Sidor

tisdag 21 maj 2013

Som en tjuv om natten.

Det är så mycket jag vill skriva. Få utlopp för. Jag skriver och raderar. Skriver och raderar. Jag lyckas inte fånga orden. De smiter när jag kommer nära. Som om jag skulle fånga en fjäril. Det är svårt att smyga sig på, och sedan övertyga fjärilen om att stanna. Den smiter nästan alltid. Ni vet känslan när ni vaknar om morgonen och har nattens drömmar precis framför er, men när ni sedan försöker minnas vad de handlade om, försvinner de. Lite så.

Allt är overkligt nu. Cancer. Hur tar man sig igenom den rädslan, när en anhörig kämpar? Jag blir rädd bara jag skriver sjukdomens namn. Cancer. Vilket monster. Som en tjuv om natten, kommer den, och tar allt man visste när man är som mest oförberedd. Fast blir man någonsin förbered, egentligen? Jag tror inte det. Jag tror chocken är lika stor, oavsett.

Mitt i detta växer vårt barn i mig. Vi har varit på ultraljud. Vad läkaren kunde se nu, då, verkar det vara ett friskt och starkt barn. Allt såg bra ut. De vackraste ord att höra. Jag andades ut ett halvt andetag och grät av lättnad.

Men nu är rädslan där igen. Kanske blir det så, med rädslan, när man har cancer så nära? Jag minns att det var svårt förra gången med, när vi väntade Gustav. Det var svårt då med. Och nu har vi både kramperna med blödningar som följd och det här med cancern som spär på. Hur förhåller man sig?

tisdag 7 maj 2013

Hej mina vänner.

Jag ser att ni kikar in här och kanske undrar ni hur det går?

Jag har både lyckliga och tragiska nyheter. Jag vet inte riktigt var jag står mitt i allt.  Det är som det alltid är med mig. Ena foten i lyckan, andra mitt i sorgen. Hur förhåller man sig till det?

Två veckor efter missfallet var vi på ultraljud i Uppsala på kliniken. Jag förberedde mig på skrapning och läkaren säger; Det ser bra ut. Och hjärtat slår så fint. Jag trillade nästan ner på golvet. Vad sa du?! Bebisen levde alltså, mot alla odds. Trots allt. Klamrat sig fast, och sedan stannat. Nästa vecka har vi tid på specialist mödravården för ultraljud igen. Jag hoppas av hela mitt hjärta att bebisen ännu lever. Idag gick jag in i vecka 12.

När vi sedan samlat oss och börjat känna glädje igen kommer nästa smäll. En mycket älskad och mig nära person har fått den värsta av sjukdomar. Jag är livrädd. Kommer döden nu?

Lever en dag i taget tills vi vet mer. Om både det ena och det andra.

Tack för att ni kikar in här, trots tystnaden.