Sidor

tisdag 23 augusti 2011

Bearbeta genom lek.

Vi har som många andra små strider här hemma mitt i trotsåldern. Det pendlar från glad och nöjd till hysterisk.

Här om dagen hade vi en lite dispyt, jag och sonen. Han gjorde hyss som inte gillades av mor. Efter antal trotsiga upprepningar tappade jag tålamodet och blev arg. Och Gustav ledsen. Stora krokodiltårar och synd-om-mig-ligga-på-golvet. Jag satte mig ner och förklarade och kramade om. Och det var det- för den gången.

Litet senare när jag står vid spisen hör jag Gustav leka med Kisse (världens bästa gosekatt, som bekant kan vara olydig han med). Kisse är trotsig hör jag för Gustav skäller och när jag tittar runt hörnet är det en riktig uppläxning Kisse får. Sedan ligger Kisse på golvet och börjar gråta och Gustav säger så så, kjaam och kramar om. Leken är fantastiskt så.

Orden släpper mer och mer för Gustav nu. Jag har faktiskt tappat räkningen över alla de ord han kan nu. Han sätter också ihop meningar, inte långa sådana, men meningar. Fantastiskt! I telefonen idag meddelade han att han älk dej. Det är kärlek och mamma började gråta.

torsdag 18 augusti 2011

Att välja annorlunda.

Gustav är ett år och drygt 11 månader. Snart två. En liten, men stor pojke. Och han är hemma med sin pappa. Han kommer vara hemma ett bra tag till. För att vi valt att ha det så. För att vi kan. För att vi vill. Och där borde detta inlägg sluta. Men så lätt är det inte.

Jag har under flera månaders tid fått höra hur fel jag gör. För att jag är med mitt barn. För att vi är med honom. För att vi kommer ha det så framöver. Självvalt. Det pikas än hit än dit. Han kommer bli socialt handikappad. Han är väl ett stort ego. Han är understimulerad. Det kommer inte bli folk av honom. Han missar en viktig del av livet. Bla bla. Bla bla. Måsten och krav. Och fördömanden.

Som om han skulle fara illa vid. För att han är med sina tryggaste. Märkligt! Och ja, irriterande. Vi har valt bort förskola. Vi väljer mot strömmen. Vi känner av vår familj och gör det som är bäst för oss. Vi som längtat så har äntligen en möjlighet. Att vara med. Varje dag.

Och det är fel?

Tids nog kommer det. Oundvikligt. Men nu, nu är vi med varandra. För att vi valt att ha det så. För att vi kan. Och visst borde det räcka så? Måste jag alltid försvara vårt val? Som om vi gjorde fel?