Sidor

onsdag 10 november 2010

Kistor och gravstenar.

Mardrömmen blev nästan besannad igår. Jag skakar fortfarande när jag tänker på det. Vilket ju är hela tiden. Tårar bränner för hur det kunde blivit. Och rädslan väcktes. Som ett monster. Jag har drömt om vita små kistor och gravstenar under natten.

Mamma Linda stod och lagade mat under gårdagen medan Gustav lekte kring mina ben. Han ber att få smaka lite och det får han. Gottigott tycker han att det är. Jag skär upp hans mat i lagom stora bitar och vi sätter oss för att äta. Han med god aptit. Plötsligt sätter han i halsen. Jag dunkar på ryggen och förväntar mig att han ska hosta upp biten. Det händer rätt som det är att en liten bit harmlöst hamnar lite snett, men den kommer alltid upp efter ett dunk på ryggen. Inte denna gång.

Jag dunkar igen. Lite hårdare. Och sen igen. Inget sker. Eller, allt sker. Gustav blir blå och jag får panik. Jag rycker upp honom och gör heimlich manöver. Biten lossnar inte. Jag hör hur han försöker, men han kan inte andas. Jag gör allt jag kan. Jag känner med fingrarna. Biten blockerar hela svalget, men lossnar inte. Här blir Gustav alldeles slapp och liksom hänger livlös. Jag hör hur någon panikartat skriker långt borta. Det är jag. Jag skriker Han kvävs ju! Han dör!

Jag minns hur jag hinner tänka att det tar 6 minuter för ambulansen att komma. Telefonen är uppe. Släpper jag Gustav dör han. Ringer jag inte dör han. Jag gör allt jag kan och vet, men det räcker inte. Jag kan inte rädda honom. Det är ren skräck. Jag vet inte hur lång tid det tog, men det kändes som timmar. Plötsligt fick jag ner fingret förbi biten och kommer åt kräkreflexen. Och han hostar till. Och kräks. Och lever.

Gustav gråter en stund, men sedan vill han äta upp maten. Själv vill jag kräkas av rädsla. Gustav äter upp och är precis som vanligt. Själv fick jag nära döden upplevelse och all energi lämnade kroppen. Jag skakar som ett asplöv.

Trauma. Chock. Tänk om.

Tänk om.

Tänk om.

Tänk om...

9 kommentarer:

Turbolina sa...

Hjälp! Hjälp! Hjälp! Kan inte ens föreställa mig paniken... Det där är min allra största skräck! Vilken Hjälte-mamma du var som agerade så korrekt och så snabbt och otroligt skönt att det löste sig, kan tänka mig att det kändes som en evighet. Förstår att du var jättechockad efteråt men försök också att sträcka lite på dig och känn att du kan gå styrkt ur detta. Du har gjort en jätteinsats och nu vet du att du har en förmåga att agera och reagera när det verkligen gäller. Även om det absolut inte ska hända igen!

Själv kommer jag att fortsätta mosa maten till mina kids är typ 12 år och har tandställning...

Världens största kram till värsta Hjälte-mamman!

Jessica sa...

Åh fy så hemskt, vilket trauma.
Jag är så glad att det gick bra, du var ju verkligen så sansad ändå, jag tror att det är så att man blir så där klar på ngt vis för att man måste, man måste ju rädda.
Fick verkligen rysningar då jag läste. Fina fina Gustavs så underbart att allt gick bra.
Kram på er

*annorlunda mamma* sa...

Linda, jag var med om samma sak med Adam för ett par månader sen.. Jag vet hur det känns.. Jag höll nästan på att springa ut i trappen för att be grannarna rädda Adam. För att ringa efter 112 var ju nästan omöjligt med Adam i famnen som inte fick någon luft..

Tack gode Gud att det gick bra med Gustav.. Kram

lilla angelyne sa...

Älskade vän, fyyy så hemskt!!
Så otroligt ändå att reflexerna finns där trots att man blir så rädd. Så skönt att det gick bra!
Stor stor kram till dig!

Angelica sa...

Åh vännen, fy så hemskt! Förstår att du drömt hemska drömmar och att du fortfarande känner paniken, vem skulle inte göra det?

Usch usch...

Stor kram till dig och Gustav!

Mickaela sa...

Usch vad hemskt!!
Men underbart att du löste det så snabbt. Kram till er.

Ulrika sa...

åååh vilken mardröm, så fruktansvärt maktlös du måste ha kännt dig! Stackars dig att behöva ha varit med om det där! Så otroligt skört livet är... och så underbara barnen är, fortsätter äta som om inget hänt! Puh!!

Kram!!

MonaA sa...

Åhh vad hemskt och guuud så skönt att det gick bra! Förstår verkligen vilken skräck, panik och trauma du upplevde! Jag skakade bara av att läsa det!
Jag skickar dig och Gustav bamse- kramar och tackar gud för att allt gick bra!

/Mona

loba sa...

Åh, kära du.
Vilken fruktansvärd mardrömssituation.

Kärlek till er.