Sidor

lördag 30 juni 2012

Egentid.

Just nu kan livet inte bli så mycket bättre. Just nu sitter jag ute i trädgården och blickar ut över den vackra sjön och lyssnar på fåglarna som sjunger. Det är så fridfullt. Hemma, jag känner mig hemma. Solen skickar sina sista strålar för idag och vindarna blir svalare. Jag snor filten tätare kring kroppen och känner att det är härligt att leva. Det doftar gott av nyklippt gräs och blommor. Jag är lyckligt lottad. För min fina familj, för mitt nya hem, för livet, för så mycket. Gustav sover sött och nu är det bara min tid. Tanka energi. Fylla hjärtat med nya ljusglimtar att plocka fram en annan dag. När de behövs lite extra mycket.

Vi har ätit gott och gjort årets första rabarberpaj. Vi åt ute under solen och mer sommar än så blir det inte. Imorgon är det juli. Andra månaden av sommaren. Jag hoppas på ännu fler soldagar med bad och glass. Men mest av allt hoppas jag på att dagarna blir till bredden fyllda av kärlek och lycka.

fredag 29 juni 2012

I den stora sorgens famn.

Midsommarafton. Trevligt sällskap, god mat och glada skratt. Jag sitter mitt i en konversation. Plötsligt börjar jag skruva på mig. Rastlös. En flyktkänsla som jag så väl känner igen. Jag måste resa mig. Ursäkta mig. Dra mig undan. Vad händer?

Och sedan hör jag vad mitt undermedvetna reagerat på. Låten. Som spelas. Den tränger sig in i hjärtat som en pil och jag tappar andan. Så nära. Hela tiden. Närvarande. Vilande. I den stora sorgens famn.

Och där, bland alla människor, är jag ensam. För du är inte här. Jag lyssnar klart. Gråter. Värker. Efteråt bättrar jag på mascaran som runnit. Provler för mig själv i spegeln. Ingen kan se. Sedan går jag ut. Och deltar i skratten.

Jag har ropat allt jag orkat. Allt jag orkat efter dig. Hör du mig? Kan vi nå varandra?


I den stora sorgens famn
Finns små ögonblick av skratt
Så som stjärnor tittar fram
Ut ur evighetens natt
Och I solens första strålar
Flyger svalorna mot skyn
För att binda sköra trådar
Tvinna trådar
Till en tross
Mellan oss...
Så vi når varandra

I den hårda tidens brus
Finns de skrik som ingen hör
Allt försvinner I ett sus
Som när vinden sakta dör
Alla tårarna har torkat
Till kristaller på min kind
Jag har ropat allt jag orkat
Allt jag orkat efter dig
Hör du mig
Kan vi nå varandra

I den långa vinterns spår
Trampas frusna blommor ner
Och där ensamheten går
Biter kylan alltid mer
Ändå har jag aldrig tvekat
Mellan mörker eller ljus
För när månens skära bleknat
Har allt pekat åt ditt håll
Och från mitt håll
Kan vi nå varandra

Ted Gärdestad

onsdag 20 juni 2012

På baksidan.

Inläggen duggar inte direkt in här på bloggen, men jag är ju här ändå. På baksidan. Lite anonymt sådär.

Det händer mycket här. Fullt upp skulle man nog kunna säga. Jag har precis lämnat in mitt examensarbete och väntar på en tumme upp eller ned. Upp hoppas jag, för jag har jobbat hårt med det. Jag är snart klar. I augusti tar jag examen och sedan blir det länge, om inte alls, till nästa gång jag ska studera. En sak är då säker, jag ska aldrig mer plugga heltid, jobba i princip heltid och samtidigt ha ett barn hemma på heltid medan min make också pluggar heltid. Nej tack. Det har sugit ur både kraft och kroppsvikt ur mig. Men snart klar. Det har inte blivit så mycket tid till annat för oss som familj, sådant som är lättsamt och kul, men i måndags åkte vi till äventyrsbadet och lekte. Värdefullt! Vi har lite småplaner för sommaren också. En och annan utflykt blir det och det ser vi fram emot.

Gustav har förresten slutat med blöja och det går jättebra. Det blir en och annan olycka, men han är så duktig och stolt! Han är stor kille säger han.

Trevlig midsommar!