Sidor

måndag 9 juni 2014

Det man lovar håller man.

Hur mycket orkar en människa med? Egentligen?

Man orkar nog det man måste. Så är det nog. För att man har slut på valmöjligheter.

Jag ser tillbaka på året som gick som ett av de svåraste någonsin. Där alla känslor brottats med varandra och jag varit liten liten. Frånvarande. Högst närvarande. Stark för att jag måste. Svag på insidan där jag inte vågat känna efter.

Trampat på. Mot två ofrånkomliga faktum. Det ena att min pappa skulle dö. Det andra att mitt barn skulle födas. Och där, i det kaos, förlorade jag mig själv.

Och hösten kom. Solen sken när pappa tog sitt sista andetag. Dagen var grå när Alfred tog sitt första. Ingen av dagarna mötte varandra. Och inte heller möttes de. Morfar och barnbarn. Och jag stod där vilsen. Mellan två dagar.

Jag vet inte om jag har hittat tillbaka till mig. Jag vet inte ens om jag har börjat leta.

Jag lovade pappa att fortsätta skriva. Jag lovade flera gånger.

1 kommentar:

Petronella Ekström sa...

❤ Ett spår men jag saknar ord.