Sidor

fredag 30 mars 2012

Lever livet.

Dagarna går så fort och fylls till bredden av sysslor även om vi inte gör något särskilt egentligen. Vi leker, njuter, pluggar, jobbar. Lever livet.




Våren har kommit med stormsteg. Trots att det har flugit lite snö i luften de senaste dagarna håller sjön på att skölja. Jag tror den är öppen nästa vecka. Härligt!



Det var en överlycklig kille som mottog årets bästa present här om dagen. Bästa morfar har snickrat ihop en gunga till honom. Lyckan är stor!


Med lite kreativitet blir en pallkrage snart en sandlåda. Lite sand i först kanske?



Det grönskar över allt nu. Jag ångrar lite att jag inte var till huset och satte lökar i höstas så vi fick avnjuta lite vårblommor i rabatten, men det finns ju mycket annat att vila ögonen på. Detta är vad norrmännen kallar marikåpe, eller? Vad det svenska namnet är vet nog ni bättre än jag. ;-)
Ändrar mig, jag tror inte längre att det är en marikåpe... Lupin är det nog, tack Anna! Haha, kanske lika bra att jag inte satte lökar med den höga växtkunskapen jag har. ;-)


Och så här glada är vi för att det äntligen är vår!




Trevlig helg!

söndag 18 mars 2012

Vårkänslor.

Våren har äntligen anlänt. Vi har knappt någon snö allt kvar, några fläckar där solen inte riktigt når endast. Våren är förlösande på så många sätt. Den tinar upp både kropp och själ. Tussilagon hittade Gustav och jag på vår promenad här om dagen. Gustav tyckte dock att alla stenar runt omkring var mycket mer spännande och förstod inte alls min entusiasm över denna blomma. Han plockade stenar för att ha i sin ficka. Det är grejer det, förstår ni. Helst fickorna fulla av noga utvalda stenar.

Med våren följer tyvärr en del snuvor och annat som kan slå ner en hel familj. Även min. Jag hann inte mer än att bli frisk förrän nästa sjuka väntade bakom hörnet. Idag känner jag mig något så när frisk igen, peppar peppar. Gustav dras fortfarande med snorig näsa och hosta. Feber som kommer och går.

Gustav är så intelligent. Han kan räkna till tjugo och på engelska kan han räkna till tio. Han kan även alfabetet och ser samband mellan bokstäver och ting. M står för mamma och k står för katt. Han kan också vissa klockslag. Han kan titta på klockan och veta att snart blir det lunch eller läggdags. Jag är så imponerad! Två och ett halvt år och kan så mycket. Makalöst.

Med talet som kommer flytande kommer också en hel drös med underbara uttryck och meningar som får vem som helst att dra på smilbanden. Älskade lilleplutt! Vilken glädjespridare.

Trotset däremot kan verkligen trötta ut både stor och liten. Avledningar fungerar bäst, men ibland fungerar ingenting och konflikten är ett faktum. Och sådana har vi ju några stycken om dagen.

Bilar är fortfarande nummer ett hos Gustav. Det ligger bilar överallt! Det är knappt någon idé att städa alls för snart ligger de där igen. Just nu sitter jag i vardagsrummet och trängs i soffan bland leksaker och fylls med en sådan tacksamhet för att han finns. För alla tecken som säger att det är sant. En liten, stor pojke. Vår son. Hos oss. Som stökar ner och bråkar och kramas och älskar och måste (hans nya favoritord). Det finns så mycket liv. Underbart.

Jag har också många måsten. Tyvärr inte lika trevliga måsten som Gustav. Han måste leka bilar eller måste äta äpple eller måste spela spel eller måste prata telefonen eller bara måste ut och sparka boll. Jag måste plugga och tvätta och plugga och städa och plugga och och och.

Först och främst måste jag hitta motivationen.

söndag 4 mars 2012

T som i tandvärk och trots.

Tanden är utdragen och kvar sitter jag med ont. Även denna tand gick av vid roten, precis som den förra. Inte skönt alls. Jag har lite till övers med tandvärk. Det gör mig sur och trött. Förhoppningsvis går det över snart så jag kan äta och prata normalt igen.

Gustav är i en jobbig period. Trots. Han testar och testar och testar. Och skriker och gnäller och jag blir TOKIG snart. Jag vet att det är vanligt och att det går över, men det är så jobbigt för oss alla. Jag undrar ibland vem detta barn är och vad han har gjort med min fina Gustav. Det gör mig ledsen att han också trotsar mot andra och testar på dem och det gör mig ledsen att jag blir arg på honom så ofta. Jag försöker verkligen hålla mig sansad och inte tappa masken, men ibland är det så svårt. Dåligt samvete både hit och dit.

Det tar emot att skriva om detta eftersom det ju trots trotset är en underbar tid när han utvecklas så fort och är så intelligent(han kan till och med räkna på engelska). Vi kan sitta ner och verkligen samtala nu och han vill ofta kramas och pussas och vara nära. Han är en fantastisk person som berikar våra liv. Jag önskar bara att det här andra går över snart. Jag blir så trött och han med.

Hur har ni andra mammor och pappor det, hur har ni haft det? Hur tar man sig igenom trotsåldern på ett lindrigt sätt? Finns det tålamod på burk??