Sidor

tisdag 19 april 2011

Tiden som gick och aldrig kommer igen.

Jag saknar att blogga emellanåt. Som idag när jag åkte till jobbet och såg våren. Och tänkte att det måste jag skriva om. Jag måste skriva om hur det diskret skimrar grönt i trädtopparna. Om den gult lysande ängen av tussilago jag susade förbi. Om hur jag väcktes av flerstämmig fågelsång och allt det vackra vita precis utanför mitt fönster. Vackert vitt av vitsippor. Och om den lilla blåsippan som letat sig upp mellan plattorna på uteplatsen. Och om krokusarna som kom och gick innan jag hann med. Om Gustav som blev från sig av avund då grannpojken hade en trehjulcyckel och hur jag sedan hittade min gamla som han överlycklig fick ärva. Om solen som värmer och hur temperaturen låg på 19 grader här om dagen. Och om hur jag egentligen bara missar och missar och missar hela våren. För jag gör det. Jag missar tiden. För att allt är upp och ner. För att vi lever i kaos just nu. För att inga trådar knyts och vi lever en dag i taget. Oro. För att jag åker hemifrån klockan nio på morgonen och är hemma igen klockan åtta på kvällen. För att jag sedan bara somnar ifrån och vaknar igen på morgonen. För att tiden bara går och aldrig kommer igen.