Sidor

lördag 29 januari 2011

Helgens moment.

Vi har varit på husvisning. Två hus som vi haft första tjing på. Vill vi ha något av dem får vi det. Vi har till tisdag på oss att besluta oss, men har redan bestämt oss. Ett hus hade potential, men är för dyrt efter beräkningar. Det andra huset passade vår plånbok bättre, men är för litet.

Så det blir inget för oss. Denna gång.

Lite tråkigt när man har lyxen att vara prio ett, men så är det. En erfarenhet mer fick vi.

Annars har vi umgåtts med min käre bror som är på besök över helgen. Alltid lika trevligt!

fredag 28 januari 2011

Helg igen.

Gissa vem som körde till jobbet idag? ;-) Vilken känsla det är att kunna ta mig dit jag vill. Själv. Stolt som en tupp är jag. Men det får man väl vara? :-D

Heldag på jobbet idag. Det går över förväntan att jobba förresten. Visst saknar jag emellanåt, men jag vet att G har det bra med pappa. De njuter båda två. Och sovmorgon får de jämt. Bara för att jag inte är där! Vad beror det på? Varje gång jag har morgonen är det 6 som gäller. Mycket märkligt.

Gustav har börjat utveckla talet mycket mer nu. Det är fortfarande mycket mamma, men många nya ord har börjat smyga sig in i hans register. Det senaste är ett mycket glatt braaaaj när han gör något bra. Eller om jag och pappan gör något bra. Humor har han också fått den lille busen. Roligast just nu, och helt självpåkommet, är att sträcka fram en liten godbit att bjuda på för att i sekunden man ska till att bita i den dra den snabbt bort. Typ; här får du! Skoja bara! Sedan skrattar han så han kiknar.

Trevlig helg vänner!

torsdag 27 januari 2011

Vilken dag.

Jag har svävat lite på moln idag. Tänk att jag gjorde det. Till slut. Jag kan köra var jag vill, när jag vill. Märklig och overklig känsla. Vi packade in lilla familjen i bilen och åkte på min första tur som körkortsinnehavare på förmiddagen. Gissa om Gustav blev förvånad när mamma satte sig fram och pappa bak. Han vände och vred på sig i stolen för att se vad mamma höll på med där fram. Gullungen.

Lunch intogs ute och en vacker bukett fick följa med hem. Och lite fika naturligtvis. Gott i magen. Hos bästa grannen, som också fyller år idag, skålade vi i rosa bubbel för att fira. Lite tacos på det satt fint.

Kvällen avslutades med ett ärofyllt förtroende. Vi ska bli faddrar åt Gustavs yngsta kusin. Stort.

Till helgen väntar ett nytt spännande moment. Med ett leende går jag nu och lägger mig. Bra dag med andra ord.

Gustav och mamman en trött morgon för några veckor sedan. Inser vem fotografen är när jag går igenom bilder. Att jag och Gustav finns på samma bild är ganska så ovanligt.

JAAAAA!

Jag klarade det!!! JAG HAR KÖRKORT!!!

tisdag 25 januari 2011

Hemma.

Sitter på jobbet och landar efter en helg på mässa. Vi har haft det bra. Mycket bra. Resan hem däremot var en mardröm. Vi åkte in i en vägg av dimma och fick gissa vägens riktning med hjälp av gps. Det var milt sagt mycket läskigt. Det tog flera timmar extra att ta oss hem. Vi bad till och med en stilla bön om att få komma hem levande.

Att se Gustav igen var en lycka större än allt. Underbara fina. Så stor han är. Egentligen. Ingen bebis längre. Var tog den tiden vägen? Vi låg länge i sängen på morgonen och läse böcker. Gustav blev så lycklig när han såg att jag var hemma igen. Kärlek!

Jag har en klump i magen av nervositet. Det närmar sig uppkörning. Jag har barnsligt dåligt självförtroende och håller stundtals på att slukas av negativa tankesätt. Förstår inte var detta kommer från. Jobba, jobba, jobba med positiva affirmationer. Hur svårt kan det vara att vara snäll mot sig själv? Skärpning Linda. Verkligen. Du har varit med om större saker.

fredag 21 januari 2011

Mot storstaden.

Imorgon åker vi. Väskan står packad och klar i hallen. En alldeles för fullpackad väska för de ynka två dagar med en natt emellan som jag kommer vara borta. Jag lär mig aldrig packa rätt. Ja, för tänk om jag inte alls känner för att ha på mig det jag packar ner? Ett reservplagg är då ett måste. Men tänk om inte reservplagget skulle duga heller? Jo, då packar man helt enkelt ner ett reservplagg för reservplagget. Och kanske ett ytteligare, bara för att vara säker.

Jag ser fram emot resan. Det var länge sedan jag var på formex. Det är nästan så att jag ser fram emot att sova ostört en hel natt. Ingen napp som mystiskt försvinner ut i tomma intet när man mest behöver den. Inget sökande i mörkret eftet en nalle som rymt ur sängen. Inget pip som väcker orolig och lättsovande mamma. Ingen välling som ska blandas av trött förälder. Inget hysteriskt gråt om (läs när) det tar för lång tid. Inget vakna innan tuppen av glad och pigg umba umba sång från sängen brevid. Vilket när jag skriver det nu låter himlans mysigt. Han älskar apsången. Somnar sjungande på den, och vaknar sjungande på den samma. Godisen min. Usch, nu började jag sakna honom innan jag ens hunnit i väg. Hur ska detta gå?

torsdag 20 januari 2011

Lättnad.

Del 1 av 2 är avklarad. Nu är det nära. Sen kör jag i väg.

torsdag 13 januari 2011

Spärr.

Det var en mycket förvånad och upprörd liten Gustav som kom och drog mig i byxbenet under middagstillagningen igår. Han grät och pekade och drog. Så jag frågade helt enkelt; vad är det hjärtat? Visa mamma. Han tog mig i handen och förde mig sedan till toaletten. Väl där pekade han på toalocket, tittade på mig och visade sedan att här går det inte att öppna. Han drog och slet och grät av frustration. Mamma, den är trasig här, laga den!

Jag var tvungen att vända bort ansiktet och skratta i armvecket. Ja, för visst skulle det kunna vara så att den var trasig. Men icke. Smarta mamman har monterat en spärr. Inga fler mobiler i toan, tack!

onsdag 12 januari 2011

Skoluppgift.

Som jag nämnde tidigare ligger jag lite efter i plugget, men i dag tog jag tag i saken. En av uppgifterna var att jobba i photoshop där man utgår från sina egna bilder. Man skulle jobba utifrån ett valfritt tydligt koncept och syfte. Bilderna skulle bearbetas på de sätt man behärskar, eller också de sätt som utmanar en i programmet. Till det skulle en liten analys och reflektion läggas till där man beskriver vad man gjort och varför, bildkomposition och innehåll. Jag valde att göra en illustration till en låt. Låten jag valde är Bruce Springsteens Streets Of Philadelphia.

Dessa två bilder valde jag att utgå från. De är tagna i somras under semestern. Bild 1 visar den långa vägen i Finland innan vi kom in i Norge. Bild 2 är mina fotsteg i sanden på en strand nära Lyngen i Norge.

För mig handlar låten om ensamhet. Om en lång vandring i det osäkra och om att vara vilsen i sig själv. Det färdiga resultatet blev fotavtryck på en lång väg som inte tycks ha något slut.

Lyssna på låten här om ni vill.

Hormonguiden. Varje kvinna förstår. Varje man borde lägga det på minnet.

FARLIGT

LITE SÄKRARE

TROLIGTVIS SÄKERT

TOTALT SÄKERT

Vad blir det till middag?

Kan jag hjälpa till med middagen?

Vart skulle du vilja äta middag?

Här, ta lite vin...

Tänker du verkligen ha det där på dig?

Wow, du ser verkligen bra ut i brunt!

WOW! Kolla på dig!

Här, ta lite vin...

Vad är du så upprörd över?

Kan det tänkas att vi kanske överreagerar?

Ta min lönecheck.

Här, ta lite vin...

Borde du verkligen äta det där?

Du vet, det finns massor av äpplen kvar.

Vill du ha lite choklad till det där?

Här, ta lite vin...

Vad har du GJORT hela dagen?

Jag hoppas att du inte överansträngde dig idag.

Du ser alltid jättebra ut i den där morgonrocken!

Här, ta lite vin...

tisdag 11 januari 2011

Och mammakroppen förresten.

I augusti råkade jag titta på mig själv i spegeln. Och studsade nästan bakåt av synen. När jag sedan ställde mig på vågen och efter det drog fram måttbandet kunde jag bara konstatera att min kropp inte mådde vidare värst bra. Typisk mammakropp hade fått ta överhand. Jag bestämde då att den skulle bort. Hela mammakroppen. Bort med daller och ohälsa. Så jag började äta. Varje måltid. Och sluta äta däremellan. På det ökade jag på mina promenader, helt utan press dock. Och visst fuskade jag emellanåt. Ja ganska ofta, men måltiderna höll jag i.

I september var 5 cm borta runt midjan. I oktober var ännu 3 cm borta och på vågen visade det sig att jag minskat i vikt. Då hade jag 4 kg kvar till inskrivningsvikten, den jag hade då lilleplutt ännu var alldeles ny i magen. Och 7 cm kvar i midjan. Målet var att allt skulle vara borta i januari.

Och nu är det ju januari. Glatt kan jag meddela att jag minskat hela 18 cm i midjan! Jag är under farostrecket! Och vikten då? När jag under minisemestern vägde mig studsade jag nästan av glädje. Den visade min drömvikt!

Men underbart är kort. Måste varit en mirakelvåg eller något för väl hemma visade vår våg en annan siffra. Inskrivningsvikten. Vilket ju också var mitt mål, så det är väl inte så illa det. Och det vill säga att jag minskat hela 10 kg. Sedan augusti. Men nu, när jag sett drömsiffran vill jag dit. Kanske är det vår våg det är fel på? Man kan ju hoppas. ;-) I annat fall har jag 5 kg kvar. Och det bör ju vara en enkel match.

Beach 2011, here I come!

Samtalet.

Inte klokt vad tiden går. Hinner ingenting känns det som. Har plugg som ligger på hög. Orkar knappt ta tag i det. Till och med julgranen står kvar där den står. Och tvätthögen växer. Och dammråttorna frodas under sängen. Listan kan göras lång, men det känns bäst att bara blunda. Ta en dag i taget och se vad man hinner med. Det viktigaste jag kan göra är ändå att vara närvarande. Att vara med kärleken 1 och 2.

Nästa vecka ska jag för första gången sova en natt borta från Gustav. Jag ska på mässa med jobbet. Väldigt roligt, men också lite läskigt. Läskigt att släppa taget. Det finns mycket rädsla i att inte vara där. Det går nog bra. Det är bara en natt. Gustav är hemma och myser med föräldralediga pappan.

Efter samtal med Uppsala ska det nu läggas upp en plan för mig. Som vanligt blir det lite speciellt och lite krångligt pågrund av endometriosen. Mina läkare, en på Carl von Linné-kliniken och en på endometrioscentrum, ska nu prata ihop sig och sedan ringer de när det kommit fram till något som passar för mig utifrån min sjukdomsbild. Och kanske, kanske flyttar det återigen in ett litet embryo. Ett som ska växa sig frisk och stark. Ännu ett barn. Ännu en välsignelse. Jag hoppas det.

Heldag på jobbet. Har fått lunch i magen så nu återgår jag till mina sysslor.

Ps, mobilen vaknade till liv. Likt ett mirakel. Den är svag, men smsa går bra. Hurra!

tisdag 4 januari 2011

Toadopp.

Det blir många besök in på toaletten. I självaste toaletten kanske jag ska säga. Klick och plupp är ljud som hörs ofta. Någon blir sedan väldigt nöjd. En annan inte alls.

Den där någon är Gustav. Den där annan är jag. Snabb är han den lille. Vänder man sig bara för en sekund står han där. Redo att släppa ner något i snuskvattnet. Strumpor. Böcker. Mat. Nappar.

Mobiler.

Min.

Två gånger nu. Den har nu dött toadöden. Sedan åkte Oscars i. Den lever med nöd och näppe. Man kan dock säga att den är döende. Jahapp. Dyrt det här. Busunge. Älskade busunge. Tur att han är så söt.

Imorgon åker lilla familjen på minisemester. Farfar ska besökas. Mysigt.

söndag 2 januari 2011

Krrraaaa.

Gustav tycker om bilar. Det är mycket brrrrrrm nu. Han fick en bok om bilar i julklapp. Han drar den med sig överallt.

En ny upptäckt är kråkan och den är om möjlig ännu mer spännande än bilen. Krrrraa säger Gustav så fort han ser en svart fågel. Både i verklighet och på bild. Lyckan var gjord när vi en morgon gick till postlådan och en flock kajor lättade från ett träd för att landa i nästa precis bredvid oss. Gustav var i eld och lågor där han stod. Vidöppen mun, fäktande armar och småstudsande på plats.

En annan sak han gillar mycket nu är pulkan som han också kan uttala vid ord. Han sitter gärna i den. Både inne och ute. Han kan många ord nu, men mest är allt mamma nu för tiden. Mitt härliga barn. En sann lycka att få uppleva honom. Han kan så mycket, förstår så mycket. Jag är så förundrad och imponerad. Han är bara 1 år och så klok. Så stor fast han är liten.

Nätterna och morgnarna är mycket bättre nu. Nu sover han, peppar peppar, hela nätter fram till halv sju-sju innan han vaknar och vill ha vällning. Underbart att slippa upp vid fyra. Håller tummarna att det håller i sig. Vi vaknar glada och nöjda alla tre som det är nu. Ja, man skulle nästa kunna påstå att jag börjar nära mig ett utvilat stadium i småbarnslivet.

Rullgardin.

Fjärde sprutan instucken och rullgardinen gick ner. På en gång. Precis som väntat och fruktat. Det är fullständigt vidriga hormoner. Allt blir svart. Hela kroppen gör ont. Känner mig sjuk.

Förr i världen var detta den bästa behandlingen av alla vidriga. Nu står jag knappt ut. De nästkommande dagarna efter injektionerna är en mardröm. Jag liksom checkar ut när hormonerna flyttar in. Kvar blir en trött och ledsen Linda. En som inte riktigt kan tänka klart. Som bara vill sova, sova, sova i förhoppning om att vakna upp ur mardrömmen.

Kroppen sväller upp som en ballong och buken krampar. Det är som om någon försöker dra ut hela livmodern. Med taggtråd. För att förmildra. Det är obeskrivbart. Jag längtar efter en operation. Att få ta bort hela infekterade området.

Försöker ta en liten stund i taget. Suger i mig ljusglimtarna från min fina familj. Tills rullgardinen går upp. Imorgon ringer jag Uppsala. Kanske de vet råd.