Sidor

måndag 1 april 2013

Stjärnfall.

Torsdag. Påsken är här. Jag ser fram emot att fira den, den tredje som gravid.

Sedan smäller smärtan till. Jag måste hålla i mig för att inte svimma. Falla ihop där och då. Illamåendet sköljer över mig och jag sväljer och sväljer medan kramperna eskalerar. En halvtimme senare kommer det. Allt blod. Syndafloden.

Stjärnan faller och jag ligger tom i sängen. Resten av dagen. Hela kvällen. Hela natten. Ända fram till klockan slår ett på den långa långfredagen. Då klär jag mig och ringer kliniken. Efter det pratar jag väldigt lite. Om ens alls. Sitter ute. Tyst. Tårarna kommer när de kommer.

Och när jag sitter där på bänken med solen i ansiktet, och medan ABBA tjatar SOS ur högtalaren, slår tanken mig hårt. Igen och igen. "Herregud. Jag har fått missfall."

Och nu ska jag leva med det. Det med.

Hejdå älskade stjärnan. Vi kommer att sakna det som kunde blivit.