Sidor

fredag 31 december 2010

Happy new year.

Sista dagen på året. Imorgon börjar ett nytt. Spännande. Jag har inventerat på jobbet och sedan varit på kyrkogården och lyst upp Victors kruka med nya ljus och en marschall. Blev mysigt.

Nu ska jag landa lite här hemma innan vi drar igång med tre rätters och sedan lite rosa bubbel vid tolvslaget.

Gott nytt år vänner! Tack för det som varit så "ses" vi nästa år.

Kram

onsdag 29 december 2010

Lugn i stugan.

Båda de två av manligt kön sover. Kvar sitter jag uppe och har hemmet för mig själv. Bara jag och lugnet. Jag och fyra väggar. Jag och min dator och en hård stol under rumpan. Egentid. Bara min tid. Jag kan göra vad jag vill. Jag har tid. All tid i världen. Typ.

Tystnad. Ahh, härliga tystnad.

....
...
..
.
.
.

Men är det inte lite väl tyst?

Jul på kyrkogården.

Tomhet efter dig mitt hjärta. Alltid tomhet. Alltid sug i magen av saknad. Alltid orättvisa. Alltid är du saknad. Och innerligt älskad.

När vi stod där och betraktade de två små ljus som brann bubblade ilskan i mig. En impuls att sparka ner allt drog kraftigt över mig. Slå och skrika. Kasta hela fåniga lådan ner mot den isfrusna sjön.

Varför står vi här på julen? Två frusna föräldrar på en frusen kyrkogård. Över en frusen urna. Och tänder två små ljus. Varför får vi inte ge kärlek och klappar till dig på julen? Varför finns där tystnad där ditt skratt skulle höras? Varför är det tomt där hela din person skulle fylla vår vardag?

En fruktansvärd sanning. En smärta oförklarlig.

Alltid tomhet efter dig.

Jul 2010.

En mysig och skön jul tillända. Nu står ett nytt år för dörren. Vi väntar med spänning på vad det ska ge oss. God fortsättning!

lördag 25 december 2010

God Jul kära vänner!

tisdag 21 december 2010

Inför julen.

Tiden rusar. Huvudet är fullt av tankar, men tom på ord att fylla bloggen med. Jag tittar in här dagligen och funderar och försöker skriva en rad eller två. Det slutar oftast därvid. Kanske har jag drabbats av lite prestationsångest?

Julen är snart här nu. Bara några få dagar kvar. Jag försöker beta av på listan. Det mesta står ostruket och jag hoppas jag hinner med. Annars får det vara. Så enkelt var det. Jag får helt enkelt bara finna mig i det. Men skönast skulle förstås vara om det blev klart. Om listan blev överstruken och sedan slängd i soporna. Det skulle underlätta för huvudet. Jag är beroende av ordning och reda. Blir lätt kaos annars. Sliter med kontrollbehovet som väcktes för 3 år och 5 månader sedan. Det är en tung ryggsäck att bära.

Gustav drar på förkylning och feber. Lite lagom till jul sådär. Jag känner mig också lite misstänksamt tung i huvudet. Jag hoppas vi får vara friska under högtiden. Åtminstone lilla kärleken.

Det är blandat såhär in för julen. Sorg och saknad vaknar extra mycket. Alltid vemodigt inför högtider. Alltid lite tungt. Tomt. En diffus känsla av att vara rotlös. Som ett obehag som gnager utan att riktigt slå sig fast. Jag är alltid lite förvirrad innan jag förstår av det handlar om. Att det är Victor. Eller snarare att det inte är Victor.

Jag har jobbat morgon till kväll och längtar till morgondagen då jag är ledig och får pussa och krama. Och leka och läsa. Att vara med under den vakna tiden. Jag längtar efter barnaskrattet och det härliga liv som Gustav sprider.

torsdag 16 december 2010

I snöyran.

En hektisk dag med många krävande uppgifter.

I snöyran blåste körkortet iväg, men jag kan ändå ana det där på andra sidan. I ett bättre väder förhoppningsvis. Upp i sadeln igen. Ny tid skall bokas och då kanske solen skiner. Mina grundförutsättningar var bra sades det. Otur med väder skapade osäkerhet och hindrade. Öva mer så klarar jag även oväder. Nåväl, efter peppning av kontrollanten gick jag ändå därifrån med huvudet högt. Jag kan. Nästa gång.

Sitter på jobbet och försöker landa i dagens sanningar och i verktyg som gavs. Jag sover nog gott till natten.

torsdag 9 december 2010

Och så går dagarna.

Gustav sover i vagnen och jag försöker få undan projekt och måsten medan det finns lugn och ro. Det är skönt att beta av lite på listan. För den är lång.

Julklapparna är nästan klara. Bara ett fåtal kvar. När vi slog in några häromdagen grät Gustav stora krokodiltårar för att han inte skulle få det där fina som lades i paketen. Älsklingen. Inte lätt att bara vara 1 år. Snart så får han öppna många och alla får han behålla. Tror det blir en lyckans dag för honom.

Pappa O kom hem med en pulka igår som givetvis skulle testas på momangen. Liten G satte sig i och manade på mamma att dra honom. Inomhus. Ja, vad gör man inte för kärleken. Mamma drog över mattorna och Gustav skrattade. Det får bli en tripp till pulkabacken snart.

Det närmar sig uppkörning och jag känner mig märkligt nog lugn. Kanske så klarar jag det, eller så inte. Köra kan jag så jag hoppas det går vägen. Det vore roligt att kunna ta mig dit jag vill själv. När jag vill. Ja, det kommer jag ju att kunna någon gång, men roligt om det blir snart!

Skolan rullar på och det känns helt ok. Lagom takt för mig. Det enda som ställer till problem är schemalagda seminarium på nätet som inte alltid passar vårt här hemma. Det blir lite pussel och det är inte alla gånger det går ihop. Jag är ändå glad så länge jag kan vara hemma med honom. Som det ser ut nu kan vi dryga ut våra föräldradagar till sommaren. Minst. Lycka! Jag vill vara med när han växer upp. När han lär sig. När han skrattar. Och gråter. Jag är så tacksam över att jag också kan det. Att jag har ett flexibelt jobb som gör det möjligt.

Lillebror mår fysiskt bra igen efter allergichocken. Utredningen är i full gång. Själv har jag inte kunnat ta in allt ännu. Det kommer små stunder där paniken sätter sig i bröstet. Så fel det kunde gått. Det är läskigt. Tidningen följer upp händelsen och nya artiklar har skrivits. Läs gärna på dt.se.

Vi hade finbesök på middag igår. Bästa familjen med Gustavs fästmö kom oväntat och välkommet. Mycket skratt och värme, som alltid när vi ses. Det är så härligt att se hur de växer, de små som låg tillsammans på bb. Så mycket som hänt sedan dess! Var tar tiden vägen?

Själv känner jag mig ännu hormonpåverkad. Blödningarna ger sig inte och smärtorna är de samma. Märkligt, men det känns som om kroppen blivit immun. Jag ger det en spruta till innan jag ringer och rådfrågar. Januari som startpunkt är förbi. Den saken är klar. Det känns inte lika nedslående eller stressande denna gång. Vi har fått två barn. Den största kärleken.

Nu hör jag hur Gustav börjar vakna till där nere så jag ska skynda mig dit för att pussas lite.

lördag 4 december 2010

Slarv tog nästan livet av min bror.

Trauma. Rädslor som försätter hela kroppen i chock. Tårar som bränner när jag känner efter. Jag kunde ha mist min bror.

Min bror har allergier. Många och flera allvarliga. För honom kan det vara förenat med dödsfara om han får i sig något ämne han inte tål. Han äter specialkost och har så gjort hela sitt liv. Han har ätit den även på skolan. Det är inget nytt.

I torsdags fick jag ett samtal av mamma. Min bror ligger i ambulans med fullt pådrag till akuten. Allvarlig allergisk chock. Skolan har inte läst innehållsförteckningen på dagens lunch. De lägger fram pannkakor med vetemjöl på bordet för glutenallergiska- till min bror. Det kostar honom nästan livet.

Det är oförlåtligt, men ingen vill ta ansvar. De skyller på än det ena, än det tredje. Vi har inte råd med slarv. Det är liv man leker med när man slarvar. Läs på! Tag ert ansvar. En gång kan vara en gång för mycket.

Läs mer HÄR och HÄR.

fredag 3 december 2010

ps.

Gustav favoritvisa har fått ny text.

Nu sjunger han:
Mba mba bababa BAJS.

Och så skrattar han högt. Alltid uppskattat med lite kiss- och bajshumor. Eller?

Lillfisen. <3

Mammatankar.

Oj, vad tiden går. Och ett ännu större oj inför hur mycket jag skulle vilja hinna med. Önskar jag kunde trolla till mig fler timmar på dygnet. Bara några få. För att hinna pussas lite mer. Och läsa fler böcker. Och sedan för hämta andan. Och kanske en timme till för ett kvällsbad. Det vore en skön rutin.

Dagar och nätter liksom flyter ihop och mitt i allt plugg, jobb och vardagskaos får jag dåligt samvete. För att jag vill mer. Vill ge mer. Finnas till mer. Och kanske är allt precis lagom. Kanske saknar han intet min son, men ändå. Det där mammahjärtat skär emellanåt.

På toppen av allt, som lite grädde på moset mår kroppen inte bra. Jag svarar inte på behandlingen och tvingas inse att det inte blir ivf i januari. Jag blöder och har hemskt ont. Hormonkossa har jag också blivit och det ogillas skarpt. Och när jag mår såhär smyger sig en liten tanke på. Är det värt det? Orkar jag igen? Och ja, jag önskar så ett syskon till mina barn. En till liten älskling att pussa på och överösa med kärlek. Åh, vad jag önskar. Det gör jag. Men jag är också nöjd. Mer än nöjd. Snarare överlycklig och sprickfärdig av tacksamhet inför den gåva vi faktiskt fått.

Om det ändå vore enkelt. Tiden får visa vad som är meningen för oss. Vad som än blir finns Gustav. Och Victor i våra hjärtan.

Och jag fick bli mamma.