Sidor

måndag 24 juni 2013

Och så tog orden slut.

Det finns inte längre något att skriva och döden står återigen och väntar i farstun. Suger livet ur oss, kommer fortsätta suga livet ut oss som blir kvar. Det finns en svart skugga i vår familj. Som äter upp från insidan. Som sakta dödar och skapar lidande. Som vänder uppochnerochinochut på hela vår tillvaro. En svart skugga som väntar.

Cancer.

Varför kom du hit!? Varför, varför, varför... Obotlig. Dödlig. Finns ingen utväg. Finns inget kryphål. Ingen väg runt. Och vi sitter fast i stormen. Vi kan bara titta på.

Och så tog orden slut. Jag vill inte mer. Orkar inte mer.

Ett liv väntas till livet medan ett annat väntas dö.

Jag vet inte vad det blir med bloggen, men jag vill tacka er alla, innerligt, ni som följt mig, som gett mig stöd. Gett råd, som hållit tummar och som skänkt mig glädje. Era ord har betytt mycket för mig genom de fem åren jag skrivit här. Jag önskar er allt gott! Jag önskar er kärlek och hälsa. Var rädda om varandra. Var rädda om tiden ni har tillsammans.

/Linda

tisdag 21 maj 2013

Som en tjuv om natten.

Det är så mycket jag vill skriva. Få utlopp för. Jag skriver och raderar. Skriver och raderar. Jag lyckas inte fånga orden. De smiter när jag kommer nära. Som om jag skulle fånga en fjäril. Det är svårt att smyga sig på, och sedan övertyga fjärilen om att stanna. Den smiter nästan alltid. Ni vet känslan när ni vaknar om morgonen och har nattens drömmar precis framför er, men när ni sedan försöker minnas vad de handlade om, försvinner de. Lite så.

Allt är overkligt nu. Cancer. Hur tar man sig igenom den rädslan, när en anhörig kämpar? Jag blir rädd bara jag skriver sjukdomens namn. Cancer. Vilket monster. Som en tjuv om natten, kommer den, och tar allt man visste när man är som mest oförberedd. Fast blir man någonsin förbered, egentligen? Jag tror inte det. Jag tror chocken är lika stor, oavsett.

Mitt i detta växer vårt barn i mig. Vi har varit på ultraljud. Vad läkaren kunde se nu, då, verkar det vara ett friskt och starkt barn. Allt såg bra ut. De vackraste ord att höra. Jag andades ut ett halvt andetag och grät av lättnad.

Men nu är rädslan där igen. Kanske blir det så, med rädslan, när man har cancer så nära? Jag minns att det var svårt förra gången med, när vi väntade Gustav. Det var svårt då med. Och nu har vi både kramperna med blödningar som följd och det här med cancern som spär på. Hur förhåller man sig?

tisdag 7 maj 2013

Hej mina vänner.

Jag ser att ni kikar in här och kanske undrar ni hur det går?

Jag har både lyckliga och tragiska nyheter. Jag vet inte riktigt var jag står mitt i allt.  Det är som det alltid är med mig. Ena foten i lyckan, andra mitt i sorgen. Hur förhåller man sig till det?

Två veckor efter missfallet var vi på ultraljud i Uppsala på kliniken. Jag förberedde mig på skrapning och läkaren säger; Det ser bra ut. Och hjärtat slår så fint. Jag trillade nästan ner på golvet. Vad sa du?! Bebisen levde alltså, mot alla odds. Trots allt. Klamrat sig fast, och sedan stannat. Nästa vecka har vi tid på specialist mödravården för ultraljud igen. Jag hoppas av hela mitt hjärta att bebisen ännu lever. Idag gick jag in i vecka 12.

När vi sedan samlat oss och börjat känna glädje igen kommer nästa smäll. En mycket älskad och mig nära person har fått den värsta av sjukdomar. Jag är livrädd. Kommer döden nu?

Lever en dag i taget tills vi vet mer. Om både det ena och det andra.

Tack för att ni kikar in här, trots tystnaden.

måndag 1 april 2013

Stjärnfall.

Torsdag. Påsken är här. Jag ser fram emot att fira den, den tredje som gravid.

Sedan smäller smärtan till. Jag måste hålla i mig för att inte svimma. Falla ihop där och då. Illamåendet sköljer över mig och jag sväljer och sväljer medan kramperna eskalerar. En halvtimme senare kommer det. Allt blod. Syndafloden.

Stjärnan faller och jag ligger tom i sängen. Resten av dagen. Hela kvällen. Hela natten. Ända fram till klockan slår ett på den långa långfredagen. Då klär jag mig och ringer kliniken. Efter det pratar jag väldigt lite. Om ens alls. Sitter ute. Tyst. Tårarna kommer när de kommer.

Och när jag sitter där på bänken med solen i ansiktet, och medan ABBA tjatar SOS ur högtalaren, slår tanken mig hårt. Igen och igen. "Herregud. Jag har fått missfall."

Och nu ska jag leva med det. Det med.

Hejdå älskade stjärnan. Vi kommer att sakna det som kunde blivit.

måndag 25 mars 2013

Sol ute. Sol inne.

Åh, härliga sol, som vi har längtat efter dig! Vi njuter för fullt av att den nya årstiden smyger sig på med lite varmare väder.

Jag försöker greppa det fantastiska mirakel som växer i mig. Om allt går väl kommer lillesyskonet i slutet av november.

Sol ute. Sol inne. Sol i hjärtat. Sol i sinne.

fredag 22 mars 2013

Att landa i varje dag som kommer.

Under den här processen har jag haft behov av att vara lite hemlig. På ett sätt som det inte gjorde förra gången har det känts privat på många plan. Kanske är det för att vi har fått Gustav nu. Kanske är det för att jag själv har försökt att hitta min plats i detta. Försöka acceptera vad det än måtte bli. För faktum är att det har varit jättesvårt, det att inte veta vad som kommer att hända. Operation eller graviditet. Jag har varit vilsen i tankar och känslor. Och därför har jag avskärmat mig. Jag har behövt det. Eftersom jag själv inte vetat något.

Vi beslutade i början på januari, efter många vändor fram och tillbaka, att försöka få ett till barn. Våra stjärnor i frysen skulle få en chans. I slutet av januari ringde vi kliniken och fick startbesked. 22 februari började jag medicinera och den 5 mars hade vi tid för ultraljud och läkarsamtal. Här bestämdes att endast en av stjärnorna skulle tinas upp och sättas in i första hand. Tid för återförande bokades om två dagar. Samma dag började jag med nya hormoner och på kvällen tog jag ägglossningsspruta (inte för att jag skulle ägglossa, utan för att de hormonerna som frigörs vid ägglossning har visat sig haft bra påverkan för lyckat frysåterföring). Vid lunchtid den 7 mars satte vi oss i bilen igen och gjorde vår livs längsta bilresa tror jag. Livrädda för att telefonen skulle ringa, att det skulle vara kliniken som hade ledsamma nyheter om små stjärnor som inte överlevt.

Runt klockan 16 samma torsdag fick vi se vår lilla plutt på storskärmen. Magiskt! Denna gången tog vi kort också! Sedan var det hemresan. Vi tre. Jag, O och vår lilla stjärna.

Långa dagar har gått under ruvningen. Hormoner som vänt upp och ner på hela mig. Vad beror på vad? Symtomen av hormonerna liknar de vid en graviditet. En väntan som varit olidlig. Vissa dagar har det känts otroligt hopplöst. Jag har försökt acceptera att det inte blir fler i familjen. Det har varit en svår tanke, som har behövts att kännas på. Andra dagar har det känts lättare. Hoppfullt. Jag har tänkt barnvagnspromenader och bebisgos. För att sedan vändas tillbaka till hopplösheten. Jag har försökt att landa i varje dag. Vara i den känslan som kommit. Den glada, den ledsna. Jag har förstått att det varit viktigt, ärligheten. Att lyssna och vara sann mot mig själv. Inte förringa, förminska, förstora mina tankar. Jag har hittat ett lugn i att vara i nuet.

Nu är ruvartiden äntligen förbi. Jag har hunnit testa tre gånger den här veckan. Min kropp har talat om för mig hur det ligger till, även om huvudet inte riktigt har förstått.

En liten stjärna som blev till januari 2009 växer nu under mitt hjärta. Jag är gravid. Jag är gravid.

Jag. Är. Gravid.

måndag 18 mars 2013

Rd 11.

Idag ruvar jag på dag 11. Så långt har allt gått bra (vet ju inte hur det ser ut på insidan, men det jag vet har gått bra). Jag har haft svårt med tilltro och hopp. Dagarna har gått långsamt och det är verkligen en rysare det här. Leta tecken, undra, inte veta. Nu är jag inne på sista ruvarveckan. Snart vet vi.

onsdag 13 mars 2013

Om livet vill.

Idag, 13 mars 2013, ruvar jag på en liten stjärna för 6 dagen. I torsdags förra veckan fick vi tillbaka ett perfekt fyracelligt hopp om liv.


Det är 10 långa dagar till testdag. Älskade lilla, jag hoppas du finns kvar, och att du sedan fortsätter att finnas.

Dagarna är långa, vissa hoppfulla och glada, andra ledsamma och rädda. Jag har inte riktigt orkat att blogga. Men ja, så ligger det till. Och vi ber och håller tummarna.

Och väntar. 
Väntar.  
Väntar.

torsdag 28 februari 2013

Status.

Dag 7 in i förberedelse av återföring och smärtan är inte nådig. Jag måste ha förträngt hur det var, det här att proppas med hormoner inför ivf. Magen står rakt ut i protest och jag har väldigt svårt att röra mig. Ändå, rent praktiskt, är det inte så svårt. Jag är glad jag slipper sprutorna. Nu är det en tablett tre gånger om dagen. Jag har larm på telefonen klockan 9, 15 och 21 för att inte glömma bort. På tisdag får vi se om kroppen varit samarbetsvillig. Ser det bra ut blir det, om stjärnorna överlever tining, återföring tre dagar senare. Iiiii...

fredag 22 februari 2013

Längtar.


http://smagladjen.blogspot.se/
 Tiden går fort när man har roligt. Så skulle man ju kunna säga, men tyvärr har vi inte haft så roligt här i gården. Magsjukan släppte taget först en bit in i februari efter att ha tagit om tre gånger. En vecka i hyfsad form innan nästa sjukdomsperiod denna vecka. Jag längtar efter vår och värme. Lätta kläder, mer utomhusvistelse och förhoppningsvis mindre baciller i omlopp. Varma solstrålar mot ansiktet och de där hoppfulla blommorna som tittar upp igen efter vinterdvalan. Det längtar jag efter.

Idag har jag förresten tagit mina första tabletter inför frysåterförandet. Resan har börjat.

torsdag 31 januari 2013

Måtte det snart vara över.

Mamman och Gustav ute i snön en härlig vinterdag innan vi sjuknade in.

Ja, här ligger vi fortfarande sjuka. Hela familjen. Magsjukan började om och både jag och liten har haft den dubbla varianten. Alldeles fruktansvärt och jag är helt slut. Dagen innan magsjukan knackade på, sa jag lite kaxigt sjuka har vi varit men vi har då inte fått magsjukan. Det ska man visst aldrig säga för då kommer den som ett brev på posten. Blää! Ingen här känner sig det minsta kaxig nu kan jag lova. Jag känner att jag får lite panik av att bara ligga inne. Måtte detta snart vara över!

fredag 25 januari 2013

Om livskvalitet.

Inga recept i brevlådan än. Däremot låg det där idag en enkät i brevlådan om livskvaliteten (eller bristen på) som endometriossjuk skickad från Akademiska. Den var flera sidor lång och berör allt som jag lever med till vardags. Medföljande enkäten fanns ett brev med en vänlig förfrågan om jag ville delta i forskningen för att öka förståelsen och förbättra vården för oss med endometrios. Och det vill jag självfallet. Viktigt tycker jag! När jag får en stund över ska jag fylla i. Jag skumläste lite snabbt igenom och insåg att de har koll, de som skrivit frågorna.

Fredag idag och magsjuka i hemmet. Mindre trevligt.

Hoppas ni är friska och krya och får en fin helg!

torsdag 24 januari 2013

Väntar på kartan.

Oj, vad nervöst det kändes att sätta etiketter på det här inlägget. Bebisverkstad/ IVF.

Vi står i startgroparna inför frysåterföring. Jag ringde kliniken i måndags för att boka in en tid för samtal och planering och blev välkomnade till den 7 februari. En stund senare ringer sköterskan upp igen och meddelar att det mötet inte behövs utan vi kör direkt. Läkaren menar att jag står bra till i min behandling och eftersom jag repat mig efter cystorna och allt såg bra ut på mitt senaste ultraljud finns det ingen anledning att vänta. Hjälp. Det var jag inte beredd på. Det här har blivit så utdraget, men nu plötsligt händer allt liksom på en och samma gång.

De skickar upp min nya "karta" med recept och instruktioner och sedan ringer jag när jag börjar ta medicinerna. Jag kommer, som jag förstod det, att börja med att ta tabletter tre gånger om dagen för att slemhinnan ska tjockna. Sedan en annan medicin. Den här veckan har jag väntat på posten som ett barn. Det borde komma idag, senast imorgon. Då hinner apoteket hämta hem under helgen. När jag har tagit tabletterna i tolv dagar är det dags att åka ner för ett ultraljud för att se hur jag ligger till och när frysåterföringen kan ske.

Just nu väntar jag på att resan ska börja. Var den än leder mig.

fredag 18 januari 2013

Sov gott.


Älskade, fina, kloka, underbara Misse lämnade oss i går efter en svår tid med sjukdom. Hon har funnits i familjen i tolv härliga år. Jag känner tårarna hela tiden. Det blir tomt utan henne. Gustav tröstar och säger att hon är glad nu och får äta hur mycket gott hon vill i himlen. Men inte godis. Det är ju inte lördag och förresten så äter inte katter godis säger han. Bara kattmat och kanske fisk. Kanske. Han säger att hon kan flyga nu och tittar upp mot himlen. Undrar hur man gör för att se alla katter som flyger där. Han undrar samtidigt när hon ska komma tillbaka. Svårt för både stor och liten.

Jag känner att jag föll ur gängorna. Jag kommer sakna dig, pluttan min.

måndag 7 januari 2013

Önskelista.



Nu har vi bott i huset i över ett år. Det är ett mysigt hus och vackert läge, men ändå så vill inte hemma-känslan riktigt infinna sig. Jag tror att det beror på att min längtan efter något helt eget växer allt mer. Vi kommer att bo här ett tag till, så under tiden får jag försöka boa in mig så gott det går. Förvaring och extra sovplats är något som står högt upp på önskelistan. Dessa tre på bilderna har jag fallit för.

Dags att lämna liten älskling på dagis och sedan bege mig till jobbet. Nu börjar vardagen rulla på igen.

söndag 6 januari 2013

Frysåterföring.



Omkring hälften av IVF/ICSI-behandlingarna ger upphov till ett överskott av återsättningsbara embryon. Dessa embryon fryses ned för återföring i ett senare skede, antingen om den färska behandlingen inte lyckas eller för syskonförsök längre fram.

Frysåterföring görs i anslutning till en egen eller en stimulerad ägglossning. Vilken dag efter ägglossning tining och återföring sker beror på vilken dag efter ägguthämtning embryot blev fryst. Planeringen av frysåterföring sker i samråd med kliniken.

Om återföring ej kan göras (om inget kvarvarande embryo klarar tining) återbetalas en del av kostnaden.

lördag 5 januari 2013

Beslut.

När man lever med den sjukdom jag gör, i den grad jag har, måste man ta beslut.

De stora besluten är oftast svårast att ta. Så sa min make här om kvällen. Varför är det alltid så? Svårt.

Jag försöker acceptera. Varje dag. Hitta någon form av balans i det kaos det är. Jag försöker mota bitterhet. För den kommer. Allt mer har jag märkt. I takt med att jag blir sämre. Besvikelse och ibland också sorg. Jag sörjer den kvinna jag aldrig fick lov att bli. Jag kan bli avundsjuk. Jag är inte stolt över det, men ibland slår det hårt. Speciellt de dagar jag måste rulla ur sängen, kämpa för att klara av att gå på toaletten. När jag har svårt att stå, svårt att gå, svårt att sitta, svårt att ligga. Svårt att överhuvudtaget fungera. När smärtan är överallt. Ihållande och ettrig. När det bränner som eld dygnet runt. Dessa dagar, de svåra, kommer allt mer ofta. Jag kan inte låta bli att undra. Hur hade det varit att vakna smärtfri? Jag vet att jag inte ska in i dessa tankar. Det är farligt. Jag ska ju leva med sjukdomen resten av mitt liv.

Medicinerna och smärtorna gör mig trött. Ständigt förlamande. Jag kan sova hela natten igenom, eller låta bli. Det gör liksom ingen skillnad.

Jag har kommit till en punkt nu. När jag inte orkar mer. När jag vill ge mig över. Kapitulera. Och det är då jag måste fatta ett beslut. Och eftersom det är min kropp är det mitt beslut att ta, ensam. Med all stöd jag någonsin kan få. Men mitt.

Jag har gått och väntat på att det ska gå upp för mig. Som en uppenbarelse, kanske? Kanske skulle jag bara vakna en dag och vara säker. Tydligen så fungerar det inte så. Det är jag som måste, medvetet, besluta. Jag har varit så rädd. Tänk om jag väljer fel? Om jag skulle genomgå operationen som gör att jag aldrig kan få fler barn, tänk om jag skulle ångra mig om 10 år? Då är det för sent. Om vi beslutar att ge våra stjärnor i frysen en chans, skulle min stackars kropp orka med? Jag är rädd för att jag inte skulle bli gravid. Att våra stjärnor inte skulle överleva upptiningen. Rädd för att bli gravid och sedan vara så fruktansvärt medveten. Skräcken över att förlora. Hjärtat slår fortare nu. Nu när jag försöker sätta ord på rädslan. Men skulle vi inte försöka, får vi aldrig veta. Jag tror att jag har fattat ett beslut. Jag trodde också att jag skulle känna mig lugnare efteråt. Det gör jag inte. Inte än, men det kanske kommer.

Till veckan ska jag ringa kliniken där stjärnorna bor. Sedan får vi se. År 2013 kommer att innebära någon form av förändring. Jag hoppas att det blir bra. Jag hoppas så innerligt. Det är nu eller aldrig. Så känns det. Ja, och så är det ju också. Det blir inga fler chanser. Jag måste ta den här. Det har jag beslutat.

fredag 4 januari 2013

2013.

Ett helt nytt år. Det är ju alltid lite spännande, är det inte? Vad kommer detta året att bjuda på? Brukar ni avge nyårslöften? Det har jag nog faktiskt aldrig gjort, men inför detta år har jag lovat mig själv att ha mer roligt. På vilket sätt den än måtte vara.

Jag hoppas att ni alla haft en skön jul, ett bra slut på det föregående året och en bra början på det nya året. Vi har varit sjuka till och från, men hade en mysig jul med god mat och fina klappar. Över nyår kom vi oss i väg på en liten semester till grannlandet. Så skönt att få byta miljö lite. Bland annat hann vi med Munch museet, geologiska och zoologiska museet under vår minisemester. Alltid härligt med en dos kultur tycker jag. Gustav hade också en bra upplevelse av museum och var väldigt fascinerad av dinosaurierna.  På zoologiska fick han köpa en randig fin orm. Som han nu ska sova med, tillsammans med de fyra andra givna sovkamraterna. Mycket att hålla reda på. ;-)


Nu längtar jag efter lite vardagsrutiner igen. Allt blir liksom upp och ner när man är ledig så här över helgerna.