Sidor

måndag 9 juni 2014

Det man lovar håller man.

Hur mycket orkar en människa med? Egentligen?

Man orkar nog det man måste. Så är det nog. För att man har slut på valmöjligheter.

Jag ser tillbaka på året som gick som ett av de svåraste någonsin. Där alla känslor brottats med varandra och jag varit liten liten. Frånvarande. Högst närvarande. Stark för att jag måste. Svag på insidan där jag inte vågat känna efter.

Trampat på. Mot två ofrånkomliga faktum. Det ena att min pappa skulle dö. Det andra att mitt barn skulle födas. Och där, i det kaos, förlorade jag mig själv.

Och hösten kom. Solen sken när pappa tog sitt sista andetag. Dagen var grå när Alfred tog sitt första. Ingen av dagarna mötte varandra. Och inte heller möttes de. Morfar och barnbarn. Och jag stod där vilsen. Mellan två dagar.

Jag vet inte om jag har hittat tillbaka till mig. Jag vet inte ens om jag har börjat leta.

Jag lovade pappa att fortsätta skriva. Jag lovade flera gånger.

torsdag 1 maj 2014

En sista önskan.

Jag tar upp min telefon. Jag tycker på telefonboken och bläddrar bland mina favoriter. Han har två nummer där. "Pappa" och "Pappa Iphone". Ja, den dagen kom faktiskt. Dagen då han också blev med Iphone. Vi var lite så, jag och pappa, med telefoner. Bara man kunde ringa så var allt bra. Men iPhone blev det till slut. Jag trycker på "Pappa Iphone" och ska till lägga luren mot örat då jag liksom hejdar mig. Något säger mig att jag inte kan ringa. Förvirrat undrar jag varför. Sedan hugger det till.

Han kommer inte svara. Han är död.

Jag vet inte hur många gånger om dagen detta scenario sker. Två? Tre? Fler? Hur länge får man ha kvar någon i telefonboken?

Från beskedet om cancern till sista andetaget tog det drygt fyra månader. På kyrkogården står hans namn hugget i sten och hela mitt sinne protesterar. Jag kan inte förstå. Hur kunde det bli så? Han var både ung och frisk.

Pappa läste min blogg. Han uppmuntrade och stöttade. Visste hur viktiga orden var för mig. Jag minns smärtan i hans blick när han läst mina få ord om cancern. Han var orolig för mig. Det var han alltid. Pappas flicka. Och han önskade att jag skulle fortsätta skriva. Vi pratade om det flera gånger under sommaren. Jag lovade att låta orden komma. Skriva ner dem istället för att jaga bort dem.

Og når alt er forbi
Høres ingenting lenger
Ingenting
Og det høres.