Sidor

tisdag 23 november 2010

Umpa umpa falle-ralle-ra.

Här hemma går dagens favoritvisa på repeat.

Mamma sjunger: Tänk om jag hade en liten liten apa.

Gustav svarar: Mba Mba ballaralllala.

Mamma: Tänk vad folket skulle stå och gapa.

Gustav: Mba Mba ballaralllala.

Och så runt och runt och runt igen. Och Gustav skrattar. Och mamma skrattar. Och så härligt livet blev.

söndag 21 november 2010

Konst.

Av Gustav 1 år.

lördag 20 november 2010

Yes!

Stressen över för denna gång. Halkbana avklarad och godkänd. Lättnad. Nu är det bara resten kvar sedan sitter Linda bakom ratten. Någon gång. Förhoppningsvis snart.

Jobbhelg och snöfall. Allt lunkar på i sin vanliga takt.

Trevlig helg!

onsdag 17 november 2010

Utmaning antagen.

Antar en utmaning från Angelica. Gör den du med. ;-) Lite kul ju.

4 TV-program jag ser:
  • Grey's anatomy.
  • House.
  • The event.
  • Skavlan.
4 saker jag gjort idag:
  • Övningskört.
  • Redigerat foton inför fotoredovisning.
  • Gått långpromenad i vinterkylan.
  • Lekt "nu kommer jag och tar dig".
4 saker jag längtar efter:
  • Körkort.
  • Ett hus på landet.
  • Syskon till mina barn.
  • Att åka och basta. När det nu blir av.
4 saker på önskelistan:
  • Att vakna utvilad.
  • Ny soffa.
  • En kock.
  • Ett städat hem. Som förblir städat. Jämt.

Mycket nu.

Morgondagen blir aningen hektisk för min del. Jag jobbar morgon, sedan schemalagd lektion, och så öva på manöverbana innan jag ska göra manöverbanan "på riktigt" och på det göra halkbana. Nio till nio med energikrävande moment. Jag hoppas jag lyckas. Och blir godkänd.

Pust. Det blir tidig kväll. Men först Grey's.

tisdag 16 november 2010

Lycka är att vara två.

Så mycket kärlek.

Att vara mamma efter 1 år.

  • Livskvalitet har fått en helt ny innebörd.
  • Lyckan bara växer och växer.
  • Att sätta gränser är svårare än jag trodde.
  • Tiden räcker aldrig till.
  • Ett ständigt dåligt samvete förföljer mig. Ger jag nog?
  • Hjärtat hänger utanför i en tunn tråd.
  • Jag har aldrig haft så snabb reaktionsförmåga som nu.
  • Tålamod är en bragd. Som är svår att behålla alla gånger.
  • Att få följa Gustav i hans utveckling och i hans lärande är det mest fascinerade jag varit med om.
  • Jag har otroligt svårt att prioritera mig själv och min egentid.
  • Och det har aldrig varit så viktigt som nu. En sliten mamma är inte den bästa mamman.
  • Jag har inte längre insomningssvårigheter. Här gäller det att snabbt somna och somna om för att utnyttja nattens timmar för återhämtning.
  • Jag har inte sovit en enda natt från Gustav. Och bävar inför att göra det. Trots att jag nog skulle behöva.
  • Jag slutar aldrig få fjärilar i magen när jag ser de små tecken som finns här hemma. Tecken på att ett mirakel bor här.
  • Mina matvanor har blivit betydligt bättre. Nu äter jag till och med mellis. Ibland.
  • Jag får allt mer friare händer att pyssla om hemmet då Gustav blivit mer självständig.
  • Med det sagt; det är långt ifrån jämt som jag orkar. Roligare att leka ju!
  • Att pussla mammaliv, arbetsliv och studieliv är ingen lätt ekvation.
  • Det händer att jag kallar maken för pappa. Jisses, har jag blivit en sån!?
  • Jag har fått armmuskler. Inte från något gym. Jag är bara mamma. Det räcker.
  • Jag bär med mig hela apoteket, skötbordet, Gustavs garderob och badrummet och lite därtill i väskan innan jag går ut. Trots att jag ska ut ensam. Man vet ju aldrig.
  • Jag passar på att skura badkaret och handfatet när jag ändå ska duscha.
  • När något saknas tittar jag först i toaletten. Sedan i tvättmaskinen och så bakom tv-bänken. Det är Gustavs hemliga ställen.
  • Dagarna är indelade i 5 delmål. Efter dem planerar jag vår dag. Frukost. Lunch. Mellis. Middag. Nattning. Nu är det dags för steg två.
  • Och ja, jag har skrivit på detta inlägg i flera dagar.
Att vara mamma efter 10 månader.

Vinterlandet är här.

Vilket vackert vinterväder vi har nu! Strålande sol och härliga flingor på marken. Tror minsann det blir utelek efter lunch. Har inte orkat mig ut ännu. Sitter faktiskt fortfarande i pyjamasbyxor. Jag tror latmasksyndromet har tagit överhand idag.

Jag har haft några låga dagar. Lite sömn och hormonpåverkning gör inte direkt underverk för kroppen. Gustav har onda tänder på gång och är klängig och gnällig och vill varken sova eller äta ordentligt. Vi längtar till alla de där småttingarna tittat fram. Fyra har han fått nu. Bara (...) sex kvar.

Tiden går snabbt. Det är snart advent och sedan är det jul igen. Den andra med Gustav och den fjärde utan Victor. Det är med blandade känslor vi går den till mötes. Jag slås av ett sådant kraftigt vemod när jag inser att ännu en jul utan älskade Victor snart är här. Hur kunde det få bli så? Och samtidigt är det med förväntan för Gustavs skull. Han ska få sitta och riva julklappspapper och busa med granen. Det blir den första julen han kommer vara medveten om. Stort!

På torsdag har jag tid för manöverbana och halkbana. Läskigt. Jag pluggar teori och känner mig ganska uppdaterad på den fronten. Det är uppkörningen som är mest nervöst. Vill så gärna klara den. Vill så gärna. Tog bussen ner till stan igår. Trångt och drygt. På hemvägen fick vi inte ens åka med då det var fullt. Jag orkar inte bussresor med vagn längre. Ett körkort är mer än välkommet.

Dags att förbereda lunch. Sedan bylsar vi på oss och går ut i snön. Ha en fin dag!

torsdag 11 november 2010

Skräck-monstret har vaknat.

Skärrad och ångestfylld idag. Vill mest bara sova efter urladdningen. Bakom stängda dörrar lät jag känslor komma och tårar falla. Sedan sov jag. Hårt och drömlöst. Det har inte funnits tid för reaktion. Nu började O sent och jag kunde stänga in mig.

Gustav har blivit förkyld och har redan vaknat gråtande och heltäppt. Det lär bli regelbundna uppvak i natt. Jag kryper upp i soffan en stund innan jag kryper till sängs.

Tack fina ni för ert stöd och era tankar som ni lämnar här. Det betyder så mycket och är så stärkande.

onsdag 10 november 2010

Kistor och gravstenar.

Mardrömmen blev nästan besannad igår. Jag skakar fortfarande när jag tänker på det. Vilket ju är hela tiden. Tårar bränner för hur det kunde blivit. Och rädslan väcktes. Som ett monster. Jag har drömt om vita små kistor och gravstenar under natten.

Mamma Linda stod och lagade mat under gårdagen medan Gustav lekte kring mina ben. Han ber att få smaka lite och det får han. Gottigott tycker han att det är. Jag skär upp hans mat i lagom stora bitar och vi sätter oss för att äta. Han med god aptit. Plötsligt sätter han i halsen. Jag dunkar på ryggen och förväntar mig att han ska hosta upp biten. Det händer rätt som det är att en liten bit harmlöst hamnar lite snett, men den kommer alltid upp efter ett dunk på ryggen. Inte denna gång.

Jag dunkar igen. Lite hårdare. Och sen igen. Inget sker. Eller, allt sker. Gustav blir blå och jag får panik. Jag rycker upp honom och gör heimlich manöver. Biten lossnar inte. Jag hör hur han försöker, men han kan inte andas. Jag gör allt jag kan. Jag känner med fingrarna. Biten blockerar hela svalget, men lossnar inte. Här blir Gustav alldeles slapp och liksom hänger livlös. Jag hör hur någon panikartat skriker långt borta. Det är jag. Jag skriker Han kvävs ju! Han dör!

Jag minns hur jag hinner tänka att det tar 6 minuter för ambulansen att komma. Telefonen är uppe. Släpper jag Gustav dör han. Ringer jag inte dör han. Jag gör allt jag kan och vet, men det räcker inte. Jag kan inte rädda honom. Det är ren skräck. Jag vet inte hur lång tid det tog, men det kändes som timmar. Plötsligt fick jag ner fingret förbi biten och kommer åt kräkreflexen. Och han hostar till. Och kräks. Och lever.

Gustav gråter en stund, men sedan vill han äta upp maten. Själv vill jag kräkas av rädsla. Gustav äter upp och är precis som vanligt. Själv fick jag nära döden upplevelse och all energi lämnade kroppen. Jag skakar som ett asplöv.

Trauma. Chock. Tänk om.

Tänk om.

Tänk om.

Tänk om...

tisdag 9 november 2010

Nyfiken i en strut.

Gustav är en nyfiken liten plutt. Han pekar och frågar om precis allt.

Va ä det? eller E det då? är standardfraser här hemma.

Där e den används också flitigt när han vill ha något, läsa en bok, vill bli förstådd eller hittar något kul att leka med. Lyssnar man inte omedelbart eller ännu värre, inte förstår sätter han igång. Där, där, där, där, där.... tills man lyssnar och/eller förstår. Någonstans mellan fjärde och femte där hinner han bli riktigt frustrerad. Det är inte lätt att vara 1 år.

Vi har hund till låns här hemma ett tag nu. Bästa Alice, mina föräldrars hund. Gustav tycker det är jättekul att ha sällskap på golvet hela tiden och bjuder henne gärna på en liten godis. Som han är snabb att äta upp själv innan hon hinner ta för sig. Buskillen. Det är mysigt att ha hund. Om än bara för en stund.

fredag 5 november 2010

Lycklig.

Härlig hösteftermiddag ute på lekplatsen.

torsdag 4 november 2010

Träna, öva och plugga.

Dagen har så långt spenderats på lärandets väg. Jag har övningskört och repeterat saker som jag trodde skulle vara svåra, men som satt på första försöken. Jag kommer mig också igenom vältrafikerade rondeller smidigt och utan att få panik. Det har varit det jag fasat mest inför. Tät trafik och motorstopp = ångest. Det har varit två ordentligt svettiga ögonblick som jag helst inte upplever igen. Men nu känns det bra. Snart dags för halkbana. Det kanske blir körkort på mig till slut.

När jag kom hem blev jag påmind av maken om att jag ju hade lektion idag. Virrpannan hade glömt. Bara att bänka sig framför datorn efter en kaffe och sätta igång. Det är kul att lära sig. Idag var det photoshop del 4 och hur man redigerar tex smink och tar bort ojämnheter så nu blir det bara retuscherade bilder på mig här i bloggen, haha. Nejdå, men kul att veta hur man gör.

Själva fotograferingsdelen av kursen är lite knepig. Där får jag så lätt prestationsångest att jag låser mig och tappar inspiration. Tråkigt. Det är en känsla jag måste jobba bort.

Annars mår vi bra. Lite trötta bara. Gustav har fått ännu en tand och en till är på väg så han har ont och är gnällig stundtals. Vi har börjat vara ute och leka nu (tidigare har han ju inte kunnat gå så bra och därav inte velat) och det är superkul att få springa omkring själv tycker han. Vi har haft snö, men nu ligger vi återigen på plussidan på termometern så det är skönt att vara ute.

Snart helg och alla helgona. Vi åker till kyrkogården för att plantera nytt och tända ljus. Alltid en saknad. Alltid.

Full fart framåt. Gustav älskar att vara ute och leka.

onsdag 3 november 2010

Operation omöjligt.

När Gustav sover om dagarna försöker jag vara effektiv genom att åta mig olika projekt här hemma. Listan är lång och tyvärr blir den bara längre och längre ju mer jag försöker att beta av. Jag hinner nämligen aldrig klart och de resulterar i en ännu större röra än det var innan jag började. Igår började jag i hallen. Jag tänkte att jag skulle få lite ordning bland skor, jackor, mössor och allt som hör en hall till. Jag rev ner och började. En påse full till förrådet. En till. Och en till. Hatthyllan blev städad och skohyllan lika så. Och vips hade ännu en punkt på listan dykt upp. Bära ner till förrådet. Jag kommer aldrig bli en sådan helyllemorsa som alltid har hembakade bröd, skinande golv, städad diskbänk och organiserade rum.

Pust och stön. Ska vi någonsin få fint och behålla det fint här hemma? Jag skäms när vi får besök. Jag till och med skäms när det kommer försäljare på dörren. Ehhh... Nej, tack jag vill inte ha och jag ber om ursäkt för att du fått bevittna detta slagområde.

Och aldrig lär jag mig heller. Tror ni inte fröken Linda har påbörjat ett nytt projekt idag. Utan att göra klart det jag påbörjat. Hopplös var ordet. Verkligen hopplös. Jag började att tvätta kläder idag. För att kunna hänga tvätten på tork måste jag ta ner den gamla som hängde på tvättlinan. Ja och den tvätten måste ju vikas. Och för att kunna vika måste jag ha plats. Ergo måste jag ju städa i sovrummet. Så där börjar jag. I sovrummet. Och inser irriterat att jag har för få garderober. Oscar skulle garanterat sagt att jag har för mycket kläder, men han förstår ingenting. En kvinna kan inte ha för mycket kläder. Inte heller för många par skor eller för många väskor. Jag har för liten plats. Och där, mitt i operation omöjligt vaknar Gustav. Det ser värre ut än när jag startade och jag är helt slut.

Dags för lunch. Ha en fin onsdag.