Sidor

onsdag 31 oktober 2012

2 år emellan.


Rotade genom bilderna på datorn och hittade dessa två höstbilder. På första bilden är jag höggravid och väntar förväntansfullt på den lille som ligger där i magen. Det är drygt två veckor kvar tills förlossningen. På andra bilden sitter han där, älskade Gustav. Alldeles själv. Två år senare, på stolträdet i skogen där vi bodde tidigare.

Och nu har det gått ännu ett år. Makalöst. Magiskt. Vilken ära det är att få vara med om dig, genom livet, i alla faser. Jag älskar dig!

Man blir väldigt ensam på det viset.

Vintern har kommit. På besök, eller för att stanna. Det får tiden utvisa. Vi har i alla fall hunnit kasta snöbollar, bygga snögubbe och åkt pulka. Det är sista oktober. Denna månad har verkligen gått fort, trots att jag har legat för det mesta.

Förra veckan tågade vi ner till Uppsala. För Gustav var det första gången som han var medveten om att åka tåg. Han älskade det. Med oss i ryggsäcken hade vi fika, böcker, bilar, kritor och pysselbok så vi kunde hålla oss sysselsatta om det skulle bli för långtråkigt. Vi hann med lite fika på ditresan, men mest tittade vi ut genom fönstret och såg landskap, hus, bilar och djur susa förbi. Det är underbart att upptäcka världen genom ett barns ögon.

I Uppsala stod läkarbesök på schemat för mig. Blodet i buken efter en cysta som brustit hade kroppen tagit hand om. Det såg i övrigt bra ut på ultraljudet, men lite besvärligt med behandlingsform eftersom jag har provat nästan allt som går och inget hjälper. Nu, på sista försöket, blir jag dubbelbehandlad. Jag fortsätter med "klimakteriet-sprutorna" och lägger på ett relativt nytt läkemedel för endometrios, Visanne. Ja, vi får se. Jag försöker hoppas, men det är svårt måste jag erkänna. Jag har nu intagit Visanne i en vecka och har redan betat igenom en hel del på biverkningssidan. Sömnproblem, svullen mage, huvudvärk, nervositet, illamående, ryggsmärtor, humörsvängningar, koncentrationssvårighet... Ja, ni hör väl och listan slutar tyvärr inte där. Det är ingen dans på rosor detta, kan jag lova. Lägg också på biverkningarna av sprutorna, som är många. Jag är en kemisk styrd person med en ständig kamp mot smärtorna. Jag vet knappt vad som är mitt eget och vad som är styrt av medicinerna. Detta ska jag prova nu, 2-3 månader. Sedan får vi se. Kanske blir det ivf efter det, om detta hjälper mig. Kanske blir det den slutgiltiga operationen.

Det jobbigaste är nog att det inte syns på mig. Jag ser frisk och glad ut. Visst, jag går lite konstigt nu, på grund av smärtorna, men i övrigt. Ingen kan se. Och hur förklarar man? "Jo, alltså, jag har en sjukdom i mina kvinnliga delar av kroppen..." Det är ju inget som man stoltserar med och det blir ofta beklämmande att tala om det. Det är ju så privat. Nästan tabu. Och ingen, som inte själv har sjukdomen, kan förstå. Man blir väldigt ensam på det viset. Att man dessutom inte ska bli betrodd i vården, det sätter liksom spiken i kistan. Nu har jag en sådan himmelens tur som har specialremiss (på obestämd tid) till en fantastiskt kunnig läkare som ser mig. Förstår mig. Lyssnar på mig. Hjälper mig. Jag måste resa 50 mil tur retur för att få den vården, visserligen, men när jag är där, är jag i goda händer. Men det tog tid och det är många kvinnor därute som inte får den vård de behöver. Orättvisa.

En tablett extra om dagen och ett nytt mål i sikte. En dag i taget fram tills dess. Sedan får vi se. Vad som finns där runt hörnet. 

torsdag 18 oktober 2012

Guldkant.





Här om dagen bjöds vi på vackert höstväder till morgonkaffet. Jag hoppade i stövlarna med pyjamasen på för att föreviga den vackra morgonen. Frostigt och guldskimrande. Dimman låg och dansade på vattenytan. Det är verkligen en vacker plats vi bor på.

fredag 12 oktober 2012

Himlen tur och retur.

G: Mamma, jag behöver en stege.
Jag: ?
G: En stege så jag kan hämta dom som är i himlen.
Jag: Vem är det som finns i himlen?
G: Victor. Det är Victor som är i himlen. Jag ska klättra upp och sen flyga efter honom. Victor kan flyga i himlen. Och sen behöver jag rymdraket. Och rep. Sen öppnar jag rymden så Victor kan komma hem. Och stoppar repet i min ficka.
G: Mamma, vad gör Victor i himlen?
Jag: Jag tror han leker och busar och skrattar.
G: Ja! Och spelar iSooone!

lördag 6 oktober 2012

Kalaskul.

Lagom till födelsedagen fick Gustav hosta, men är pigg och glad ändå. Han har blivit firad på dagis, hemma på födelsedagen igår och idag på kalaset. Många fina presenter har han fått. Allt från pyssel till fordon(naturligtvis!) till trehjuling och böcker. Fika, godis och så tårta förstås. En tågtårta. Första gången jag ger mig på lite mer avancerad bakning, men det blev godkänt. Både smak och utseende.

3 år. Tiden har gått så fort. Och samtidigt. Han han inte alltid funnits med oss? Vi älskar dig så. Vår fina kille som kom med livet och lyckan. Jag är så lycklig för att jag får dela mina dagar med honom!

Jag är också lycklig över att jag idag har kunnat stå på benen.

Fina dagar!

tisdag 2 oktober 2012

Födelsedag runt hörnet.

På fredag är det Gustavs stora dag. Hela 3 år. Tiden går så fort, för fort ibland. Min stora fina kille! Alldeles otroligt!

Jag ligger i sjuksängen och skriver lista inför helgen. Det blir en liten fikafest på lördag i all sin enkelhet. Gustav har önskat sig tågtårta så det får det bli. Funderar på vad jag ska fylla den med. Hallon kanske. Det gillar väl alla?

Gustav tar det hela lite bättre denna vecka tycker jag. Han har varit väldigt arg på mig. Skrikit och bråkat för att få utlopp för sina känslor. Han är ju inte van vid att mamma inte kan vara med. En omställning för hela familjen. Jag är lyckligt lottad som har mina kära runt mig. Och tacksam för allt de ställt upp med. Och även förskolan som gör sitt yttersta för att underlätta. Fantastiskt.

En liten stund i taget.