Sidor

fredag 30 november 2012

Vit advent.

Lagom till advent är marken vit och snön fortsätter falla, tätt tätt. Gustav har längtat så efter snö och har undrat varje morgon om vi inte kan åka pulka snart. Nu verkar det bli åka av till helgen, äntligen.

Sista novemberdagen för i år. Nu börjar vi räkna ner till julafton. En mysig tid. Gustav har fått paketkalender av sina snälla gudföräldrar så ikväll när han sover ska jag göra i ordning den. Han får också öppna en lucka med choklad varje dag. Kunde inte motstå. Jag vet ju hur mycket jag själv älskade december som liten och vill ge honom allt det där som gör väntan på julen speciell.

Om vi får ihop schemat, och håller oss friska, verkar det också som om vi kommer oss i väg på en liten minisemester över nyår till grannlandet. Längtar!

Trevlig adventshelg!

torsdag 29 november 2012

Lugn och ro.

Ännu ett besök hos doktorn för Gustav idag. Stackars lilla killen orkar inte mycket om dagarna. Han vill helst sova och klagar på att han inte orkar leka. Han har inte varit på förskolan på två veckor nu. Ont i mammahjärtat när han inte är pigg. Jag hoppas att det ska vända nu snart.

För min egen del behövs en stor dos så kallad egentid. Jag är helt slut, om jag ska vara ärlig. Och det ska jag väl? Behandlingen är riktigt jobbig. Stressar för att få vardagen att gå ihop. Stressar för en hel del nu faktiskt. Inte bra.

Till helgen är det första advent. Det får bli en riktigt lugn helg känner jag. Absolut ingen storstädning eller något annat ambitiöst. Lite pepparkaksbak (på köpedeg) och glöggmys räcker. Och kanske smiter jag iväg till bastun en stund. Det hade varit skönt. Lugn och ro. Det behöver vi.

måndag 26 november 2012

Lussebak.


Gustavs första lussebullar, som han har rullat och dekorerat helt själv. Stolt kille och stolt mamma. Smakade så gott en kopp kaffe. Nästa bak på schemat blir pepparkakor. Snart advent igen= julmys!

Hoppas ni mår bra!

fredag 23 november 2012

Levande.

Jag känner att den här bloggen har tappat stinget. Eller så är det jag som tappat stinget. Det är som om att jag inte längre har ord. Allt jag skriver blir liksom... tråkigt.. Jag vet inte. Nu har jag bloggat i fyra år. Kanske är det bra så? Egentligen? Jag funderar mycket på det. Det är inte ofta kan känner ett sug efter att skriva. Och sedan lyckas få orden att flyta på bra. Jag skriver inte ens annars heller. Det gjorde jag alltid tidigare. Ja, vi får se hur det blir. Ni som vill, får följa mig trots att det blir glest mellan inläggen. Ni är varmt välkomna hur som, så länge ni vill.

Minns ni förresten mamma-listorna? Tanken var ju att jag skulle fortsätta med dem. Jag kom på det igår kväll när jag nattade Gustav. Man får alltid lite tid till eftertanke då. Att vara mamma till en aktiv treåring är på många sätt en utmaning. Jag trodde aldrig att det skulle vara så krävande och svårt. Att uppfostra, ge rätt verktyg inför livet, plocka bort och lägga till. Lära om rätt och fel. Lära om känslor. Lära om kunskap. Lära genom livet. Vara mamma. Behålla lugnet, visa tålamod, men också våga visa andra känslor. Visa reaktion. Och vara konsekvent. Jag sliter många gånger mitt hår av frustration. Det finns ingen som får mig att känna lika starkt som Gustav. Det finns ingen som jag kan bli så frustrerad av, skratta så hjärtligt av, svämma över av kärlek av, känna harmoni av, gråta av lycka av, blir så trött av, bli så pigg av. Det finns ingen som får mig att känna mig mer levande, än Gustav. Han är livet. Med allt vad det innebär. Mest kärlek.Och lycka. Förundran.

Jag tänkte också på rädslan igår. Rädslan över att mista honom. Som om han vore till låns. Jag minns hur jag första tiden samlade minnen, utifall att. Den rädslan var svår. Jag har lärt mig slappna av mer nu. Jag vågar tänka att Gustav ska börja skolan, bli 10 år, 15 år, att han ska bli vuxen. Men jag är på många sätt en hönsmamma. Hökögon, även i nacken. Beskyddande. Alltid med vetskapen om hur fort livet kan vända. Hur mycket döden kan ta. Det kan slå mig hårt emellanåt. Och jag kan bli livrädd. Men jag kan också slappna av mer nu. Jag tror att det har gjort mig mer närvarande. Och ödmjuk. Jag tror att det har lärt mig att aldrig ta för givet. Jag går dock inte runt som en salig människa hela dagarna. Jag är bara människa, jag med. Med alla känslor som kan finnas. Jag gör misstag och lär mig, som alla gör. Men jag tror att jag är vaken, på ett annat sätt än jag varit. Innan Victor.

Att vara mamma till en treåring är fantastiskt. En resa och upplevelse. Visst blir jag trött och behöver vila emellanåt, men jag har aldrig varit mer levande.

onsdag 21 november 2012

Mörkt.


Jösses vad mörkt det är ute. Idag blev det inte ens riktigt ljust ute. November är verkligen inte min favoritmånad att vistas utomhus, men inne är det mysigt när brasan sprakar och ljusen på bordet är tända. Så här tillbringar jag mina mörka kvällar, i soffan med den vackra brickan som gnistrar. Jag har så klart inhandlat allt på jobbet ;-).

Gustav är inne i en ganska så extrem trotsperiod som tröttar ut både stor och liten, man får välja sina krig hela dagen. Det testas gränser hela tiden. Jag önskar mig en burk med tålamod i julklapp, om någon undrar. ;-)

Men däremellan händer det mycket, och snabbt. Hans språk är otroligt bra och han är mer än generös med kramar och lovord. Häromdagen pratade pappan och sonen om flickor och pojkar. Pappan frågar hur Gustav vet att jag är en tjej och sötnosen svarar - För att mamma är så vacker!

Snart adventstider. Fuskar man om man börjar pynta lite smått redan denna helg?

torsdag 15 november 2012

Uppdatering behandling.

Tredje veckan med Visanne+sprutor och jag måste säga att det känns bättre nu. Visst finns det biverkningar kvar, men jag kan nog lära mig leva med dem. Smärtorna håller sig på en uthållbar nivå för det mesta. Värst är det på morgnarna och kvällarna. Då är jobbigt och svårt att hantera. Däremellan fungerar jag hyfsat. Men tröttheten ger sig inte. Jag vaknar aldrig riktigt helt känns det som. Lite grusigt i ögonen och tung i kroppen. Det är väl sådant som man får ta som endometriossjuk, antar jag. Så som så mycket annat. Sen suger det, rent ut sagt, att Visanne inte ingår i högkostnadsskyddet. Inte är de helt billiga heller, de där tabletterna. Jag brukar ju inte skriva så mycket ekonomi här, men kände att jag var tvungen att klämma in det eftersom jag tycker att det är så dåligt. Jag känner mig ändå lite hoppfull att detta ska fungera och då får jag fortsätta att betala. Kanske kommer de ingå så småningom. Hoppas det.

fredag 2 november 2012

Lite normal.


                                                                   Julstämning på SmåGlädjen.

På jobbet igen! Härlig känsla. Bara vara Linda, lite normal mitt i allt. Och det är helg vilket innebär fredagsmys!