Sidor

lördag 21 januari 2012

Jag är en utforskare.

Jag har länge letat efter en identitet. Min identitet. Vem är jag? Vad vill jag? Vilket ben står jag på och vad tycker jag egentligen om världspolitiken eller vadsomhelst.

Jag var en tjej en gång. Jag trodde jag visste. Jag trodde jag kände mig själv. Visste mina mål och mina drömmar. Jag minns det knappt. Hon är borta, den tjejen. Och det har varit stunder då jag har sörjt henne. Stunder när jag har haft svårt att acceptera. Jag har varit arg. Förtvivlad. Ledsen. Jag har letat så länge. Jag har sprungit runt på botten. Jag har andats utan att få luft. Jag har gråtit floder som jag sedan drunknade i. Jag har skrikit mig hes utan att bli hörd. Döden kom och berövade mig allt jag visste. Och sedan var jag villse. Länge.

Jag var mamman utan barn och visste inte hur jag skulle förhålla mig till det. Jag gick dubbelvikt av smärta. Jag var rädd för allt. Jag tyckte mig höra hur alla viskade. Visste. Och jag skämdes. När jag blev gravid igen kom rädslan tillbaka. Och vem var jag då? Blivande tvåbarnsmamma? Eller skulle mitt första inte räknas med? Skulle jag förneka? Eller göra avvägningar inför vem jag skulle berätta. Jag väntade nummer två, men att säga det blev obekvämt. För alla. Vem var jag då?

Mellan babylycka och sorg har jag stått och funderat. Jag har undrat. Jag har letat. Jag har jagat i åratal. Jag har jagat tiden som gick och tiden som skulle komma. Försökt att hitta fram. Och sedan slog det mig. Ja, egentligen alldeles nyss. Jag är här nu. Jag har hittat fram. Till mig.

Jag skäms inte längre. Jag känner ingen skam. Jag har två barn. Jag är inte längre rädd för andras reaktioner inför detta fakta. Jag är inte rädd för vad andra ska tycka och känna. För jag vet. Och jag är trygg här jag står. Äntligen. Jag vet vad jag vill och jag ser till att försöka. Det är jag skyldig mig själv. Jag förtjänar det.

Jag känner det så starkt. Jag är jag. Och jag är stolt. Jag är stolt över min resa och jag är stolt över mina barn som jag burit och älskar. Jag känner mig stark. För nu vet jag vem jag är. Och jägaren i mig har vikt sig hän. Hon behövs inte längre. Jag är ingen jägare längre. Jag är en utforskare.

2 kommentarer:

Eva N sa...

Skönt att du har hittat fram till dig själv igen!
Ha en fin helg! :-)

Pernilla sa...

Hej!

Jag kikar in hos dig till och från jag med, fast jag är dålig på att kommentera.

Jo jag såg artikeln och jag grät när jag läste den. Det är så onödigt och ska verkligen inte få hända!!! Det är så fruktansvärt!!!

Hoppas allt är bra med er och er stora Gustav!

Var rädd om varandra och tag hand om er!

Kramar i massor Pernilla