soptunnorna. Jag letar i buskar. Sedan kommer tårarna.

Någon har stulit den. Någon har sjunkit så lågt och faktiskt gått på kyrkogården och stulit vår kruka. Victors kruka. Den som stått där i år till minne av honom, vårt älskade barn. Det gör ont. Och visst, O åkte och köpte en ny kruka och en ny blomma. Materiella saker. Men det handlar inte om det. Det är känslorna kring. Omsorgen vi lagt ner när vi inte kan lägga den direkt på honom. Blir så ledsen...

Jag hoppas du känner dig nöjd nu din låga människa. Jag hoppas att du tittar på krukan och känner dig stolt av att ha fyndat på någon annans bekostnad. På kyrkogården. Eller, förresten. Det gör jag inte. Jag hoppas det dåliga samvetet gnager och att du kommer tillbaka med den. Snarast.

Så fint var det hos Victor i våras.

Victor 3 år.


Så många år har vi levt utan honom. Älskade fina. Tre år av sorg och smärta. Det är inte rättvist.

Grattis på din födelsedag Victor! Du är djupt saknad. Djupt älskad.

fredag 23 juli 2010

Hur?

Jag vill inte gå och lägga mig. Att lägga mig innebär att när jag vaknar imorgon är det Victors födelsedag. Hans tredje. Den tredje utan honom.

Tre år.

Hur kan tiden ha fortsatt att gå? Hur överlevde vi? Det känns som en mardröm. En man aldrig vaknar ur. Orättvisa att få överleva honom.

Bottenlös sorg.

Vi saknar dig hjärtat. Vi saknar dig så!

tisdag 20 juli 2010

Lite hjälp mottages tacksamt.

Som bekant håller jag på att ta körkort. Jag kör nu via körskola, men har nyligen varit på kurs med min bästa granne så vi kan övningsköra tillsammans. Vi väntar på tillstånd och så kör vi iväg. Det blir bra. Då får jag mängdträningen som är så viktig. Hittills, sedan maj månad, har jag tagit 14 lektioner på skolan. Det har gått bra. Jag är på moment 10 av 14, där 13 och 14 är utbildningskontroll inom stadstrafik och landsväg. Ett litet prov, en miniuppkörning, kan man säga. Alltså har jag kommit långt.

I augusti ska vi på semester. Vi ska bila långt. Med långt menar jag väldigt långt. Jag vill vara klar då så vi kan hjälpas åt med körningen. Det blir jag knappast om jag ska följa skolans hastighet. Jag tjuvlyssnade dessutom när en annan elev skulle boka uppkörningen. 18 augusti är första lediga tid för uppkörning genom skolan. Och dessutom påstod min körlärare att det även var fullt för privat bokning så det var bara att boka den 18 sa han till eleven. Synd, tänkte jag där jag satt med mina stora öron. Då kan jag glömma körkort i augusti eftersom vi redan åkt den 18.

Men nu mina vänner är det så att det inte alls är fullt för privat uppkörning. I augusti finns det två tillfällen för körkortsprov vad jag kan se via internetbokningen. Kruxet är, om det är ett, är att proven görs i grannstaden och inte här jag har övningskört. Jag kan grannstaden något så väl, men inte alls som trafikant. Det gör mig osäker, men jag och min bästa granne kan ju lägga våra körtillfällen i den staden. När jag sedan ska köra upp gör jag det på mina egna bestämmelser. Jag har alltså inte fått klartecken från skolan att jag är klar utan måste själv bedöma, eller chansa. Dåligt självförtroende är en elak vän till mig och jag har svårt att tro på mig själv. Åtminstone känns det så när jag kör på skolan. Vem vet, jag kanske känner mig mycket tryggare och mer självsäker när jag kör hemma?

Så, summan av kardemumman är att jag inte vet huruvida jag ska köra upp via skolan eller privat.

Köra upp via skolan
Det kan vara lättare att få körkort eftersom skolan redan har godkänt en.
Jag får köra upp i skolans bil.
Eller får får jag inte. Det kostar 1000 kr.
Då vet jag själv att jag är klar för prov.
Jag måste ta många fler lektioner.
Det blir dyrare. Mycket dyrare.
Jag hinner inte klart till semestern.
Jag kan staden jag kör upp i.

Köra upp privat.
Det kan vara svårare att köra upp privat eftersom jag inte är godkänd från någon skola.
Jag får köra upp i trafikverkets bil som jag inte är bekant med.
Jag är inte bekant med staden. Ännu, bör kanske tilläggas.
Jag får köra upp innan semestern.
Jag behöver inte ta så många fler lektioner.
Det blir billigare. Mycket billigare.

Vad tycker ni? Vara på den dyra, sena och säkra sidan? Eller på den billiga, snabba och osäkra?

söndag 18 juli 2010

Helvetesdagen.

För exakt tre år sedan fick vi veta att vår son skulle dö. 18 juli 2007. Helvetesdagen.

Vi åkte in på ett ultraljud fulla av förväntan. Vi visste inget då. Vi klädde oss på morgonen, jag sminkade mig lätt. Jag minns exakt vad vi hade på oss. Jag minns det för att min man klädde upp sig. Jag minns också glimten i hans ögon och en underlig känsla i min mage. Det var något. Något jag inte kunde sätta fingret på. En ond aning. En förvarning? Jag förstod inte. Hur skulle jag kunnat? Jag förväxlade ängslan med förväntan. Det var lättast så. Barn kunde dö i magen, men inte mitt. Nej, inte mitt. Absolut inte. Vi pratade namn på vägen. Victor, sa vi. En liten Victor om det är en pojke. Jag visste redan att det var det. Min Victor.

På ultraljudsskärmen var han full av liv, som förra gången. Små armar, små ben. En näsa, en mun. En liten snopp. Ett hjärta som slog. Och så. Svart på skärmen. Barnmorskan försvann. Jag grät i mörkret och min man ville inte förstå. Höll fast vid lyckan medan jag föll. Han höll min hand och sa att det går bra. Jag önskade att han hade rätt. Åh, vad jag önskade.

En läkare knackade efter vad som verkade som en evighet. Sedan fick vi domen obarmhärtigt kastade i våra ansikten. Det kändes så. Chock. Jag hade ju anat, men hur kunde jag förstå? Det var kaos i rummet. Förfarande mörkt. Personalen pratade över våra huvuden. Jag hörde dem långt borta. Som om det slagit lock för öronen. Jag kunde inte röra mig medan mitt barn sparkade i magen.

Det krampar konstant i magen idag. Det är min pappas födelsedag. Vi fick vår sons dödsdom på min pappas födelsedag. Vi skulle ju ringa och berätta goda nyheter den dagen. Istället ringde jag med de värsta tänkbara. Så sjukt det var. Overkligt. Så orättvist! Vår son ska dö. Grattis på födelsedagen.

Hur kunde det få hända!?

Hur kunde det få hända!?

onsdag 14 juli 2010

14 steg uppåt.


Reserv.

Det verkar inte bli några studier för denna mamman till hösten. Jag är antagen som reserv. Vad jag förstår är jag ganska långt nere på listorna. I marknadsföring 90 i urval I och 19 i urval II. Digital foto 50 i urval I och 15 i urval II. Förstår inte riktigt innebörden av siffrorna, mer än att jag är reserv och att jag troligtvis inte kommer in.

Nåväl. Då är det så. Tråkigt bara.

Åskan går.

Vilket oväder vi haft! Jösses. Jag som vanligtvis tycker att det är mysigt med åska blev aningen nervös igår när hela huset skakade och jag närmast lyfte från golvet när åskan gick. I dag verkar det blir lugnt. Hoppas på det. Min stackars, fina vän Sandra och lilla Eira åkte hem mitt i stormens öga i går kväll (efter hem jättehärlig dag tillsammans.).

Vi har haft några fina sommardagar hos G's mormor. Badat och lekt. Jag har jobbat hela helgen och måndagen, men ändå hunnit med några dopp i sjön.

Nu körlektion. Tut tut. Det går i ett.

Ps. Nu finns det möjlighet att lämna en reflektion (kul, intressant, gillar, kram) på inläggen.

torsdag 8 juli 2010

Uppdateringar.

Problemet verkar blivit löst och det ser ut som att det nu fungerar det att kommentera som vanligt. Några av kommentarerna försvann innan jag hann läsa, men tack ni som tog er tid att skriva dem!

Här hemma rullar dagarna på i en hiskelig fart. Gustav är redan nio månader. Han har fått två tänder nu och han kan stå och gå med stöd utan problem. Han står också korta stunder utan stöd och har till stort jubel ställt sig upp från sittande till stående helt utan stöd. Det står väl inte på förrän han går nu. Underbart.

Varför bröstmjölk när det finns smörgås?

Jag har slutat att amma nu. Det tar emot lite att säga det och jag har dragit på orden i snart en vecka. Men så är det. Slutammat. Lilleplutt har blivit stor och vill inte längre ha. Och det är skönt också, men ur två synvinklar kommer jag sakna det. Ett är närheten, det fina vi har delat under bebistiden. Den är officiellt över nu. Två är det praktiska att alltid ha mat med sig i rätt mängd och temperatur. Nu kräver den minsta utflykt noggrann planering. Men vi har ju bil så nu är det ju lite lättare. När vi hämtade bilen hade vi en jättehärlig dag hos Gustavs farfar. Det var spått regn den dagen, men vi hade tur och fick strålande sol under den tiden vi var där. Farfar har alldeles nyss blivit klar med en pool som vi plaskade glatt i.

Härlig sommardag.

Vi njuter av sommardagarna och har det gott här. Gustav har invigt babypoolen och älskar den. Vi har också trillat förbi stranden och doppat våra tår i vattnet. För Gustavs del blev det mer än bara tårna. Dit går vi snart igen, men med fika i väskan nästa gång. Och en handduk.

Badar i minipoolen. Plaska är roligt. Väldigt roligt. (Gustav skrattat och kisar med ögonen eftersom det skvätter vatten, men jag ser nu att det kan se ut som om han är ledsen.)

Jag övningskör för fullt. Hittills har jag bara kört på skolan, men har inte alls kommit så långt som jag vill. Under flera lektioner har jag fått åka samma två, små rutter där det knappt finns trafik. Så urtråkigt att jag fick så nog att jag till och med började drömma om det. Sa i från på skolan och fick då helt plötsligt göra en massa olika saker och ja, jag klarade det också så det har ju inte varit frågan om färdighet eller brist på. Man undrar ju om de gör så för att dra in mer pengar? I alla fall så har jag börjat komma något vart nu och i eftermiddag ska jag och bästa grannen på kurs så vi kan övningköra tillsammans. Det kommer jag tjäna massor på. Både tid, pengar och kunskap. Och roligt med lite egentid för oss mammor i bilen.

Snart får jag köra vår pärla.

Jag har börjat jobba lite mer nu också. Tar ut fp tre dagar i veckan och hoppas att vi ska klara oss på det. Vi vill spara dagar så Gustav kan vara hemma så länge som möjligt. Drömmen är att vara hemma till han blir tre år. Förskola är bra, men inte för tidigt tycker jag. Ja, för vår del och för vårt barn. Allt är relativt och vad som passar för oss kanske inte alls passar för en annan. Går det ihop för vår del är jag glad. Mycket glad. Tiden får visa och vi pusslar med tid och pengar så länge det går.

En annan sak vi går och funderar på och längtar efter är en liten till. Ett syskon till Victor och Gustav. Vi har ju två potentiella i frysen. Två små stjärnor som vi hoppas vill komma hem till oss och berika våra liv och utöka vår fina familj. Att göra ivf igen kostar tid, pengar och kraft så det måste tänkas på. Igen. Och igen. Tills vi kommer på ett bra startdatum. Som det ser ut nu tänker vi oss januari. Ja, som förra gången. Januari verkar vara en bra månad för ivf.

Nu ligger mina killar och sover och jag känner mig oförskämt pigg. En hel vecka nu har Gustav sovit nonstop till klockan sex då det varit dags för välling. Sedan har vi somnat om en stund och gått upp vid sju, halv åtta. Ett mirakel! När jag fortfarande ammade vaknade han tre-fyra och ville upp. Jag var som en zombie hela dagarna. Tror det är vällingen som gör susen. Han älskar välling så till den grad att han skuttar upp och ner när han ser flaskan. Gosbebisen.

Det blev ett långt inlägg det här. :-) Nu sätter jag mig ute och njuter av solen. Ha en fin dag!

tisdag 6 juli 2010

Problem med kommentarerna. De försvinner. Puts borta. Så tråkigt, för jag vill ju läsa era reflektioner och tankar. De gör mig glad. Det är alltid med största nyfikenhet jag klickar mig vidare för att läsa vad ni skrivit. Den som vill och orkar- skriv gärna igen! Tryck på kuvertet under inlägget och skicka kommentarerna till min mail så går det kanske bättre. cachetsblogg(at)gmail.com

Den annorlunda lyckan.

En dikt av Kristina Grahn ur boken "Ett litet barn dör ett ögonblicks skillnad"

Du fattas vid vårt bord.
Vi tänder ett särskilt ljus.
Folk frågar ibland om jag kommit över dig än.
Jag undrar vad dom menar.
Du startade ett kugghjul i mig.
En kedjereaktion utan slut.
Framåt och bakåt.
Jag har vävt in dig i mig.
Likt ett garn som skiftar färg i en bildväv.
En magisk tråd som påminner mig om perspektiven.
och ger mig nya motiv med rötter i min själ.
Nej, jag har inte kommit över dig.
Varför skulle jag det?
Jag lever för det du gav.
Och jag är lycklig över att du nådde in i mig och förändrade mig tår för tår.
Det tror jag är din gåva till världen.

söndag 4 juli 2010

Var tar tiden vägen?

Vi är hemma efter hämtningen. Vi har bil. Frihet.

Och sommar. Hett är det. Lite för hett i dag.

Och badrum. Men det blev ett nåde innan. Och ett telefonsamtal. Men sedan kom de.

Och snart har vi en pojke som är nio månader. Några timmar kvar.

Och snart en pojke som skulle fyllt tre år. Några veckor kvar.