Sidor

måndag 27 februari 2012

Onda endo.

Tillbaka från Endometrioscentrum med beskedet kraftig östrogenbrist. Därav den totala tröttheten som kommer av sömnlösheten, bland annat. Jag har fått två nya mediciner att komplettera sprutorna med för att försöka ta bort de bitar jag sliter med nu. Jag är lite orolig över biverkningarna som allt detta bär med sig. Jag vill inte ner i mörkret igen och depression är en av sidoeffekterna. Vad väljer man mellan pest och kolera? I övrig vill man inte förändra min behandling något ännu eftersom vi planerar för ivf detta år. Fram tills dess är det bra att försöka hålla en så stabil behandling som möjligt.

Smärtmässigt ligger jag på en acceptabel nivå, vad nu det är. Det är i alla fall på den nivån att jag orkar med vardagen med den smärtlindring jag tar. Det kommer bakslag emellanåt där jag inte kan fungera alls och så är det tyvärr.

Jag blir alltid lite nedstämd efter besök på kliniken. Nedstämd över insikten att det är så här. Och att det alltid, mer eller mindre, kommer fortsätta vara så här. Glad är jag förstås över att bli förstådd av en riktigt bra läkare.

Jag fick remiss för skelettscanning eftersom detta inte gjorts på mig under mina behandlingar. I övrigt såg det ok ut. Inga nya cystor och inget blod i buken denna gång. Och man får vara glad åt det lilla.

fredag 24 februari 2012

Punktering.

Jag kan gå in här och påbörja inlägg efter inlägg, men så slutar det alltid med att jag inte hittar några vettiga ord. Jag hittar liksom inget flyt i skrivandet. Idag får det bli en allmän uppdatering i punktform. Det är lättast.

Vi har haft fantastiskt fina dagar med plusgrader och sol. En galonklädd Gustav har badat i vattenpölar och jag har njutit av solen som äntligen värmer. Jag förstår att detta bara är en försmak på våren, att det kommer att komma kyla igen, men jag längtar mig sjuk efter nästa årstid.

Jag börjar förstå att vi ska bo där vi bor nu. Jag har aldrig gillat att flytta. Det gör mig orolig och lite villsen. I början av veckan körde jag genom min fd hemstad. Vägarna kändes som mina. Alla hus och affärer var välbekanta. Jag körde nästan "hem" av ren vana. Men där bor jag inte längre. Jag trivs väldigt bra i vårt nya hem. Det är inte det. Det är bara det att det tar tid för mig att rota mig någonstans. Och när jag rotat mig är det svårt att få upp roten i ett handtag. Så småningom blir vägarna kring vårt nya hem mina. Skogen kommer vara välbekant och jag kommer slå rot. Det är tiden innan som är lite ojämn. Innan jag hittar min plats.

Jag är inne i en ond cirkel vad gäller sömn. Jag har svårt att somna. Svårt att sova. När jag väl somnar vaknar Gustav. Eller så snarkas det bredvid. När jag sover själv fortsätter jag att vakna. När jag kliver upp om morgnarna är jag tröttare än vad jag var innan jag la mig. Och har ont i kroppen. Sömnlöshet. Vad gör man åt det?

Jag har genomfört mitt föredrag om sociala medier och höll mig inom tidsramen. För detta är jag väldigt stolt. Jag har kommit så långt på den lilla tiden jag har studerat denna perioden. Jag vågar så mycket mer och är tryggare i mig själv. För ett år sedan hade jag aldrig ens funderat på att hålla ett föredrag.

På måndag har jag tid hos dr M i Uppsala på endometrioscentrum. Det behövs och det är skönt att prata med någon som vet. Som förstår och tar mig på allvar. Jag känner mig lyckligt lottad över att fått dr M som min läkare. Att jag får hjälp. Det var en kvinna tidigare i år som dog av sjukdommen eftersom hon inte blev tagen på allvar. Det gör mig både rädd och förtvivlad. Det borde inte fått hända. Fruktansvärt.

Till veckan ska jag åter till tandläkaren efter ett besök i måndags. Ännu en tand måste dras. Efter den förra mycket komplicerade dragningen känner jag mig en smula rädd.

Vi har dragit med snuva och förkylning sedan vi började gå till öppna förskolan. Där barn finns, finns baciller. Tydligen. Nu har vi stannat hemma två veckor igen. Gustav frågar om vi inte ska dit snart igen. Och det ska vi. Snuva hör småbarnslivet till och kan inte undvikas.

Idag är det fredag igen. Dessa veckor som går och går. Det är svårt att hänga med i svängarna. Men det är en underbar resa.

Önskar er en fin helg!

tisdag 21 februari 2012

Lycka.

Packar väskan för en dag ute. Solen värmer i ansiktet, det droppar från taken och lyckan går som ett rus genom kroppen.

Ner i väskan åker varm choklad, frukt och semlor. Men innan det äter vi lunch. Ute i solen.

Jag har längtat! Äntligen, äntligen kan jag vända ansiktet mot solen och bada i dess värmande strålar.

Hoppas ni får en fin dag!

måndag 20 februari 2012

Önskelista.


Ja, tack gärna. Efter lite fönstershopping online hittade jag dessa färgglada fina. De placeras högt upp på önskelistan. Att önska kostar ju inget som bekant.

Månen den gula. Eller?

Läggningsdags och jag sjunger så vackert jag bara kan (hur vackert det nu är).

Vyssan lull, koka kittelen full,
på himmelen vandra tre stjärnor.
Den ene är så vit,
den andra är så röd,
den tredje är månen den gula.

-
Men mamma! Utbrister Gustav. Månen är inte gul!
-Nehe? Säger jag. Vilken färg har den då?
Gustav suckar lite och säger, som om det vore det mest självklara i världen;
-Vit! Du hunger fel. Hunga igen, hunga att månen är vit.

Självklart, månen är ju vit, för det mesta. Mitt kloka älskade barn. Under skratt sjöng vi om och sjöng rätt.

söndag 19 februari 2012

Det är för oss solen går upp.











En frostig soluppgång hemma hos oss i januari. Vintern kan inte bli vackrare. Idag har vi plussgrader, takdropp och bara vägar. Kanske är det våren som vill göra sig påmind. En liten viskning om att den snart kommer.



Vi har haft en härlig helg med besök av underbara vänner. Det är sådana stunder som energidepåerna fylls på.

fredag 17 februari 2012

Guldkorn.

Mamman står vid spisen och tittar in i ugnen på bröden som gräddas. Det doftar gott. Sedan känner hon ett litet finger som pickar på axeln. Där står sonen och ler.

- Mamma, jag säg dej en sak. Jag älskar dej. ÄLSKAR.

Sedan är han borta igen medan mammahjärtat svämmar över.

Godis.


Jag är en obotlig godisråtta. Tyvärr. Och det kan ofta bli så att något gott slinker ner varje dag. Jag är inte stolt över det, men som sagt, obotlig. Det är något fel på mig. Min kropp begär. Eller så är det för att jag har lite tråkigt och vips så åt jag visst något igen. Ingen karaktär. Nu, till min stora glädje har jag hittat ett substitut. Ett nyttigt sådant. Och gott. Så in i norden gott. Mitt nya godis. Som jag har utvecklat ett begär efter. Ja, jag är hopplös jag vet, men det är i varje fall frukt. Och det behöver man. Idag har jag druckit två. Jag skulle kunna dricka ännu fler. Min favorit är banan, kokos och ananas. Mums.


Bilden har jag förövrigt lånat.

torsdag 9 februari 2012

Det ljuva livet.


Antiklimax.

När vi flyttade började vi också gå på öppna förskolan här i byn. Gustav älskade det från första stund och frågar flera gånger i veckan om vi inte ska till "koolan" (skolan) idag. Det är en riktigt bra öppen förskola i fina lokaler. Där finns allt av leksaker man kan tänka sig, det finns en gymnastiksal med rutschkana, bollar, sparkbilar mm, vi pysslar, spelar spel, fikar och sjunger. Det är toppen verkligen. Och Gustav älskar det. Så det gör vi med.

Vi har varit sjuka och inte varit där på två veckor nu. Gustav har längtat så och frågat på kvällarna om vi ska till öppnis imorgon. Och igår kväll svarade vi ja. Äntligen. Gustav var så lycklig imorse när jag vinkade av pappa och son innan jag åkte till jobbet. Han studsade av glädje och berättade allt han skulle leka med och göra på koolan. Förväntansfull.

Väl där, på öppnis, inser pappan att det är stängt just idag. Vi hade glömt! Åh, nej! Gustav gråter hjärtskärande när pappan närmast måste dra honom därifrån. Och här sitter jag och har ont i mammahjärtat. Älskade plutten. Jag vill aldrig att du ska vara ledsen. Nästa vecka går vi tre gånger. För att kompensera.

Vargar och bloggar.

Det är nästan skrämmande hur tiden bara rusar iväg. Vi är en bit in i februari, redan! Och snart dags för mitt föredrag som jag skrev om tidigare. Gulp! Börjar fundera på vad jag gett mig in på. Jag ska tala i en och en halv timme. Det är många minuter för en som har scenskräck det. Bör jag ta hjälp av något verktyg, till exempel PowerPoint? Eller är pp ute? Hur fyller jag upp hela passet? Nerverna börjar vibrera lite. Jag hoppas naturligtvis att det kommer gå bra och jag intalar mig själv att jag faktiskt inte är en föreläsare så jag kan bara göra det bästa jag kan. Och det får vara bra. Jag kan ju en del eftersom jag själv skrivit i fyra år. Men det är samtidigt så mycket jag inte vet. Hur man blir stor till exempel. Jag har gjort lite efterforskning och surfat runt på de största bloggarna. Ärligt talat är det inget som fängslar mig. Alls. Jag kan bara inte förstå varför de blivit stora. Vet ni?

Från skrift till sång. Gustav, min söta fina, har börjat tralla lite och här om kvällen tog han till ton och satte andra versen och refrängen till Lovis vaggvisa med melodi och text. Gissa vem som nästan fällde tårar. ;-)

Ungefär så här;

Vajjen ylar i nattens kog.
ylar av hunger å klaaaaaaga.
Men ja ge han en gjisasvans.
Gott i maaaagen.

Du vajjen, vajjen kom iiiiinte hiiiit.
Ungemi fåår du aldrig.
Vajjen, vajjen iiinte hiiit.
Ungemi fåår du aldrig.

Orginaltext;

Vargen ylar i nattens skog,
ylar av hunger och klagan.
Men jag ska ge'n en grisasvans.
sånt passar i vargamagar.
//Du varg, du varg, kom inte hit,
ungen min får du aldrig//*2

fredag 3 februari 2012

Tävling.

Jag är med och tävlar om en pekbok från lookibooki hos fina Sandra. Var med du med vettja.

torsdag 2 februari 2012

När barnet flyttar in, flyttar sömnen ut?

Ramlade över en bild på nätet idag som fick mig att skratta. Det var dagens sanning. ;-)

onsdag 1 februari 2012

Till slut.

Efter tre månader utan internetuppkoppling och TV känner jag nästan hur det spritter till lite i kroppen efter att ha fått information om att det idag är det up and running. Ä.N.T.L.I.G.E.N.

Jag har nästan känt mig lite utanför gemenskapen. Som om jag har levt i exil. Nåja, dagens överdrift kanske, men nog har det varit lite småjobbigt. Det måste jag erkänna.

Så, ikväll blir det TV-soffan för hela slanten. Så skönt!

Fyra stycken.

Vi är tre kusiner i min generation som har fått barn nu, vi har alla fått söner. Jag och min mamma pratar lite kring barnen och sedan säger hon;

-Ja, nu är det fyra pojkar i den nya generationen.
-Fyra? säger jag. Vem är den fjärde?

Hon tittar lite på mig och säger sedan alldeles självklart och naturligt;

-Victor.

Jag är så van vid att han inte räknas med så jag per automatik har slutat att göra det själv i sådana sammanhang. Jag började till och med fundera över vilken kusin till som fått barn och om det verkligen var möjligt att jag hade missat det. Men naturligtvis. Victor. Den första i den nya generationen. Min fina förstfödde. Han som jag alltid bär med mig i hjärtat och ofta får räkna med i tystnad.

Att någon nämner honom, räknar med honom och erkänner honom gör mig varm inombords.