Sidor

lördag 11 september 2010

Kärlekens under.

Jag kan inte förstå att jag har sådan tur. Det finns inga ord. Det finns ett barn som är av mitt kött och blod. En levande pojke som älskar mig. Som älskar mig.

Jag sitter ensam denna lördagskväll och ser en film på tv. På nedre våningen sover liten bebis. Min. Och någonstans mellan drömmar och vakenhet gråter han till. Jag är där på fem röda. Och när han hör att jag stiger in i rummet, för han hör att det är jag, reser han sig i sängen. Torkar tårarna och ropar;

Mamma! Där mamma.

Och jag pussar honom och stoppar om honom och berättar att mamma är här och älskar dig. Med de orden sagda drar han en suck och somnar om. Älskade. Älskade fina. Mitt barn. Jag sitter där och hör honom andas. Tryggt. Medan mina tårar faller.

Jag kan inte förstå att jag har sådan tur. Jag får vara hans mamma! Jag får vara den han ropar på. Söker trygghet hos. Jag får älska och älskas.

Det är kärlekens under.

2 kommentarer:

Nilwa sa...

Åh va underbart! Va fint skivet, fick tårar i ögonen! Er lilla guldklimp! Massa kramar

*annorlunda mamma* sa...

=)