Sidor

måndag 25 juli 2011

Mitt hjärtas ljus och lycka.

Du är det finaste jag vet. Du är det dyraste i världen.

söndag 24 juli 2011

Tomt.

Så har det återigen skett. Tomt på Victors plats. På födelsedagen. Andra året i rad möts jag av tjuvars fräckhet och hjärtlöshet på den redan svåra dagen. Efter förra årets stölder tog det lång tid innan jag vågade lägga ner mitt hjärta i att göra fint. I våras trotsade jag dock och köpte nytt. Nu är det borta. Att ta Victors planteringar är som att ta hans gravsten. Det är det enda fysiska jag har kvar. Jag förstår inte hur någon kan. Det gör ont. Mycket ont.

Planteringen jag gjorde i våras som nu är stulen.

Victor 4 år.

Jag saknar dig.

Så innerligt.

torsdag 21 juli 2011

Slagen av ordet.

Jag läser lite i min bok. Och där, plötsligt, står ordet. Det slår mig likt en käftsmäll. Obarmhärtigt och grymt. Jag är så oförberedd. Där, ordet jag är rädd för. Som viskas ibland om nätterna. Ordet som betyder död. Inte för att författarinnan av boken kunde veta. Att just jag skulle läsa. Att just jag, i just denna tid, skulle läsa och veta. Och falla. Nej, det visste den inte, den som skrev. Och ändå skrevs det till mig.

Anencefali.

Victor, din sjukdom har ett vackert namn. Men den är allt annat än.

Idag är det den 21 juli. Det är tre dagar kvar. Din födelsedag. Min död i det livet jag hade, skulle haft.

onsdag 20 juli 2011

Att suga eller inte suga?

När Gustav blev sjuk och hade så där vansinnigt ont i munnen ville han inte ha något alls i munnen. Ingen mat, ingen dricka, ingen napp och definitivt ingen välling. Nu när han nästan är helt fin i munnen igen börjar jag fundera. Det har gått två veckor. Han äter och dricker bra igen. Han har varken frågat efter välling eller napp. Vällingen tänker jag inte introducera igen, det får vara bra så. Men nappen... Han har ju inte frågat och jag känner att det kanske är ett ypperligt läge att gömma undan. Smärtfritt och fint bli nappfri, detta egentliga bröstsubstitut behövs ju inte. Men sedan tar det lite emot. Ska han bli så stor nu? Inte ens två år. En stor liten kille. Utan napp. Ska jag eller ska jag inte lägga fram igen?

Jag tror inte.

Kanske.

måndag 18 juli 2011

I det tysta mammahjärtat.

18 juli. Det är min fars födelsedag och jag ler, men det gör ont när ingen ser. Tiden läker ingenting. 4 år är en sekund i evigheten. 4 år är saknaden och sorgen. 4 år är tyngden av ett litet barn i famnen som inte finns. 4 år är tystnaden efter skriket som aldrig hördes. 4 år är glittret i två ögon som för alltid är slutna. 4 år är barfota fötter på golvet som aldrig fick springa. 4 år är smärtan i en mammas själ, tårar i hemlighet, små skakningar på två händer som minns, tryck i bröstet som vill ut. 4 år är vakum. Ännu. Alltid.

Snart är det din födelsedag. Idag är det fyra år sedan vi fick veta. Du mitt barn, för god för världen. Du, så saknad och älskad. Det fanns en plats här. Vi väntade på dig. Nu finns där en skugga av det som skulle varit du. Din plats. Ditt liv. Vår dröm. En sekund i evigheten och tiden läker ingenting.

Barn lever för alltid i sina mammors hjärtan. På det sättet kan barn inte dö.

lördag 16 juli 2011

Halleluja moment!

Barnet har ätit! Första gången på 10 dagar, med undantag för en minimal smula här och där med mycket stora mellanrum.

Jag höll andan och han åt. En hel tallrik riktig mat och på det en skål jordgubbar med grädde och digestivekex.

Ett halleluja moment att minnas.

torsdag 14 juli 2011

Afte.

Ja, det har lille Gustav i munnen. Tandkött, gommen, insidan av läpparna, svalget och tungan. Ja, hela munnen full. Det började med hög feber förra onsdagen och total matvägran. Sedan ville han inte dricka. Och inte kunde han sova. På fredagskvällen såg jag första blåsan i gommen. På lördagen hela tungan och sedan spred det sig och fy tusan så ont han haft och fortfarande har. Febern har släppt sitt järngrepp, men afte kan sitta i länge. Vi har haft återkommande kontakt med sjukvården och idag åkte vi in för att få hjälp och ta prover. Vi har förutom fortsatt alvedon nu börjat ge en oral medicin. Hoppas så innerligt att det ska lugna sig snart. Min stackars älskling.

Det är vakennätter, smärtgråt och fortfarande matvägran. Han dricker något bättre, dock inget vatten. Tydligen ska vatten göra ondare än annan dricka. Saft kör vi med. Och saftsoppa. Han är mager som en sticka och mammahjärtat blöder.

tisdag 12 juli 2011

Du och jag, Gustav.


På upptäcktsfärd i Furuviksparken.



Så länge jag längtat efter just detta. Så länge jag drömt om just denna bild. Så länge jag saknat den lilla handen som föralltid är borta. Och så lycklig jag är för den handen jag får hålla nu.

tisdag 5 juli 2011

Trots till tusen.

Vi har sakta men säkert och alldeles plötsligt klivit in i den första riktiga trotsåldern. Gustav kan vara fullständigt omöjlig och skriker och gapar, slåss och lägger sig raklång på golvet i protest. Tålamodet är inte alltid på rätt plats måste jag erkänna. Det är mig har trotsar mest och det är jobbigt. Var har lugna Gustav tagit vägen? Det är inte lätt alla gånger att behärska sig, men man får välja sina krig och oftast avleds han snabbt av något annat. Turligt nog har vi inte haft någon slänga-sig-på-golvet-i-affärn-framför-godiset-incident. Men. Det lär väl komma. Det med. Det är ju en sund och alldeles normal fas i livet som vi får ta oss igenom med mycket kärlek.

Förutom trotset är det så mycket som händer kring detta älskade barn. Talet har börjat lossna mer och mer. Roligaste nu är ett hejdåpp precis innan han somnar. Han är en liten intelligent människa som behärskar så mycket trots sin ringa ålder. Jag är så stolt över honom.

Sommaren kom. Och halva är redan förbi. Var tar tiden vägen? Jag jobbar på. Lite för mycket, men det är som det är nu. Kaoset gör sig påmind hela tiden. Sjukdomar läks sakta och liv som kunde gått förlorat stannade kvar och för det är jag evigt tacksam.

Till hösten har jag kommit in på en utbildning som krävde både cv och intervju. En utbildning som jag kommer ha stor användning för och som jag ser mycket fram emot. En spännande tid. Efter den, om livet vill, återupptar vi syskonförsöket som lades ner nu i våras. Vi har till 2013 på oss att tina upp våra små. Vi har en plan. Trots kaoset. Och om jag kisar med ögonen ser jag ljuset. Det finns där. Man måste välja tillit. Om och om.