Sidor

söndag 23 december 2012

Julmys.



Nu är det julpyntat och mysigt och vi njuter av lugnet.
GOD JUL alla ni!


onsdag 19 december 2012

Älskeboken.


Älskeboken är flitigt läst hemma hos oss. Egentligen heter den ju önskeboken, men Gustav älskar allt där i och har då gjort om ordet önskar till älskar, därav älskeboken. När vi var i grannstaden härom veckan smet jag in i leksaksaffären före killarna och köpte julklappar. När sonen sedan kom in med pappan var det dessa två han stannade vid.


Och gissa vad mamman hade köpt? Jag tror han kommer bli glad för klapparna. Och ja, det är fortfarande fordon som gäller. En evig fas verkar det som. ;-)

Några rader.

Nu är det snart jul. Bara några dagar kvar tills tomten kommer. Jag har lite svårt att förstå att vi faktiskt närmar oss slutet på detta år. Det har gått fort. När jag var liten var dessa dagar fram till jul oändligt långa, men ack så spännande. Det är härligt att bära med sig dessa minnen och hoppas att Gustav ska få minst lika härliga julminnen att se tillbaka på när han blir äldre.

Vi är mer sjuka än vi är friska, tyvärr. Själv känner jag mig något på bristningsgränsen av alla hormoner, smärtor och andra sjukor tillsammans med mister-trots-till-tusen-hela-dan. Nu har jag dessutom dragit på mig en förkylning, lite lagom dålig tajming. Jag ignorerar och kör på. Just nu känns det som det enda rätta. Jag har inte tid. Jag har inte hunnit med ens hälften av vad jag hade önskat inför jul, men klapparna är klara. Alltid något. Jul blir det hur som, och jag ser fram emot lite kvalitetstid med nära och kära. Jag orkar inte riktigt stressa upp mig, utan det får bli som det blir.

söndag 9 december 2012

Önskningar?


Trillade över den här bilden. Lite kul ju. Love, money och honesty såg jag först, i den ordningen. Haha. Kärlek, det absolut viktigaste av allt. Efter det fick jag leta lite och kan väl påstå att jag inte strävar efter någon rikedom direkt. Vad ser ni först?

Idag, andra advent och två veckor till jul, har vi varit och handlat julklappar. Har endast en kvar och det känns kul och skönt med, att vara ute i tid så att det inte blir någon stress. Det gillar jag inte. Förjulen och julen ska ju vara en mysig tid, tycker jag. Det enda kvar nu är tjockbullebak, som jag tar till veckan.

Jag har också blivit med smartphone idag. Äntligen. Nu ska jag bara förstå mig på den med alla smarta finesser. Känner mig något oteknisk, men jag ska nog klara av det.

Dagis för en förväntansfull kille imorgon (om vi inte åker på en ny kula av sjukdomar under natten, vilket vi inte gör bestämmer jag). Han har saknat och längtat så efter sina kompisar. Kan det vara fyra veckor hemma nu? Nu får det räcka med sjukor på en lång stund. Det önskar jag mig i livet, hälsa för mina kära.

fredag 30 november 2012

Vit advent.

Lagom till advent är marken vit och snön fortsätter falla, tätt tätt. Gustav har längtat så efter snö och har undrat varje morgon om vi inte kan åka pulka snart. Nu verkar det bli åka av till helgen, äntligen.

Sista novemberdagen för i år. Nu börjar vi räkna ner till julafton. En mysig tid. Gustav har fått paketkalender av sina snälla gudföräldrar så ikväll när han sover ska jag göra i ordning den. Han får också öppna en lucka med choklad varje dag. Kunde inte motstå. Jag vet ju hur mycket jag själv älskade december som liten och vill ge honom allt det där som gör väntan på julen speciell.

Om vi får ihop schemat, och håller oss friska, verkar det också som om vi kommer oss i väg på en liten minisemester över nyår till grannlandet. Längtar!

Trevlig adventshelg!

torsdag 29 november 2012

Lugn och ro.

Ännu ett besök hos doktorn för Gustav idag. Stackars lilla killen orkar inte mycket om dagarna. Han vill helst sova och klagar på att han inte orkar leka. Han har inte varit på förskolan på två veckor nu. Ont i mammahjärtat när han inte är pigg. Jag hoppas att det ska vända nu snart.

För min egen del behövs en stor dos så kallad egentid. Jag är helt slut, om jag ska vara ärlig. Och det ska jag väl? Behandlingen är riktigt jobbig. Stressar för att få vardagen att gå ihop. Stressar för en hel del nu faktiskt. Inte bra.

Till helgen är det första advent. Det får bli en riktigt lugn helg känner jag. Absolut ingen storstädning eller något annat ambitiöst. Lite pepparkaksbak (på köpedeg) och glöggmys räcker. Och kanske smiter jag iväg till bastun en stund. Det hade varit skönt. Lugn och ro. Det behöver vi.

måndag 26 november 2012

Lussebak.


Gustavs första lussebullar, som han har rullat och dekorerat helt själv. Stolt kille och stolt mamma. Smakade så gott en kopp kaffe. Nästa bak på schemat blir pepparkakor. Snart advent igen= julmys!

Hoppas ni mår bra!

fredag 23 november 2012

Levande.

Jag känner att den här bloggen har tappat stinget. Eller så är det jag som tappat stinget. Det är som om att jag inte längre har ord. Allt jag skriver blir liksom... tråkigt.. Jag vet inte. Nu har jag bloggat i fyra år. Kanske är det bra så? Egentligen? Jag funderar mycket på det. Det är inte ofta kan känner ett sug efter att skriva. Och sedan lyckas få orden att flyta på bra. Jag skriver inte ens annars heller. Det gjorde jag alltid tidigare. Ja, vi får se hur det blir. Ni som vill, får följa mig trots att det blir glest mellan inläggen. Ni är varmt välkomna hur som, så länge ni vill.

Minns ni förresten mamma-listorna? Tanken var ju att jag skulle fortsätta med dem. Jag kom på det igår kväll när jag nattade Gustav. Man får alltid lite tid till eftertanke då. Att vara mamma till en aktiv treåring är på många sätt en utmaning. Jag trodde aldrig att det skulle vara så krävande och svårt. Att uppfostra, ge rätt verktyg inför livet, plocka bort och lägga till. Lära om rätt och fel. Lära om känslor. Lära om kunskap. Lära genom livet. Vara mamma. Behålla lugnet, visa tålamod, men också våga visa andra känslor. Visa reaktion. Och vara konsekvent. Jag sliter många gånger mitt hår av frustration. Det finns ingen som får mig att känna lika starkt som Gustav. Det finns ingen som jag kan bli så frustrerad av, skratta så hjärtligt av, svämma över av kärlek av, känna harmoni av, gråta av lycka av, blir så trött av, bli så pigg av. Det finns ingen som får mig att känna mig mer levande, än Gustav. Han är livet. Med allt vad det innebär. Mest kärlek.Och lycka. Förundran.

Jag tänkte också på rädslan igår. Rädslan över att mista honom. Som om han vore till låns. Jag minns hur jag första tiden samlade minnen, utifall att. Den rädslan var svår. Jag har lärt mig slappna av mer nu. Jag vågar tänka att Gustav ska börja skolan, bli 10 år, 15 år, att han ska bli vuxen. Men jag är på många sätt en hönsmamma. Hökögon, även i nacken. Beskyddande. Alltid med vetskapen om hur fort livet kan vända. Hur mycket döden kan ta. Det kan slå mig hårt emellanåt. Och jag kan bli livrädd. Men jag kan också slappna av mer nu. Jag tror att det har gjort mig mer närvarande. Och ödmjuk. Jag tror att det har lärt mig att aldrig ta för givet. Jag går dock inte runt som en salig människa hela dagarna. Jag är bara människa, jag med. Med alla känslor som kan finnas. Jag gör misstag och lär mig, som alla gör. Men jag tror att jag är vaken, på ett annat sätt än jag varit. Innan Victor.

Att vara mamma till en treåring är fantastiskt. En resa och upplevelse. Visst blir jag trött och behöver vila emellanåt, men jag har aldrig varit mer levande.

onsdag 21 november 2012

Mörkt.


Jösses vad mörkt det är ute. Idag blev det inte ens riktigt ljust ute. November är verkligen inte min favoritmånad att vistas utomhus, men inne är det mysigt när brasan sprakar och ljusen på bordet är tända. Så här tillbringar jag mina mörka kvällar, i soffan med den vackra brickan som gnistrar. Jag har så klart inhandlat allt på jobbet ;-).

Gustav är inne i en ganska så extrem trotsperiod som tröttar ut både stor och liten, man får välja sina krig hela dagen. Det testas gränser hela tiden. Jag önskar mig en burk med tålamod i julklapp, om någon undrar. ;-)

Men däremellan händer det mycket, och snabbt. Hans språk är otroligt bra och han är mer än generös med kramar och lovord. Häromdagen pratade pappan och sonen om flickor och pojkar. Pappan frågar hur Gustav vet att jag är en tjej och sötnosen svarar - För att mamma är så vacker!

Snart adventstider. Fuskar man om man börjar pynta lite smått redan denna helg?

torsdag 15 november 2012

Uppdatering behandling.

Tredje veckan med Visanne+sprutor och jag måste säga att det känns bättre nu. Visst finns det biverkningar kvar, men jag kan nog lära mig leva med dem. Smärtorna håller sig på en uthållbar nivå för det mesta. Värst är det på morgnarna och kvällarna. Då är jobbigt och svårt att hantera. Däremellan fungerar jag hyfsat. Men tröttheten ger sig inte. Jag vaknar aldrig riktigt helt känns det som. Lite grusigt i ögonen och tung i kroppen. Det är väl sådant som man får ta som endometriossjuk, antar jag. Så som så mycket annat. Sen suger det, rent ut sagt, att Visanne inte ingår i högkostnadsskyddet. Inte är de helt billiga heller, de där tabletterna. Jag brukar ju inte skriva så mycket ekonomi här, men kände att jag var tvungen att klämma in det eftersom jag tycker att det är så dåligt. Jag känner mig ändå lite hoppfull att detta ska fungera och då får jag fortsätta att betala. Kanske kommer de ingå så småningom. Hoppas det.

fredag 2 november 2012

Lite normal.


                                                                   Julstämning på SmåGlädjen.

På jobbet igen! Härlig känsla. Bara vara Linda, lite normal mitt i allt. Och det är helg vilket innebär fredagsmys!

onsdag 31 oktober 2012

2 år emellan.


Rotade genom bilderna på datorn och hittade dessa två höstbilder. På första bilden är jag höggravid och väntar förväntansfullt på den lille som ligger där i magen. Det är drygt två veckor kvar tills förlossningen. På andra bilden sitter han där, älskade Gustav. Alldeles själv. Två år senare, på stolträdet i skogen där vi bodde tidigare.

Och nu har det gått ännu ett år. Makalöst. Magiskt. Vilken ära det är att få vara med om dig, genom livet, i alla faser. Jag älskar dig!

Man blir väldigt ensam på det viset.

Vintern har kommit. På besök, eller för att stanna. Det får tiden utvisa. Vi har i alla fall hunnit kasta snöbollar, bygga snögubbe och åkt pulka. Det är sista oktober. Denna månad har verkligen gått fort, trots att jag har legat för det mesta.

Förra veckan tågade vi ner till Uppsala. För Gustav var det första gången som han var medveten om att åka tåg. Han älskade det. Med oss i ryggsäcken hade vi fika, böcker, bilar, kritor och pysselbok så vi kunde hålla oss sysselsatta om det skulle bli för långtråkigt. Vi hann med lite fika på ditresan, men mest tittade vi ut genom fönstret och såg landskap, hus, bilar och djur susa förbi. Det är underbart att upptäcka världen genom ett barns ögon.

I Uppsala stod läkarbesök på schemat för mig. Blodet i buken efter en cysta som brustit hade kroppen tagit hand om. Det såg i övrigt bra ut på ultraljudet, men lite besvärligt med behandlingsform eftersom jag har provat nästan allt som går och inget hjälper. Nu, på sista försöket, blir jag dubbelbehandlad. Jag fortsätter med "klimakteriet-sprutorna" och lägger på ett relativt nytt läkemedel för endometrios, Visanne. Ja, vi får se. Jag försöker hoppas, men det är svårt måste jag erkänna. Jag har nu intagit Visanne i en vecka och har redan betat igenom en hel del på biverkningssidan. Sömnproblem, svullen mage, huvudvärk, nervositet, illamående, ryggsmärtor, humörsvängningar, koncentrationssvårighet... Ja, ni hör väl och listan slutar tyvärr inte där. Det är ingen dans på rosor detta, kan jag lova. Lägg också på biverkningarna av sprutorna, som är många. Jag är en kemisk styrd person med en ständig kamp mot smärtorna. Jag vet knappt vad som är mitt eget och vad som är styrt av medicinerna. Detta ska jag prova nu, 2-3 månader. Sedan får vi se. Kanske blir det ivf efter det, om detta hjälper mig. Kanske blir det den slutgiltiga operationen.

Det jobbigaste är nog att det inte syns på mig. Jag ser frisk och glad ut. Visst, jag går lite konstigt nu, på grund av smärtorna, men i övrigt. Ingen kan se. Och hur förklarar man? "Jo, alltså, jag har en sjukdom i mina kvinnliga delar av kroppen..." Det är ju inget som man stoltserar med och det blir ofta beklämmande att tala om det. Det är ju så privat. Nästan tabu. Och ingen, som inte själv har sjukdomen, kan förstå. Man blir väldigt ensam på det viset. Att man dessutom inte ska bli betrodd i vården, det sätter liksom spiken i kistan. Nu har jag en sådan himmelens tur som har specialremiss (på obestämd tid) till en fantastiskt kunnig läkare som ser mig. Förstår mig. Lyssnar på mig. Hjälper mig. Jag måste resa 50 mil tur retur för att få den vården, visserligen, men när jag är där, är jag i goda händer. Men det tog tid och det är många kvinnor därute som inte får den vård de behöver. Orättvisa.

En tablett extra om dagen och ett nytt mål i sikte. En dag i taget fram tills dess. Sedan får vi se. Vad som finns där runt hörnet. 

torsdag 18 oktober 2012

Guldkant.





Här om dagen bjöds vi på vackert höstväder till morgonkaffet. Jag hoppade i stövlarna med pyjamasen på för att föreviga den vackra morgonen. Frostigt och guldskimrande. Dimman låg och dansade på vattenytan. Det är verkligen en vacker plats vi bor på.

fredag 12 oktober 2012

Himlen tur och retur.

G: Mamma, jag behöver en stege.
Jag: ?
G: En stege så jag kan hämta dom som är i himlen.
Jag: Vem är det som finns i himlen?
G: Victor. Det är Victor som är i himlen. Jag ska klättra upp och sen flyga efter honom. Victor kan flyga i himlen. Och sen behöver jag rymdraket. Och rep. Sen öppnar jag rymden så Victor kan komma hem. Och stoppar repet i min ficka.
G: Mamma, vad gör Victor i himlen?
Jag: Jag tror han leker och busar och skrattar.
G: Ja! Och spelar iSooone!

lördag 6 oktober 2012

Kalaskul.

Lagom till födelsedagen fick Gustav hosta, men är pigg och glad ändå. Han har blivit firad på dagis, hemma på födelsedagen igår och idag på kalaset. Många fina presenter har han fått. Allt från pyssel till fordon(naturligtvis!) till trehjuling och böcker. Fika, godis och så tårta förstås. En tågtårta. Första gången jag ger mig på lite mer avancerad bakning, men det blev godkänt. Både smak och utseende.

3 år. Tiden har gått så fort. Och samtidigt. Han han inte alltid funnits med oss? Vi älskar dig så. Vår fina kille som kom med livet och lyckan. Jag är så lycklig för att jag får dela mina dagar med honom!

Jag är också lycklig över att jag idag har kunnat stå på benen.

Fina dagar!

tisdag 2 oktober 2012

Födelsedag runt hörnet.

På fredag är det Gustavs stora dag. Hela 3 år. Tiden går så fort, för fort ibland. Min stora fina kille! Alldeles otroligt!

Jag ligger i sjuksängen och skriver lista inför helgen. Det blir en liten fikafest på lördag i all sin enkelhet. Gustav har önskat sig tågtårta så det får det bli. Funderar på vad jag ska fylla den med. Hallon kanske. Det gillar väl alla?

Gustav tar det hela lite bättre denna vecka tycker jag. Han har varit väldigt arg på mig. Skrikit och bråkat för att få utlopp för sina känslor. Han är ju inte van vid att mamma inte kan vara med. En omställning för hela familjen. Jag är lyckligt lottad som har mina kära runt mig. Och tacksam för allt de ställt upp med. Och även förskolan som gör sitt yttersta för att underlätta. Fantastiskt.

En liten stund i taget.

söndag 30 september 2012

När livet inte riktigt är på min sida.

Dag sju i liggläge. Brusten cysta och blod i buken. Akuta smärtor och feber. Värmekudde och starka mediciner. Och jag är trött. Så oändligt trött. På hela situationen. På sjukdomen. Den som stjäl så mycket. Akutbesök, dessa mediciner, all tid som går utan att jag riktigt får vara med, stressen över att inte kunna fungera, att det inte blir bättre. Frustration. Jagavskyrdennasjukdom!

Det gör mig bara så ledsen. Uppgiven.

Gustav är orolig. Han ber mig följa med, leka, busa. Det värker i hjärtat att säga nej. Att jag inte kan. Det värker i hjärtat när han på morgonen kommer fram och försiktigt frågar -mamma, är du frisk nu?. Det värker i hjärtat när han skriker förtvivlat efter mig. För att jag inte kan vara med.

Det är en vacker höstdag. Jag önskar att jag kunde vara ute. Leka med familjen. Gå en sväng i skogen. Andas frisk luft. Vara normal. Smärtfri.

måndag 27 augusti 2012

Höstbiten.

Och så blev det höst. Innan det ens hann bli sommar. Solen skiner idag, men det blåser kalla vindar som får gula löv att blåsa till marken. Det känns i luften. En ny årstid. Det liksom doftar annorlunda. Jag gillar egentligen hösten. Men jag är inte redo för den. Jag hade önskat mig fler lata dagar med sol och bad först. Här vi bor regnade det mest i hela Sverige under sommaren. Typiskt.

Jag sitter i min ensamhet och undrar vad jag ska göra med tiden. Hur gör man när man är ensam? Maken jobbar och lillen är på förskolan. Jag känner mig något tafatt. Hänger en tvätt, diskar lite, går ut, går in, åker till jobbet, åker hem, lyssnar på mina egna andetag. Väntar. Vad gör man med armarna när man inte ägnar dem åt barnet. Märklig känsla. Egentid. Vad är egentligen det? Hur gör man med den..? Klipper gräset kanske? Eller plockar leksaker på plats?

Kanske läser jag en bok. Är lite lat en stund. Det är kanske det som kallas egentid?

fredag 3 augusti 2012

Tomteland och Sommarland.


Vi har haft två mysiga utflykter denna vecka med Oscars bror med familj. Det är alltid lika härligt att träffa dem. Dag ett besökte vi Tomteland och dag två stod Sommarland på schemat. Barnen hade kul och vi med förstås.

På tomteland hade vi störtregn hela dagen, men med rätt kläder fungerade det bra ändå. Det fanns egentligen inte så mycket att göra för Gustav förutom att titta på teatern som var både spännande och kul. Gustav tyckte trollen var jätteläskiga och blev kär i sagofen. Han följde efter henne och ville vara nära. Sötnos. Vi hade mat och varm dryck med oss. Det är alltid mysigt att fika ute tycker vi. Vi hann också med att rida lite och Gustav var så stolt, titta så rak i ryggen. ;-) Det är vacker natur där och det finns några djur också så vi gick runt och tittade mellan teaterakterna. Det fanns också lekplats och hoppborg som vi passade på att utnyttja. Helt okej utflyktsmål, men jag tror det passar de lite äldre barnen bättre som kan ta del av mer. Och solsken skulle nog göra det ännu trevligare.

Dag två åkte vi till Sommarland och fick sol i princip hela dagen. Härligt! Här fanns så mycket som passade en liten aktiv kille och det blev mycket spring, bus och lek. Mamman blev upplurad i pariserhjulet. Ni kan se att jag vinkar och ser lite glad ut, men i själva verket fruktade jag för mitt liv och höll mig krampaktigt fast och andades inte ut förrän jag hade fast mark under fötterna. Glass, hoppborgar, bilar, båtar, bad och karuseller hann vi också med. Jag gjorde en stor pastasallad som vi avnjöt tillsammans i skuggan.

Nästa vecka tar jag examen. Veckan efter skolas G in på förskolan och sedan ska jag på inköpsmässa med jobbet. Fullspäckat schema. Trots att det har regnat mycket denna sommar, har vi också haft fina dagar. Det gäller att ta vara på de små stunderna.

tisdag 24 juli 2012

Dagar blev till år.

Mitt älskade barn. Du var så liten när du föddes. Din plats hos oss, i våra hjärtan, i vår familj, är stor. Du är en viktig och naturlig del trots att du inte fick leva med oss.

Fem år idag sedan jag födde en liten gosse. En liten Victor. Jag önskar att detta var en glad och lycklig dag. Som sig bör. Men det är det inte. Det river i mig av smärta.

Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jagsaknardig!

Grattis på din femårsdag hjärtat.

måndag 23 juli 2012

Tystnad.

Imorgon fyller min lilla stjärna år. 5 år. I en rättvis värld hade vi haft kalas. Tårta, paket. Ballonger, barnskratt.

Där hans skratt skulle varit finns bara tystnad. Alltid tystnad efter dig. Älskade barn.

onsdag 18 juli 2012

Allt kunde varit så vackert.

Juli. Det ligger en tyngd över hela månaden. Ett svart moln.

Det regnar varje dag. Det kan det nog lika gärna göra. Då matchar det. Juli är som en väntan. Varje dag blir det lite tyngre. Idag, för fem år sedan, förvandlades all livets lycka till ett svart hål. In i hålet rycktes vi in med alla våra drömmar, vår längtan och vårt liv vi hade och skulle haft.

Jag minns alla känslorna som om det vore alldeles nyss. Ett ögonblick sedan. Jag minns hur golvet liksom försvann och hur jag tycktes befinna mig i vakuum. Hur jag ville skrika, men blivit stum. Hur jag reste mig från britsen och betraktade mig själv utanför kroppen. Hur jag tänkte; det här händer inte. Hur jag sedan föll och var oförmögen att resa mig när jag fick det upprepat om och om igen. För att jag skulle förstå. Det gjorde jag inte. Det gör jag fortfarande inte. Jag kan inte förstå. Orättvisan. Det omänskliga i att överleva sitt eget barn.

Jag minns resan hem. Hur jag ringde min pappa som fyllde år. Hur jag grattade honom efter att jag berättat att hans första barnbarn skulle dö. Hur hela världen var uppochner och inochut. Förvirring. Förtvivlan. Jag minns de filmer vi hyrde medan vi väntade. Jag minns dina sparkar och hur du smekte insidan av magen med dina händer. Du levde just då. Allt kunde varit så vackert. Men du skulle inte överleva.

Älskade Victor. Hur kunde det bli så här? Nästa vecka är det din födelsedag. Du skulle blivit fem år.

Vi saknar dig så.

fredag 6 juli 2012

Härliga sommar!







lördag 30 juni 2012

Egentid.

Just nu kan livet inte bli så mycket bättre. Just nu sitter jag ute i trädgården och blickar ut över den vackra sjön och lyssnar på fåglarna som sjunger. Det är så fridfullt. Hemma, jag känner mig hemma. Solen skickar sina sista strålar för idag och vindarna blir svalare. Jag snor filten tätare kring kroppen och känner att det är härligt att leva. Det doftar gott av nyklippt gräs och blommor. Jag är lyckligt lottad. För min fina familj, för mitt nya hem, för livet, för så mycket. Gustav sover sött och nu är det bara min tid. Tanka energi. Fylla hjärtat med nya ljusglimtar att plocka fram en annan dag. När de behövs lite extra mycket.

Vi har ätit gott och gjort årets första rabarberpaj. Vi åt ute under solen och mer sommar än så blir det inte. Imorgon är det juli. Andra månaden av sommaren. Jag hoppas på ännu fler soldagar med bad och glass. Men mest av allt hoppas jag på att dagarna blir till bredden fyllda av kärlek och lycka.

fredag 29 juni 2012

I den stora sorgens famn.

Midsommarafton. Trevligt sällskap, god mat och glada skratt. Jag sitter mitt i en konversation. Plötsligt börjar jag skruva på mig. Rastlös. En flyktkänsla som jag så väl känner igen. Jag måste resa mig. Ursäkta mig. Dra mig undan. Vad händer?

Och sedan hör jag vad mitt undermedvetna reagerat på. Låten. Som spelas. Den tränger sig in i hjärtat som en pil och jag tappar andan. Så nära. Hela tiden. Närvarande. Vilande. I den stora sorgens famn.

Och där, bland alla människor, är jag ensam. För du är inte här. Jag lyssnar klart. Gråter. Värker. Efteråt bättrar jag på mascaran som runnit. Provler för mig själv i spegeln. Ingen kan se. Sedan går jag ut. Och deltar i skratten.

Jag har ropat allt jag orkat. Allt jag orkat efter dig. Hör du mig? Kan vi nå varandra?


I den stora sorgens famn
Finns små ögonblick av skratt
Så som stjärnor tittar fram
Ut ur evighetens natt
Och I solens första strålar
Flyger svalorna mot skyn
För att binda sköra trådar
Tvinna trådar
Till en tross
Mellan oss...
Så vi når varandra

I den hårda tidens brus
Finns de skrik som ingen hör
Allt försvinner I ett sus
Som när vinden sakta dör
Alla tårarna har torkat
Till kristaller på min kind
Jag har ropat allt jag orkat
Allt jag orkat efter dig
Hör du mig
Kan vi nå varandra

I den långa vinterns spår
Trampas frusna blommor ner
Och där ensamheten går
Biter kylan alltid mer
Ändå har jag aldrig tvekat
Mellan mörker eller ljus
För när månens skära bleknat
Har allt pekat åt ditt håll
Och från mitt håll
Kan vi nå varandra

Ted Gärdestad

onsdag 20 juni 2012

På baksidan.

Inläggen duggar inte direkt in här på bloggen, men jag är ju här ändå. På baksidan. Lite anonymt sådär.

Det händer mycket här. Fullt upp skulle man nog kunna säga. Jag har precis lämnat in mitt examensarbete och väntar på en tumme upp eller ned. Upp hoppas jag, för jag har jobbat hårt med det. Jag är snart klar. I augusti tar jag examen och sedan blir det länge, om inte alls, till nästa gång jag ska studera. En sak är då säker, jag ska aldrig mer plugga heltid, jobba i princip heltid och samtidigt ha ett barn hemma på heltid medan min make också pluggar heltid. Nej tack. Det har sugit ur både kraft och kroppsvikt ur mig. Men snart klar. Det har inte blivit så mycket tid till annat för oss som familj, sådant som är lättsamt och kul, men i måndags åkte vi till äventyrsbadet och lekte. Värdefullt! Vi har lite småplaner för sommaren också. En och annan utflykt blir det och det ser vi fram emot.

Gustav har förresten slutat med blöja och det går jättebra. Det blir en och annan olycka, men han är så duktig och stolt! Han är stor kille säger han.

Trevlig midsommar!

lördag 26 maj 2012

Om att vara en haj. Och en ängel.

Vi har äntligen sommarvärme. Till veckan kommer svalare väder med regn. Det gäller att passa på när solen skiner. Suga i sig kraften som solen skickar ut.

Jag känner ett märkligt vemod. Jag har inte riktigt kunnat sätta fingret på den exakta orsaken. Likväl finns den där, känslan. Den har liksom gått ett steg bakom mig. Ibland obemärkt. Ibland mycket påtagligt. Ibland bara som en skugga jag anat i ögonvrån eller som en extra tyngd i maggropen.

Och ja, det är välbekant. När jag kommer på det. Vad det är. Jag lär mig aldrig hantera det. Inte precis i början. Sedan, när jag vet, måste jag hitta ett sätt. Ta mig igenom. Eller runt. Beroende på.

Gustav föll i en damm här om veckan. Han hoppade i. Han var en haj. Och han skulle skrämma alla småfiskar. Leksamt, men allt annat än ofarligt. Det var oss han skrämde. Jag var inte där. Inte Oscar heller. En riktig vardagshjältinna hoppade i efter och drog upp honom. Han blev rädd. Och nerkyld. Och efteråt sjuk. Feber, hosta och ögoninflammation. Jag hamnade i ett utanförkroppen stadium av skräck. Allt gick väl. Han drunknade inte. Han lever och andas och skrattar och leker. Och det var då, efteråt, som den kom över mig.

Sorgen. Och när jag sedan läste en artikel om ett barn som dog, precis som Victor. Då blev jag förföljd. Åren går, men jag förstår att det alltid kommer att vara så. Mer eller mindre. Oväntat eller väntat. Ofta eller sällan. Men där. Så länge jag lever. Utan honom. Så länge kommer jag att minnas. Sakna. Längta. Smärta. Älska. Alltid. Tills vi ses igen.

Mamma älskar er, mina fina pojkar. Min lilla haj och min lilla ängel. På två platser, men tillsammans i mitt hjärta.

lördag 12 maj 2012

Råd önskas.

Hallå där ute. Jag skulle behöva lite hjälp av er läsare. Lite tips och råd. Jag har ju som bekant inte särskilt gröna fingrar, men vill gärna lära mig. Nu när vi har flyttat har vi ju också en stor trädgård med bland annat en rabatt som hyresvärden frågat om jag vill piffa till lite. Hon kommer att beställa det jag vill ha nu i maj, men jag kan inte bestämma mig. Helst av allt vill jag ha lite torparblommor så som pion, malva, löjtnanshjärtan mm. Hyresvärden kom med förslaget att sätta vresrosor i rabatten eftersom det både är lättskött och fint.



Här ovan ser ni hur den ser ut, i snöslasket vi hade i april. Lång, smal och full av ogräs och lite smultron. En rosbuske av okänd sort finns och någon pärlhycint har dykt upp och sedan en tuva med gullviva.

Så, vad ska jag göra? Rosor? Torparblommor? Vilka i så fall? Behöver jag gräva ut rabatten så den blir bredare? Alla råd och tips mottages tacksamt!

fredag 11 maj 2012

Snurr.

Jag har visst nämnt både förskolan och plugget ser jag. Jag är bedrövlig när det kommer till bloggen, tyvärr. Det är svårt att få lust och ork att skriva något när allt bara rullar på. Det händer ju förstås en hel massa varje dag även om det inte blir skrivet. Jag skriver i huvudet så som jag alltid gjort. Ibland långa texter, ibland bara några tankar eller Gustavs snabba roliga repliker. Och då, när jag skriver utan att skriva, tänker jag alltid att det hade väl varit skönt med en smartphone, en sådan som man har med sig hela tiden och snabbt kan skriva ner tankarna. Det vore något. Jag trodde jag var så cool när jag vågade vägra iPhone förra året och köpte mig en hederlig knappmobil. Det tog mig endast några dagar att inse att jag inte var det. Och sedan dess har jag känt mig ocool när jag tänker på det. Nästa mobil blir en smart tänker jag samtidigt som jag hoppas att gamlingen jag har snart ska ge vika. Så att jag får vara med i det coola gänget.

Over and out.

Var är värmen?


Medan regnet fullkomligt öser ner trillade jag över lite bilder från Spanien-resan jag och mamma gjorde för några år sedan. Sol och bad hela dagarna. Jag längtar efter värme. Vad är det med den här våren egentligen? Snö och regn och låga temperaturer. Brr... Nu måste det väl komma lite solsken snart?

Jag har halkat efter rejält i plugget den sista tiden på grund av alla sjukor vi dragit med sedan januari. Oron över att ligga efter växte sig enorm och bara tanken på att plugga gjorde mig handlingsförlamad. Jag har jämt haft sådan otur under mina studieperioder, men så tog jag tag i hornen och betade av fyra uppsatser på två dagar. Och bästa betyg på det. Nu känns det hela lite lättare och jag känner att jag kommer att fixa det. Nu är det bara sommaren kvar och sedan är jag klar. Härligt!

Gustavs koppor har torkat in. Det var ändå ganska lindrigt tycker jag och det är skönt att ha det avklarat. Har jag förresten nämnt att vi blivit antagna till förskolan till hösten? Det har vi i alla fall. Ett föräldrakooperativ som verkar toppen! Det känns så spännande! Vi sa när Gustav var bebis att vi hoppades på att kunna vara hemma med honom tills han blev tre år. Och så blir det. Vi har pusslat och pusslat med jobb,studier och föräldradagar och ändå har vi några föräldradagar kvar. Vår stora fina kille. Snart dagispojke. Det blir stort, för oss alla! Han har också börjat så smått att gå på toaletten. Vi har köpt massa böcker om att gå på toa och bajs (bajs är för övrigt jättekul just nu) och en toasits med cars (så klart) till honom och varje gång det kommer något får han välja ett klistermärke och sätta upp på ett papper på kylskåpet. Enkla medel, men han blir så glad. Och stolt! Jag kan verkligen inte förstå hur tiden kan gå så fort. Nyss var han bebis.

Helg igen. Hoppas ni har det bra där ni befinner er. Ikväll blir det fredagsmys. Gustav brukar stå i dörren och vänta på mig på fredagkvällarna. Han tjuter av lycka när jag kommer. "Mamma det är fredamyyyset!" Då ska det ätas ostbågar, drickas hallonsaft och tittas på Trassel (disneys film om Rapunsel). Det är vår mysiga fredagsrutin det och jag kan filmen utan och innan.

fredag 27 april 2012

Koppor.

För nästan exakt två veckor sedan hade vi besök av ett barn som precis fått vattkoppor. Och idag har Gustav fått utslag. Det har tillkommit fler under dagen och nu finns de på rygg, nacke, ansikte och mage. Än så länge är de små och ser ganska harmlösa ut, men han klagar lite på att den på magen gör ont stackarn. Det är skönt att han får det nu när han är liten och jag hoppas det blir en lindrig variant.

Så vill ni ha koppor till era barn är ni välkomna till oss ;-)

Annars blir det en lugn helg och speciellt nu. Valborg firas nog allra bäst hemma. Lite god mat och kanske lite disney film på TV.

Ha en trevlig helg!

söndag 22 april 2012

Hurra!

Fick nyligen ett samtal om att vi blivit antagna till förskolan vi sökt till Gustav till hösten. Det är ett jättefint föräldrakooperativ där allt bara kändes så rätt! Hurra! Tänk att han har blivit så stor att han ska börja skolan. Var tog den tiden vägen?

Efter en hysterisk nattning firar jag med lite skolarbete som ligger och släpar efter alla sjukdomar.

onsdag 18 april 2012

Han känner mig väl.

Gustav och jag ligger i soffan i vardagsrummet när Oscar kommer in.

Oscar: Linda, kom så börjar vi med middag.
Gustav: Nej, pappa. Mamma vill inte laga mat.

måndag 16 april 2012

Knappar och snö.

Vi har fått vintern tillbaka igen. Det var det första Gustav sa i morse. Mamma det är vinter utbrast han varpå jag sömnigt försökte förklara för honom att nu är det ju vår. Gustav hade rätt och jag fel. Medan vitsipporna frös byggde jag och Gustav en snögubbe. Jättekul tyckte han, men jag längtar efter värme. Den här våren har bara varit snuva, feber, hosta, halsont och andra sjukor. Jag känner mig helt tömd på energi. Vi har nyss bytt till sommardäck, och det var ju helt fel visade det sig. Jag körde nästan ner för slänten här på gården nu ikväll och hjärtat stannade när jag insåg att bilen inte gjorde det. Läskigt!

Jag har varit en sväng till skolan idag och idag pratade vi om det personliga varumärket. Intressant och kul. Vi gjorde olika övningar och analyserade resultaten. En av övningarna var att vi alla skulle välja ut en av hundra olika knappar som vi gillade. Efteråt skulle vi gissa vilken knapp som var och en av oss hade valt och vad vi trodde den symboliserade och hur det passade in på personen. Eller är en knapp bara en knapp? Alla de olika knapparna visade sig ha egenskaper som personen som valde den hade. Det tycker jag var så häftigt. Och det är ju alltid viktigt och intressant att veta hur andra ser på mig och hur jag upplevs. Och lite läskigt att vissa saker som de fick ut av min knapp stämde så väl in på mig.

Nu blir det lite tv-spänning innan jag drar täcket över mig.

torsdag 5 april 2012

Glad påsk!

Glad påsk alla vänner! Jag hoppas ni får en fin helg!

För vår del blir det familjemys med god mat och fika under hela helgen. Och lite jobb för min del. Ni har väl inte missat vår blogg? Vi finns även på facebook. ;-)

Ta väl hand om er!

fredag 30 mars 2012

Lever livet.

Dagarna går så fort och fylls till bredden av sysslor även om vi inte gör något särskilt egentligen. Vi leker, njuter, pluggar, jobbar. Lever livet.




Våren har kommit med stormsteg. Trots att det har flugit lite snö i luften de senaste dagarna håller sjön på att skölja. Jag tror den är öppen nästa vecka. Härligt!



Det var en överlycklig kille som mottog årets bästa present här om dagen. Bästa morfar har snickrat ihop en gunga till honom. Lyckan är stor!


Med lite kreativitet blir en pallkrage snart en sandlåda. Lite sand i först kanske?



Det grönskar över allt nu. Jag ångrar lite att jag inte var till huset och satte lökar i höstas så vi fick avnjuta lite vårblommor i rabatten, men det finns ju mycket annat att vila ögonen på. Detta är vad norrmännen kallar marikåpe, eller? Vad det svenska namnet är vet nog ni bättre än jag. ;-)
Ändrar mig, jag tror inte längre att det är en marikåpe... Lupin är det nog, tack Anna! Haha, kanske lika bra att jag inte satte lökar med den höga växtkunskapen jag har. ;-)


Och så här glada är vi för att det äntligen är vår!




Trevlig helg!

söndag 18 mars 2012

Vårkänslor.

Våren har äntligen anlänt. Vi har knappt någon snö allt kvar, några fläckar där solen inte riktigt når endast. Våren är förlösande på så många sätt. Den tinar upp både kropp och själ. Tussilagon hittade Gustav och jag på vår promenad här om dagen. Gustav tyckte dock att alla stenar runt omkring var mycket mer spännande och förstod inte alls min entusiasm över denna blomma. Han plockade stenar för att ha i sin ficka. Det är grejer det, förstår ni. Helst fickorna fulla av noga utvalda stenar.

Med våren följer tyvärr en del snuvor och annat som kan slå ner en hel familj. Även min. Jag hann inte mer än att bli frisk förrän nästa sjuka väntade bakom hörnet. Idag känner jag mig något så när frisk igen, peppar peppar. Gustav dras fortfarande med snorig näsa och hosta. Feber som kommer och går.

Gustav är så intelligent. Han kan räkna till tjugo och på engelska kan han räkna till tio. Han kan även alfabetet och ser samband mellan bokstäver och ting. M står för mamma och k står för katt. Han kan också vissa klockslag. Han kan titta på klockan och veta att snart blir det lunch eller läggdags. Jag är så imponerad! Två och ett halvt år och kan så mycket. Makalöst.

Med talet som kommer flytande kommer också en hel drös med underbara uttryck och meningar som får vem som helst att dra på smilbanden. Älskade lilleplutt! Vilken glädjespridare.

Trotset däremot kan verkligen trötta ut både stor och liten. Avledningar fungerar bäst, men ibland fungerar ingenting och konflikten är ett faktum. Och sådana har vi ju några stycken om dagen.

Bilar är fortfarande nummer ett hos Gustav. Det ligger bilar överallt! Det är knappt någon idé att städa alls för snart ligger de där igen. Just nu sitter jag i vardagsrummet och trängs i soffan bland leksaker och fylls med en sådan tacksamhet för att han finns. För alla tecken som säger att det är sant. En liten, stor pojke. Vår son. Hos oss. Som stökar ner och bråkar och kramas och älskar och måste (hans nya favoritord). Det finns så mycket liv. Underbart.

Jag har också många måsten. Tyvärr inte lika trevliga måsten som Gustav. Han måste leka bilar eller måste äta äpple eller måste spela spel eller måste prata telefonen eller bara måste ut och sparka boll. Jag måste plugga och tvätta och plugga och städa och plugga och och och.

Först och främst måste jag hitta motivationen.

söndag 4 mars 2012

T som i tandvärk och trots.

Tanden är utdragen och kvar sitter jag med ont. Även denna tand gick av vid roten, precis som den förra. Inte skönt alls. Jag har lite till övers med tandvärk. Det gör mig sur och trött. Förhoppningsvis går det över snart så jag kan äta och prata normalt igen.

Gustav är i en jobbig period. Trots. Han testar och testar och testar. Och skriker och gnäller och jag blir TOKIG snart. Jag vet att det är vanligt och att det går över, men det är så jobbigt för oss alla. Jag undrar ibland vem detta barn är och vad han har gjort med min fina Gustav. Det gör mig ledsen att han också trotsar mot andra och testar på dem och det gör mig ledsen att jag blir arg på honom så ofta. Jag försöker verkligen hålla mig sansad och inte tappa masken, men ibland är det så svårt. Dåligt samvete både hit och dit.

Det tar emot att skriva om detta eftersom det ju trots trotset är en underbar tid när han utvecklas så fort och är så intelligent(han kan till och med räkna på engelska). Vi kan sitta ner och verkligen samtala nu och han vill ofta kramas och pussas och vara nära. Han är en fantastisk person som berikar våra liv. Jag önskar bara att det här andra går över snart. Jag blir så trött och han med.

Hur har ni andra mammor och pappor det, hur har ni haft det? Hur tar man sig igenom trotsåldern på ett lindrigt sätt? Finns det tålamod på burk??

måndag 27 februari 2012

Onda endo.

Tillbaka från Endometrioscentrum med beskedet kraftig östrogenbrist. Därav den totala tröttheten som kommer av sömnlösheten, bland annat. Jag har fått två nya mediciner att komplettera sprutorna med för att försöka ta bort de bitar jag sliter med nu. Jag är lite orolig över biverkningarna som allt detta bär med sig. Jag vill inte ner i mörkret igen och depression är en av sidoeffekterna. Vad väljer man mellan pest och kolera? I övrig vill man inte förändra min behandling något ännu eftersom vi planerar för ivf detta år. Fram tills dess är det bra att försöka hålla en så stabil behandling som möjligt.

Smärtmässigt ligger jag på en acceptabel nivå, vad nu det är. Det är i alla fall på den nivån att jag orkar med vardagen med den smärtlindring jag tar. Det kommer bakslag emellanåt där jag inte kan fungera alls och så är det tyvärr.

Jag blir alltid lite nedstämd efter besök på kliniken. Nedstämd över insikten att det är så här. Och att det alltid, mer eller mindre, kommer fortsätta vara så här. Glad är jag förstås över att bli förstådd av en riktigt bra läkare.

Jag fick remiss för skelettscanning eftersom detta inte gjorts på mig under mina behandlingar. I övrigt såg det ok ut. Inga nya cystor och inget blod i buken denna gång. Och man får vara glad åt det lilla.

fredag 24 februari 2012

Punktering.

Jag kan gå in här och påbörja inlägg efter inlägg, men så slutar det alltid med att jag inte hittar några vettiga ord. Jag hittar liksom inget flyt i skrivandet. Idag får det bli en allmän uppdatering i punktform. Det är lättast.

Vi har haft fantastiskt fina dagar med plusgrader och sol. En galonklädd Gustav har badat i vattenpölar och jag har njutit av solen som äntligen värmer. Jag förstår att detta bara är en försmak på våren, att det kommer att komma kyla igen, men jag längtar mig sjuk efter nästa årstid.

Jag börjar förstå att vi ska bo där vi bor nu. Jag har aldrig gillat att flytta. Det gör mig orolig och lite villsen. I början av veckan körde jag genom min fd hemstad. Vägarna kändes som mina. Alla hus och affärer var välbekanta. Jag körde nästan "hem" av ren vana. Men där bor jag inte längre. Jag trivs väldigt bra i vårt nya hem. Det är inte det. Det är bara det att det tar tid för mig att rota mig någonstans. Och när jag rotat mig är det svårt att få upp roten i ett handtag. Så småningom blir vägarna kring vårt nya hem mina. Skogen kommer vara välbekant och jag kommer slå rot. Det är tiden innan som är lite ojämn. Innan jag hittar min plats.

Jag är inne i en ond cirkel vad gäller sömn. Jag har svårt att somna. Svårt att sova. När jag väl somnar vaknar Gustav. Eller så snarkas det bredvid. När jag sover själv fortsätter jag att vakna. När jag kliver upp om morgnarna är jag tröttare än vad jag var innan jag la mig. Och har ont i kroppen. Sömnlöshet. Vad gör man åt det?

Jag har genomfört mitt föredrag om sociala medier och höll mig inom tidsramen. För detta är jag väldigt stolt. Jag har kommit så långt på den lilla tiden jag har studerat denna perioden. Jag vågar så mycket mer och är tryggare i mig själv. För ett år sedan hade jag aldrig ens funderat på att hålla ett föredrag.

På måndag har jag tid hos dr M i Uppsala på endometrioscentrum. Det behövs och det är skönt att prata med någon som vet. Som förstår och tar mig på allvar. Jag känner mig lyckligt lottad över att fått dr M som min läkare. Att jag får hjälp. Det var en kvinna tidigare i år som dog av sjukdommen eftersom hon inte blev tagen på allvar. Det gör mig både rädd och förtvivlad. Det borde inte fått hända. Fruktansvärt.

Till veckan ska jag åter till tandläkaren efter ett besök i måndags. Ännu en tand måste dras. Efter den förra mycket komplicerade dragningen känner jag mig en smula rädd.

Vi har dragit med snuva och förkylning sedan vi började gå till öppna förskolan. Där barn finns, finns baciller. Tydligen. Nu har vi stannat hemma två veckor igen. Gustav frågar om vi inte ska dit snart igen. Och det ska vi. Snuva hör småbarnslivet till och kan inte undvikas.

Idag är det fredag igen. Dessa veckor som går och går. Det är svårt att hänga med i svängarna. Men det är en underbar resa.

Önskar er en fin helg!

tisdag 21 februari 2012

Lycka.

Packar väskan för en dag ute. Solen värmer i ansiktet, det droppar från taken och lyckan går som ett rus genom kroppen.

Ner i väskan åker varm choklad, frukt och semlor. Men innan det äter vi lunch. Ute i solen.

Jag har längtat! Äntligen, äntligen kan jag vända ansiktet mot solen och bada i dess värmande strålar.

Hoppas ni får en fin dag!

måndag 20 februari 2012

Önskelista.


Ja, tack gärna. Efter lite fönstershopping online hittade jag dessa färgglada fina. De placeras högt upp på önskelistan. Att önska kostar ju inget som bekant.

Månen den gula. Eller?

Läggningsdags och jag sjunger så vackert jag bara kan (hur vackert det nu är).

Vyssan lull, koka kittelen full,
på himmelen vandra tre stjärnor.
Den ene är så vit,
den andra är så röd,
den tredje är månen den gula.

-
Men mamma! Utbrister Gustav. Månen är inte gul!
-Nehe? Säger jag. Vilken färg har den då?
Gustav suckar lite och säger, som om det vore det mest självklara i världen;
-Vit! Du hunger fel. Hunga igen, hunga att månen är vit.

Självklart, månen är ju vit, för det mesta. Mitt kloka älskade barn. Under skratt sjöng vi om och sjöng rätt.

söndag 19 februari 2012

Det är för oss solen går upp.











En frostig soluppgång hemma hos oss i januari. Vintern kan inte bli vackrare. Idag har vi plussgrader, takdropp och bara vägar. Kanske är det våren som vill göra sig påmind. En liten viskning om att den snart kommer.



Vi har haft en härlig helg med besök av underbara vänner. Det är sådana stunder som energidepåerna fylls på.

fredag 17 februari 2012

Guldkorn.

Mamman står vid spisen och tittar in i ugnen på bröden som gräddas. Det doftar gott. Sedan känner hon ett litet finger som pickar på axeln. Där står sonen och ler.

- Mamma, jag säg dej en sak. Jag älskar dej. ÄLSKAR.

Sedan är han borta igen medan mammahjärtat svämmar över.

Godis.


Jag är en obotlig godisråtta. Tyvärr. Och det kan ofta bli så att något gott slinker ner varje dag. Jag är inte stolt över det, men som sagt, obotlig. Det är något fel på mig. Min kropp begär. Eller så är det för att jag har lite tråkigt och vips så åt jag visst något igen. Ingen karaktär. Nu, till min stora glädje har jag hittat ett substitut. Ett nyttigt sådant. Och gott. Så in i norden gott. Mitt nya godis. Som jag har utvecklat ett begär efter. Ja, jag är hopplös jag vet, men det är i varje fall frukt. Och det behöver man. Idag har jag druckit två. Jag skulle kunna dricka ännu fler. Min favorit är banan, kokos och ananas. Mums.


Bilden har jag förövrigt lånat.

torsdag 9 februari 2012

Det ljuva livet.


Antiklimax.

När vi flyttade började vi också gå på öppna förskolan här i byn. Gustav älskade det från första stund och frågar flera gånger i veckan om vi inte ska till "koolan" (skolan) idag. Det är en riktigt bra öppen förskola i fina lokaler. Där finns allt av leksaker man kan tänka sig, det finns en gymnastiksal med rutschkana, bollar, sparkbilar mm, vi pysslar, spelar spel, fikar och sjunger. Det är toppen verkligen. Och Gustav älskar det. Så det gör vi med.

Vi har varit sjuka och inte varit där på två veckor nu. Gustav har längtat så och frågat på kvällarna om vi ska till öppnis imorgon. Och igår kväll svarade vi ja. Äntligen. Gustav var så lycklig imorse när jag vinkade av pappa och son innan jag åkte till jobbet. Han studsade av glädje och berättade allt han skulle leka med och göra på koolan. Förväntansfull.

Väl där, på öppnis, inser pappan att det är stängt just idag. Vi hade glömt! Åh, nej! Gustav gråter hjärtskärande när pappan närmast måste dra honom därifrån. Och här sitter jag och har ont i mammahjärtat. Älskade plutten. Jag vill aldrig att du ska vara ledsen. Nästa vecka går vi tre gånger. För att kompensera.

Vargar och bloggar.

Det är nästan skrämmande hur tiden bara rusar iväg. Vi är en bit in i februari, redan! Och snart dags för mitt föredrag som jag skrev om tidigare. Gulp! Börjar fundera på vad jag gett mig in på. Jag ska tala i en och en halv timme. Det är många minuter för en som har scenskräck det. Bör jag ta hjälp av något verktyg, till exempel PowerPoint? Eller är pp ute? Hur fyller jag upp hela passet? Nerverna börjar vibrera lite. Jag hoppas naturligtvis att det kommer gå bra och jag intalar mig själv att jag faktiskt inte är en föreläsare så jag kan bara göra det bästa jag kan. Och det får vara bra. Jag kan ju en del eftersom jag själv skrivit i fyra år. Men det är samtidigt så mycket jag inte vet. Hur man blir stor till exempel. Jag har gjort lite efterforskning och surfat runt på de största bloggarna. Ärligt talat är det inget som fängslar mig. Alls. Jag kan bara inte förstå varför de blivit stora. Vet ni?

Från skrift till sång. Gustav, min söta fina, har börjat tralla lite och här om kvällen tog han till ton och satte andra versen och refrängen till Lovis vaggvisa med melodi och text. Gissa vem som nästan fällde tårar. ;-)

Ungefär så här;

Vajjen ylar i nattens kog.
ylar av hunger å klaaaaaaga.
Men ja ge han en gjisasvans.
Gott i maaaagen.

Du vajjen, vajjen kom iiiiinte hiiiit.
Ungemi fåår du aldrig.
Vajjen, vajjen iiinte hiiit.
Ungemi fåår du aldrig.

Orginaltext;

Vargen ylar i nattens skog,
ylar av hunger och klagan.
Men jag ska ge'n en grisasvans.
sånt passar i vargamagar.
//Du varg, du varg, kom inte hit,
ungen min får du aldrig//*2

fredag 3 februari 2012

Tävling.

Jag är med och tävlar om en pekbok från lookibooki hos fina Sandra. Var med du med vettja.

torsdag 2 februari 2012

När barnet flyttar in, flyttar sömnen ut?

Ramlade över en bild på nätet idag som fick mig att skratta. Det var dagens sanning. ;-)

onsdag 1 februari 2012

Till slut.

Efter tre månader utan internetuppkoppling och TV känner jag nästan hur det spritter till lite i kroppen efter att ha fått information om att det idag är det up and running. Ä.N.T.L.I.G.E.N.

Jag har nästan känt mig lite utanför gemenskapen. Som om jag har levt i exil. Nåja, dagens överdrift kanske, men nog har det varit lite småjobbigt. Det måste jag erkänna.

Så, ikväll blir det TV-soffan för hela slanten. Så skönt!

Fyra stycken.

Vi är tre kusiner i min generation som har fått barn nu, vi har alla fått söner. Jag och min mamma pratar lite kring barnen och sedan säger hon;

-Ja, nu är det fyra pojkar i den nya generationen.
-Fyra? säger jag. Vem är den fjärde?

Hon tittar lite på mig och säger sedan alldeles självklart och naturligt;

-Victor.

Jag är så van vid att han inte räknas med så jag per automatik har slutat att göra det själv i sådana sammanhang. Jag började till och med fundera över vilken kusin till som fått barn och om det verkligen var möjligt att jag hade missat det. Men naturligtvis. Victor. Den första i den nya generationen. Min fina förstfödde. Han som jag alltid bär med mig i hjärtat och ofta får räkna med i tystnad.

Att någon nämner honom, räknar med honom och erkänner honom gör mig varm inombords.

lördag 21 januari 2012

Jag är en utforskare.

Jag har länge letat efter en identitet. Min identitet. Vem är jag? Vad vill jag? Vilket ben står jag på och vad tycker jag egentligen om världspolitiken eller vadsomhelst.

Jag var en tjej en gång. Jag trodde jag visste. Jag trodde jag kände mig själv. Visste mina mål och mina drömmar. Jag minns det knappt. Hon är borta, den tjejen. Och det har varit stunder då jag har sörjt henne. Stunder när jag har haft svårt att acceptera. Jag har varit arg. Förtvivlad. Ledsen. Jag har letat så länge. Jag har sprungit runt på botten. Jag har andats utan att få luft. Jag har gråtit floder som jag sedan drunknade i. Jag har skrikit mig hes utan att bli hörd. Döden kom och berövade mig allt jag visste. Och sedan var jag villse. Länge.

Jag var mamman utan barn och visste inte hur jag skulle förhålla mig till det. Jag gick dubbelvikt av smärta. Jag var rädd för allt. Jag tyckte mig höra hur alla viskade. Visste. Och jag skämdes. När jag blev gravid igen kom rädslan tillbaka. Och vem var jag då? Blivande tvåbarnsmamma? Eller skulle mitt första inte räknas med? Skulle jag förneka? Eller göra avvägningar inför vem jag skulle berätta. Jag väntade nummer två, men att säga det blev obekvämt. För alla. Vem var jag då?

Mellan babylycka och sorg har jag stått och funderat. Jag har undrat. Jag har letat. Jag har jagat i åratal. Jag har jagat tiden som gick och tiden som skulle komma. Försökt att hitta fram. Och sedan slog det mig. Ja, egentligen alldeles nyss. Jag är här nu. Jag har hittat fram. Till mig.

Jag skäms inte längre. Jag känner ingen skam. Jag har två barn. Jag är inte längre rädd för andras reaktioner inför detta fakta. Jag är inte rädd för vad andra ska tycka och känna. För jag vet. Och jag är trygg här jag står. Äntligen. Jag vet vad jag vill och jag ser till att försöka. Det är jag skyldig mig själv. Jag förtjänar det.

Jag känner det så starkt. Jag är jag. Och jag är stolt. Jag är stolt över min resa och jag är stolt över mina barn som jag burit och älskar. Jag känner mig stark. För nu vet jag vem jag är. Och jägaren i mig har vikt sig hän. Hon behövs inte längre. Jag är ingen jägare längre. Jag är en utforskare.

fredag 20 januari 2012

Mamma som längtar.

Snart dags för hemfärd efter denna dags jobbpass. Längtar efter att få pussa Gustavs små kinder och lyssna på hans oavbrutna babbel om stort och smått.


Trevlig kväll!

Vackra, underbara natur.

Det är fredag och makalöst vackert ute. Så där vackert att jag nästan tappar andan. I bilen på väg till jobbet fick jag lov att köra ut längs väggrenen och stanna. Bara för att iaktta. Betrakta. Förundras. Glädjas. Solen hade precis börjat skicka sina första strålar och när ljuset spred sig över de frostiga åkrarna reflekterades det i tusen snökristaller som dansade i luften och i det mötet uppstod ett flertal lodrätta regnbågar. Herrejösses, vad naturen är vacker. Jag önskar att jag hade haft kameran med mig för att föreviga detta.

Det är med stor tacksamhet jag kliver upp om morgnarna och tittar ut genom fönstret och följer naturens skiftningar och väder. Tänk att vi bor här på, enligt mig, jordens vackraste plats.

På schemat för helgen står högst upp företagsekonomi. Mycket intressant, men också svårt emellanåt. Jag har gjort 40% av veckans uppgifter så jag får ligga i. Eventuellt blir det också ett besök till huvudstaden genom jobbet. Eventuellt. Hur som helst blir det nog en bra helg.

Jag önskar er en trevlig helg! Och tack till er som tagit er tid att svara på mitt föregående inlägg. Fortsätt gärna att fylla på. Det är väldigt intressant att få läsa.

fredag 13 januari 2012

Bloggsnack.

Jag har blivit tillfrågad och tackat ja till att göra ett arbete. Ämnet är bloggar. Som om jag vore någon expert. Det är jag inte. Men jag bloggar. Ibland funderar jag på varför. Vilka läser och läser någon egentligen? Är det viktigt med många läsare? Eller är det skrivandet som är viktigt?

Jag älskar att skriva. Att få bokstäver att bilda ord och orden att bilda meningar. Jag går nog igång på det. Om man får säga så?

Till en början var bloggen ett sätt att få ventilera mig. Om sorgen. Och det liv som följde därefter. När jag var död. Det var viktigt för mig. Jag hade kunnat skriva en dagbok istället. Ja, det gjorde jag också, men jag startade bloggen för att nå ut. Jag hade något att berätta. Att någon läste, och ibland kommenterade, var trösterikt. När jag väntade Gustav var bloggen också viktig. Men sedan, efter att han föddes, kändes det som om "nyhetsvärdet" i bloggen liksom försvann. Jag tror att resan dit var mer intressant än resan efter för läsarna. Den resan med blöjbyten och vardag. Jag har många gånger funderat på att stänga igen eftersom jag ifrågasätter mig själv och huruvida det jag har att säga nu är viktigt, men sedan kommer det en dag när jag vill skriva. Bloggen är väldigt kär för mig. Och ni som läser bloggen är viktiga, ert stöd genom åren värmer. Jag är glad att ni alla vill följa mig. Bloggen gör mig glad. Så jag har blivit kvar.

Jag önskar att fråga er som tittar in här några saker och hoppas att ni vill svara. Jag vet ju mina egna svar, men det vore intressant att veta era.



Varför läser ni en blogg?


Hur ofta?


Vad är det som gör en blogg till en bra blogg?


Vad vill man läsa om?


Varför, varför inte kommenterar man?



Tillägg: Skriver du en egen blogg?