Vemod.

Kanske är det vädret. Kanske är det hormonerna. Kanske är det helt enkelt lite för mycket nu bara.

Jag klarar inte riktigt att binda ihop tankarna. Jag känner att jag till och med tänker långsammare. Pratar långsammare. Som om kroppen vill tala om för mig att sakta ner. Det ligger en slöja av vemod i luften just nu. Jag försöker fäkta bort den. Jag intalar mig själv att allt är bra. Fint. Toppen. Jag är lite trött bara.

Men något är det. Något annat. Det är svårt att bara vara. Vara i det, men det är nog just det jag behöver. Imorgon är en annan dag.