Sidor

söndag 18 juli 2010

Helvetesdagen.

För exakt tre år sedan fick vi veta att vår son skulle dö. 18 juli 2007. Helvetesdagen.

Vi åkte in på ett ultraljud fulla av förväntan. Vi visste inget då. Vi klädde oss på morgonen, jag sminkade mig lätt. Jag minns exakt vad vi hade på oss. Jag minns det för att min man klädde upp sig. Jag minns också glimten i hans ögon och en underlig känsla i min mage. Det var något. Något jag inte kunde sätta fingret på. En ond aning. En förvarning? Jag förstod inte. Hur skulle jag kunnat? Jag förväxlade ängslan med förväntan. Det var lättast så. Barn kunde dö i magen, men inte mitt. Nej, inte mitt. Absolut inte. Vi pratade namn på vägen. Victor, sa vi. En liten Victor om det är en pojke. Jag visste redan att det var det. Min Victor.

På ultraljudsskärmen var han full av liv, som förra gången. Små armar, små ben. En näsa, en mun. En liten snopp. Ett hjärta som slog. Och så. Svart på skärmen. Barnmorskan försvann. Jag grät i mörkret och min man ville inte förstå. Höll fast vid lyckan medan jag föll. Han höll min hand och sa att det går bra. Jag önskade att han hade rätt. Åh, vad jag önskade.

En läkare knackade efter vad som verkade som en evighet. Sedan fick vi domen obarmhärtigt kastade i våra ansikten. Det kändes så. Chock. Jag hade ju anat, men hur kunde jag förstå? Det var kaos i rummet. Förfarande mörkt. Personalen pratade över våra huvuden. Jag hörde dem långt borta. Som om det slagit lock för öronen. Jag kunde inte röra mig medan mitt barn sparkade i magen.

Det krampar konstant i magen idag. Det är min pappas födelsedag. Vi fick vår sons dödsdom på min pappas födelsedag. Vi skulle ju ringa och berätta goda nyheter den dagen. Istället ringde jag med de värsta tänkbara. Så sjukt det var. Overkligt. Så orättvist! Vår son ska dö. Grattis på födelsedagen.

Hur kunde det få hända!?

Hur kunde det få hända!?

3 kommentarer:

lilla angelyne sa...

Det är fruktansvärt min vän.
Det är fruktansvärt att livet tog över tyglarna och valde en väg som är så fruktansvärd.

Lilla lilla Victor, om du bara visste vilka underbara föräldrar du har. Så väntat och älskad du var. Och så saknad du är.

Den 18e är en tung dag. OCh fler väntar.

Tänker på er, KRAM

*annorlunda mamma* sa...

Stor kram till dig Linda och dina barn..

Ullis/Leva på landet sa...

Skickar stora karmar till dig och familjen. Sköt om er!