Sidor

tisdag 21 maj 2013

Som en tjuv om natten.

Det är så mycket jag vill skriva. Få utlopp för. Jag skriver och raderar. Skriver och raderar. Jag lyckas inte fånga orden. De smiter när jag kommer nära. Som om jag skulle fånga en fjäril. Det är svårt att smyga sig på, och sedan övertyga fjärilen om att stanna. Den smiter nästan alltid. Ni vet känslan när ni vaknar om morgonen och har nattens drömmar precis framför er, men när ni sedan försöker minnas vad de handlade om, försvinner de. Lite så.

Allt är overkligt nu. Cancer. Hur tar man sig igenom den rädslan, när en anhörig kämpar? Jag blir rädd bara jag skriver sjukdomens namn. Cancer. Vilket monster. Som en tjuv om natten, kommer den, och tar allt man visste när man är som mest oförberedd. Fast blir man någonsin förbered, egentligen? Jag tror inte det. Jag tror chocken är lika stor, oavsett.

Mitt i detta växer vårt barn i mig. Vi har varit på ultraljud. Vad läkaren kunde se nu, då, verkar det vara ett friskt och starkt barn. Allt såg bra ut. De vackraste ord att höra. Jag andades ut ett halvt andetag och grät av lättnad.

Men nu är rädslan där igen. Kanske blir det så, med rädslan, när man har cancer så nära? Jag minns att det var svårt förra gången med, när vi väntade Gustav. Det var svårt då med. Och nu har vi både kramperna med blödningar som följd och det här med cancern som spär på. Hur förhåller man sig?

4 kommentarer:

Anonym sa...

Hej fina!

Jag har varit dålig på att läsa ikapp mig och att lämna avtryck.
Så glad jag blir att en till liten växer i dig och håller sig kvar :) <3 och sedan måste jag beklaga att ni tampas med den hemska sjukdomen cancer i er familj.>3
Ville bara lämna ett avtryck och en kram...Tänker på er <3

Jessica.E

Ulrika sa...

Kikar in lite då och då, undrar bara hur du mår... 🌸🌸🌸

Linda sa...

Tack fina ni! <3

Erik sa...

Oj har inte tänkt på hur grym cancer kan va, men denna inlägg fick mig att öppna mina ögon extra. Fortsätt skriv dina fina blogg inlägg.