Sidor

lördag 26 maj 2012

Om att vara en haj. Och en ängel.

Vi har äntligen sommarvärme. Till veckan kommer svalare väder med regn. Det gäller att passa på när solen skiner. Suga i sig kraften som solen skickar ut.

Jag känner ett märkligt vemod. Jag har inte riktigt kunnat sätta fingret på den exakta orsaken. Likväl finns den där, känslan. Den har liksom gått ett steg bakom mig. Ibland obemärkt. Ibland mycket påtagligt. Ibland bara som en skugga jag anat i ögonvrån eller som en extra tyngd i maggropen.

Och ja, det är välbekant. När jag kommer på det. Vad det är. Jag lär mig aldrig hantera det. Inte precis i början. Sedan, när jag vet, måste jag hitta ett sätt. Ta mig igenom. Eller runt. Beroende på.

Gustav föll i en damm här om veckan. Han hoppade i. Han var en haj. Och han skulle skrämma alla småfiskar. Leksamt, men allt annat än ofarligt. Det var oss han skrämde. Jag var inte där. Inte Oscar heller. En riktig vardagshjältinna hoppade i efter och drog upp honom. Han blev rädd. Och nerkyld. Och efteråt sjuk. Feber, hosta och ögoninflammation. Jag hamnade i ett utanförkroppen stadium av skräck. Allt gick väl. Han drunknade inte. Han lever och andas och skrattar och leker. Och det var då, efteråt, som den kom över mig.

Sorgen. Och när jag sedan läste en artikel om ett barn som dog, precis som Victor. Då blev jag förföljd. Åren går, men jag förstår att det alltid kommer att vara så. Mer eller mindre. Oväntat eller väntat. Ofta eller sällan. Men där. Så länge jag lever. Utan honom. Så länge kommer jag att minnas. Sakna. Längta. Smärta. Älska. Alltid. Tills vi ses igen.

Mamma älskar er, mina fina pojkar. Min lilla haj och min lilla ängel. På två platser, men tillsammans i mitt hjärta.

1 kommentar:

Anonym sa...

Fint skrivet, uppdatera oftare ;)

http://www.reanytt.se