Sidor

fredag 23 november 2012

Levande.

Jag känner att den här bloggen har tappat stinget. Eller så är det jag som tappat stinget. Det är som om att jag inte längre har ord. Allt jag skriver blir liksom... tråkigt.. Jag vet inte. Nu har jag bloggat i fyra år. Kanske är det bra så? Egentligen? Jag funderar mycket på det. Det är inte ofta kan känner ett sug efter att skriva. Och sedan lyckas få orden att flyta på bra. Jag skriver inte ens annars heller. Det gjorde jag alltid tidigare. Ja, vi får se hur det blir. Ni som vill, får följa mig trots att det blir glest mellan inläggen. Ni är varmt välkomna hur som, så länge ni vill.

Minns ni förresten mamma-listorna? Tanken var ju att jag skulle fortsätta med dem. Jag kom på det igår kväll när jag nattade Gustav. Man får alltid lite tid till eftertanke då. Att vara mamma till en aktiv treåring är på många sätt en utmaning. Jag trodde aldrig att det skulle vara så krävande och svårt. Att uppfostra, ge rätt verktyg inför livet, plocka bort och lägga till. Lära om rätt och fel. Lära om känslor. Lära om kunskap. Lära genom livet. Vara mamma. Behålla lugnet, visa tålamod, men också våga visa andra känslor. Visa reaktion. Och vara konsekvent. Jag sliter många gånger mitt hår av frustration. Det finns ingen som får mig att känna lika starkt som Gustav. Det finns ingen som jag kan bli så frustrerad av, skratta så hjärtligt av, svämma över av kärlek av, känna harmoni av, gråta av lycka av, blir så trött av, bli så pigg av. Det finns ingen som får mig att känna mig mer levande, än Gustav. Han är livet. Med allt vad det innebär. Mest kärlek.Och lycka. Förundran.

Jag tänkte också på rädslan igår. Rädslan över att mista honom. Som om han vore till låns. Jag minns hur jag första tiden samlade minnen, utifall att. Den rädslan var svår. Jag har lärt mig slappna av mer nu. Jag vågar tänka att Gustav ska börja skolan, bli 10 år, 15 år, att han ska bli vuxen. Men jag är på många sätt en hönsmamma. Hökögon, även i nacken. Beskyddande. Alltid med vetskapen om hur fort livet kan vända. Hur mycket döden kan ta. Det kan slå mig hårt emellanåt. Och jag kan bli livrädd. Men jag kan också slappna av mer nu. Jag tror att det har gjort mig mer närvarande. Och ödmjuk. Jag tror att det har lärt mig att aldrig ta för givet. Jag går dock inte runt som en salig människa hela dagarna. Jag är bara människa, jag med. Med alla känslor som kan finnas. Jag gör misstag och lär mig, som alla gör. Men jag tror att jag är vaken, på ett annat sätt än jag varit. Innan Victor.

Att vara mamma till en treåring är fantastiskt. En resa och upplevelse. Visst blir jag trött och behöver vila emellanåt, men jag har aldrig varit mer levande.

2 kommentarer:

Ulrika sa...

Jag tror att alla blir en annan person efter barns inträdelse i livet. Barn gör något med dess föräldrar.
Jag tror också att med den erfarenhet vi har med änglabarn, så blir vi ännu mer oroliga och rädda om dem vi har. Missförstå mig rätt nu, jag vet att alla vill sina barn väl. Men när man vet hur oerhört skört livet är och hur fruktansvärt ont det gör att mista ett barn, så kommer rädslan då och då över en att något ska hända det barn man har hos sig.
Det är nog naturligt.

Må så gott och njut av livet!!
Kramar!

Linda sa...

Kram till dig Ulrika!