Sidor

måndag 25 mars 2013

Sol ute. Sol inne.

Åh, härliga sol, som vi har längtat efter dig! Vi njuter för fullt av att den nya årstiden smyger sig på med lite varmare väder.

Jag försöker greppa det fantastiska mirakel som växer i mig. Om allt går väl kommer lillesyskonet i slutet av november.

Sol ute. Sol inne. Sol i hjärtat. Sol i sinne.

fredag 22 mars 2013

Att landa i varje dag som kommer.

Under den här processen har jag haft behov av att vara lite hemlig. På ett sätt som det inte gjorde förra gången har det känts privat på många plan. Kanske är det för att vi har fått Gustav nu. Kanske är det för att jag själv har försökt att hitta min plats i detta. Försöka acceptera vad det än måtte bli. För faktum är att det har varit jättesvårt, det att inte veta vad som kommer att hända. Operation eller graviditet. Jag har varit vilsen i tankar och känslor. Och därför har jag avskärmat mig. Jag har behövt det. Eftersom jag själv inte vetat något.

Vi beslutade i början på januari, efter många vändor fram och tillbaka, att försöka få ett till barn. Våra stjärnor i frysen skulle få en chans. I slutet av januari ringde vi kliniken och fick startbesked. 22 februari började jag medicinera och den 5 mars hade vi tid för ultraljud och läkarsamtal. Här bestämdes att endast en av stjärnorna skulle tinas upp och sättas in i första hand. Tid för återförande bokades om två dagar. Samma dag började jag med nya hormoner och på kvällen tog jag ägglossningsspruta (inte för att jag skulle ägglossa, utan för att de hormonerna som frigörs vid ägglossning har visat sig haft bra påverkan för lyckat frysåterföring). Vid lunchtid den 7 mars satte vi oss i bilen igen och gjorde vår livs längsta bilresa tror jag. Livrädda för att telefonen skulle ringa, att det skulle vara kliniken som hade ledsamma nyheter om små stjärnor som inte överlevt.

Runt klockan 16 samma torsdag fick vi se vår lilla plutt på storskärmen. Magiskt! Denna gången tog vi kort också! Sedan var det hemresan. Vi tre. Jag, O och vår lilla stjärna.

Långa dagar har gått under ruvningen. Hormoner som vänt upp och ner på hela mig. Vad beror på vad? Symtomen av hormonerna liknar de vid en graviditet. En väntan som varit olidlig. Vissa dagar har det känts otroligt hopplöst. Jag har försökt acceptera att det inte blir fler i familjen. Det har varit en svår tanke, som har behövts att kännas på. Andra dagar har det känts lättare. Hoppfullt. Jag har tänkt barnvagnspromenader och bebisgos. För att sedan vändas tillbaka till hopplösheten. Jag har försökt att landa i varje dag. Vara i den känslan som kommit. Den glada, den ledsna. Jag har förstått att det varit viktigt, ärligheten. Att lyssna och vara sann mot mig själv. Inte förringa, förminska, förstora mina tankar. Jag har hittat ett lugn i att vara i nuet.

Nu är ruvartiden äntligen förbi. Jag har hunnit testa tre gånger den här veckan. Min kropp har talat om för mig hur det ligger till, även om huvudet inte riktigt har förstått.

En liten stjärna som blev till januari 2009 växer nu under mitt hjärta. Jag är gravid. Jag är gravid.

Jag. Är. Gravid.

måndag 18 mars 2013

Rd 11.

Idag ruvar jag på dag 11. Så långt har allt gått bra (vet ju inte hur det ser ut på insidan, men det jag vet har gått bra). Jag har haft svårt med tilltro och hopp. Dagarna har gått långsamt och det är verkligen en rysare det här. Leta tecken, undra, inte veta. Nu är jag inne på sista ruvarveckan. Snart vet vi.

onsdag 13 mars 2013

Om livet vill.

Idag, 13 mars 2013, ruvar jag på en liten stjärna för 6 dagen. I torsdags förra veckan fick vi tillbaka ett perfekt fyracelligt hopp om liv.


Det är 10 långa dagar till testdag. Älskade lilla, jag hoppas du finns kvar, och att du sedan fortsätter att finnas.

Dagarna är långa, vissa hoppfulla och glada, andra ledsamma och rädda. Jag har inte riktigt orkat att blogga. Men ja, så ligger det till. Och vi ber och håller tummarna.

Och väntar. 
Väntar.  
Väntar.