Sidor

lördag 21 januari 2012

Jag är en utforskare.

Jag har länge letat efter en identitet. Min identitet. Vem är jag? Vad vill jag? Vilket ben står jag på och vad tycker jag egentligen om världspolitiken eller vadsomhelst.

Jag var en tjej en gång. Jag trodde jag visste. Jag trodde jag kände mig själv. Visste mina mål och mina drömmar. Jag minns det knappt. Hon är borta, den tjejen. Och det har varit stunder då jag har sörjt henne. Stunder när jag har haft svårt att acceptera. Jag har varit arg. Förtvivlad. Ledsen. Jag har letat så länge. Jag har sprungit runt på botten. Jag har andats utan att få luft. Jag har gråtit floder som jag sedan drunknade i. Jag har skrikit mig hes utan att bli hörd. Döden kom och berövade mig allt jag visste. Och sedan var jag villse. Länge.

Jag var mamman utan barn och visste inte hur jag skulle förhålla mig till det. Jag gick dubbelvikt av smärta. Jag var rädd för allt. Jag tyckte mig höra hur alla viskade. Visste. Och jag skämdes. När jag blev gravid igen kom rädslan tillbaka. Och vem var jag då? Blivande tvåbarnsmamma? Eller skulle mitt första inte räknas med? Skulle jag förneka? Eller göra avvägningar inför vem jag skulle berätta. Jag väntade nummer två, men att säga det blev obekvämt. För alla. Vem var jag då?

Mellan babylycka och sorg har jag stått och funderat. Jag har undrat. Jag har letat. Jag har jagat i åratal. Jag har jagat tiden som gick och tiden som skulle komma. Försökt att hitta fram. Och sedan slog det mig. Ja, egentligen alldeles nyss. Jag är här nu. Jag har hittat fram. Till mig.

Jag skäms inte längre. Jag känner ingen skam. Jag har två barn. Jag är inte längre rädd för andras reaktioner inför detta fakta. Jag är inte rädd för vad andra ska tycka och känna. För jag vet. Och jag är trygg här jag står. Äntligen. Jag vet vad jag vill och jag ser till att försöka. Det är jag skyldig mig själv. Jag förtjänar det.

Jag känner det så starkt. Jag är jag. Och jag är stolt. Jag är stolt över min resa och jag är stolt över mina barn som jag burit och älskar. Jag känner mig stark. För nu vet jag vem jag är. Och jägaren i mig har vikt sig hän. Hon behövs inte längre. Jag är ingen jägare längre. Jag är en utforskare.

fredag 20 januari 2012

Mamma som längtar.

Snart dags för hemfärd efter denna dags jobbpass. Längtar efter att få pussa Gustavs små kinder och lyssna på hans oavbrutna babbel om stort och smått.


Trevlig kväll!

Vackra, underbara natur.

Det är fredag och makalöst vackert ute. Så där vackert att jag nästan tappar andan. I bilen på väg till jobbet fick jag lov att köra ut längs väggrenen och stanna. Bara för att iaktta. Betrakta. Förundras. Glädjas. Solen hade precis börjat skicka sina första strålar och när ljuset spred sig över de frostiga åkrarna reflekterades det i tusen snökristaller som dansade i luften och i det mötet uppstod ett flertal lodrätta regnbågar. Herrejösses, vad naturen är vacker. Jag önskar att jag hade haft kameran med mig för att föreviga detta.

Det är med stor tacksamhet jag kliver upp om morgnarna och tittar ut genom fönstret och följer naturens skiftningar och väder. Tänk att vi bor här på, enligt mig, jordens vackraste plats.

På schemat för helgen står högst upp företagsekonomi. Mycket intressant, men också svårt emellanåt. Jag har gjort 40% av veckans uppgifter så jag får ligga i. Eventuellt blir det också ett besök till huvudstaden genom jobbet. Eventuellt. Hur som helst blir det nog en bra helg.

Jag önskar er en trevlig helg! Och tack till er som tagit er tid att svara på mitt föregående inlägg. Fortsätt gärna att fylla på. Det är väldigt intressant att få läsa.

fredag 13 januari 2012

Bloggsnack.

Jag har blivit tillfrågad och tackat ja till att göra ett arbete. Ämnet är bloggar. Som om jag vore någon expert. Det är jag inte. Men jag bloggar. Ibland funderar jag på varför. Vilka läser och läser någon egentligen? Är det viktigt med många läsare? Eller är det skrivandet som är viktigt?

Jag älskar att skriva. Att få bokstäver att bilda ord och orden att bilda meningar. Jag går nog igång på det. Om man får säga så?

Till en början var bloggen ett sätt att få ventilera mig. Om sorgen. Och det liv som följde därefter. När jag var död. Det var viktigt för mig. Jag hade kunnat skriva en dagbok istället. Ja, det gjorde jag också, men jag startade bloggen för att nå ut. Jag hade något att berätta. Att någon läste, och ibland kommenterade, var trösterikt. När jag väntade Gustav var bloggen också viktig. Men sedan, efter att han föddes, kändes det som om "nyhetsvärdet" i bloggen liksom försvann. Jag tror att resan dit var mer intressant än resan efter för läsarna. Den resan med blöjbyten och vardag. Jag har många gånger funderat på att stänga igen eftersom jag ifrågasätter mig själv och huruvida det jag har att säga nu är viktigt, men sedan kommer det en dag när jag vill skriva. Bloggen är väldigt kär för mig. Och ni som läser bloggen är viktiga, ert stöd genom åren värmer. Jag är glad att ni alla vill följa mig. Bloggen gör mig glad. Så jag har blivit kvar.

Jag önskar att fråga er som tittar in här några saker och hoppas att ni vill svara. Jag vet ju mina egna svar, men det vore intressant att veta era.



Varför läser ni en blogg?


Hur ofta?


Vad är det som gör en blogg till en bra blogg?


Vad vill man läsa om?


Varför, varför inte kommenterar man?



Tillägg: Skriver du en egen blogg?